Träffade av en slump en barndomsvän igår.

Bara några år äldre än mig.

Vi hade inte setts på säkert 20-30 år.

Och det gjorde så ont i mig när jag såg i hans ögon
när han berättade lite om sitt liv.

Han var socialfall sedan många år,
inga tänder,
hade gått på Antabus,
hade fått en stroke m.m.

Han fann sin kvinna i soffan
som kvädes ihjäl av KOL.
- - -
Kan meddela att det var länge sedan
jag såg sådana ledsna ögon.

Och nu mötte jag honom med en kasse öl,
på väg till en annan av mina barndomskamrater,
som har ett mycket liknande öde.

Han skulle ta bussen dit,
så jag körde honom i stället,
då hans gång var lite så där efter stroken.

När jag hade släppt av honom,
fick jag vädra ur bilen då det luktade fyllekvart.

Och jag förstod återigen
att jag lever i paradiset.