Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
SAGAN om ett särdeles sorgligt släkte som kom, inte förmådde se och därför förlorade.


Sagan om det lilla stoftkornet i Världsalltet

INLEDNING Varest läsaren får bekanta sig med en sällsam värld som aldrig existerat.

Att begynna med en inledning är bra, för då vet läsaren åtminstone att man har börjat, och av denna anledning tar jag mig friheten att starta upp med just en sådan.
Alldeles intill vårt enorma världsallt ligger ett parallellt universum. Vi kan inte färdas dit för att besöka detta, lika lite som vi kan hoppa ut och in ur ett svart hål. Egentligen lär det drälla av sådana parallella universa men de är alla irriterande oåtkomliga för oss. Somliga av dem är ganska lika vårt medan andra är vansinnigt annorlunda. Denna saga tilldrar sig emellertid i ett parallellt universum som är relativt likt det som vi människor bebor, och därför kan man ta sig dit med hjälp av fantasin. Så välkommen att ta plats i min fantasi, så ger vi oss i väg.
För omkring övermåttan mycket längesedan fanns ingenting, och med det menas verkligen ingenting alls. Varken tid eller rum. Visserligen kom man även långt senare att uppleva att det inte fanns tid. Åtminstone inte tillräckligt av den, och ofta så tycktes den faktiskt saknas helt. Det fanns stunder då den var så ynka knapp att man tvingades jäkta, med tidsandan i halsen för att hinna med det som skulle göras. Vid dessa, minst sagt stressiga tillfällen, så frågade man sig om någon tjuvaktig tidtagare varit framme. Och rummet, det expanderar ju som bekant och blir större och större, alltmedan det späds ut med tomhet, men vad hjälpte det en trångbodd tiobarnsfamilj som trängdes i en etta med kokskåp. Ty även om universum utvidgade sig så envisades den lilla trånga ettan med att förbli en liten trång etta, och växte tyvärr inte en enda ynka kvadratcentimeter. Men denna, absoluta och totala avsaknad av tid och rum, var något helt annat. Ja, det var faktiskt inte ens ett annat, för det var ju absolut ingenting. Men så plötsligt fanns där både tid och rum, liksom allt som erfordrades för att långt senare komma att bli den skådeplats, varest följande saga kommer att utspela sig. Någonstädes uti denna omätliga stora och svarta tomhet kom det med tiden att tändas miljarder små glödande grand, varav ett av dem kom att bli av utomordentlig vikt för denna berättelse. Runt detta glödande objekt kretsade ännu mycket mindre stoftpartiklar. Detta lilla glödande bloss flammade tappert på, likt en fyrbåk i den eviga natten, och lyste upp sin omgivning under ett flyktigt ögonblick i tiden. Strax därpå hade det falnat och försvunnit. Men under detta kortvariga ögonblick i världsalltets historia hände allt som förtäljs i denna saga. Och mer därtill. Ja, egentligen hade där funnits en herrans massa små uppflammande, flammande, falnande, exploderande och slocknande små strålande bloss långt tidigare, innan detta lilla grand tändes, men om dessa har jag intet att förtälja, enär de var annorstädes belägna och så hutlöst besvärande avlägsna, både i tid och rum. Denna saga handlar emellertid om vad som tilldrog sig på ett ännu mycket mindre, och ännu mer oansenligt stoftkorn som bildats för ungefär ganska så länge sedan, och som råkade kretsa runt det glödande grandet på ett särdeles behagligt avstånd.
Ett så kallat optimalt avstånd. Optimalt för vad? Optimalt för innehållet i denna saga naturligtvis. Detta lilla, djärves jag säga ringa och i sanning obetydliga stoftkorn upphörde även det med att finnas till, när som det glödande grandet, mot slutet av sin levnad påbörjade sin dödskamp. Dessa dödsryckningar medförde att det begynte svälla upp så till den milda grad att det slutligen slukade det lilla stoftkornet med hull och hår, varför stoftkornet förångades för att sedan helt försvinna ur historien. Avståndet var vid denna tid allt annat än optimalt och stoftkornet förgasades utan att efterlämna några som helst spår av att det överhuvudtaget funnits till. Och detta är ju synnerligen beklagligt. Framför allt för alla dem som rest stora minnesmonument över sig själva, och inbillat sig att minnet av dem skulle leva vidare för alltid. Förhärligande självbiografier, storartade statyer liksom ypperliga konterfej av alla dem som ansett sig ha varit något speciellt under sin levnads dagar, dränktes i glömskans flod, eller snarare i den heta plasman. Ja, detsamma gällde även de som vilade i sina gravar under påkostade gravstenar eller i överdådiga gravmonument. Tji fick dom. Eftersom det ej heller fanns någon kvar som kunde minnas det lilla stoftkornet, och vad som tilldragit sig på dess yta, så kan man väl i stort sett säga att det egentligen aldrig hade funnits till.
Innan jag påbörjar denna saga om en värld som aldrig hänt uti ett universum jag aldrig besökt, så vill jag å det bestämdaste understryka att alla likheter, om de nu mot all förmodan skulle råka förekomma, med nu, tidigare, eller kommande levande personer, liksom personer som aldrig existerat och sådana som ej heller kommer att existera, blott är en särdeles olycklig tillfällighet och en slumpens nyckfulla spratt. Detsamma gäller ämbeten, trosuppfattningar och övriga -ismer. Ty detta är blott och bart en absolut påhittad, uppdiktad och hopfantiserad saga utan någon som helst, jag försäkrar, förankring i den värld som vi människor lever i, och som är, vilket vi ju alla vet, den bästa av världar. För om denna saga skulle överensstämma med vår verklighet, om så bara en smula, så kan jag icke annat än beklaga dem som tvingas att vistas uti denna.
Innan vi kastar oss in i denna saga dristar jag mig att presentera en liten dikt av den framstående kosmologen professor Astor Galttryne. Denne välrenommerade utforskare av universums underligheter hade även en dold, visserligen mycket väl dold, men ändå poetisk ådra och försökte med följande dikt bestiga Parnassen. Vilket dessvärre och till hans stora besvikelse misslyckades.
I BEGYNNELSEN Av Astor Galttryne
Tiden stod still. ”Ännu” hade ej blivit till. Det existerade inget rum. Det fanns alls ingenting. Varken ”Där” eller ”Omkring”, denna punkt som var ofattbart skum. Det fanns ej plats för Då. Inget Nu och Därpå. Det går nog ej att beskriva. Och det fanns inget Här, och inte heller ett Där, i detta singulära och supermassiva. Ljudlös var ock den Bang som ur intet framtvang, Tid och Rum och därmed hela vår värld. Först en hetta så vidunderlig, efter en händelse så förunderlig, att det knappt kan förstås av en lärd. Så likt kaninen ur tomma hatten, eller den smilande Cheshirekatten, så fanns plötsligt ett universum där. Jag beskriva det vill, men vet inte hur det ska gå till. Jag vet ju ej hur i ord man det klär. Man undrar Var detta skedde. Det som till världsalltet ledde. Astronomerna svaret fann. Det skedde ju här. Men också även där. Ja, det skedde överallt minsann. På frågan När som detta hände. Som startade all lycka och elände. Då ger de följande till svar: I begynnelsen av tiden, då den ännu var så förvriden att sekunder kunde mätas i hektar.
Astor Galttryne brottades resten av sitt liv med frågan Hur det hände. Hur gick det till när allting uppstod ur ingenting? På sin dödsbädd, efter många års tärande sjukdom, kom han plötsligt på det. Döende, och svag väste han rosslande fram orsaken till universums uppkomst. Tyvärr så var ingen närvarande i rummet när han viskade fram svaret, och strax därpå förlorade han medvetandet. Han återfick aldrig detta.

KAPITEL 1
Varest ett säreget släkte presenteras, ja låt oss kalla det en plump i protokollet, eller hellre en evolutionens återvändsgränd, och som uppträdde på ytan av ett yttepyttelitet stoftkorn, naturligtvis innan det försvann, samt hur individerna i detta släkte trälade med att försöka lösa problemet med att vara en medveten organism, och eftersom detta är en saga bör vi naturligtvis på övligt manér begynna som sig bör.

Det var en gång ett obetydligt litet stoftkorn som, visserligen för blott ett flyktigt ögonblick i världsalltets enormt långa existens, kom att hysa medvetet liv, trots att det, vilket vi ju kom överens om inledningsvis, aldrig har existerat. Där kom och gick, alltmedan årmiljonerna snabbt flimrade förbi, en uppsjö av sällsamma arter, vilka levde i en synnerligen väl reglerad jämvikt med varandra och med sin omgivning. Arter framknådade av tid, arv, miljö och naturligtvis upprepade, för utvecklingen oftast gynnsamma, katastrofer.
För vad vore utveckling utan dessa avgörande vändpunkter? Det är ju katastrofer och förändringar som får evolutionen att skjuta fart och söka nya vägar.
Arter hade, som sagt var, kommit och gått under åren som förflutit, och så där en ansenligt många år efter det lilla stoftkornets tillblivelse så uppträdde ett synnerligen märkligt släkte, som Eder ödmjuke förtäljare förärat namnet Astrosus Snortutis Verissimus. Detta däggdjurssläkte visade sig vara sällsynt anpassningsbart, enär det hade förärats förmågan att tänka abstrakt, inse orsakssamband, samt tolka språk och symboler.
Därutöver var varje individ medveten om att den var medveten om att den var medveten. Såvida den inte var medvetslös, ty då var den omedveten och sålunda inte medveten om att den var omedveten under tiden den var medvetslös. Emellertid, om den senare återfick medvetande, så blev den oftast medveten om att ha varit omedveten då den var medvetslös. Om den nu inte helt förlorat minnet, ty då var den inte ens medveten om att den varit medvetslös. Och ännu mindre om att den varit omedveten under denna medvetslöshet.
Dessutom var detta djur, försedd med två armar vilka avslutades med en femfingrad hand, varav en av fingrarna var en motstående tumme som de ivrigt nyttjade om de ville lifta med en gnu på savannen, eller blott att suga på som tröst. Den kunde ävenledes placeras i ögat på någon så att denne inte ställde till besvär. Därtill kunde man ibland ha den ena av dem med någon. Vi må ej heller förglömma att man kunde hålla dem när så krävdes. Dock var det en synnerligen irriterande olägenhet om de satt mitt i händerna.
Dessutom kan tilläggas att detta släkte hade försetts med en praktfull svans samt hade sina reproduktionsorgan placerade mitt på hjässan. Det senare kan tyckas ha sett tämligen lustigt ut. Emellertid doldes det mesta av genitalierna under en stor smålockig och burrig kalufs, utom vid de tillfällen då, de så att säga, var aktiverade. Ty då tittade i alla fall hannarnas doningar fram. Detta skedde framför allt under parningsperioden, och då fick de oftast hukande löpa fram bland träden, så att inte detta praktfulla organ stötte mot någon trädgren. Artens brunstperiod var dessutom livslång, framför allt hannarnas. I förbigående kan nämnas att denna doning var hannarnas käraste ägodel, vilken de var synnerligen rädda om. Därför hukade de sig då de jagade honor bland träden. Honorna var försedda med två juver för att ungarna skulle kunna dia, och hanarna skulle ha något rart att titta på. Ju större juver desto mer mjölk, och därmed större chans att ungarna skulle överleva. Även honans ryggslut var av särdeles stor betydelse för hannarna då dessa djur valde partner. Ju bredare ryggslut desto större ungar skulle honan förmå att klämma fram. Med tiden kom dock ryggslutets, liksom juvrens storlek att ha mindre betydelse för avkommans väl och ve, då det kom att finnas både mjölkersättningar och avancerad förlossningsvård att tillgå. Hannarnas fascination för dessa, honornas företräden, avtog emellertid inte, vilket kom att leda till att många honor framgent lät förstora dessa in absurdum. I begynnelsen generade icke detta med att kuta runt med exponerade könsdelar individerna av släktet Astrosus Snortutis Verissimus, men med tiden uppstod, såsom en följd av religioners moraliserande inflytande, en viss skamkänsla över att så tydligt skylta med sina, så att säga mer intima delar. Av denna anledning kom de flesta av dem att framgent bära någon form av huvudbonad. Framför allt de mer tunnhåriga snortutarna. Vare nu med detta hur som helst.
Denna, ovan nämnda kombination av egenskaper, inklusive det att man kunde skylta med sin reproduktionsapparat, visade sig i begynnelsen vara utomordentligt fördelaktigt i kampen för släktets överlevnad. Och överlevnad var av särdeles stor betydelse för allt levande på det lilla stoftkornet. Åtminstone till dess man avlat avkommor. Det var därför ett ständigt kämpande för att inte mista livhanken. För detta ändamål hade, liksom övriga levande arter även individerna av släktet Astrosus Snortutis Verissimus, vilka i det följande blott och bart kommer att benämnas snortutar, nedärvt en stark drift att överleva. En veritabel överdrift. Men då de samtidigt begåvats med självmedvetande och förmåga att fundera över framtiden, och icke bara leva i ett livslångt nu, samt diverse andra kognitiva färdigheter, så insåg snart varje snortut att den, dessvärre och naturligtvis till dess stora förtret, var förgänglig och inte skulle få leva för alltid, utan att livet tyvärr en dag snöpligen skulle upphöra. Ack och Ve! Elände och Tandagnisslan! Arma snortutar! Tocket prekärt dilemma! Att äga kunskapen om att en dag nödgas avdanka denna värld, samtidigt som det föreligger en nedärvd och mycket stark drift att leva vidare. Ett i sanning besvärligt bryderi, eller hur? Slikt grubbleri var övriga levande organismer förskonade ifrån. De levde sorglöst ovetande om att deras liv en dag skulle nå vägs ände. Lyckligt okunniga om sin förestående ändalykt.
Men tack vare sina kognitiva förmågor löste dock snortutarna detta delikata problem så att de kunde ta sig ur denna kinkiga belägenhet. Snortutarna intalade sig helt enkelt att livet fortsatte efter döden. Fast då på något mer obskyrt ställe. Eftersom ingen någonsin hade lyckats med bedriften att återvända från denna, i sanning främmande plats, för att förtälja huru denna hinsides värld var beskaffad, så stod det snortutarna fritt att fantisera ihop hur denna kunde vara inrättad. Och det gjorde de, enär de ägde en makalös fantasi.


