På tomhetens vägar vi ila,
när Bergslagens son bjöd oss in
sa "kom hit, här kan ni få vila!"
Tack, sa vi, med förväntan i sinn.

Till hans hem, så stilla vid älven
vi gingo, med gossen och tösen
och gråbena drogo så händerna skälven
- kanhända mat vi kan få mot en lösen?

Två kullor med ögon så glada
gav oss kakor, båd sura och söta
och di gråe, di drack och di bada
ack vilken pärla vi lycklige möta!

Tills en katt så sakteligt anlänt
och di gråe tog oömt till orda
- vi slog fast att vi använt
det goe vi hade på borda.

Så stugan den röda, den bjöd vi farväl,
liksom kullor och katt,
tack till skalden
för kaffe och skratt.

Fast din skrivsal, den hann jag ej se
men jag gick på den jord som du vandrat
invid älven, i diset, fanns ännu
den luft som du en gång har andats.