Det gnisslandet ljudet från bromsarna, väckte Den Gamle ur hans oroliga slummer. Han hade suttit, eller snarare halvt legat mot väggen i tågets förstaklasskupé. Trött och stel i kroppen efter att ha varit på resande fot i flera timmar, gäspade han stort och sträckte på sig. Han hade, på grund av sina dåliga ben, inte brytt sig om att uppsöka restaurangvagnen, utan endast druckit en kopp kaffe ur en medhavd termos och ätit en banan. Inte heller hade han varit på toaletten. Han hade turligt nog heller inte känt något behov efter detta, vilket han var oändligt tacksam för. Men nu åtminstone tågresan snart vara slut. Han masserade och sträckte på benen för att vara säker på att de skulle bära honom när stunden kom då han måste stiga av. Genom fönstret såg han små underliga granitberg sticka upp som jättekast ur de små fälten med vete och havre. De granitkullar som sommargäster tyckte såg så malplacerade och underliga ut, där de låg utspridda till synes på måfå. En plötslig tunnel skymde för ett ögonblick panoramat, men redan den första anblicken av det landskap han lämnat för så många år sedan, kom hans ögon att tåras. Vad hade han fått ut av all strävan efter framgång och makt .... All stress och hårda nypor som krävts ......

Ute ur tunneln såg han åter landskapet glida förbi. Ett landskap så olikt allt annat han under åren stiftat bekantskap med. Herregud så vackert det var .... Och här hade han levt ... Levt med seende, men ändå oseende ögon ...... Vad hjälpte nu hans miljoner ..... Hans internationella framgångar och rykte? Visst kunde han vara stolt över vad han åstadkommit och de arbetstillfällen han skapat, men det hade också gått ut över andra ....

Han sköt sina defaitistiska tankar åt sidan och tog fram en näsduk ur bröstfickan för att torka sig i ögonen. Det gnisslade från hjulen då tåget gick in i en kurva, och han kände hur han pressades ut mot fönstret av centrifugalkraften. Strax efteråt hördes ett nytt ljud då bromsarna lade an och tåget började sakta farten. En blick ut genom fönstret, och han kunde se hur de gled in på stationsområdet. Jaha, så var det dags. Han väntade till tåget stod helt stilla, innan han mödosamt reste sig och tog ner kappsäcken från hyllan. Så började han sakta gå mot utgången. Med kappsäcken i ena handen och stödd på sin käpp med den andra.

Tågdörren var öppen när han kom fram. Han satte ner kappsäcken och skulle just till at vända sig om för att backa ner för trappan, när han hörde en röst:

- Evert Nilsson?!

Han vände på huvudet och upptäckte en taxichaufför på perrongen som med frågande blick såg på honom.

- Är det du som är Evert Nilsson och som beställt en taxi till Hunnebostrand?

Den Gamle suckade djupt av belåtenhet. Taxin hade alltså kommit och var på plats. Han nickade och sa:

- Ja, det är jag.

- OK, ge hit näven, så ska jag hjälpa dig ..... Låt kappsäcken ligga, den tar jag hand om senare. Här, kom nu.

Taxichauffören sträckte upp en hand mot honom, och han kände ett kraftigt tag i livremmen.

- Så där ja, det gick ju bra. Du måste va försiktig med de där höga trappstegen. Kan förbaske mig inte begripa varför det skall vara på det sättet. De borde kunna fixa till något bättre. Här .... Här har du käppen så kan du börja knalla bort till bilen. Det är den där Volvosuggan där borta. Jag ska bara hoppa upp och hämta ditt bagage.

Den Gamle började sakta knalla iväg bort mot taxin. Han log när han tänkte på hur chauffören duade honom, och kom osökt att påminnas om hur hans mor bannat honom, när han som barn sagt du till de badgäster som hyrt hos dem.

- Är det här allt du har, frågade chauffören som nu hunnit upp honom.

Den Gamle nickade. Han drog djupt efter andan. Det var som om han ville känna om luften fortfarande var den samma som den han mindes från barndomen. Visserligen var det ännu några mil kvar innan han var framme vid målet, det lilla kustsamhället med sin naturliga fina hamn. Men ändå ...... Väl medveten om att han kanske inbillade sig, tyckte han sig ändå märka hur annorlunda och friskare luften kändes. Han sa till chauffören att han gärna ville åka i framsätet, så han kunde se sig omkring. Och denne gjorde inga invändningar.

- Visst, sa han bara och kastade in kappsäcken där bak, varefter han vänligt hjälpte in honom.

Han knallade runt och klev in på förarplatsen.

- Sitter du bra .........