KAPITEL 2
Varest ett sällsamt experiment genomförs och vi får erfara vad som kan döljas under fågelskit.

Eftersom ingen hade haft den goda smaken att upplysa snortutarna om huruvida det var en resa med "All Inclusive" eller inte, så begravde de för säkerhets skull sina döda tillsammans med lite diverse nyttoprylar, som kunde komma till användning "Over There", och som denne kunde ha som dödshjälp. Dessa attiraljer placerades invid den döde i dennes dödsbo. Det kunde röra sig om lite vapen, så att dennes dödande kunde försvara sig, ifall någon annan dödande ville ta livet av den hädangångne. Den döde fick även med sig smycken och köksattiraljer i graven utifall denne skulle bli dökär eller döhungrig. Understundom fick liket med sig en dödskalle. Eller en dönicke. Men bara om denne i livet varit en sällsynt prominent snortut. Denne Kalle. eller ,
Nicke hade som uppgift att stå för dösnacket. Detta för att slå ihjäl lite dötid. Ty att ligga nedgrävd kunde bli lite väl långtråkigt, ansåg snortutarna.
Några sällsynt nyfikna snortutar, vars namn tyvärr genom årtusendena helt förbleknat, hade i historiens gryning faktiskt försökt att besöka detta ställe för att sedermera kunna delge sina stamfränder en målande och ingående beskrivning av denna hemlighetsfulla ort. De tvenne kunskaparna hade en längre tid nogsamt och sorgfälligt förberett sitt experiment, framför allt genom att i flera dagar klättra upp för en, näst intill lodrät bergvägg, på vars krön det fanns en liten utskjutande avsats med en mjuk ärtgrön mossmatta. Ungefär som en trampolin på ett hopptorn, fast mossbelupen och utan svikt. Väl på plats tog de så varandras händer, och hand i hand och under uppmuntrande hejarop från de som församlats nedanför, hoppade de sedan oförväget ned från den trehundrafemtio meter höga klippavsatsen, under det att de vackert utförde en trippel mollbergare, trots att de inte hade den minsta aning om att det var en sådan, vilken stilfullt avslutades med en elegant pik, innan de slog ned med en dov duns, eller måhända mer med ett krasande plask, på berghällen trehundrafemtio meter nedanför. Denna var dock inte mossbelupen. På detta i sanning fyndiga sätt sökte de inträde i den hinsides belägna världen, och till alla åskådares enorma förtjusning så beviljades de omedelbart tillträde, men tyvärr så verkade de ha förnekats utträde, och återvände således aldrig, så att de kunde förtälja hur det var där," på andra sidan". Deras fränder stod länge kvar och väntade runt de utsmetade kadavren, under det att de erfor huru de ömkliga resterna av dessa tvenne upptäcktsresande med tiden blev mer och mer motbjudande att åse. Minut för minut, timme för timme, dag för dag i två år beskådade de dessa sorgliga rester, alltmedan de inväntade rapporten från denna upptäcktsresa. Redogörelsen lyste dock med sin frånvaro. De överlevande intalade sig och framför allt övertygade sig då om att de två "hopparnas" medvetande liksom det älskade jaget, på något mirakulöst och sällsamt sätt hade frigjort sig från stoft-hyddorna vid själva, så att säga nedslaget, och på något vis fortlevde i en annorstädes belägen värld. Vidare hade de nu överväldigande bevis på att det inte gick för sig att pendla fram och tillbaka mellan deras värld och "den andra", vilket de förklarade med att det stället med största sannolikhet var så vidunderligt underbart att man helt enkelt inte ville återkomma till den timliga tillvaron. Det syntes med andra ord, vara enkel biljett som gällde.
Så även om de, som nu icke fick någon ingående beskrivning av denna annorstädes belägna värld, så höll de ändå benhårt fast vid sin tro på denna. Slutligen, efter två års fåfänglig väntan så ledsnade de emellertid på att stå och stirra på de sönderfallande kvarlevorna. Naturligtvis hade snortutarna, som de ganska kloka varelser de ändå var, allaredan begynt misstänka att deras lekamen var förgänglig. Men aldrig hade fenomenet med sönderfallet studerats så ingående som vid foten av detta berg, ty där undanröjdes alla tvivel.
Efter att nogsamt ha, med endast flintverktyg skrapat ihop och skyfflat upp resterna av de båda kunskaparna, så begravdes dessa lämningar en dimmig morgon i en intilliggande mosse. En tät dimma hade lagt sig över nejden, men en av dem ägde som av en slump en förträfflig dimsyn, och detta kom nu väl till pass då de sökte efter en anstående plats att lämpa av kadaversmeten på. Det vilade en trolsk tystnad över mossen, och icke en endaste liten uggla kunde anas. Efter väl förrättat värv begav sig nu de överlevande hemåt. På återvägen passerade de ett träsk, och där kom de på att det kanske vore på sin plats att ära de tvenne avlidna sanningssökarna. För att hedra de bålda kunskaparna svor de överlevande en träsked att aldrig glömma de bägge omkomna, och att årligen förära dem ett passande offer, varför de gav sig ut i träsket för att infånga ett antal träskålar, vilka de fyllde med väldoftande örter och luade. Beklagligt nog så visade det sig att de under fiskafänget angripits av tusentals små träskor, varför de ansattes av en sådan obeskrivlig klåda att de kliade ihjäl sig. Därefter skulle var och en gått hem till sitt, men så blev det alltså icke, ty även i snortutarnas värld blev det sällan som man tänkt sig..
Så löd i alla fall legenden om de tvenne upptäcktsresande vars namn, som sagt var försvunnit någonstädes i historiens djupa dunkel. Framgent kom man dock att finna en inristning på stenhällen under den trehundrafemtio meter höga klippavsatsen.
Denna ristning hade under lång tid legat fördold under två meter guano och hittades av en slump när som en gödselkrämare, tvåhundratusen år senare, skulle fylla på sitt guanoförråd inför kommande odlingssäsong. Hon lär förresten ha hetat Clara Lanta men kallades kort och gott Dyng-Clara. Förbryllat hade hon stirrat på den sällsamma inskriptionen innan hon visade fyndet för sin halvbror Willfredo Lanta, som så olyckligt hade fötts utan underkropp, men som förärats nåden att få överta sin halvsyster Eulalias´ underdel, enär denna halvsyster fötts utan överkropp. Då väl Willfredo fått denna antikropp på plats så visade den sig vara en rotationskropp, vilket dessvärre medförde att han ständigt snurrade runt. Eulalia som nu efter denna donation varken ägde över- eller underkropp lär senare ha förärats en enorm himlakropp som tröst.
En gasjätte i planetsystemets utkant, vilket gladde henne. Får man hoppas. Detta var blott och bart en ringa utvikning, varför vi skyndsamt återvänder till guanon. Dyng-Clara och Willfredo hade självfallet förstått att detta var en arkeologiskt intressant artefakt, varför de genast gjorde en anmälan till MFASUUG (Myndigheten För Artefakter Som Upptäckts Under Guano).
Efter att ha anmält fyndet stod de länge och begrundade inskriptionen som inte liknade något de sett förut.

KAPITEL 3

Läsaren får tyvärr vänta med att få reda på betydelsen av vad
som dolts under guanon, men tillåts i stället bekanta sig med fil.dr. Massoud Lövström, och vinner insikt i hur politiska ideologier plägar styra den vetenskapliga forskningen.

Tjänstemännen från MFASUUG var redan efter sex månader på plats med sina små penslar, borstar, förstoringsglas och kameror. Detta var en osedvanligt snabb behandling av ett ärende. Anledningen till att det mestadels tog mycket längre tid var att i snortutarnas värld var all kontakt med myndigheter förenat med en hutlös massa byråkrati. Det skulle insändas ifyllda blanketter till höger och vänster, och gärna i flera exemplar, och samtliga bevittnade. Förutom alla detaljer som skulle uppges om själva fyndet såsom var, när, hur och framför allt varför det gjorts, så skulle den sökande även uppge skonummer, kragnummer, personnummer, telefonnummer, nummer till närmast anhörig, kontonummer; ja, helt enkelt en jädrans massa nummer. Dessutom skulle det bifogas kopior av personbevis, dopbevis, vigselbevis, och aktuell hälsodeklaration, samt gärna ett utdrag ur brottsregistret.
Helst vidimerade av fyra oberoende personer. Vi må ej förglömma dödsattest, i de fall snortuten som gjort fyndet hunnit ge upp andan, och denna skulle helst vara undertecknad av den avlidne om man önskade en snabbare behandling av ärendet. Detta med dödsattesten var inte alls ovanligt enär ärenden till myndigheter alltid drog ut på tiden innan rätt tjänsteman tog sig tid att sätta sin OK-stämpel på ansökan. När så ansökan stötts, blötts och ältats i detta byråkratins pappersmaskineri, vanligtvis under flera år, så hände det äntligen något.
Men detta speciella ärende behandlades emellertid med ilfart. Sannolikt för att MFASUUG:s generaldirektör hette Brandon Lanta och var Dyng-Claras farbror, på mödernet.
Så redan efter sex månader dök de upp. Iförda Panamahattar, mörka solglasögon, galoscher samt sina betonggrå tjänstemannakostymer i tweed, vita väl strukna nylonskjortor samt slipsbeprydda kröp de omkring på alla fyra för att icke halka i den regnvåta och slippriga guanosörjan som täckte stenhällen. Omsorgsfullt rengjorde de hällristningen och fann att denna utgjordes av några, för dem alla fullständigt okända tecken. För att få reda på vad dessa tecken kunde betyda var de tvungna att konsultera en fackman, varför man inkallade en sakkunnig på okända och aldrig tidigare upptäckta tecken och språk. En så kallad teckenspråk-expert.
Denne specialist var den tidens absoluta auktoritet på området. Nämligen docent Massoud Lövström, som fått sitt oerhörda språkintresse redan vid sex års ålder, då han tillsammans med sina djupt troende föräldrar, bevistat ett tältmöte strax söder om en större ort. Jag dristar mig till att säga att det var i sanning en himla massa olika tält som möttes där. Av alla sorter och dimensioner. Det var militärtält, cirkustält, campingtält, partytält och många, många fler. Vilka intressanta spörsmål som tälten dryftade med varandra under detta möte hör dock inte hemma i denna saga, men i ett av tälten hölls emellertid ett väckelsemöte klockan halv sex på morgonen. Detta möte höll på till dess alla församlade var klarvakna, och där väcktes bland annat Massouds föräldrar ur sin morgonslummer, liksom Massouds intresse för aldrig tidigare talade ord och tungomål. Efter att ha besökt detta väckelsemöte, som sagt i sällskap med sina djupt sovande, svårväckta men ack så starkt troende föräldrar, och där fascinerats av allt tungomålstalande fick den lille Massoud, som sagt en stark böjelse för aldrig tidigare hörda ord liksom aldrig tidigare talade språk. Han kom att doktorera på icke tidigare talade språk på Universitetet, som låg ungefär femtio mil västerut, redan som tjugotvååring med sin doktorsavhandling "Att tolka fullständigt okända språk ur ett genusperspektiv”, och var en hejare inom denna disciplin.
Att tolka fullständigt okända språk alltså. Detta med genusperspektiv hade han lagt till enbart för att erhålla forskningsanslag. Sittande regering hade formligen öst forskningsmedel över honom, enär detta var ett vetenskapligt arbete som verkligen föll den i smaken. Genusperspektivet alltså. Tyvärr så visade det sig då avhandlingen var klar att den inte innehöll speciellt mycket genus förutom orden genetisk, genom, genomrutten, genant, genuin och genitiv, liksom mogen och hagen, varför Massoud blev återbetalningsskyldig samt fråntagen sin doktorshatt. Han ändrade då rubriken till "Att tolka fullständigt okända språk ur ett klimatsmart välfärds och jämlikhetsperspektiv". Detta eftersom orden klimatsmart, jämlikt och välfärd, även dessa liksom genus, var föredömliga och populära ord som genererade ljuv musik i den då sittande snortuteregimens öron.
Massoud hade lyckats fått in ordet jämlikt på sidan fyrahundratrettioett, tredje stycket i kapitlet om att det är straffbart att överlåta tolkningen av okända tecken åt klåpare och charlataner. Där kunde man nämligen läsa;
"När fråga är om gärning, för vilken straff jämlikt andra stycket trettiosjätte kapitlet 5:e §§ brottsbalken skall bestämmas… osv ". Ordet klimatsmart, likväl som orden; välfärd och miljö, hade han lyckats pressa in i kapitel tjugotre, Hur man lämpligen bör kläda sig vid studier av okända tecken i olika temperaturzoner, och där förordade han att man städse bör se till att, för sin välfärds skull, kläda sig klimatsmart, och under inga omständigheter använda sig av likadana kläder vid utforskandet av okända tecken i en varm miljö som i en kall. På sidan åttahundrasjuttionio tog han även bestämt avstånd från rashets, speciellt vid tydning av inskriptioner på grott väggar, enär ett hetsigt beteende kunde åstadkomma ogynnsamma vibrationer i grottan och medföra att denna rasade ihop. Dessutom hade han kolorerat konvolutet i alla regnbågens färger, samt gjort framsidan och baksidan olika. Ty att gilla olika var också inne vid denna tidpunkt. Avhandlingens text var dessutom miljövänligt grön, och teckensnittet genomgående könsneutralt. Detta uppskattades också av de då styrande. Han återfick då både det tidigare indragna forskningsanslaget likväl som sin doktorstitel. Han blev även erbjuden posten som sakkunnig till jämställdhets-ministeriet i den då sittande snortuteregeringen, men avböjde med hänvisning till sin forskning, som tog all hans tid i anspråk. Massoud hade nämligen inte släppt de sällsamma ord han hört som sexåring på det tidigare omnämnda väckelsemötet. Det var speciellt ett uttryck han arbetat med att försöka tyda. ”Oh-Ablahabaliaomumsumblabalahompitava-a-ahhh-O-O-OOO-OOOOÅåååååååaaah”.
Detta hade sprungit ur munnen på en snortuta med en strikt halleluja knut i nacken, som enligt vad Massoud kunde erinra sig, plötsligt och likblek med svetten pärlande på panna och överläpp, på stela ben och med hopknipna skinkor, rusat ut ur tältet mot första och bästa närbelägna bajamaja. Han fullkomlig dissekerade dessa ljud och kom slutligen fram till att de betydde: OH! Prisad Vare Du Allsmäktige Plutt jag… OOO…Åh…Åh måste omgående hitta en toalett. Ja, slik var hans ordförståelse. Den var i sanning stor. Men så hade han ju en gigant att brås på, men mer om detta längre fram.

