När jag så ynklig kvider i min oro

och av en rädsla väcks ett inre hat

jag kan se helt bisarra syner

från ett liv så oerhört banalt

nu står jag ensam mitt i livet

likt en individ som ingen ser

dessa tvivel kommer från en tid

där alla begären blev allt fler

de mörka molnen tynger nu min sky

det kalla regnet strilar ständigt ner

med ett sinne märkt av tiden

som enbart misströstan mig ger

jag är så förblindad av mitt inre

och lika förljuget är mitt jag

när min hjärna färdas genom tiden

ser jag mig själv som feg och svag

innan mitt timglas nu har runnit ut

ska jag då se på livet som en lek

för ut ur mörkret svävar själen

som ett surrogat av alla svek

jag har ständigt vacklat i min tro

och har fallit redlös mången gång

ändå vill jag förlikas med mig själv

till dessa toner av min egen klagosång

 Copyright © AndLou