i sex år kämpade min far mot en fiende
som aldrig kunde besegras
vi visste allihopa att tiden som var kvar
var värdefull och det bästa vi kunde göra
var att ge honom den finaste tiden
i hans liv

Jag hade inte hjärta att berätta för honom,
hur djupt ner i depressionen jag var
Hur svårt det var att kliva upp på morgonen,
hur svårt det var att somna på natten
med alla dessa tankar, och oro som spred sig
som en löpeld

Jag berättade att jag var stark, att jag kämpade
precis som han hade uppfostrat mig att vara
Ibland ville jag gråta och bara få en kram,
men vi var inte en sån familj

Och när vinden vände,
och solen lyste igenom fönstret
När soldaten inom mig plockade upp fanan
och attackerade problemen, började min far
sakta men säkert överlämna sig

Den 11 augusti gick min far bort
den sanna krigaren, min förebild
en stor procent av min värld
och stormen körde över mig som en ångvält
men jag är inte besegrad

Någonstans vill jag tro att min far
levde länge nog att se mig vara stark nog
för att övervinna och tro att jag kunde överleva