Kvinnan som inte hette Eva, kom inte cyklande nedför den lilla backen in till staden.
Efter några kvarter bara, cyklade hon inte in till trottoarkanten, drog int upp cykeln på trottoaren.
Lutade inte cyklen mot en gulrappad vägg och styrde inte sina steg mot en dörr med glasfönster.
Hon öppnade inte dörren och steg inte över tröskeln som för att träda in i hemliga huset.
Butiken, som inte var en butik, var inte en sybehörsaffär och det var inte precis i utkanten av centrumkärnan.
Solen stod inte alls högt på himlen och den var i övrigt inte ljust blå eller hade ens några små vita, som ulligt mjuka moln på himlen.
De kunde inte ses driva förbi däruppe och vidare långsamt gick det nog inte heller.
Kvinnan som inte hette Eva köpte ingenting i affären och lade ned i en flätad korg, med handtag i samma material, hon kunde ha burit över ena armen.
Men där syntes ingen korg, inga varor låg i den och hon betalade inte för dem.
Hon vände sig inte om som för att gå ut i den möjligt fria luften igen.
Ut på gatan för att närma sig någon cykel.
Det fanns inga hus, ingen gata, ingen cykel och ingen mindre stad.
Kvinnan som inte hette Eva, tog sig inte för med att lägga korgen i en trådkorg som i så fall skulle ha kunnat sitta hängd i tvenne små krokar framför styret.
Hon rättade inte till klädseln och äntrade inte sitt eget fordon igen.
Det kom ingen blå bil sakta rullande från en tvärgata intill.
Det fanns ingen röd moped bakom den och inget cykelbud kom från samma håll kvinnan som inte hette Eva skulle kunnat vara på väg till.
Hon väntade inte in en stund då, vägen syntes vara fri och hon ledde inte sin cykel ned över trottoarens kant.
Det var inte någon fin eller vacker dag och hon njöt inte i fulla drag över sin möjliga frihet att bara vara i staden.
Det fanns ingen stad, inga gator, inga bilar eller ens någon kvinna.