Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En man talar om sin ångest.


Ångesten och jag.

Ångesten och jag står i ringen ständigt,
hon har mig hörnad,
bönar och ber om förskoning,
men blir ständigt golvad.

Oavsett platser jag hamnat,
lycka jag funnit,
så är hon där lik min skugga,
hon vakar över mig,
jag är fastkedjad,
hon vägrar att lämna.

Vad jag än gömmer mig finner hon mig,
hon gräver min grav,
hon skiter i min sak,
finner jag lycka varar det en dag,
återigen till min fasad - glad,
men vet aldrig för vad.

Hon förgiftar mina tankar,
hon vill aldrig stå till svars,
jag vill ha svar men hon är döv, stum och blind när jag ställer henne till svars.
Ju mer jag förbättrar mig,
desto mer plågar hon min tillvaro,
hon är oövervinnerlig.

Jag är hennes ständiga slav,
hon säger att mina dagar är räknade,
men tiden har aldrig givit mig svar,
jag hoppas ångesten lämnar mig snart,
jag vill inte längre vara en slav.




Fri vers av AnnatSinne
Läst 200 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2022-08-16 20:23



Bookmark and Share


  Kungskobran VIP
Ångesten är ett ok
på den blir jag aldrig klok
2022-08-17
  > Nästa text
< Föregående

AnnatSinne
AnnatSinne