KAPITEL 4
Där det äntligen avslöjas vad inskriptionen, som dolts under guanon, betydde. Vidare gör vi en resa bakåt i tiden varvid vi stöter på ännu ett problem som snortutenheten försökte bemästra.

Men nu raskt åter till den guanobelupna klippavsatsen. Massoud, denne lysande expert, kunde genast konstatera att det här rörde sig om ett fullständigt okänt, aldrig tidigare skådat språk, vilket dessutom var skrivet med helt okända tecken. Eftersom han var en auktoritet inom detta område och expert på just dylika, så kunde han naturligtvis omedelbart tolka inristningen som, enligt honom översatt löd: SHIT HAPPENS. Detta togs som ett obestridligt bevis på att händelsen, som legenden beskrivit, verkligen hade inträffat på just denna plats. Tyvärr så hade nog den gode Massoud en aning för bråttom vid denna tydning, ty vad som egentligen stod inristat på stenhällen var följande.
”Här förlorade Eberhardt von Schitzenbaum sin svendom vid sjuttiofem års ålder till den fagra och ärbara Alicia af Knyckeldorf, dotter till den framlidne häradshövdingen Agnatius af Knyckeldorf och hans maka Beatricia af Knyckeldorf, född De la Salope.
Och här förlorade den perverterade snuskgubben Eberhardt von Schitzenbaum sitt liv efter att dagen därpå omsorgsfullt ha blivit ihjälslagen av den sköna Alicia af Knyckeldorfs broder, Benito af Knyckeldorf för att Eberhardt så brutalt stulit den väna, och blott sexton år gamla Alicias mödom, lämnande henne uti obeskrivbar skam och vanära.”
Till och med experter kan ha fel ibland.
Men låtom oss nu skyndsamt åter begiva oss ned i historiens dunkel och gå tillbaka i tiden. Eftersom inga av alla de snortutar som närvarat som åskådare vid hoppexperimentet kom att knalla hemåt, så spreds aldrig budskapet att ingen av de tvenne hopparna hade återvänt. Emellertid spelade detta ingen större roll för den fortsatta historien, enär de hemmavarande snortutarna, efter flera års väntan slutligen fattat att hela den vetenskapliga expeditionen hade omkommit. Snortutarna hade ändå redan övertygat sig om att den hinsides världen var en sällsamt underbar plats, som skarpt kontrasterade mot den mödosamma tillvaro, med slit, släp , möda, sorg , bedrövelse, pinliga vapörer, förstoppning och hemorrojder, sura uppstötningar och tandvärk, som de tvingades genomlida under sin levnads vandring. Oh! Vilken lycka för snortutenheten. Nu var det ju inte fullt lika bedrövligt att vara medveten om sin framtida hädangång. Ty där framme väntade ju belöningen. Själva efterrätten så att säga.
Men det fanns andra förtretliga problem. Det egna jaget. Så utomordentligt isolerat från alla andras jag. Ty att även andra snortutar ägde ett jag förutsattes, eller snarare antogs vara tämligen sannolikt, även om snortutarna mestadels uppvisade en benägenhet att agera mot varandra så som om detta inte skulle vara fallet. Som mycket små snortuttingar hade snortutarna haft sina föräldrar att se upp till och luta sig mot, och de riktigt små snortuttingarna upplevde sitt jag som en del av moderns jag. Denna symbios försvann allteftersom de växte och blev äldre, och som vuxna var de, trots att de var sociala flockdjur, obeskrivligt ensamma. Detta kom sig av att ingen snortut förmådde att exakt förnimma vad en annan snortut upplevde i sitt medvetande, då de ju alla blott kunde erfara sitt eget medvetande och jag, och vad som tilldrog sig i deras eget huvud. Visserligen besatt snortutarna förmågan att kommunicera med varandra, både verbalt och med kroppen, men med dessa kommunikationsredskap förmådde de ju blott ge en grov beskrivning av vad de upplevde innerst inne i sitt eget sinne.

KAPITEL 5
Varest vi gräver djupare i jaget, samt gör en ytlig bekantskap med filosofen Excogitatoris Stenlund liksom Stora Mamsen och Stora Pappsen. Dessutom får läsaren en inblick i huru dessa entiteter kunde erbjuda snortutarna svar på allsköns frågor och funderingar.

Betänk nu tre snortutar som betraktar det gröna lövverket på ett träd. De är helt överens om att lövverket är grönt. Såvida nu inte en av dem råkar vara färgblind, eller ännu värre, helt blind. Men om vi tager tre normalseende snortutar så kan man fråga sig om de ser samma gröna färg?
Eller rättare sagt: förnimmer samma gröna färg. Det är ingalunda lätt att veta enär de ju inte kan "kika in" i varandras huvuden, eller se med samma ögon. Sedan kan man ju alltid fråga sig om det finns några färger över huvud taget. Eller om det bara finns våglängder. Dessa längder tillhandahålls dock oerhört sällan av ett konditori. Däremot kan man där säkerligen komma över både kanellängder och blåbärslängder. Eftersom det är troligt att färgerna uppstår först i snortutens huvud, så kan man, som den excentriske filosofen Excogitatoris Stenlund, hävda att utanför snortuten existerar inga färger och konditoriets blåbärslängder torde se mycket tråkiga ut. Eller så kan man gå ett steg längre och fundera över hur det skulle förhålla sig om alla tre blundar så att ingen ser trädet. Finns det då ens något träd där alls? Eller existerar det bara om någon tittar på det? Blunda så försvinner det. Titta och det dyker upp igen. Strutsen kanske inte är så dum i alla fall, då den gömmer huvudet i busken. Denne ovannämnde djuping, och då avser jag inte strutsen, levde som eremit i en grotta i Skogen, där man ofta kunde finna honom utanför mynningen till grottan, sittande på en upp och nedvänd back. Han ansåg nämligen att en back var mer sittvänlig än en aggressiv anfallsspelare. Det berättades om honom att han en dag, då han tog en skogspromenad fick se en tvekamp. Detta särdeles besynnerliga ök, med dubbla kroppar, fick honom att ifrågasätta sin mentala hälsa. Men då han var en mycket klok tänkare, trots att han blott var en snortut, så började han att analysera förnimmelsen, in i minsta detalj.
Om det verkligen stod en tvekamp där, vilket det uppenbarligen gjorde, så hade han, tyvärr mist förståndet, enär en tvekamp inte kan existera. Men om denna tvekamp, liksom allt annat i yttervärlden, var en produkt av hans fantasi, så behövde det ju inte tyda på galenskap, utan blott på en särdeles livlig fantasi. Efter denna upplevelse lekte han ofta med tanken att inget existerade utanför honom, utan att allt han förnam och erfor var skapat i hans eget huvud. Även den stackars backen som han plägade sitta på. Han gick dock ännu längre i sina grubblerier, och begynte fundera över hur den så kallade verkligheten skulle te sig ut om ingen fanns som kunde beskåda eller förnimma den. Av denna anledning tog han livet av backen, och sig själv för att utröna detta mysterium. Han fick dessvärre aldrig reda på hur det förhöll sig med den saken. Så innerst inne var snortutarna som sagt fullständigt isolerade och allena, och måhända spirade redan där en önskan efter någon föräldragestalt att se upp till, och att få uppgå i ett gemensamt högre medvetande, där allas jag var ett med något översinnligt väsen, och där det rådde fullständig transparens. Ett väsen som verkligen kunde erfara exakt vad snortuten kände och förnam. Kanske rent utav ett Herrans väsen? Eftersom snortutarna sett hur nytt liv spirade från honorna, vilka benämndes snortutor, så vördade de tidigt Den Stora Mamsen, men i och med att de började bruka jorden och såg hurusom fröet som planterades på åkern blev till en planta, så fick snortutorna mer och mer rollen som en åker, varest snortutarna sådde sina frön, varför Den Stora Mamsen småningom kom att bytas ut mot Den Stora Pappsen.
Förutom att till viss del lösa problemet med jagets isolering kunde Stora Pappsen fylla ännu en funktion. Snortutarna var nämligen ett sällsamt nyfiket släkte som sökte svar på allt de stötte på, och de fenomen de inte kunde finna orsaken till förklarades med hjälp av Stora Mamsen eller Stora Pappsen. Ej att förglömma diverse ytterligare suspekta smågudar som städse ingrep i tillvaron. En del var av honkön och en del av hankön. Det förekom även gudar av henkön, vilka kunde vara hermafroditer eller afrohermiter. Men den mäktigaste, som Stora Pappsen, var oftast av hankön.

KAPITEL 6
Läsaren erhåller här en kort presentation av snortutarnas tidigaste gudar samt en fundering om huruvida det existerar något som kan benämnas gott och ont. Därtill presenteras läsaren för filosofen Ambjörn Den Outgrundlige, Gwen O´Larssen samt Adenopathius de la Rue. Och så naturligtvis Inga.

