vart börjar historien? Vart börjar livet? När vi föds? När vi skapades? När våra föräldrar möttes? När våra föräldrar föddes?

Du fick mormors ögon, regnbågshinnan i skirt björklövsgrön med sin mättade olivmatta kant och dom små små gula fläckarna av stjärnstoff.

Jag föddes dej trasig. Var du hel innan?

Eller bara hopklistrad?  En lagning som höll dej svävande. Jag klamrade mej fast. Det måste man ju göra som barn, är det inte så?

Jag Sög ur din luft och delade dina andetag. Fyllde mina lungor och tömde din andetag. 

Du drömde kanske inte lika mycket?

Eller...drömde du mera? När luften blev så svag och behövde delas.

Morfar samlade fjärilar. Varje sommaräng med vildblommor där vi fladdrade. Flyktigt. 

Jag hade min håv, och mina frågor.

Blåvingarna stannade en liten stund på honungshuden. Det växte timotej genom ditt hår.

'Rör inte vingarna' sa den djupa björnrösten varmt.

Och burken, kaliumcyanid. Genomskinlig som livet, Genomskinlig som döden.

'Jag tror inte att dom är lyckliga längre. Fast dom är så små'

Lycka ryms bara i litenheten.

Jag tittade på dom livlösa Fjärilarna

'Vi tog dom i lycka.i döden finns inget kvar. Lycka behövs bara i livet'

Påfågelfjärilen, sorgmanteln, och alla dom andra. Jag sprang över ängarna med fe-vingarna på ryggen

'Jag är Aurora-fjärilen, och du kan aldrig håva mej!'

Skrattade jag, där luften var så lätt. Där smultron-molnen smekte jorden.

Morfar med sin glasburk, kaliumcyanid. Där lyckan försvann.

Man får bara falla om man kan flyga. Dom fjärilar som inte känner Lycka kan inte flyga mer.

'Mamma, egentligen kan vi väl flyga? Egentligen är vi väl änglar'

'Lone. Det finns ett ljus.

Det är litet. Runt och vitt.

Det kan få mej att lysa

Minns du Fjärilarna Lone?

Och lyckan? Som bara ryms i det lilla

Lone, kanske är det livets mening? Att få flyga.

Jag måste få sväva'

Jag såg inte att du flög. Du var så stilla. Jag kunde inte se din Lycka. Du låg precis som Fjärilarna i glasburken.

Jag ser mej själv som stillbilder. Jag ser dej i blommor och stjärnor, molnen och daggdroppar. I skamen och arvet som inte tvättas bort.

Jag känner mej själv genom orden, dom som skrapar insidan sårig, dom som skyler mitt yttre med sparv-vingar

'Fåglar flyger inte alltid. Ibland svävar dom. Lyckan kan få alla att sväva'

Du var naken, lanolinvit i molnslöjor. 

Du fanns inte där. 

'Knäpp händerna lilla vän, och läs bönen. När vi inte är hos varandra möts våra ord i himelen' mormors doft och leende röst

'Lyckan kommer lyckan går

Den Gud älskar lyckan får'

Dom knäppta händerna över Täcket som en frasvåffla

Det finns så många som Gud inte älskar