Att tillhöra ett sammanhang är mycket stort.

- - -

Så vackert i sitt sammanhang,
dock så svår att nå,
så oerhört svår.

- - -

Att känna sig accepterad för den man är.

För min dåliga självkänsla lyser igen så tydligt.

- - -

Och att få finna sig i älskvärda sammanhang igen.

Sammanhangen som är så svåra att finna.

Som att leta efter stjärnor ljusår bort.

- - -

Att kunna bli så accepterad igen.
Är så vackert.
Så vackert.

Som om den dogmatiska världen icke finns,
inte existerar där ute.
Trots att du trodde att den fanns därute.

Som att bryta sig igenom ett skimmer
av en ogenomtränglig dimma.

- - -

Så du måste ha en vass isbrytare i sinnet,
en skarp jävel som tar dig igenom isberg
utan att du rubbas på något sätt.

Det kan skälva lite i skrovet ibland,
men du måste vara intakt och sann.

Så sammanhangen du upplever ständigt,
är livet,
det som har tilldelats dig.

Och jag undrar så vem som tilldelat mig
på både ont och gott.

- - -

Den varelsen vill jag mycket gärna möta.
Bara låsa in mig i ett rum med honom utan nödutgångar,
och samtala med honom en hel vecka,
och fråga varelsen om hur han tänkte.

Varför han tilldelade mig allt det jag upplevt?

Men en sak är fullständigt klar.

Jag vill inte leva om mitt liv.

Jag vill vara den jag är och förblivit,
med mina fel och brister.

Jag har levt mitt liv hårt,
och det är jag glad för.

För jag hade inte varit den människan jag är nu
om jag inte hade levt mitt eget liv.