Kände hur själen splittrade mig i två årstider, den dag hon for förbi mig på tandemcykel någon övergett, i en lövstad ingen längre minns. Hon styrdes av förvirrade flyttfåglar deras spröda vingar med färg av eldrött hav svalkar sig under himlens våta tårar. En dag i takt med kylan sänker sig mina egna diktblad och dess texter förmultnar under döskallefjärilens lövverk. Men dessförinnan njutandes av mina kastanjeträd som kärleksfullt omsluter mig i en drömvärld någon uppfann. Doften mellan årstiderna, med toppdoft av det grönskande vissna. Andas in den friska, kalla underbara luften. Med sin andedräkt med inslag av närhet och avstånd. Gör lövänglar på marken. Hör dess frasande under mig. Jag ligger där. Känner känslan. Av total närvaro. Jag är ett med det opolerade nakna, ändlöst vackra. Jag föll i hennes famn. Hon tog emot mig. Vaggade mig till sömns. Jag lät mig bli hennes. Hon förblev min. Min splittrade själ är återigen hel. Hennes namn. Hösten.