Hennes varmbruna i Palisander
Modersryggens kulle
Höjd över sömnens stolt nakna kropp
Lägger hon sej vilsamt
Ner i tomheten
Genom jorden
Under dom tänkta orden

Över det fuktade djupet växer lav i svajad lejonockra
Ur tidens kraft
Med Viskande händer
Väver hon det vissnande
Bevarat med sina sammetstassar
Åter ifrån sommarens spira skatt
Lägger så ini
Sitt livgivande sköte
Att slumra tiden
Till återväxt

Hon bäddar Varsamt ner nallar I tidlös sömn
Kottarna under högar
Av lövkronans
Darrande ses dala
Eldflugor I takt
På flydda löv
Att glidflyga ikapp

På Salongsgolvet I råbocksjord
Rinner sirapshimlen ner
Där vi skrider in i hennes skiftning
Det glittrar guld i mönjefärgat hår

Hon är bevarandet
Av fallna år

Vi Skålar I berusande körsbär
Runt jästa äpplen samlas fröknar sidensvans
Där som vita siluetter
Bjuder tranorna upp
I timman skrids marken av svävad älvedans

Hon är Drottningen
Dömer ingen
Döden tar hon om hand
i hand
Vandrande mot dvala

Så åldras hon
Hennes hud i Kamochin blir till torkad lera
Naken kvar
Där marken ligger stilla
Nu när lövens matta blivit maskars mat

Hennes hår har tappat all sin färg nu
Blivit blekta trådar av månskens-strimor
Runt det bevarade
växer sömnen

Hon dömer ingen
Allt Hon kan
Kommer hon att spara

Där i gryningen Väver spindlarna in daggens kristaller
Över månskenstrimmor med skira nät

Hon är Drottningen
Sover med tiara