Min världsbild har manipulerats och svartmålats av dumhet och osäkerhet.

Ett hjälplöst skolbarn som ej förstår matematiken tog över i våras.

Samtidigt undrar någon annan, ”Vart har vi hamnat nu?”.

Jag hör skrik, tårar faller till marken lika dramatiskt som granater.

Jag tänkte då, ”Åh, älskade land med dagar, nätter så obarmhärtiga och eviga”.

Jag vände mig till Natten och frågade,:

”Hur kan du ha hjärta att låta dem gömma sig under din svarta kappa?”

Natten menar att vi har åstadkommit en annan nivå av smärta.

Hon menar att vår existens är för komplicerad för att hjälpa oss själva.

Människor lyssnar för mycket, tänker och känner för mycket.

”Stampa ner fötterna i marken. räkna mina stjärnor och se på din omgivning.”

Vid detta skedet i konversationen med Natten var jag tyvärr inte övertygad.

Det hon sa efter hon släppt min hand, som jag idag inser meningen bakom, rubbade min söndermanipulerade världsbild.


”Jag gömmer undan dem som inte bär kattungar i fickorna”