Alla dessa tidigaste gudar dvaldes till att börja med mestadels i naturen, där nästintill allt var besjälat av någon liten lustig gudomlighet, såsom stenar, träd, vattendrag, luft och vind med mera. Det fanns visa snortutar som genom djup meditation kunde försätta sig själva i trans och på så sätt kommunicera med gudomarna.
Sådana förmågor värderades så högt av snortutenheten att dessa talanger fick speciella transtillstånd att offentligt ägna sig åt dylika transaktioner. Dessa, så kallade, transpersoner kunde då förmedla diverse gudars vilja till sina stamfränder. Men snortutarna kom med tiden troligen fram till att detta, med att bo i ett träd eller på botten av en brusande å, inte var tillräckligt värdigt ett gudomligt väsen. Snortutarna ansåg nämligen att, alldenstund de gjort sina gudar så mycket mäktigare än dem själva, så hade dessa gudomar mycket högre status och borde inte bo på nedre botten utan hellre befinna sig högre upp. Detta hade snortutarna hämtat ur sina egna erfarenheter ty de ansåg att ju högre upp man befinner sig, desto högre status innehar man, och av denna anledning var det städse kö till alla grottor med vindsvåning medan grottorna med blott källarvåning eller bottenvåning mestadels stod tomma. Eller ockuperades av en björn eller ett bergslejon. Detta var sannolikt en av anledningarna till att de småningom flyttade på gudarna så att dessa kom lite högre upp, till exempel till toppen av ett högt berg. En annan, och måhända tyngre vägande anledning till att de omplacerade sina gudar till högre höjder var sannolikt att snortutarna, framför allt de vuxna, önskade att åter få uppleva barndomens trygghet, och behövde då någon eller något större som betraktade dem från ovan, och snortutarna själva behövde ju ha något att se upp till, fråga till råds och luta sig mot när det stormade i tillvaron. Och stormade det gjorde det ofta, ty mycket elände och bekymmer drabbade snortutarna. De tvingades ideligen att bita i sura äpplen, och slutligen i gräset, det sistnämnda dock blott en gång under sin livstid, men det räckte. Dessutom förpestades tillvaron av dagsverken, skatter, pålagor, huvudvärk, gnälliga grannar, löss, farsoter, och ej att förglömma, missväxt. Detta med missväxt var ett mycket speciellt problem i snortutebyarna. En särdeles dyr historia. När det föddes en snortuta kontrollerade alltid byäldsten om denna var missbildad. Om så var fallet så fick snortutan växa upp under speciella miss-förhållanden där hon fick en, i princip skräddarsydd, missanpassad uppfostran. Endast det bästa var nämligen gott nog, och detta tärde mycket på byns resurser. Då den unga snortutan var femton år gammal skulle hon nämligen missbedömas av byrådet. Om det då visade sig att hon växt till sig till en riktigt förtjusande miss, så tarvades en fortsatt gedigen missanpassad utbildning för att öka på hennes missbildning. Detta för att säkerställa att hon erhöll ett tillräckligt stort missförstånd vid nitton års ålder, så att hon gladeligen lät sig offras åt gudarna genom det så kallade missfallet. Detta fall från en hög bergsavsatts ned i bråddjupet ombesörjdes av en misstroende byäldste, som knuffade ner den nittonåriga missen från avsatsen. Detta var alla missars missöde och höjdpunkten i deras nittonåriga liv. Därefter skyfflade byborna ned sjuttiofem procent av årets grönsaksskörd, spannmålsskörd samt köttreserver över liket. Sedan satte man fyr på det. Detta för att blidka gudarna så att man fick en god skörd att offra året därpå. Det var nämligen inget billigt nöje att hålla sig med gudomar. Man skulle kunna påstå att de var dyra i drift. Så denna förlust av livsmedel var onekligen ett ont som snortutarna drabbades av. Med ont avsågs alltså allt som var ofördelaktigt och skadligt för dem, och följaktligen var det goda allt som var fördelaktigt och gynnsamt för snortutarna. Nu komplicerades emellertid detta av att något som var gynnsamt för en snortut, måhända var oförmånligt eller rent utav skadligt för en annan. Så vissa företeelser, faktiskt de flesta, om inte rent utav alla, var både onda och goda.
Eller varken eller. Vad snortutarna aldrig förstod, enligt filosofen Ambjörn Den Outgrundlige, var att tillvaron varken är god eller ond. Tillvaron bara ÄR, enligt Ambjörn. Denne filosoferande snortut hade suttit och grunnat över gott och ont i en unken cell i Staden, i väntan på att föras ut till slagrutan, där han med slag och sparkar, så kallade straffsparkar skulle övertalas att offentligt förneka och avsky sina vidriga idéer, då hans tankar ansågs kätterska och fördärvliga. Ambjörn vägrade ge sig, varför han expedierades med hjälp av hackspett. Efter den betan kom han inte med några fler kätterska idéer, ty mycket blev inte kvar av honom då han hackats färdigt.
Det blodiga spettet, med vidhängande köttslamsor, hängdes däremot upp på Västra Torget som ett varnande exempel. Ambjörn hade tidigare förkunnat läran om att naturen varken var rättvis eller orättvis, vilket de gudadyrkande snortutarna menade förledde ungdomen. Han hade resonerat på följande sätt i sin mycket tänkvärda lilla ballad ”Den Rättvisa Orättvisan Eller Den Orättvisa Rättvisan”. Denna lilla visa brukade han framföra till ackompanjemang av tvåsträngad cittra, och den föregicks ofta av att han predikade sin tes med följande ord: Att vissa av oss drabbas av sjukdom eller tvingas att ta ned skylten redan i unga år, liksom att vissa av oss föds vanskapta, anses som ytterst orättvist. Men slumpen är inte orättvis utan synnerligen rättvis då den slår blint, och elände, lidande liksom tragik kan drabba vem som helst. Orättvist blir det först om det finns någon, eller något, som så att säga, har makt att medvetet dela ut lidandet. Efter detta anförande plägade Ambjörn ta fram sin cittra och slå an ett välljudande mollackord, varefter han begynte sjunga sin egenhändigt komponerade visa. För den mer musikaliskt intresserade läsaren kan här kortfattat nämnas att cittrans övriga strängar beklagligtvis hade brustit med ett melodiöst ”ploing”, då han suttit på ett bäcken och försökt stämma nere vid ån. Han hade då tröstat sig med att det är bättre att lyssna till den sträng som brast än att aldrig stämma sin cittra.
Vare sig med den saken hursomhelst. Denna visa var särdeles svår att ackompanjera enär den gick i fyrahundrafemtiotre trettondels takt. Nu var dock inte Ambjörn blott en stor tänkare utan även en cittravirtuos av Pluttens nåde. Hans fingrar for fram över de två strängarna likt snabbt flaxande kolibrivingar och hans publik, den stendöva Anna Fläskestuverska, plägade applådera hänfört med sina flottiga händer, under hela hans framträdande.
Den Rättvisa Orättvisan Eller Den Orättvisa Rättvisan av Ambjörn Den Outgrundlige
Stundtals lidande vi föräras
Bittra tårar, ibland hemska kval
Av sorger vi stundtals besväras
ty tillvaron är ofta brutal
Det är orättvist att just jag
detta lidande tvingas bära.
Det är inte rättvist att födas sjuklig och svag.
Varför ska lidandet mitt liv beskära?
Orättvist kan det dock aldrig bli
Ty godtyckligt slår ju slumpen.
Och rättvisan ligger just däri
Att vem som helst kan åka på pumpen.
Rättvist eller orättvist är blott en fantasi
En villfarelse som måste få ett slut.
Ty Orättvist det kan det bara bli
Om lidandet medvetet delas ut.
Det var de två sista raderna som retade gallfeber på gudadyrkarna. Tyvärr så förstod aldrig snortutarna Ambjörn, utan hans åsikter förblev för dem outgrundliga, bortsett från den stendöva Anna Fläskestuverska, som trots att hon av ålder var stendöv och skumögd, ivrigt försökt läsa på läpparna för att utröna vad balladen handlade om. Hon fann icke alls Ambjörn outgrundlig, utan fattade att sången beskrev hur en rätt visa ändå kan vara lumpen och att man ska undvika att bita sig i tårna om man far vilse. Hon var dock ingen hejare på att läsa på läppar. Framgent kom även andra som, likt Ambjörn, hade idéer om livet och tillvaron. Hit hör bland annat en snortuta som visserligen inte spelade cittra men likväl var en stor tänkare. Hennes namn var Gwen O´Larssen och hon hade varit utrikes-korrespondent för tidningen ”Vederhäftiga Tidender”. Genom alla sina resor, både kors och tvärs över Plätten, hade hon tillskansat sig en mångfasetterad syn på tillvaron. På sin ålders höst, nittiotre år gammal, ägnade hon all sin tid åt att filosofera över alla sina erfarenheter. Hon fann sin filosofiska musa i sitt minimala skafferi, där hon oftast trängde in sig tillsammans med sin lilla batteridrivna diktafon. Hon utkom postumt, med samlingsverket ” Skåpmat - En Skafferiråttas Bekännelser”. Här formligen vräkte hon ur sig alla sina tankar och bland annat återfinns här hennes sista och kanske mest kända dikt, ”Bastutänk”.
Bastutänk av Gwen O´Larssen
En skopa med vatten på aggregatet man öser. För att sedan hänge sig åt navelskåderi. Måhända man världsproblemen löser, efter en stunds djupt grubbleri. Vad finns det då att grunna på, när som i en bastu man lögar sin kropp? Jo, varför inte försöka att förstå, tillvarons sällsamma förlopp? Nu äger jag dock ingen bastu, som jag kan dväljas uti. Därför har jag gått ut i min farstu, och knökat in mig i mitt lilla skafferi. Där sitter jag helnäck med blott, min diktafon och inget mer. Filosoferande över stort som smått, som i världen händer och sker. I rofylld kontemplation. Fast på en pytteliten yta. Försjunken i introspektion, låter jag tiden sakta förflyta. Där bland hyllor med gryn och ris, konserver, nudlar och vin, utövar jag andlig exercis, medan jag begrundar formen på en möglig mandarin. Men det trångt för mina skankar, jag har sträckt upp dem så långt det gått. Försöker att samla mina tankar men,…Fan! I baken känns det plötsligt vått? Då jag sköt upp mina ben mot väggen, och la huvudet på hyllan med baguetter, så råkade jag sätta mig på äggen och inte når jag paketet med servetter. Min ena arm hade kilats fast mellan min kropp och hyllan med gryn. Jag ut i hysteriskt fnitter brast. Tänk er själva! Vilken dråplig syn! Men med stoiskt lugn jag lyfter min ända och sopar med den fria handen väck, äggsmet och äggskal, nästan vartenda, utom de som råkat fastna i min häck. Då inser jag plötsligt nu och här, med röven i denna kalla omelett. Att allt vi benämner sorg och besvär, är sådant som gör livet komplett. Vem har sagt att filosofens bana är en okomplicerad väg att gå? Föga kunde jag väl ana att man i ett skafferi, upplysning kan nå.
Detta var hennes sista skaldestycke. Man fann henne efter sex månader saligen avliden och ihop torkad som en mumie. I ovan nämnda skafferi.
Hon hade så tragiskt fastnat och gått hädan av törst blott någon decimeter från flaskorna med mineralvatten, som tyvärr var placerade bakom hennes skuldror. Men sitter man fast, så gör man. Överhuvudtaget hade snortutenheten en mycket omogen syn på sin värld och verkligheten, en sorts naiv realism, och inbillade sig att den såg ut precis som de upplevde den via sina fem sinnen. Några senare snortutar funderade faktiskt understundom över detta med verkligheten. Detta efter att under lång tid studerat hur politikers uppfattning av densamma drastiskt skiljde sig från gemene snortuts uppfattning. Det var helt uppenbart att de levde i olika verkligheter. Dessa undrande snortutar frågade sig om man överhuvudtaget kan veta något om hur verkligheten ”egentligen” är beskaffad eller ser ut. Den kanske inte ens ser ut över huvud taget. För genom vad skulle den se ut, och vart skulle den då titta? Och vad skulle den i så fall se?
De misstänkte att verklighetens utseende måhända beror på vilka sinnesorgan man har begåvats med, och vilka frekvenser, till exempel synsinnet, kan registrera?
De menade att insekter förnimmer en värld som inte alls ser ut som snortutarna ser den, och ändå lever både snortutar och insekter i samma värld och verklighet. Deras slutsats var att varje betraktare ser sin version av ”verkligheten”. Allt beroende på betraktarens sinnesorgan. De kunde även gå ett steg längre och fråga sig om det alls existerade något ”därute” därute, eller med andra ord, finns det någon verklighet utanför mina tankar? Dessa tankegångar uttryckte en av dem särdeles poetiskt i en liten näpen dikt benämnd, ”Av vad har jag ett minne”

Finns det på din näsa en finne?
Finns det i skogen en pinne?
Finns det lump och linne?
Kanske allt blott existerar ”därinne”,
I betraktarens eget sinne.

Dessa tänkare internerades sedermera i ett ökänt fångläger för dissidenter, åtalade för brott mot rådande ism. Denna ism, liksom de allra flesta ismer, hade som motto:
Ifrågasätta är inte ens halvvägs till silver, Blint acceptera är dock mycket mer än guld.
I detta fångläger omskolades de till sant troende ister. Varefter man kokade tvål på dem. Ack alla dessa ismer! Så uttryckte sig den store tänkaren Adenopathius de la Rue, som gjöt sitt etter över snortutenhetens alla befängda trosuppfattningar och ismer, i sitt stora litterära verk
”Betraktelser av en mångfald av enfald”.

