Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Sommarens skrivövning 2


Mötet


I den sommarvarma kvällen gick hon bland andra strosande människor. Många var uppklädda som hon medan andra bar lediga kläder, de som inte var på väg in till någon krog, något dansställe eller middag på någon av de många restarangerna utan bara njöt av sommarkvällen. Hon kände sig fri, upprymd och vacker i sin småblommiga klänning med vit botten. De ljumma vindarna lekte i hennes hår och hon släppte ut det ur den slarviga hårknuten och skakade på huvudet. Ah, det var så härligt med sommar! Det var nog hennes favoritårstid.

Hon gillade förstås hösten också när träden släppte tag om sina löv och höststormarna med piskande regn fick en att krypa ihop i soffan framför en sprakande brasa - inte för att hon hade någon. Hon bodde med sin familj i en fyra på andra våningen i ett vanligt hyreshus. Inga brasor att tända där men väl levande ljus och gärna med en doft av söt vanilj eller blommande lavendel.

Vintern tilltalade henne extra mycket. Hur hon snörde på sig pjäxorna och gav sig ut i milslånga skidspår. Helst upp på höjden efter "mördarbacken" som det kallades i folkmun då den var så brant och bjöd på motstånd så svetten pärlade i pannen och mössan åkte på sned. Matsäcken med varm choklad gjord på havredryck och kakao, inte sådan där O'boy som i hennes tycke var alltför söt. Ostsmörgåsarna som mättade hennes kurrande mage och apelsinen som gjode henne kladdig av sin söta saft. Det var det värt när stppade ner händerna i snön och efter bästa förmåga försökte tvätta bort det klibbiga och som gjorde att att hon rös och frös lite innan hon stoppade händerna i handskarna som snart gjorde henne varm. Snön, solen, kylan, skidturen, allt fick henne att leva upp.

Och så våren med sina knoppande löften. Körsbärsträdens rosa blommor, björkarnas skira grönska och solen som värmde och lockade fram snödropparna. Våren som slogs med vintern som ibland försökte återta sin årstid igen. Aprilväder. Aprilsnö. Vitsipporna som spred ut sina vingar under de alltmer grönskande träden och så hennes absoluta favoritblommor före rosor - liljekonvaljer med sin söta tunga doft. Vår - det var också en favoritårstid. Det var så mycket som växte och frodades då, tog mark för att sedan hålla sig fast innan våren lämnade över stafettpinnen till sin syster sommaren. Kärlek och vänskap i luften, långa promenader, kanske hand i hand med någon.

Nu var det dock sommar och kvällen var varm och varje människa runt om henne verkade glad. Dova samtal som ekade mellan husväggar och måsar som skrattande och skriande av livslust flög i den blå himlen. Lycka. Hon kände ren och skär lycka i just den stunden. Hon var på väg till sin favorituteservering där hon tänkte ta sig ett glas cava aperol eller kanske rosévin. Hon hade inte bestämt sig. Kanhända skulle hon beställa mat också. Det hade inte blivit någon middag eftersom det var vämebölja. Hennes aptit var inte den bästa då utan hon åt hellre kall yoghurt med en skivad banan i. Nu dock kände hon sig plötsligt hungrig. Hungrig på livet. Det var längesedan. 

Så såg hon honom och han såg henne. Det var som om alla människor öppnade en gata för dem att gå varandra till mötes. Han var lika snygg som då när hon fallit för honom. De gick båda i gymnasiet, han var ett år äldre. När han lade märke till henne i korridoren och lyste upp hela hennes värld - då kunde hon inte motstå honom. Han började flörta med henne och hans ögon var gröna som havet, eller som en äng om sommaren. Det var en klyscha men hon drunknade i de ögonen, tilltalades av hans stora vita leende med de mjuka läpparna hon skulle komma att få många kyssar av längre fram och mer än det. Det skulle komma annat i vägen mellan dem men det visste hon inte då under den ljuva förälskelseperioden. Från den magiska hösten då de träffades och han tog henne i beslag, kröp in i hennes varje vrå, rakt in i hennes själ och hjärta och hon älskade honom förbehållslöst.

Att hennes klasskamrater varnade henne för honom brydde hon sig inte om. Han, han, han! Det de sa och viskade om honom bakom hennes rygg kunde inte vara sant. Fick inte vara sant. Nej, det var inget hon fäste någon större vikt vid då. Att han snärjde henne såpass att hon började strunta i sina bästa vänner, sin familj med storebror och lillasyster. Hon hade bara tid och ögon för honom. Han såg till det. Han var överallt där hon var. På gymmet när hon tränade, han var med när hon hälsade på sin mormor, han satt bredvid henne i gymnasiets bibliotek när hon försökte plugga ikapp eftersom hon varit hos honom kvällen innan, och kvällen dessförinnan. Han lade beslag på hela hennes väsen och visst märkte hon att han var svartsjuk, lite sådär gulligt. Då i början. 

