Jag är Genomskinlig idag. Zebra-mönstrade händer. Tunt under den lanolinvita huden flyter arvet.

'Vi är för evigt, precis nu' Du skrattade guld och sirapssolen lyste. Timotej växte genom ditt hår. Det var alltid ditt hår, det som fångade stjärnorna, som vävdes in i universum, som myceltrådar sträcker sej. Det var alltid i ditt hår som blåvingarna landade i, det var alltid ditt hår som marken älskade att bära.
'Berätta om Pärla och Pärlemor! Snälla!'
Dina leende ögon
'Pärla och Pärlemor, dom kom när man viskade deras namn. Vart dom än var så kom dom. Mjukmularna och svartögonen, så fyllda med kärlek. Pärlemor var mamma åt Pärla. Dom hade alltid vind i manen och fladdrande hovhår, åh som jag älskade dom' hennes blick är lång, tittar mot minnen, ser lycka. Hennes nätta händer stryker mitt hår, fingrarna leker med en test av mitt långa honungstrassel. 'Pärla och Pärlemor gjorde mej levande'
'Nu är det du som gör det Lone, du gör mej levande'

[allt som lever kommer dö]

Dina händer var varma, ljumna som sommarjord, fuktade av torkad lera och dagg. Du målade fjäderlätta Mönster över mitt ansikte, strök ögonfransarnas tippar. Grässtrånas rörelser retade.
'Du är min Pärla nu' ditt skratt som pärlor, din kärlek som pärlor.
Jag är din Pärla nu. Pärlor är så små. Så lätta att tappa. Tappa aldrig bort mej.


Jag står med dammsugaren i handen, gjorde jag inte det här nyss? Igår, för en timme sen, alltid? Dammet kommer ändå. Igår, för en timme sen, alltid.
Försöker mana fram ett minne av mamma när hon dammsuger. Lustigt... Det finns inte..minnesbanken är tom.
Jag lägger ifrån mej dammsugaren och börjar dammtorka. När börjar ögonen se damm? Och när slutade dom se skatter?

Nätterna i stan blev aldrig mörka och vinterdagar blev aldrig ljusa. Stjärnorna spädde ut av gatlyktornas sken. Dagsljuset grumlades av moln och avgaser.
Du var fladdrande. Håret i knut och den blommiga kimonon svepande som vågor, en öppen ridå över ditt landskap, mjuk indianbrun hud. Jag såg dej med lyckliga ögon. Ur lyckliga ögon. Du sjöng med i Edith Piafs 'je ne regrett rien' den söta Doften av rökelse immade luften. En ny stor duk uppställd på staffli. I askkopp rykte en kvarglömd röda Prince, du hade redan tänt en ny. Ögonen med sina utdragna kajalstreck och barfotafötternas förhårdnader not parketten. Du skulle måla i evighet nu. Låta dagarna och nätterna och livet och tiden flyta ihop. Blandas till nya färger, till skymmningsviolett och karmelit-brun. Det skulle inte finnas någon dygnsrytm längre, tiden skulle upphöra att vara ett riktmärke
Dina vakennätter fyllde askkopparna överfulla medans du fladdrade som en fjäril mot en glasburks osynliga vägg.
Fjärilar är bara lyckliga när dom fladdrar av liv.

Jag vet inte hur länge en människa kan måla, hur länge en människa kan vara vaken, hur länge en människa kan vara utan mat. Jag vet inte hur länge en människa kan vara lycklig.
Jag bor under bordet nu, ser dej i den pausade tiden. Halv. Ett stykat synfält. Du fladdrar till Bob Dylan, från bordet droppar färg ner. 'Va lyckligt det är när regnbågar gråter'

Jag vet inte när du såg mej senast. Jag vet inte när du sov senast. Jag vet inte när du inte målade senast.
Jag vet inte hur många gånger solen har gått upp och ner.
Jag kan inte räkna alla koppar, vinglas och askkoppar på golvet.
Cigaretterna har svalt allt syret i lägenheten och hennes sockerspunna hår har tyngdlöst lösgjort sej ur sin knut och fallit sorglöst över dom nakna axlarna. Cigaretten i handen är inte tänd än och nakenhet är som forsen där den mynnar ut i ett lugnare stillsammare takt. Brösten blottade med sina mörkt pigmenterade vårtgården och utstående vårtor.
Hon har inte sovit på flera dagar, ändå verkar hon vakna nu.
Rummet luktar av lacknafta och terpentin, hon av fuktig värme och linoleum.
Hon snurrar inte Längre, hon har stillnat och jag kryper fram från mitt halva synfält under bordet.
Hon ler, hon ser mej igen
Jag ser att det har börjat växa blad på hennes kropp,
Fast sen ser jag att det bara är oljefärg

[Love me to death my flower
Run barefoot through my hair
My flower that sways in the breeze
You must be stronger than the winds that blows you away]
sjöng Patti