Jag var 13 år. Vi hade börjat sjunde klass i en ny skola. Förväntningar låg som sockerdricka i magen. Jag och Philip som kände varandra sedan tidigare, i småstäder så känner du allt och alla inom en radie av 10 km och den lilla rödhåriga killen med mulliga kinder som aldrig slutade prata. Det var ovanligt att någon bara ”började prata” Var han från Stockholm eller? Nej, längre norrut kanske, det var något släpigt och gnälligt i dialekten. Han hette Jussi.

Nervösa satt vi i kyrkbänken under första dagen, det var alltid så skolan började: i kyrkan, bibelbältet under 00-talet. Augusti höll kvar oss med sitt vemod. Vi tre blev vänner ganska snabbt. Jussi smittade av sig med sin intensiva energi och sina små upptåg.

Det började med små pojkstreck, busringningar, palla äpplen och någon småstöld här och där. Jag har fortfarande kvar en nyckelring som Jussi snattade från den lokala järnhandeln. Det känns svindlande att tänka på tiden som flugit förbi och människorna vi blev när jag drar mina fingrar längs ringens kanter. Saker kan ha en enorm laddning, du slungas tillbaka till en annan tid, du är på två platser samtidigt, du är två versioner av dig själv.

Jag upptäckte relativt snabbt att Jussi inte var som alla andra. Hans föräldrar hade lämnat honom 12 år gammal på en internatskola. Det var ovanligt med internatelever som var så unga. Jussi var väldigt ensam bland de andra som bodde på elevhemmet. Utåtagerande beteende kanske inte var en så konstig reaktion trots allt. Men när du är 13 år så finns knappast den insikten och medkänslan i alla fall inte hos mig.

Jussi ville ständigt testa gränser som den gången vi kastade äpplen från hans elevhems fönster och jag hann i sista stund gömma mig för vår svårt uppretade historielärare (ett äpple landade i hans frus huvud) Knallröd av ilska skällde han ut mina kompisar. De små busen höll på att eskalera.

Gränsen för mig gick för mig en varm kväll i slutet på september. Idén var såklart otroligt korkad: Vi skulle kasta pantflaskor på passerande bilar. Adrenalinet var skyhögt och vi skrattade oss fördärvade när flaskorna landade på bilrutorna. Den potentiella faran med upptåget var inget som slog oss under stunden.

Men sen träffade vi ”fel” bil. Fort som attan sprang vi och gömde oss, fnittrande med skratt i maggropen. Till vår fasa såg vi hur någon tvärnitade längre ned på gatan. Den här gången kom jag inte undan.

En lång och stor man kom jäktande upp mot oss. Han såg mig och Philip direkt. Mannen var i medelåldern med bakåtslickat hår och grova drag. Ansiktet fårat och hårt på något sätt. Han var otroligt arg, utom sig av ilska. Det var fruktansvärt skrämmande att känna hur arg han var, luften vibrerade. Mannen ställde sig ovanför oss och ville att vi skulle komma ut. Livrädda bad vi om ursäkt flertalet gånger men han ville göra oss ännu räddare.

Vi var 13 år. Han hoppade upp på ett räcke som var ovanför vårt gömställe. Som en jätte i sin vita jacka stod han över mig. ”Ska jag hoppa på dig eller?!” Så absurt, så våldsamt. ”Nu ska jag se till att ni aldrig gör det här igen” Han ställde sig över mig och tog strypgrepp, hans stora labbar till händer runt min hals. Sen gick han över till Philip även han utom sig av rädsla, ögonen stod nästan ut. Resten är den dimma och jag minns att mannen försvann och lämnade oss där. Jussi kom sedan fram ur sin buske han var fortfarande på bra humör och skrattade hysteriskt. Jag och Philip i någon slags chock instämde och vi skrattade länge. Men jag var egentligen jätterädd. Jussis reaktion var hänsynslös på något sätt.

Jag berättade aldrig något för mina föräldrar om det som hänt. En känsla av att jag förtjänade det fanns kvar länge. Två blå prickar runt halsen var kvar någon vecka efter. Det tog en lång tid innan jag slutade skämmas över det.

En kort tid efter fick vi prata med vår mentor (handledare) Mannen var/är en högt uppsatt person i närområdet och hade listat ut att vi gick på skolan. Vi berättade skamset om det som hänt men utlämnade delen om strypgreppet.

Ibland så ser jag den där mannen dyka upp i lokaltidningen och en känsla av att vara 13 år hjälplös och skamsen i gruset dyker upp. Hans grova ansikte som ett troll leendes i någon artikel. Varför han beslutade sig för att hoppa på två små 13-åringar. Vilken sjuk tanke egentligen, vilken otroligt sjuk reaktion.

Jag och Jussi tappade kontakten efter att han 1 år senare blivit relegerad. Han testade positivt i ett drogtest. Senast jag hörde om honom var i Expressen. De små mulliga kinderna fanns inte längre utan ersatt av ett smalt råttliknande ansikte och glasartad blick. Han sitter numera inne för mord och en rad andra åtalspunkter.

Jag vet egentligen inte vad jag vill med den här texten. Men ibland så ser jag en bild på den där arga mannen i tidningen, låser dörren och känner nyckelringen som Jussi en gång snattade till mig och jag känner hur svindlande allt är. Pojkarna som vi var och männen som vi blev.