I luften flödar det friska, den ljumma vinden smeker min hud när den glider ljudlöst genom trädens kronor. Som körsbärsblommorna som just slått ut där, känner jag mig inombords: På nytt född. Allt det gråa som vanligtvis väger som 10 säckar sand på min rygg är som försvunnet, jag är ryttare istället för häst. Det goda är som förevigat inom mig när jag obekymrat slår mig ner i det livliga gräset, känner stråna mellan mina fingrar. Jag drar en suck av lättnad, äntligen. Äntligen slipper jag bekymras, oroa mig och gråta. Sorgen är som bortblåst och längtan bara något gott, jag kan släppa allt och flyga hem.