Saknadens gyllene tentakler.
Stundtals bortdomnade i den
kyla som snart kommer.
Jag vet.
Känner blickar jag inte kan tyda.
Känner känslor som förblöder i sanden.
Resan går för fort.
Tolkar mina tankar och bevarar dem
i närmsta drömsegel.
Det är ok.
Är det?
Är det verkligen?
Låt mig vara en stund i nuet.
Ja, det är ok.
Det är som att låta sig omslutas av
mina kastanjeträds livmoder.
Att bara få näring genom dess magnifika
kronblad som skådespel.
Som ett gigantiskt cosmonova hon öppnar
upp sig.
Och jag kan finna ro.
Ja, ungefär så känns det.
När ångestens sylvassa klor
inte längre river mig.
Kurar ihop mig i de vita tigrarnas famn.
Skriver dikter om den kärlek jag önskar mig.
Myser ändå av att vara i mig själv.
Så just nu känner jag inte
saknadens gyllene tentakler.