Utan att vänta på svar, fortsatte han:

- Här har du förresten mitt telefonnummer, om du skulle vilja åka en rundtur med en bra guide.

Han stack till honom ett visitkort, skrattade och smällde han igen dörren

- Jaha, då åker vi till Hunnebostrand.

*

Den Gamle vaknade av att det knackade på dörren. Han kastade ett öga på klockan ..... Halv åtta. Det måste vara frukosten som var på gång.

- Kom in, ropade han och satte sig upp i sängen.

Han hade sovit gott. Hade bara varit uppe vid ett tillfälle för att kasta vatten. Sängen var bra. Den hade den tunna madrass och fasta hårda botten han begärt. Han antog det var detta, plus luftombytet, han hade att tacka för den goda sömnen. Så sträckte han på sig och gäspade. "Sannerligen", tänkte han efter att ha funderat en stund, "om jag minns när jag senast sovit så gott".

Det var en riklig frukost som serverades. Den unga kvinnan hade med sig ett sängbord, på vilket hon fällde ner benen och placerade tvärs över honom i sängen. Hon nickade vänligt och sa:

- God morgon, Ni har verkligen tur med vädret. Det ser ut att bli en lika fin dag idag som igår. Sol och bara en lätt bris....

Så kikade hon lite närmare på honom och fortsatte:

- Och det ser ut som Ni sovit gott. Nu hoppas jag det ska smaka bra med frukost. Det blir exakt som Ni önskade. Havregrynsgröt med mjölk, hårdkokt ägg, ansjovis, smör och bröd plus svart kaffe.

Den Gamle tackade och lät sig väl smaka ........ Och det var verkligen gott. Gröten var lagom lös, ägget exakt som han önskat, ansjovisen var välrensad och kaffet nykokt. Vad fanns det mer att begära? Han satte på radion vilken stod på bordet bredvid sängen. Så där ja ... Lite musik till frukosten. Han åt långsamt och omständligt. Lät sig väl smaka. Det fanns ingen anledning till brådska. När han ätit färdigt torkade han sig om munnen med servetten, vek noggrant ihop den, rapade förnöjt och såg leende på frukostbrickan, som var tom.

- Det var som tusan ..... Har jag verkligen ätit upp allt, muttrade han och rapade än en gång.

Så klev han upp och ställde frukostbrickan på ett bord borta vid fönstret. Idag hade han tänkt göra en tur på sjön. Han ringde receptionen och bad om telefonnumret till någon av dem som körde ut folk till de olika öarna. Det kunde vara folk som ville fiska, bada eller bara ta en tur på sjön. Han fick några nummer och skrev ner dem på ett notisblock bredvid telefonen. Därefter ringde han upp det första numret på blocket. En ung kvinnoröst svarade. Det var dottern i huset, och hon sa sig sköta om bokningarna.

- Pappa är redan ute och skjutsar. Vad kan jag stå till tjänst med?

Den gamle redogjorde för sitt ärende, och fick besked om att han kunde bli forslad ut till den bestämda ön klockan trettiofem minuter över tre, samt hämtad klockan kvart i nio.

- Ja, det blir bra .... Tack så mycket, sa den Gamle, då skall jag vara på plats i god tid.

Han lade på luren och skrev noggrant ner tiderna. En blick på klockan sa honom att det bara gått drygt en timme sedan han gick upp ...... Alltså hade han gått om tid. Tänk om han skulle passa på att göra den lilla rundturen med taxi, som chauffören pratat om igår? Han tog fram lappen med telefonnumret han fått och ringde.

- Taxikalle.

- Hej, du hämtade mig från Dingle igår och gav mig ditt nummer om jag vill ut och åka.

- Javisst ja, mannen med kappsäcken ..... Visst, jag är ledig .... Skall jag komma och hämta dig?

De gjorde upp om en tur, och Den Gamle passade samtidigt på att beställa fram och återfärd till kajen för den senare båtfärden.

Resan runt och genom samhället blev något av en besvikelse. De små gatorna med de gräsbevuxna, maskrosfyllda kanterna som han mindes från barndomen, fanns inte längre. Strandgatan där de små husen stått jäms med vägen, hade breddats. Flera av husen hade rivits för att ge plats, och gatan själv hade fått en svart asfaltbeläggning. Han sa till chauffören:

- Ah, ta och kör en sväng ut till Ramsvik i stället. Få se om där har ändrats lika mycket som här.

Och även där hade det skett stora förändringar. Flera uthyrningsstugor för sommargäster hade byggts, och som han ville bevara sina gamla minnena oförstörda, avbröt han resan i förtid. Han sa till Taxikalle:

- Nej, det här struntar vi allt i. Du kan köra mig tillbaka till hotellet.