- Du ska akta dig för honom, varnade hennes vänner. Han har ett visst rykte om sig och en riktigt dålig aura. Han döljer det bakom sin mask av coolhet, under den snygga ytan döljer sig någon helt annan. Något helt annat. Du borde prata med Anna och Susanne, hans exflickvänner. 

Men hon lyssnade inte, ville inte veta vad de menade med Anna och Susanne som hade bytt gymnasium båda två - helt ut ur det blå som det tycktes för henne. Hon kände inte dem nå närmare heller och ville inte och tänkte inte prata med någon om honom, han som fått hennes hjärta att lyfta och sjunga. Hon var sedd och älskad. Ingen och inget fick förstöra det. Det var bara de två. De två mot världen.

Hon gled ifrån sina vänner. Till och med sin allra bästa vän. Hon slutade plugga så hårt, hon fick allt sämre betyg. Hon var alltid hos honom, sov, åt och levde som om hon hade flyttat in i källarvåningen där han huserade i sina föräldrars hus. Han var ensambarn och hans föräldrar syntes knappt till. De jobbade mycket och jobbade de inte var de ute på många fritidsaktiviteter och middagstillställningar. Så de fick vara ifred med sin gryende, brinnande kärlek bara de två. 

Så slets hon tillbaka till verkligheten. Värkligheten. 

- Hej, sa han och hans gröna ögon glittrade mot henne. Vad fin du är.
Alltid dessa komplimanger... Som om hon brydde sig nu. Nu när allt var förstört - av honom. När han knäckt henne, tillintetgjort henne. Slagit henne sönder och samman. 

- Nej, sa hon bara. Du får inte vara nära mig - kontaktförbudet gäller fortfarande! Hon började sakta backa ifrån honom medan han tog små steg mot henne. 

- Det är hävt nu, var hans enda kommentar innan han slet henne till sig. 

- Du gör mig illa! kved hon när hans läppar försökte fånga hennes i en kyss. Som om hon skulle eller ens ville ha honom nära sig igen, aldrig någonsin! Ur ingenstans gav hon honom en rungande örfil. Hon visste inte varifrån kraften kom men det kokade i henne. Han hade förstört allt, han hade slagit både henne och hennes liv i spillror. Tilliten till andra var förstörd, både vänner, andra tjejer och killar. Hon var sönder, bruten, krossad. Tack vare honom. 

- Hej Julia! ropade plötsligt någon. Behöver du hjälp? Det var Pelle, en av hennes klasskamrater från gymnasiet. De skulle börja sista året till hösten och Pelle var en av få som fortfarande hälsade på henne. Som fortfarande brydde sig om henne. 

Johans gröna ögon blixtrade, han den hon trott så mycket gott om. Inte den han förvandlats till efter att nyförälskelseperioden var till ända och egentligen skulle ha övergått till kärlek. 

- Lägg dig inte i det här! fräste Johan och sträckte på sig. Pelle tycktes så mycket mindre när Johan tornade upp sig framför honom och han började knäppa upp knapparna på skjortans ärmar. Den dåliga energin osade runt om honom. Nu slöt sig folk till dem och många kände igen Johan - och henne.

De hade varit ett stort samtalsämne för några månader sedan. Då hon anmält honom för misshandel och grov kvinnofridskränkning. Det var det sista slaget när han slog och sparkade henne i magen och det var då hon fick nog och modet började bubbla i henne istället för rädslan.

Hon gick till polisen. Det slutade med rättegång och han fick tack vare sina rika föräldrar skyddstillsyn och kontaktförbud. Han fick inte och skulle inte närma sig henne. Inte på villkorsvis. Han var utskämd i stan, i deras kretsar. Fortfarande var han snygg tyckte hon men nu blev hon svag i knäna mer av rädsla och förakt än av den häftiga förälskelsen i honom som hon hade känt då som om han förhäxat henne. Manipulerat henne. Doktor Jekyll och mister Hyde. Snygg på utsidan men ett monster inuti.

Pelle tog hennes hand och de gick vidare genom skaran av alla sommarfirande människor. Kvar stod Johan och såg efter dem. Hon mer kände än såg hans gröna blick som genomborrade henne och det hat som sipprade ut från honom, det stilla föraktet, den alltigenom dåliga energin. Hon lät allt försvinna bakom sig. Det var trasigt, det var sönder det som varit mellan dem. Hans dåliga energi stoppade hon med kvällssolen som långsamt gick ner, med den blå skymningen, med de skrattande måsarna.Hon var stark nu och Pelle höll hennes hand så mjukt och tittade så ömt på henne att hon kände hur hennes hjärta slog lite fortare och hur hon blev varm inuti. En känsla hon inte känt på länge. 






Prosa (Novell) av Poesia VIP
Läst 152 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2022-07-25 15:40



Bookmark and Share


    Antin
Vem kan man lita på?
Tack för novell.
2023-02-05

    ej medlem längre
Stark och realistisk text!
Berör
2022-07-29
  > Nästa text
< Föregående

Poesia
Poesia VIP