Carro grabbade tag i kattburen och påsen och började gå mot porten. Jag följde efter med dockskåpet. Det var ganska stort och otympligt, två våningar högt, med många tapetserade rum och till och med en liten trappa mellan våningarna. Jag fnissade medan jag kånkade mig fram genom snön. Föreställde mig Carro hukandes framför det med en docka i varje hand.

När vi kom upp i lägenheten ställde vi grejerna på hallgolvet och Carro sade med rynkad näsa:

”Det stinker som Bob Marleys kalsonger här inne.”

Jag kunde inte annat än hålla med. Vi gick förbi köket, som fortfarande var stökigt och motbjudande, till vardagsrummet som var ännu äckligare med sina matrester och fimpar. I ett hörn av rummet låg Carros kuddhörna som hon lämnat den dagen innan, med den enda skillnaden att där inte fanns någon älva längre.

När jag såg det sjönk mitt hjärta tio våningar ned i magen. Jag vände blicken mot Carros ansikte för att se om hon märkt något, men hon bara svepte blicken över rummet med ett uttryck av förakt i de bruna ögonen och såg inte ut att vara medveten om älvans frånvaro. Jag var tvungen att snabbt hitta på ett sätt att distrahera henne, medan jag funderade över vart den kunde ha tagit vägen.

”Var vill du ha dockskåpet?” frågade jag och försökte låta munter. ”Där? Eller där kanske?”

Jag pekade först på hörnet bredvid teven och sedan på skrivbordet bredvid datorn. Carros blick följde efter.

”Där”, sade hon och pekade på skrivbordet.

”Okej. Då hämtar jag det. Tar du påsen med möbler?”

”Visst.”