Jag har gått genom tid, brända broar, brända fält, passerat över dem, under dem, tveklöst sökande, efter något jag funnit ogreppbart, som skatten vid regnbågens slut som det ofattbara med gigantiska havsdjup. Jag har vänt ut och in på denna värld och mig själv i en längtande saknad, ridandes på toner om dig i min kevlarsjäl, men ändå.. med hjärtat på ärmslutet, målad med den slutgiltiga och totala harmonin. Och i det klarblå såg jag det självklara, utan ljud sa du, välkommen hem min älskade, jag har också väntat, saknat, längtat i en evighet