Somliga anser att jag är narcissist.
Och jag kan lätt hålla med om
att jag har ett stort självbekräftelsebehov.
En revansch i livet som aldrig upphör.
Bara för att jag var misslyckad, mobbad, en nolla.
Barnhems barn utan en riktig Pappa.
Fattiga. Gick i ärvda för små kläder.
Med pillerknarkare, psykfall, alkoholister,
våldsmän och kåkfarare m.m.
Sönderslagna lägenheter och massa Poliser.
Testa den grejen snälla du!
Så får vi se vilken människa du är
när du kliver ut på andra sidan.
Så nu slår jag livet på käften varje dag för att betala tillbaka
och få min revansch hela vägen in till döden.
Och det kan jag tacka barndomen och barnhemmen för.
Och det är fortfarande inte mitt fel att jag är horunge!
Men man blir tyvärr sådan här när man upplevt det jag har upplevt.
Somliga säger att jag inte har vänner för att jag har
narcissistiska personlighetsdrag.
Men detta förstår ni,
är endast en brutal överlevnadsstrategi.
Hade jag inte tyckt om mig själv så hade jag avslutat detta
för länge sedan på Finnevis.
Jag hade hängt mig uppe i ekbacken vi har här.
För jag resonerar som så här.
Jag är hellre självupptagen och narcissist
och inte har vänner och överlever och lever.
Än att inte vara självupptagen och inte narcissist
och ha vänner men att vara död.
Enkelt val för en narcissist.
Jag skall med alla medel överleva
för att se hur den här skiten slutar.