Bara vara.
Inuti näckrosens mynning.
Ligga där.
Flyta.
En morgonbris.
En kvällssol.
Ingen passerar förbi.
Bara nakna skuggor.
Kände oro igår.
Grät.
Men tack vare det.
Känner jag mig själv igen.
Vemodet i kroppen.
Ändå ett harmoniskt lugn.
Att faktiskt inte rusa vidare.
Utan bara vara.
Ett visst pirr.
Konstnärssjälen inom mig.
Slår upp sina ögon.
Kramar om mig själv.
I tanken.
Nu vill jag behålla känslan.
Av närvaro i mig själv.
Strax lämnar jag min näckros.
Men jag lämnar inte mig själv.
Jag ska inte överge mig.
Så som jag tidigare gjort.
Kanske alltför många gånger.
Idag följer hon med mig.
Jag tar henne i handen.
Leder henne på vägen.
Välkomnar henne.
Till hösten.