Hjärtat får sig en örfil.
Jag slumrade visst till och drömde så konstigt.
Det var höst med spår av sommar och jag gick i en jacka med kapuschong,
regndroppar i ansiktet
och jag levde i det här landet.

Jag ägde det
som man gör
när man så länge har hatat och älskat en plats
att den blir din.

Nu dimper drömmen ner bakom krönet som en glödande sol
och det blir svart.
Där örfilen tog
känns en brännande sveda.
Bara denna enda kärlekslösa blick lyser
från andra sidan bordet.

Jag vill resa långt härifrån,
tillbaka till mitt gömställe
i förhoppningen om
att den inte förföljer mig dit.

Mitt gömställe är sen länge ett hem
med böcker och kuddar,
tavlor med träd,
och små runda lampor som tänds på balkongen
när mörkret kommer.


Det ligger så högt upp det bara går i ett femvåningshus
i en stad
där livet är enkelt,
i bemärkelsen lite ensamt men sunt
i bemärkelsen fjärran från luft
genomsyrad av sorg.

Så enkelt är livet där.
Det är knappt att det känns.

Likt en snigel vecklar jag då och då ut ett öga för att se
om någon ser mig.
Och om någon ser mig vill jag veta
om de tittar på mig.
Med den där blicken.
För iså fall vet jag
att han har hittat mig.