”Det finns ett varmt hav jag alltid badar nere i
Det går ett tåg jag alltid ska med”

Thåström är alltid bäst när mörkret omsluter mig, när hösten gör sig påmind med sin påträngande melankoli. Mörkret, jag har svårt för det.

Löpstegen är lätta och höstluften fyller mina lungor: nästa backe, nästa stolpe och sen fortsätter vi. Blodsmak i munnen, is i artärerna, jag lever för detta. Som en liten överviktig hamster i funktionströja plöjer jag på ”Andas in genom näsan och ut genom munnen” slembildning i halsen gör att jag frustar och hostar fram luften. Men jag sprang i alla fall om den där 50-åriga kvinnan i spåret, de små segrarna.

Det hade varit väldigt gott med en iskall öl nu eller varför inte 10 eller 12? Glömma vem jag är för en stund.

”Vad är det för tåg du alltid måste med? Det är såhär, jag kan sluta när jag vill”

Men det får bli till helgen. En välbehövlig verklighetsflykt, ett akut behov av att vara närvarande. Sju kilometer, en bedrift helt klart. Känner mig stark och kapabel efter resan som började någonstans där mellan svettfyllda bilringar och tisdagsångest. Kan se min kropp i spegeln nu för tiden utan att överväldigas av själväckel, det vill säga under bra dagar, nu ska vi lugna oss lite kanske?

Bilresan hem igen är alltid en fröjd och jag vill vara kvar i känslan. Den andfådda upprymdheten bryts tvärt av gräl. Att gräla har länge varit en dragkamp som jag numera har tappat all gnista för, släpper taget om repet och faller till marken med ansiktet fyllt av gräs och jord. Valkarna i händerna är från skivstängerna. Behovet av närvaro har blivit mitt syre.

Jag lägger mig platt och förlorar den här kampen den här gången. Vi bråkar om så dumma saker nu för tiden: disken, dammsugning, släcka lampor. När du kämpar för att hålla dig över vattenytan så kan du inte samtidigt lära någon annan att simma. Vi låter det vara där och tar nästa backe. Det känns som att jag kanske är på väg någonstans, den känslan gillar jag.