- Du verkar inte vara nöjd med vad du ser?

- Nej, det kan jag sannerligen inte påstå. På något sätt var det varmare och intimare förr.

Han gav Taxikalle en ordentlig dricks, eftersom han tyckte sig ha svikit honom på konfekten. Han vinkade av taxin, och Taxikalle ropade:

OK, vi ses senare.

En aning bedrövad gick han in och beställde lunch. Vädret var ju bra, så han valde att äta den ute på den stora verandan. Där ute satt redan fyra par. Men då han inte kände sig upplagd för konversation, satte han sig så långt ifrån dem han kunde och ägnade all sin uppmärksamhet åt maten. Man kunde välja mellan två rätter till lunch. Där serverades hemgjorda köttbullar eller torrsaltad torsk med persiljesås. Han tvekade inte. För sitt inre öga såg han hur far, kvällen före strödde grovt salt på vad han kallade pärlemortorsk. Och hur mor nästa dag stod på knä ute i trädgården och plockade färsk persilja. Med den minnesbilden kunde valet bara bli ett. Den torrsaltade torsken med persiljesås. Han undrade om han skulle bli besviken ......... Smaken av moderns fisk satt för alltid inpräntad i hans minne. Men hade inte behövt oroa sig. Allt smakade förträffligt, och han kunde inte avhålla att säga till servitrisen när han senare efter lunchen beställde kaffe:

- Jag hade min gamla mors fisk i bakhuvudet när jag beställde lunchen. Och jag måste nog medge att jag var orolig för att bli besviken. Men var snäll och framför mina komplimanger till kocken eller kokerskan. Det smakade precis som jag mindes mors mat. Och bättre betyg kan jag sannerligen inte ge.

- Jag tackar. Det är nämligen jag som står för maten, och då måste jag nog också erkänna att det är mor och mormor som är mina läromästare.

- Jag förstod nästan det. Gott var det, det är då visst och sant. Och ännu godare skulle det vara att få en kopp kaffe på maten ...... Kan ni ordna fram det också?

- Det kommer på momangen.

Och servitrisen höll sitt ord. Det dröjde inte mer än någon minut innan hon var tillbaka med kaffet, och sa:

- Min man tyckte att vi borde bjuda på en bit hembakt äpplekaka också. Var så god.

- Jag tackar jag. Det kommer att runda av en alldeles perfekt måltid.

Lämnad ensam, grävde han demonstrativt ner sig i en av de framlagda dagstidningarna för att slippa sällskap, medan han njöt av kaffet. Han läste inte tidningen, utan ögnade bara igenom den. När kaffet var urdrucket, la han tidningen åt sidan, rättade till dynorna i stolen, fällde den bakåt några hack, satte sig bekvämt till rätta och slöt ögonen.

*

Mannen som fraktat ut honom till ön räckte över väskan med termosen och kaffebröden.

- Ha det no sô bra - Ô se te sô du ente halkar i sjön. Tänk på att dä ä slépt .... halkigt där på hällá. Ákte dä för ô gå där dä ä svárt, för där blir dä hemsket halket ôm dä ä vått. Ô halkar du i där ô slôr i huet, sô ä de gonatt. Tänk på dä.

Mannen backade ut, vinkade och gav sig iväg. Den Gamle försökte överrösta ljudet från motorn genom att ropa så högt han kunde.

- Jodå, det skall jag tänka på ... Tack så länge!

Medan båten avlägsnade sig alltmer från ön, tog sig Den Gamle försiktigt bort till längs stranden. Han ställde ifrån sig väskan med termosen och smörgåsarna och satte sig på en sten. Där tog han först av sig skorna och sockorna, vände sig mot sjön och stack ner fötterna i det ljumna, salta vattnet. Där satt han en stund och njöt av att känna hur vågorna i den lätta dyningen smekte fötterna.

- Ahhh, han böjde sig åt sidan och slog upp en mugg kaffe ur termosen. Den svaga dyningen fick blåstången att sakta vaja, och han kunde se hur tångräkorna kilade ut och in där nere. Ibland kände han också svaga kittlingarna då räkorna gav sig till att undersöka hans fötter.

Han smuttade på kaffet. Det var hett och gott. Mmm, de kunde verkligen koka kaffe på det där hotellet. Då med ens, slog en våg av minnen och tankarna plötsligt över honom.

