Språket och syftet kallas bägge för 'mål'.

Men att börja snacka homonymer vore nog mer än vad jag tål.

Fniss: interjektion; omkastat också en differens
mellan 'finess' och bokstav E … Ja, här läggs patiens
med ord och låtsastankar ty gagnlöst tidsfördriv
känns desto mindre skamligt ju mer tillryggalagt ens liv
kan sägas vara–       ('Blir ju relativt som fanken',
tjafsar förnuftet klanderlystet för att få bukt med tanken.)

*

Vänd hellre linsen utåt – där ligger fimpar sju:
ett härsknande stilleben; likväl ett ångertåligt nu.

Slutsugna små rullfilter, i skrynkligt elfenben –
hampapapper alltså: en ‘hållbar’ trots mot hygien.

På askans spröda skikt tycks fimparna ha det skönt …
Det är visst en som sticker ut, i blekt men formfast grönt:

Dess nu förbrända stoff var av det olovliga slaget;
som cigg var det en undanflykt – som fimp, blott undantaget.

*

Tidsfördriv? Visst. Men gagnlöst? Är det så?
Har jag verkligen ingen nytta av att allena röka på?

‘It’s a free country’, som de säger borta i tevens land …

(‘Latent tvetydighet’, anar jag tyckets reprimand–

Eller: (Man kan väl låta kynnet sväva glesbestämt ibland–

Eller: (Det där om att man skäms allt mindre efterhand–

… ja, man får nog också väga in den tillkommande måtta
som fortlevnad betingar vid typ fyllda trettioåtta.)

*

Språket går på djupet; syftet går på grund.
Men det är med sjögången jag än alltjämt kommer underfund.

Förstånd och leverne och håg, mynnar i samklang ut
i ett meningsmottagligt 'mål' som leder stundens krut.

Bemärkelserna skingras, liksom fimpar, jobb och dygn–
'Det är tid ju, och tid är pengar', förnimmas måttans stygn.

Ja, flumgossen är borta. Här sitter eftervärldens gubbe.
Frågan nu är bara vad man ska hitta på för rubbe …



'Ett töcken av tecken' eller bara 'Egenhet' kanske?