Betraktelser av en mångfald av enfald
Av Adenopathius de la Rue
Snortutar har alltid förmått, att tysta obekväma åsikter så fort det bara gått. Bränna böcker som ansetts vara brott, då där framlagts idéer de skytt och försmått. Texter om tankar, som de ej förstått, fick eldbegängelse på sin lott. Nya insikter ansågs vara en komplott, då de misstro mot den ”sanna” tron sått. Har vi slutet av bokbålens era nått? Inser de vilket misstag de begått? Tyvärr så har de ej lärt sig nåt, ty snortutar de kan bara tänka lite smått. En avvikande mening medför blott, att du hamnar på den ”enda-sanna” trons schavott.
Därför vill de bränna biblioteken, ty överensstämmer böckerna med rådande ism, så är de överflödiga, och om de inte överensstämmer med rådande ism, så bör de förstöras. Kan det överhuvudtaget finnas något farligare än en snortut som bara har läst en enda bok? Böcker har dessutom sina öden alltefter läsarens fattningsförmåga, och ju mer trögfattad och inskränkt denne är, desto större risk för bokbränningar.
O Ve! Alla dessa olika religioner och trosuppfattningar som förgiftat snortutarna under nästan hela deras existens. Och de valde det frivilligt! Men så närde de ju också en makalös fruktan för att tillvaron skulle ta slut. Adenopathius de la Rue var en särling, som med vämjelse betraktade resten av snortutarna. Hans högsta önskan var att slippa umgås med dem, varför han dragit sig tillbaka till en övergiven gruva. Där hade han, tvåhundraåttiofem meter under markytan, ett dolt bibliotek där han dagarna i ända plägade damma av sina högt älskade böcker. Nätterna ägnade han däremot åt att skriva små bitska texter om sin samtid och om sina medsnortutar, vilka han skydde som pesten. I dessa skrifter brukade han spy sin galla över diverse, enligt honom tramsiga företeelser, som snortutenheten ägnade sig åt, såsom religioner, politiska ideologier, politiker i allmänhet men makthavare i synnerhet. Ju mer han präntade ned desto mer övertygad blev han om att snortutarna saknade existensberättigande på Plätten. Han upptäckte att alla andra bara tänker på sig själva, och att bara var han som tänkte på sig. Insikten att alla är egoister och bara ser till sitt eget lekamliga eller själsliga välbefinnande kom dock inte som någon större överraskning för honom. En snortut gör aldrig något blott och bart för någon annans skull. Det föreligger städse ett egoistiskt motiv. Säkert även detta ett nedärvt beteende som skulle gagna överlevnad i den lilla gruppen på savannen. Så allt tal om barmhärtighet och goda gärningar mot andra var endast förljuget struntprat. Allt är sprunget ur egennytta, även altruismen.
Varför, som ett ringa exempel, hjälper man sin nittiosjuåriga granne Agnata Krillbäck med att bära upp hennes splitternya och etthundrafemtio kilogram tunga bilmotor till hennes lägenhet på trettioandra våningen? Jo, för att man är rädd och orolig att hon ska tappa den fina motorn och därmed riskera att den går sönder.
Och rädd och orolig vill man ju inte vara. Det är inte ett välbefinnande, och därför är man Agnata behjälplig med motorn, för att slippa vara rädd och orolig. Alltså ett själviskt motiv. Samma resonemang kan även appliceras på gamla tant Agnata, om någon snortut nu, mot förmodan, skulle hemfalla åt att vara rädd och orolig för hennes del. Adenopathius menade att allt prat om oegennytta och osjälviskhet var en ren och skär smörja, med ungefär samma färg och konsistens som jordgubbskräm med vispgrädde, om man rör ihop det. Snortutarna gjorde något för någon annan, blott och bart för att det gav dem något. Allt ifrån uppskattning och gentjänster till frid i sinnet. Så Adenopathius de la Rue kom faktiskt fram till att det vore en välgärning om snortutenheten kunde se till att dö ut. Ju förr desto bättre och helst omedelbart. Eller allra helst igår. Denne, enligt pluttenismen, obotfärdige syndare ansåg dessutom att han borde föregå med gott exempel, varför han började vandra runt i de olika schakten och orterna i den övergivna gruvan på jakt efter kvarglömda sprängämnen. Efter att ha utforskat samtliga gruvgångar, det tog lite över ett år, så hade han slutligen samlat på sig en ansenlig mängd överblivet sprängmedel.
Det sista som hördes från honom var en präktig detonation, men man återfann honom emellertid senare. Lite här och där.
Då han i livet sagt upp bekantskap med familj, släkt och vänner så bevistade inga hans begravning. Hon, Inga alltså, hade en gång i tiden varit hans festmö. Detta var innan Adenopathius fått upp ögonen för snortutenhetens sanna natur, och slagit upp förlovningen.
I en ordbok. Han blev då varse att ordet var ett substantiv i singularis bestämd form. Detta medförde att han skyndsamt bröt med Inga, enär han till sin natur var lite bohemiskt lagd och ogillade bestämda former. Denna hans festmö hade emellertid, under tiden de fortfarande varit ett par, anordnat en himla massa fester. De var emellertid aldrig fler än tre på dessa tillställningar, alldenstund Adenopathius, redan då detta timade sig, närde en viss motvilja mot allt för stora snortutesamlingar. Det var Inga, hennes före detta granne Chester och Adenopathius. Och som de kunde partaja. Från arla till särla. Esomoftast slutade dessa festligheter med att Inga och Chester hamnade i sängkammaren medan Adenopathius fortsatte att festa ensam, ty då detta ägde rum, så var han nämligen fortfarande en hejdundrande festprisse, tillika en makalös talang då det kom till att svira och rumla med sig själv. Till den mer moraliserande läsarens kännedom önskar jag här påpeka att detta ingalunda var någon form av otrohet, enär Adenopathius allaredan brutit förlovningen och gett Inga korgen. Denna var dessutom osedvanligt vacker och konstfullt flätad av långa aspar. Dessa karpfiskar plägade man infånga då de lekte i Insjön. Tillvägagångssättet var städse följande: När som asparna lekte som bäst och hade det som allra roligast, så roligt som bara aspar kan ha, så avbröt man dem gång på gång, vilket stressade dem så in i bomben att de begynte med att nervöst simma runt varandra. Insjön formligen kokade av hetsade aspar. De piskade våldsamt med stjärtfenorna och simmade runt varandra i ett hetsigt kaos, varvid de trasslade in sig i varandra och slog knut på sig själva. Resultaten brukade merendels bli en vackert flätad korg. Av asp. Nog med iktyologi varför vi raskt återvänder till triangeldramat. En morgon, efter ett hejdundrande party, vaknade Inga och Chester av att ytterdörren slogs igen med en ovanligt kraftig smäll. Det var Adenopathius som gjorde sorti och de återsåg honom aldrig mer.
Men de tu gifte sig sedermera och levde ihop i nio år innan Chester förolyckades då han en morgon skulle räfsa löv på tomten. Men denne tomte, som precis nedstigit från loftet, hade inte den ringaste lust att bli räfsad, varför han gav Chester några riktigt hårda klappar. Mitt i nyllet. Vilka dessvärre förorsakade den sköre Chester en dödlig skallfraktur. När Inga, som hört, och faktiskt vaknat av frakturens fruktansvärda skall, kom utrusande till Chester, så låg han mitt på tomten och var tyvärr redan saligen avliden. Tomten däremot kravlade sig mödosamt fram under Chesters livlösa kropp, bockade artigt och bad om ursäkt under det att han borstade bort gräs och lövräfs från sin röda tomtedräkt, varefter han kvickt kilade i väg. Sannolikt tillbaka till loftet. Även till Chesters begravning kom inga. Det blev faktiskt en mycket märklig, men ändå relativt munter begravning enär inga sjöng, inga höll tal, inga grät och inga sörjde. Därtill billig, eftersom inga drack av begravningsbrännvinet, och eftersom hon inte var av den törstiga sorten, så gick det inte åt särskilt mycket av de destillerade dryckerna. Inga ärvde Chester eftersom han varit pank som lusen vid sin bortgång, och det var, sanna mina ord, en präktig besvikelse för Inga. Hon levde, de första åren efter Chesters frånfälle, ett liv i oerhörd misär, som hemlös. Hon sov under olika brovalv och hade sina pinaler i en pappkasse, vilken hon släpade med sig från bro till bro. Detta tilldrog sig strax efter att en stor världsomfattande depression drabbat Plätten. Näst intill hela snortutenheten satt håglösa i sina hem och deppade. Eftersom Inga aldrig ägt några andra talanger, mer än att fixa fester, och efterfrågan på sådana för tillfället var obefintligt, så såg hon ingen annan utväg än att sälja sin kropp. Hon började med att kränga sin högra njure, följt av högra lungan. Mjälten kunde man ju också undvara, men efter att ha sålt denna så började hon dessvärre uppleva en viss inre tomhet, liksom en benägenhet att luta åt vänster. Hon beslutade sig då för att helt enkelt saluföra hela kroppen.
Således återfann man henne vanligtvis i de skumma slumkvarteren nere vid hamnen, varest de mer lättfotade snortutorna plägade uppehålla sig. En kväll blev hon uppraggad av en särdeles charmerande snortut, som ville köpa hennes tjänster. Efter det att hon omsorgsfullt utfört dessa enligt konstens alla regler, och fått betalt, så visade det sig att denne snortut ville träffa henne igen, men absolut inte i dessa skumma fattigkvarter, varför han bjöd in henne till ett välgörenhetsmöte för arbetslösa tunnbindare, där han skulle vara huvudattraktionen.
Dessutom så presenterade han sig som Ruben D. Ement och förtäljde att han var en välfrejdad tunnbindare från Nejden, som blott var på besök, liksom att han var vida känd för sin teknik då det gällde att infånga och binda vilda tunnor. Inga tackade hänfört ja till inbjudan och följande dag spenderade hon sina surt förvärvade slantar på inköp av lämplig klädsel. Denna välgörenhetsgala som ägde rum på en stor arena i Centrum bjöd på en mängd olika uppträdanden. Först trädde Kommunens ordförande Inconsequentia Alm upp i talarstolen. Detta var en synnerligen omfångsrik och parant snortuta som dagen till ära var iklädd en stram rosamelerad linnedräkt samt en chick stickad blodröd fez av mohairgarn. Därtill en matchande kräkgrön virkad scarf som dolde de flesta av hennes dubbelhakor. Dock inte alla. Med stort patos i rösten, och vackert dallrande dubbelhakor, så poängterade hon, bland mycket annat, vikten av att alla snortutar i Kommunen gav ett rundhänt bidrag till förmån för dessa arbetslösa tunnbindare. Själv bidrog hon och hennes familj med resterna av en liten egenhändigt bakad kaka, vilken blivit över vid hennes dotters födelsedagskalas förra veckan. Efter det att ytterligare ett antal talare uppträtt i, och därefter nedträtt från talarstolen, så var det dags för aftonens stora begivenhet.
Ackompanjerade av stråkkvintetten De Felande Tunnbröden, så tågade ett antal tunnklädda tunnbindare in på arenan, däribland Ruben D. Ement. Åskådarna applåderade då dessa morska snortutar marscherade in på arenan under det att sanden yrde om deras sandalbeklädda fötter. De bar alla turban, enär de med tiden blivit särdeles tunnhåriga av sitt värv, samt ett lasso och ett tunnband.
Och så släppte man då äntligen in de vilda tunnorna. Spänningen var nu nästintill olidlig och åskådarna höll andan av nervositet vid åsynen av dessa vidunderliga fat av ek. Enorma kaggar av trä rullade frustande fram och studsade runt på den sandiga arenan. De tomma tunnorna skramlade faktiskt mest. Somliga tunnbindare fick omedelbart bita i gräset, trots att inget gräs fanns på arenan, då de manglades av en ilsket framrullande tunna. De rådbråkade offren låg krossade och helt tillplattade på den blodiga sanden. Inga såg ängsligt på hur Ruben, faktiskt med risk för liv och lem, med hjälp av sitt lasso infångade en krumbuktande, helvild och fullständigt rabiat tunna. Dammet stod som en sky omkring dem när som Ruben gick ned på knä och tog stryptag på detta bångstyriga monster. Med ett vant handgrepp snodde han sedan bandet flera varv runt den envetet skumpande tunnan. När som tunnan slutligen gett upp och var riktigt bunden och helt stilla, så tog Ruben ett steg tillbaka, sträckte upp bägge armarna i en segergest, och mottog åskådarnas applåder och jubel. Det var nu dags för nådastöten. Med blott en korkskruv till hjälp drog så Ruben skoningslöst ur pluggen varvid whiskeyn stötvis sprutade ur den nu helt utmattade och besegrade tunnan.
Ingas hjärta svällde och pumpade frenetiskt uti hennes bröstkorg. Hennes kinder blossade av ren och oförfalskad åstundan då hon erfor detta hjältemod, som Ruben nu visat prov på. Hon föll naturligtvis pladask för denne bålde snortut, som med livet, och ej att förglömma lemmen, som insatts gått segrande ur denna kamp på liv och död
Efter lite trånande blickar och småflörtande, så fick hon honom emellertid på kroken.
Det var faktiskt en mycket förträfflig högerkrok. Han lyckades dock parera den, och svarade med en välriktad uppercut följt av ett perfekt slag mot solarplexus som fullständigt fick luften att gå ur henne och hon tappade andan. Hon dånade och dråsade i backen, alldeles i närheten av den tappade andan som nu låg där till ingen nytta. Då hon senare åter kom till sans bad Ruben om ursäkt för den hårda snytingen, varefter de började småprata. Vad han däremot inte pratade om var att han, som den skicklige tunnbindare han var, dessutom var en mästare på att binda så tunt att det inte gick att se var, eller med vad han bundit. De tu syntes, efter detta möte, där som ljuv musik uppstått, ofta i varandras sällskap och inledde en relation som naturligtvis slutade med giftermål. Att Ruben var en oförbätterlig kvinnokarl hade Inga förstått redan vid deras allra första möte, alldenstund han var till hälften snortut och till hälften snortuta. Detta var absolut inget som förändrade hennes djupare känslor för sin älskade make. Snarare fann hon det synnerligen stimulerande, då det onekligen berikade och gav lite extra krydda åt deras sexliv. Understundom tog Ruben fram hela sin kvinnliga sida och då for de passionerat runt i sänghalmen som två tribader, och ibland tillät han sig att bejaka både sin manliga och kvinnliga sida. Fast då blev det ju aningen trängre i slafen. Inga hade faktiskt inget emot en liten uppfriskande trekant då och då. Faktum var att hon spelat triangel i skolorkestern i sin ungdom och varit en hejare på det. Sålunda kände hon sig mycket bekväm i detta ménage à trois. Men säg den lycka som varar för evigt. Tyvärr så upptäckte Inga med tiden att Ruben bedrog henne. Med sig själv. Var afton kunde hon tydligt höra hur hennes make prasslade med sin mer feminina sida. Denna otrohet kunde hon ingalunda acceptera, varför hon gav Ruben ett ultimatum. Endast så skiljde han sig från sin kvinnliga sida eller från Inga.
Detta motsatte sig dock Ruben å det bestämdaste, varvid ett stort och långdraget söndrande gräl uppstod och där Inga slutligen, efter tjugotvå år mycket bestämt förklarade att hon allaredan nästa dag ämnade flytta hem till sin mor. Följande morgon vaknade dock Inga och upptäckte förfärat att hon icke kunde röra sig. Det kändes som om hon var helt fastbunden i sängen, men hon kunde absolut inte upptäcka med vad eller var hon bundits. Hon måste ha bundits väldigt tunt varför hon starkt misstänkte Ruben, denne osedvanligt förfarne tunnbindare. Resten av sitt liv förblev hon sängbunden, medan Ruben fortsatte med att bedra sin hustru bakom hennes rygg. Eftersom Inga var bunden, och därtill låg på rygg i sängen, så fick Ruben prassla under denna säng. Det var dessvärre väldigt lyhört, så det blev inte mycket sömn för den arma Inga på grund av det nattliga prasslandet. Dessutom var det särdeles trångt för Ruben och hans mer kvinnliga sida. Detta alldenstund den äktenskapliga sängen saknade ben och sängbottnen vilade direkt på furugolvet. Hade de blott ägt en bädd, brits eller binge i stället så hade dessa åtminstone haft ett b. Eller en gädda för den har ju en hel drös med ben.
Ruben och hans feminina sida dog av denna anledning uti varandras armar. Kvävda till döds på det oslipade furugolvet under sängbottnen. Inga däremot dog av livströtthet efter att i två veckor legat sängbunden. Hon välkomnade dessutom Liemannen, enär liket under hennes sängbotten nu begynt lukta särdeles illa. Därtill var hon övermåttan less på att ligga på rygg och stirra upp i taket.