Det var här de suttit den gången ....... Elin och han ...... Hans första stora kärlek. Han mindes hur han krossat en snäcka, eller en kubbong, som dessa kallades på den lokala dialekten. Hur han tagit bort skalet, lagt den inne i handen och därefter sakta sänkt ner handen bland tången. Då hade tångräkorna nyfiket och försiktigt närmat sig för att kalasa. Och när de varit inne i handen, hade han kvickt som tanken slutit den. Men det måste gå snabbt, för räkorna gjorde bara ett slag med stjärten .... och var borta. Ändå hade han lyckats fånga ett tjugotal, vilka de sedan kokat i sjövatten med lite extra salt som han skrapat från klippsidan. Till kokkärl hade han använt en tom plåtburk, och tillsammans hade de sedan suttit där nere vid stranden och kalasat på dem. Hon hade skrattat åt honom, men samtidigt varit imponerad av hans påhittighet att klara sig på vad naturen gav. De hade suttit just här. På var sin sten .... låtit vågorna spola över fötterna, och ätit de nykokta räkorna.

Han kunde än i den dag minnas hur generad han blivit då hon skrattande hade föreslagit att de skulle bada. Och hur hon, utan att vänta på svar, hade dragit av sig kläderna som den naturligaste sak i världen, och naken vadat ut en bit för att sedan kasta sig framåt och simma iväg. Trampande vatten hade hon vänt sig mot honom och retsamt ropat:

- Nå, kom igen nu! Var inte blyg. Av med trasorna bara och hoppa i.

Hennes rättframma och oblyga sätt hade gjort honom ännu mer generad. Han hade inte kunnat låta bli att vända sig om, medan han snabbt slitit av sig det enda han haft på - byxan och kalsongerna, och därefter snabbt kastat sig ut i vattnet. Hela tiden ackompanjerad av hennes pärlande skratt.

Precis så hade det gått till. Han vände sig mödosamt om och kikade uppåt den släta klippan. Mmmm, han mindes allt som om det varit idag. Där hade han efter badet burit upp henne. Upp över den släta, solstekta, av inlandsisen slipade klipphällen ..... Hur varm den varit. Hur solen legat på. Hur klippan varit så het att det känts som om han skulle fått brännblåsor under fötterna. Hur han varit tvungen ta små snabba steg för att inte bränna sig. Och hur han, utan ansträngning, på starka armar, hade han burit henne rakt upp till den lilla gräsbevuxna skrevan, och varsamt lagt ner henne ..... Och där de älskat.

Han suckade och kastade ännu en blick uppför klippslänten. Skulle han våga sig på att göra ett försök att ta sig upp och se om platsen fanns kvar ........ Han satte ifrån sig muggen och reste sig ...... Nej, han måste ha käppen. Han böjde sig och plockade upp den. Så tog han ett djupt andetag och började sedan mödosamt, steg för steg att ta sig uppför.

Det var mycket värre än han trott ...... Herregod hade han tagit sig vatten över huvudet? Han stannade, pustade som ett ånglok, och lutade sig mot käppen. Höjde blicken och tänkte: "Det var fan så långt det är kvar ... Vete tusan om jag kommer att orka? Kanske bäst att vända?"

Han vred försiktigt på huvudet och såg sig tillbaka. Men synen skrämde honom. Han skulle aldrig klara att gå utför ..... Knäna skulle troligen vika sig ...... Nej, han var tvingad att fortsätta. Att gå neråt var omöjligt. Han lutade sig mot käppen och väntade tills andningen lugnat ner sig. Så satte åter igång uppför.

Och till slut ...... Äntligen såg han platsen där de älskat. Det blixtrade för ögonen och värkte i vänstra armen och bröstet. Tankarna virvlade i han huvud. Trots att bröstkorgen arbetade som en blåsbälg, tyckte han sig inte få tillräckligt med luft ..... Bara två steg till ...

Då vek sig knäna under honom och han ramlade framåt, rakt ner i den lilla skrevan. Där blev han liggande med näsan nere i det saltstänkta gräset. Det brusade i hans öron. En kakofoni av ljud. Trutars, måsars och tärnors skrin bladades med vindens sus och bränningarna mot den klippiga stranden. Lukten av hav, gräs och trift lade sig som ett aromatiskt täcke över honom.

Han kämpade förtvivlat att få upp ögonlocken. Och när han äntligen lyckades, flimrade för hans rödsprängda ögon, en suddig bild av en högrest planta tjärblomster. Allt virvlade runt i hans huvud. Minnet av kärleksakten de båda upplevt här på denna välsignade plats, sköljde som en flodvåg över honom. Och så med ens ....... Den våldsamma brännande smärta han tidigare känt i bröstet och armen försvann. Den, liksom kärleksakten, lukterna, det högresta tjärblomstret, Strandpilten, ljuden av bränningar och fåglarna .....

Och som en sista fladdrande låga, förnam han glimtar av allt, innan han gled in i evighetens försonande mörker.

*