Hon flöt in mot land. Hösten. Som en flaskpost innehållande en luggsliten vildros. Tror inte ens hon såg mig. Om hon gjort det. Hon hade tittat åt ett annat håll. Blåsten drar fingrarna genom det eldröda håret. Hon njuter. Så som jag också hade gjort. Hon räddar sig själv mot höstdepressionen vars årstid bär sitt egna vemod. Öppnar upp livets ostron. Sörplar i sig säsonger av afrodisiakum. Inväntar effekten. Tusende dikter senare hon kom att älska hösten. Hennes mustiga mystik. Hennes skönhet som smyger sig på bakifrån. De gyllene höstkrabborna snart gör entré. Om du var min. Jag skulle ge dig kyssar du aldrig glömmer. Jag skulle aldrig ge dig avsked jag inte skulle uthärda själv. Men en dag mina inre stjärnor smälter och bli som en flaskpost med mitt liv som en luggsliten vildros som symbolik, återigen kastas ut i det hav jag själv kommer ifrån. Distraherande midnatt skymmer sikten över höstens dofter jag bär med mig som dyrbaraste parfymdroppar. Det enda som fattas är du. Kanske saknaden ändå river mitt hjärta itu. När höststormen gör sig påmind, krackelerar även vildrosorna. Ängens öppna kontorslandskap ligger nu i öde. Men inte mer öde än mina ärgade tårar, någon stal. I regnet. Ovanför mig ett skyddande skal. Av vinden som förlorade, när höstelden vann.