KAPITEL 7
Där den intresserade läsaren får stifta bekantskap med Herr Olsson och Plutten. Liksom Tuttan, Ptnebnhepnutot, Ibis Kuuse och Ankhnuphpmnephtephopp.

Nog med utsvävningar. Låtom oss nu i stället raskt återgå till alla dessa gudomar, som snortutarna tyvärr var i så mäkta stort behov av. Dessa gudar var både hyggliga och illvilliga, och hade förärats alla snortutarnas egenskaper, både bra och dåliga. Med tiden krympte dock antalet gudar till en enda allsmäktig gudom. Förmodligen av praktiska skäl, enär det måste ha varit ett fasligt sjå att hålla reda på alla olika gudanamn och deras inbördes släktskap. I ett torrt, varmt och sandigt land där de härskande snortutarna, med hjälp av slavar från grannlandet Mos-os, plägade bygga enorma kungagravar av armerad papyrus i form av gigantiska dodekaedrar, var det en härskare vid namn Tuttan som vaknade en morgon i sin magnifika sovkammare, och högt och ljudligt frågade sig:
-Varifrån kommer ljuset? Varvid den, bredvid sängen stående sovgemaksslaven, genast bad om ursäkt för att ha dragit undan gardinen allt för hastigt. -Varifrån kommer värmen? Varvid samme sovgemaksslav genast begynte att intensivt fläkta sin härskare med ett palmblad. -Vad får säden att mogna? Varvid den arme sovgemaksslaven bröt ihop av rädsla och oskrymtad fasa och skyndsamt intog en undergiven ställning. Detta genom att falla ned på knä och begynna med att dunka sin panna blodig mot det vackert lagda koboltblå mosaikgolvet, under det att han med av skräck darrande stämma, försäkra sin herre Tuttan att han blott var en ringa sovgemaksslav som var helt oskyldig till dessa illdåd. Tuttan, som inte ens bevärdigat sig med att uppmärksamma sin ringa träl, steg upp ur sängen för att låta sig bäras ut till badrummet av sina tre förslavade mos-osiga favoritsnortutor, Ina och Nina och Stina. Dessa trenne slavinnor ombesörjde även den vördnadsvärdes morgontvagning, efter att ha varit behjälpliga då den prominente besökt avträdet för att förrätta sitt för välbefinnandet så välgörande morgontarv. Ty att torka sig själv där bak var under Tuttans värdighet. Den stackars sovgemaksslaven stod dock kvar på knä, dunkande sin panna mot det mosaikbelagda sovgemaksgolvet hela den dagen. Om aftonen fann man honom saligen avliden, sannolikt på grund av fatal skallskada. Under frukosten, där Tuttan matades av sina tre förslavade favorit snortutor, vilka givetvis nu nogsamt rengjort och tvagat sina händer, begynte han åter att grubbla över de frågor som han ställt sig vid uppvaknandet. Han grunnade på dessa frågor hela förmiddagen, och lagom till lunch kom han på svaret. Jo, den lysande skivan på himlen, vilken i Tuttans rike benämndes Herr Olsson. Tuttan slöt sig till att denne Herr Olsson måste vara den ende sanne och mäktigaste gudomen, och eftersom Tuttan själv var en enväldig och vördnadsvärd härskare i sitt rike, och därtill innehade en sådan ofattbar makt, samt en sådan enorm förmögenhet i rikets sandbank, så tyckte han att det vore synnerligen passande att upphöja sig till en gudason. Detta genom att utropa sig till Herr Olssons son, det vill säga en Tuttan Olssonsson. Eftersom det inte funnits någon Olssonsson tidigare i denna dynasti, och inte i någon tidigare heller för den delen, så var ju Tuttan den förste, det vill säga en Tuttan Olssonsson I. Han försökte nu att upplysa sina undersåtar om denna nyvunna insikt. Men med oförställd förvåning upptäckte han att detta gick ganska så trögt. Sannolikt beroende på att snortutarna uti detta rike var synnerligen nöjda med alla sina tvåtusen gamla gudar. Och hade de nu med både möda och stort besvär lärt sig namnen på alla dessa, samt dessas inbördes och komplicerade släktskap, så ville de ju inte att det skulle visa sig vara till ingen nytta. Dock började en del snortutar uti detta fjärran belägna land att dyrka Herr Olsson. Sannolikt de som hade svårt för namn samt de med inlärningssvårigheter och dåligt minne, alldenstund det är lättare att hålla ett namn i huvudet än tvåtusen. För att omvända de övriga, mer halsstarriga invånarna till denna nya tro, så begagnade sig Tuttan av samma metod som snortutar alltid gjort tidigare, och även kom att göra framgent, när de inbillat sig att de funnit sanningen. Tvång. En solig dag flanerade en ung snortut, sorglöst tuggande på ett vasstrå, längs med bygget av en ny stor dodekaeder. Ynglingens namn var Ptnebnhepnutot, och han var ursprungligen ett hittebarn från Mos-os. Fast detta hade han dock ingen aning om. Att han var ett hittebarn, alltså. Eller att han kom från Mos-os. Han hade nämligen varit så in i vassen liten då Tuttans maka, tillika storasyster, den skelögda Ibis Kuuse, känd som Ankhnuphpmnurbinhepp bland sina vänner, hade funnit honom. Hon hade varit på vandring en bit från det magnifika palatset för att, som brukligt var i detta land på den tiden när det begav sig, plocka lotusblommor för att pryda sin näsa med, då hon plötsligt hade hört barnagråt. Det hulkande ljudet hade lett henne till en flätad näverkont som hade hängt och slängt i ett blommande olivträd. Hur näverkonten hade hamnat där förtäljer icke historien, men i denna hade hon emellertid funnit ett övergivet spädbarn.
Ibis Ankhnuphpmnurbinhepp Kuuse, hade då blivit så in i vassen förälskad i det lilla pyret så hon bestämde sig, efter att ha prytt färdigt sin näsa med lotusblommor, för att adoptera den lille snortuttingen. Hon gav den lille ett välklingande namn, liksom en uppväxt värdig en konungason.
Ty Tuttan och hans syster, Ibis Ankhnuphpmnurbinhepp Kuuse, hade blott förärats nåden att få en avkomma. En snortuta som de gav namnet Ankhnuphpmnephtephopp. Hon och Ptnebnhepnutot växte upp som bror och syster uti det kungliga palatset. Det var meningen att de tu i framtiden skulle bli ett par, ärva tronen och säkra dynastins framtid genom att avla många avkommor. Emellertid går det sällan som man tänkt sig.
Allt gick om stöpet denna morgon då Ptnebnhepnutot på sin promenad plötsligt fick skåda hurusom en träl, utmattad av hunger och mödosamt papyrusbärande, medvetslös segnade ner till marken. Strax var tjänstgörande slavdrivare framme med sin niosvansade katt för att bestraffa den arme saten. Ptnebnhepnutot som var en sann djurvän tog så illa vid sig av att se hur slavdrivaren hanterade den stackars missbildade katten, så han blev fullständigt vansinnig av vrede. Galen av raseri rusade han så fram och dräpte slavdrivaren genom att banka sönder denne med en kofot. Detta tillhygge hade han snubblat över tidigare samma dag då han flanerat förbi en hage med betande kor, och där man nyligen amputerat benet på en ko med långt framskriden benröta, varefter man slarvigt slängt i väg skanken så att den nu stinkande låg och skräpade mitt på vägen. Den stackars kon hade emellertid ingen större röta då den nu trebent fick halta omkring på ängen. Ptnebnhepnutot som icke blott var en sann djurvän utan dessutom levde enligt mottot ”Håll naturen ren”, plockade naturligtvis upp skanken med avsikt att slänga den på en lämpligare plats. Där det inte syntes att den låg och skräpade. Emellertid inträffade intermezzot med slavdrivaren olyckligtvis innan han funnit ett bra ställe att kasta kofoten på. Han blev dock igenkänd av en annan slav som begynte skandera uppmuntrande slagord såsom: Heja Ptnebnhepnutot friskt humör! Dräm till dem i skallen så att de dör!!
Snart skallade ropen bland dodekaedrarna och alla visste vad Ptnebnhepnutot gjort.
Han nödgades därför att skyndsamt fly landet. Efter flera år i exil kom han dock att återvända för att befria Mos-osarna från träldomen. Tuttan Olssonsson I var då saligen hädangången, och begravd längst in i en enorm dodekaeder tillsammans med sina tre favoritslavinnor, Ina och Nina och Stina. Detta om utifall han behövde lite dödshjälp. På tronen satt då hans fagra dotter, och ej att förglömma, Ptnebnhepnutots syster Ankhnuphpmnephtephopp Olssonssonsdotter II, som var vida känd för sin utomordentligt bedårande skönhet, och intagande leende. Ptnebnhepnutot, som under sin landsflykt funderat på detta med Herr Olsson och kommit fram till att denne, förutom att ha sina fläckar ävenledes påminde alltför mycket om de dodekaederbyggande förtryckarna, trånade av denna anledning efter dels ett eget nytt namn, dels en översinnlig entitet som kunde befalla över denne Herr Olsson. Ett högsta väsen som så att säga hade makten att stanna Herr Olsson i dennes bana runt deras platta värld. Den värld som snortutenheten gett namnet Plätten. Denne nye, och i Ptnebnhepnutots ögon förbättrade version av Herr Olsson, gav han namnet Plutten. Denna nya variant av gudom skulle dessutom vara alla goda gåvors givare, allestädes närvarande men ändå uppehålla sig längre bort från snortutarna än sina föregångare eftersom vördnaden plägar växa med avståndet. Detta till skillnad från Herr Olsson som kunde beskådas på dagarna men gick och gömde sig på natten, för att då endast lysa med sin frånvaro.
Ptnebnhepnutot, som nu ändrade sitt namn till Wärner, med ä, hade växt upp med dyrkandet av Herr Olsson och var så påverkad av tron på ett enda gudaväsen ”ovan där”, så att han stod fast vid denna syn på allenast en enda himmelsk gudom.
Dessutom hade han, under sina många år i exil, förärats den utomordentliga förmånen att, vid ett antal tillfällen få träffa Plutten privat för lite mer personliga samtal på tu man hand. Visserligen hade Plutten vid dessa möten, maskerat sig till oigenkännlighet. Den första gången de möttes uppträdde han som ett brinnande trassel fäst i öppningen på en bensindunk. Det gällde ju att hålla skenet uppe. Samtalet blev av denna anledning mycket kortvarigt och avslutades med en förskräcklig explosion. Innan det small hann dock Plutten delge Wärner sin önskan att få mos-osarna befriade ur slaveriets bojor och återbördade till sitt fädernesland. Av denna anledning återvände nu Wärner till det sandiga landet för att träda fram inför den ärevördiga Ankhnuphpmnephtephopp Olssonssonsdotter II.
Under sin färd, genom trakter där vatten helt och hållet syntes fela, grunnade Wärner på hur han lämpligast skulle framföra sin begäran. Morskt och bestämt med auktoritärt dundrande stämma, eller ödmjukt och försynt med en röst som dröp av sirap? Han beslöt sig för att vid denna audiens begagna sig av den mer undergivna och timida varianten, varför han rev sönder sina kläder, svepte säcktyg om sina länder och strödde aska över sig.
I denna egenhändigt hopknådade kreation stod så Wärner slutligen utanför porten till det vördnadsvärda majestätets residens, och av någon förunderlig anledning blev han insläppt. Undergivet kröp han så in genom porten på alla fyra, och vidare längs med palatsets enorma korridor, vars väggar var vackert dekorerade med utsökta kalligrafier, vilka förhärligade dynastin Olssonssons ärorika historia. Efter att ha krupit fram på det blankpolerade kalkstensgolvet i lite över en timme så befann han sig slutligen framför entrén till tronsalen. Efter att ha blivit insläppt valde Wärner att ödmjuka sig ytterligare, varför han nu lade sig platt på golvet och begynte åla fram mot den vördnadsvärda härskarinnan. Han slickade hennes fotsulor som seden krävde och som på den tiden bruklig var, under det att han i smyg sneglade upp mot henne.
Vid åsynen av denna bländande och praktfulla regent blev han omedelbart så hänförd, och förstummad av hennes obeskrivbara fägring och glans, så att han nästan höll på att glömma sitt uppdrag. Hon skulle nämligen ha varit begåvad med ett alldeles förträffligt silkesmjukt och korpsvart hårsvall, mångomsjunget likt Berenices, om hon nu icke hade låtit rakat skallen enligt vedertagen praxis uti detta rike. Därtill var hennes lapisomgärdade ögon såsom två svarta brunnar i vilka Wärner lätt kunnat drunkna, om han nu inte varit en hejare på att trampa vatten. Då hon log med sina lagom fylliga läppar så skymtade hennes tänder fram, likt ett pärlband av daggfuktiga och solmogna dadlar, vilket ytterligare förskönade hennes leende, varför Wärner ursäktade sig och ålade ut på den intilliggande terrassen för att hämta en nypa frisk luft. Väl ute ångrade han sig dock och tog i stället en hel näve frisk luft som han i lönndom smusslade in under säckväven som han bar runt höfterna.
Efter en stund, då han samlat sig och det mesta av den häftiga åtrån lagt sig, ålade han tillbaka in med bestämda hasningar för att en gång för alla slutföra sitt uppdrag.
Enär det nu gått många år sedan de senast sågs, så kände icke den vördnadsvärda regenten igen sin förlorade broder, som gråskäggyvig, askbeströdd och endast iklädd en maläten säckväv, respektfullt låg och krälade på golvet framför henne. Detta först nämnda berodde troligen på att Wärner sedan en tid bar ett ansenligt långt och grånat skägg, vilket han dagen till ära omsorgsfullt knutit i en charmfull råbandsknop bakom nacken, och dessutom täckt med stoft och aska.
Ankhnuphpmnephtephopp Olssonssonsdotter II bjöd honom att stå upp, och framföra sitt ärende, men då Wärner precis hade framfört sin begäran och den vördnadsvärda skulle till att svara, så stack hon sig plötsligt på en slända. Detta när som hon kelade med sin spinnande katt, som låg i hennes knä. Det visade sig att det var en trollslända, därtill av den allra värsta sorten, som stuckit. Vart den stack i väg fick de dock aldrig reda på, men innan den drog lyckades den alltså stinga härskarinnan i ett finger. Uppskärrad av detta trauma och med blod på händerna, och då framför allt på den med det illa tilltygade långfingret, så hade hon förfärat hållit upp detta, sitt traumatiserade finger, därtill i en särdeles obscen gest, till allmän beskådan. Efter denna fingervisning dånade hon, och katten gick åter i spinn. Då alla i salen närvarande såg denna sin härskarinnas nästintill dödliga blessyr, så drog de andan av pur fasa, varefter de begynte jämra och oja sig å det gruvligaste. Hovfolket hade dessutom sett sig nödgade att skyndsamt tillkalla palatsets professionella gråterskor, eftersom man hade befarat det värsta.
Hennes blåa blod hade droppat från sticksåret och ned på hennes snövita och fotsida mantelklänning av linne. Detta kunde ha gått väldigt illa om inte den snarfyndige Wärner skyndsamt hade ingripit. Mitt under detta kackalorum av jämmer, ojanden, gråt och tandagnisslan hade han resolut vänt sig om och ställt sig med ryggen mot härskarinnan. Sedan hade han, och detta helt ogenerat, begynt att kasta sitt vatten över axeln. Den högra. Dessutom med vänster hand. Med den högra hade han skyndsamt tagit upp, den uti säckväven väl dolda näven med frisk luft, som han nu sorgfälligt klämde ihop till en boll, och som han raskt hystade i väg i den nu uppkomna pölen, varvid den senare hade förvandlats till ett förträffligt förband. Dylika förband plägade uppträda på de, ack så sällan förekommande, men oerhört bejublade konserter som hölls uti detta sandiga rike vart etthundra fyrtionionde år.
Bandet, som var ett rockband bestod av sju feta och sju mycket magra medlemmar, samtliga iklädda blott rock och Stetson hatt. De plägade städse framträda stående i ring, en så kallad rockring, och brukade lira, så att det stod härliga till.
Riktigt tung-gung faktiskt. Plötsligt hade de slutat spela tvärt, och de sju feta bandmedlemmarna hade huvudstupa kastat sig över de sju magra, och till de i salen församlades skräckblandade förtjusning, ätit upp dem. Sannolikt lite för fort, eftersom de i nästa stund hade blivit synnerligen illamående och kastat upp dem. Ända upp i taket. Därefter hade de magra bandmedlemmarna sakta dalat ned mot golvet. I samma stund som de nått detta, så hade de sju feta spruckit med ett överraskande, men ack så ljudligt ”splash”, varefter de gått upp i rök. Då nu blott det halva förbandet återstod hade Wärner tagit denna halva, och med flinka fingrar knutit det ytterst försiktigt runt Ankhnuphpmnephtephopp Olssonssonsdotter II:s sargade finger. Av denna barmhärtighetsgärning rördes den vördnadsvärda så till den milda grad att hon nedlät sig att fälla ytterligare en tår. En så kallad påtår. Hon kostade faktiskt även på sig att fälla en tretår. Det var som om allt utspelat sig i en dröm, och slik magi övertygade Ankhnuphpmnephtephopp Olssonssonsdotter II om att Wärners Plutt måste vara oerhört mycket mäktigare än Herr Olsson, som av någon märklig anledning nu gått i moln. Hon bestämde sig därför omedelbart för att tillmötesgå Wärners önskan och frige alla mos-osiga slavar. Hon sporde vidare Wärner om han kunde tänka sig att framkalla ytterligare en syn då detta skulle behaga henne övermåttan. Wärner kunde inte motstå den vackra skönhetens begäran utan gjorde en magisk gest varvid en luad ål uppenbarade sig på det magnifika marmorgolvet. Naturligt vis var detta en synål och kunde därför icke serveras som måltid men den luktade faktisk så gott att Ankhnuphpmnephtephopp klappade händerna av förtjusning, trots sitt sargade finger.
Efter denna föreställning, så önskade hon att Wärner ville förklara för henne vad denna syn med de feta och de magra bandmedlemmarna betydde. Wärner, som var en förträfflig syntolkare, förklarade då att det skulle förstås som att de som var mäktiga och välbesuttna aldrig får nog utan att de städse vill ha mer, och att detta slutligen leder till deras eget fördärv. Slik visdom gjorde henne i sanning så utomordentligt ödmjuk, så att hon omedelbart lät proklamera att hon härmed ämnade byta efternamn. Hädanefter var hennes namn Ankhnuphpmnephtephopp Pluttensdotter I. I samma stund som hon sade detta så uppenbarade sig en stege som nådde ända upp till himlen sjunde våning, och Pluttens mullrande stämma, som verkade komma från en obestämd plats i rummet, frågade henne om hon kunde säga hur många stegpinnar hon såg, varvid hon svarade att hon icke kunde räkna dem alla. Denna brist på aritmetisk kunskap förtörnade Plutten så att han beslutade att nedkalla ett antal kval över Ankhnuphpmnephtephopp. Vattnet i hennes vackra utohuspool förvandlades plötsligt till blod varur det uppsteg en massa slemmiga grodor, vilka myllrade in i palatset. Därtill kläcktes, uti nämnda pool, en hel drös med mygglarver vilka tillsammans med nykläckta flugor slog sig ned på henne och hennes älskade katt. Helt inpackad i myggor och flugor, så kvävdes den stackars kissen till döds och myggsticken gav Ankhnuphpmnephtephopp svåra och elakartade bölder, vilka sprack och tömde sitt illaluktande och gröngula innehåll på hennes mjälla hy. Men inte nog med detta. Det började även att åska och hagla i palatset, varefter ett fruktansvärt rasslande hördes när som hela byggnaden fylldes av gräshoppor så det blev alldeles kolsvart. I detta becksvarta mörker gav Ankhnuphpmnephtephopp upp andan. Ty hon var ju ändå förstfödd, och det Plutten beskärt haver, det har alltid framgång.
Wärner trängde sig förbi alla dessa myllrande gräshoppor och ut i friska luften för att ta sig ett snack med Plutten. I all avskildhet under ett mullbärsträd fann han ett brinnande mullbär. Det var Plutten, som sin vana trogen hade varit eld och lågor över denna lyckade diplomatiska förhandling. Dessvärre hade han dock inte kunnat övervaka hela mötet enär han plötsligt hade fått eld i baken, och därför skyndsamt tagit sig till ett större vattendrag där han kunnat doppa ändan. Wärner undrade varför i all sina dagar Plutten sänt alla dessa plågor över landets härskarinna när hon ändå hade gått med på uppgörelsen att släppa i väg mos-osarna. Plutten svarade då att eftersom han ändå haft dessa lite komiska plågor på lager, om utifall att Ankhnuphpmnephtephopp skulle sätta sig på tvären och förstocka sitt hjärta, så kunde han lika väl utnyttja dessa. Ty vis är den som inte sitter på för stora lager, ansåg Plutten. Då mullbäret slocknat tog Wärner och traskade i väg med, alla dessa nu befriade slavar, och ledde dem, via en enorm urskog, till det rike varifrån de en gång med våld bortförts som trälar. Denna urskog, där det rådde ett förfärligt tickande och tackande, och som aldrig tidigare hade besökts av några urkunder, var så stor och så rikligt försedd med ur att mos-osarna alltid visste vad klockan var slagen. Dessutom lyckades några mos-osare komma över några riktigt dyrbara och sällsynta ur, och sådana urklipp var minsann inte lätta att göra på den tiden, alldenstund ur ej uppfunnits än. Så urvalet var minst sagt kinkigt för dem som saknade ursinne, vilket de flesta av dem gjorde. Inte heller fanns det några urinvånare att fråga, men ett stod dock helt klart, och det var att mos-osarna inte lämnade denna skog urfattiga. Väl ute ur denna urskog begynte emellertid de frigjorda slavarna att, under sin fortsatta vandring, bete sig skamlöst liderligt och osedligt. De festade och dansade synagogo runt lägereldarna, och hade stora orgier i lägret, varest de bytte partner med varandra hej vilt. Ty så här frigjorda hade de aldrig varit tidigare. De hade ju levt i slaveri under hela sitt liv. Dessa orgier upprörde den dygdige Wärner som om aftnarna merendels plägade att sedesamt sitta och sy sammetsgardiner då de slagit läger för natten. Det är lätt att förstå huru störd han blev i sitt tadelfria tuktiga tråcklande av att natten igenom tvingas att lyssna på sitt folks ohämmade sexuella aktiviteter. Dessa utfördes nämligen ingalunda ljudlöst. Ty är man fri så är man. Att sova var dessutom synnerligen viktigt för Wärner, alldenstund den som sover icke syndar. Nu hade emellertid Wärner, under sin tidigare omnämnda exil, blivit igenkänd av sin bror Flavian Sillstryparen, som var känd för att ha ett sällsamt gott minne avseende dofter och därtill ett makalöst väl utvecklat luktsinne. Han hade omedelbart vädrat en bekant lukt alldenstund han, som sagt var, hade näsa för sådant.
Redan då Wärner hade varit på flykt, efter att ha dräpt den djurplågande slavdrivaren, för att söka asyl i detta land, och begynt klättringen uppför bergen som omgav detta rike, så hade Flavian erfarit att det var något bortom bergen. Något bortom berg och djupa dalar, som var på väg. När sedan Wärner hade kasat ner för bergen och beträtt Kasaans land så hade Flavian förnummit vittringen av en mycket nära släkting. Nästan omedelbart hade Flavian känt igen lukten av en förlorad broder, och detta trots att de aldrig tidigare hade setts.
Men så ägde han också ett särdeles gott väderkorn. De två bröderna hade skiljts åt som nyfödda, då deras moder i all hast hade förlupit hemmet med Angus Morén, traktens brevbärare, eller om han nu var mjölkbud, och endast tagit med sig den nyfödde Flavian, eftersom hon kvällen innan råkat tappa Wärner i en torrlagd brunn, som tyvärr var alltför djup för att hon skulle våga klättra ned i den. Dessutom hade hon haft fruktansvärt bråttom. Detta eftersom dels hennes make, tillika barnens far, hade jagat efter henne i full karriär med en nyvässad grep, dels påskyndad av Angus, som var livrädd att inte hinna dela ut posten, eller mjölken i tid.
Flavian fröjdades uti sitt hjärta vid återseendet, trots att de som sagts aldrig tidigare setts, och övergav sitt värv som ackrediterad sillstrypare. Tillsammans kom de tvenne bröderna i stället att starta en boskapsfarm som efter några år visade sig bli en mäkta lukrativ verksamhet. Detta kom sig av att Plutten, vid deras senaste rendezvous tipsat Wärner om att korsa vitskäggig gnu med tofsörad oryx. Denna bastard, som de skulle komma att kalla gnyx, skulle äga ett helt lurvigt huvud och vara steril, men föröka sig genom delning på längden två gånger per dygn. Vid detta särdeles informativa möte hade Plutten klätt upp sig till en arbetslös förortsbo, som givetvis stod i ljusan låga, samt språkade med en jargong där det förekom mycket brandslang. Wärner hade därför haft tämligen svårt att förstå Pluttens snack och inte blev det bättre av att den förklädde Plutten brann så att det dånade. Efter detta informationsmöte delgav Wärner sin broder Flavian Pluttens direktiv. Så blott efter ett litet tag ägde de en enorm hjord av gnyxer, som trängdes på brödernas enorma betesmarker. Nu hade emellertid Wärner tidigare lovat Plutten att åtaga sig sysslan att återföra Mos-osarna till detta land, varför han var tvungen att lämna över sin del av gnyxfarmen till sin bror och härmed uppstod en dispyt mellan bröderna. Flavian blev så in i bomben uppbragd av att bli lämnad ensam med all denna boskap varför han gick till handgripligheter. Stackars Wärner fick sig således två rejäla proppar av Flavian innan han for tillbaka till det sandiga landet med dodekaedrarna.
Dessa proppar hade, tursamt nog, Wärner sparat och de kom nu väl till pass. Efter det att han stoppat in dessa i öronen somnade han som ett oskyldigt barn och sov den oskuldsfulles vederkvickande sömn i trettio dagar.
Därefter steg han utvilad och vederkvickad upp och blåste revelj i sin näverlur, varefter han med dånande stämma förkunnade att nu skulle de fortsätta sin vandring. Denna näverlur hade han i sin ungdom egenhändigt tillverkat av en näverkont som han funnit väl dold uti Ibis Ankhnuphpmnurbinhepp Kuuses nattkärlsskåp.
På sin fortsatta spatsertur, genom öknen som tog vid efter urskogen, fick Wärner och hans folk mottaga ”De så in i vassen många maningarna från Plutten”. Där beskrevs in i minsta detalj hur en sann Pluttenist bör leva. Dessa rättesnören var inmejslade på ytan av ettusen fyrahundrafemtiotvå stora megaliter, cirka fyra gånger två gånger tolv meter, vilka var placerade i en stor cirkel och omgärdades av enorma sanddyner. Eftersom dessa enorma stenblock var alltför tunga, otympliga och därtill alltför många för att ta med på färden, så ville Plutten att Wärner skulle memorera dessa föreskrifter och renskriva dem då de nått det förlorade landet, som Plutten hade sagt hette Kasaans land. Denna information hade, enligt Wärner, han fått av Plutten en natt då alla sov. Vid detta möte, även detta enligt Wärner, hade Plutten maskerat sig till en utlevad sjöofficer förklädd till en rosa pingvin och som, natten till ära, och för att inte väcka alla mos-osarna, bara brann lite grann. Längst ut på näbben. Mos-osarnas strapatsfyllda vandring fortsatte sedan efter trehundratre år, när som Wärner memorerat färdigt alla föreskrifter, och de nalkades nu Havet. Detta hav var alldeles för djupt för att de skulle kunna vada över till andra sidan och inga av Mos-osarna ägde något SIM-kort och riskerade därmed att drunkna i dessa böljor. Dessutom var de flesta av sällskapets snortutor nu väldigt enormt dräktiga, alldenstund de forna slavarnas ättlingar, även de känt sig synnerligen frigjorda.
Jag vågar påstå att de var omåttligt dräktiga efter allt hämningslöst kopulerande.
Men Wärner hade i gryningen samma dag haft en ny uppenbarelse där Plutten talat till honom och avslöjat att han hade en plan. Denna gång hade Plutten stigit upp ur böljan den blå, förklädd till en havande, som tronade högst upp på en tre meter hög havstång, men för att inte väcka alltförstor uppmärksamhet så dolde han sig bakom ett intresse. Naturligtvis ett brinnande intresse. Plutten lät förstå att han ämnade dela Havet så att Mos-osarna kunde vandra torrskodda över till andra sidan. Problemet var bara det att Plutten inte bestämt sig för med vem han skulle dela det. Det fanns ju så många att välja mellan. Slutligen bestämde sig dock Plutten för att dela det med Wärner. Något skulle han väl ha för att han släpat runt på sitt folk alla dessa år, ansåg Plutten. Sagt och gjort. Plutten tog halva Havet och Wärner fick behålla den återstående halvan. Var han skulle göra av sin halva visste inte Wärner varför denna fick ligga kvar och skvalpa där den låg. Så torrskodda kunde de alltså inte ta sig över till andra stranden men de kunde i alla fall vada över, för att därefter fortsätta sin vandring.
Efter många års kringirrande nådde de slutligen de höga snöbelupna berg som omgärdade det förlorade landet.
Deras antal var nu sjudubblat. Huruvida landet de ankom var förlorat eller förlovat, därom råder viss oenighet. Emellertid anser Eder ödmjuke sagoberättare att det vore märkligt om det var förlovat, ty då undrar man ju, med vem? Och oavsett om det tidigare hade varit förlorat eller ej så var det emellertid nu återfunnet. Klättringen uppför dessa höga berg var i sanning ingen sinekur, men väl uppe på krönet kunde de med lätthet kasa nedför bergssluttningarna (därav namnet på detta förlorade land). Hur landet, som Plutten lovat dem, hade förlorats, sades ha något med förskingring att göra. Vem eller vilka som förskingrade och hur stort belopp det rörde sig om kom man dock aldrig fram till. Men det kan ha rört sig om en ansenlig summa, eftersom brottet aldrig preskriberades.
Efter att Wärner och hans följe kasat ned från de höga bergen visade det sig dessvärre att detta land ingalunda kunde användas för bosättning. Där fanns nämligen inte en ledig kvadratmeter. Hela landet var nämligen nu ockuperat av gnyxer som trängdes så de nästan stod på varandra, varför Wärner och hans folk fann det för gott att klättra tillbaka upp för bergen för att sedan sprida sig över Plätten.
Likt askflagor för vinden. Vart Flavian tog vägen förblev dock en gåta.

KAPITEL 8
Varest Wärner går ur tiden och Herr Olsson dalar i popularitet men Plutten kommer starkt på upploppet. Därtill får vi bekanta oss med Wilmer Nabon

Bör jag förresten påpeka hur ofattbart gammal Wärner blev? Detta skall jag alldeles strax påpeka. När han väl tömt sitt minne på ”De så in i vassen många maningarna från Plutten”, och med en gåspenna vackert präntat ned dessa föreskrifter på papyrusrullar var hans minne helt länsat. Där fanns intet kvar. Han visste inte ens vem han var. Eller var han befann sig. Ej heller förstod han vad det var för en massa fullklottrade papyrusrullar, som låg och skräpade i hans boning från golv till tak. Helt tom i bollen lallade han dreglande ut ur detta, för honom helt främmande hus. Vart han var på väg visste han inte. Att han var på väg visste han inte heller. Han återfanns dock följande dag av sin närmsta granne, Wilmer Nabon, sittande uppe i en dadelpalm, kuttrande som en duva. Den stackars Wärner hade drabbats av elakartat duvslag. Och av den allra värsta sorten. Wilmer som var en i sanning blid och from natur, hämtade ner den kraftigt förvirrade och ivrigt kuttrande Wärner, och ledsagade honom hem. Väl på plats fick de sedan kämpa sig fram genom enorma mängder av fullklottrade papyrusrullar, vilka fyllde Wärners hela bostad. Den godhjärtade Wilmer frågade då Wärner om han ville ha hjälp med att bli av med alla dessa papyrusrullar som låg och skräpade, varvid Wärner långsamt öppnade munnen, under det att en seg sträng av, lätt blodblandad saliv letade sig ut ur hans högra mungipa och långsamt sökte sig ner mot hakan för att därefter lägga sig till ro i hans vita skägg, och yppade följande två bevingade ord: ”Vilka papyr...…”. Längre kom icke Wärner från Mos-os. Och de två bevingade orden flög omedelbart sin kos, varför eftervärlden aldrig kom i åtnjutande av dessa. Av ålder, han blev ettusensjuhundrafyrtiosju år, segnade han ned och dog på fläcken.
Denna fläck hade Wärners ömma hustru, Tamara Den Rara, försökt att torka bort vid ett flertal tillfällen, så att ingen skulle gå och dö på den, men bevisligen utan att ha lyckats. Detta var särdeles trist alldenstund den utgjorde ett synnerligen estetiskt störande inslag på det för övrigt så vackert polerade och absintgröna mosaikgolvet. Grannen Wilmer lär dock ha förbarmat sig över den döde och transporterat bort kroppen och samtliga papyrusrullar. Huruvida någon förbarmade sig över Tamara förtäljer inte historien. Vad man dock visste om Tamara var att även hon var född ovanligt långt före sin död och detta till skillnad från hennes syster som avled innan hon var född. Märkligast var emellertid hennes ofödde bror, Lorenzo, som aldrig kom att dö.
Mer visste man alltså inte om händelsen och rullarnas vidare öden. Annat än att de försvann spårlöst. Liksom Wilmer och stoftet av Wärner men detta kom dock att ändras efter tretusen år. Men Herr Olsson då? Vad hände med honom? Jo, helt glömdes han inte bort även om man bytte ut namnet mot Plutten i följande urgamla välsignelse:
Herr Olsson välsigne dig, och bevare dig. Herr Olsson låte sitt ansikte lysa över dig, och vare dig nådelig.
Herr Olsson upplyfte sitt ansikte över dig, och give dig frid.
Och visst kände sig snortutarna välsignade när solen sken på dem, och visst tyckte de att det kändes nådeligt när de fick ligga och steka sitt fläsk i solgasset. För att inte tala om den frid de erfor då de på morgonen kunde konstatera att solen gick upp idag med. Denna dyrkan av den före detta Herr Olsson höll sig envetet kvar under flera tusentals år, trots att de flesta hängav sig till tron på Plutten. Långt efter det att Wärner gått ur tiden fortsatte nämligen många snortutar att dyrka Herr Olsson, liksom parallellt med Plutten. De plägade framgent att visa denne avsatte gudom sin vördnad genom att vintertid vallfärda i stora skaror med charterflygplan dit, där som sannolikheten att få uppleva Herr Olssons frid och nåd var som störst. Hur som helst med detta. Detta nya och påbättrade gudaväsen, Plutten, som man menade bara var god, sträng men rättvis, fick ta sitt pick och pack och flytta ännu högre upp än Herr Olsson, till ett ovanjordiskt rike i himlen, var nu detta kunde tänkas vara beläget? Men det var inte helt osannolikt att det var någonstans helt upp i det blå. Ja, detta väsen, som man alltså benämnde Plutten, placerade således snortutarna så högt upp som möjligt. För detta var i sanning gudarnas gudom och denne tyckte de skulle hålla sig väl gömd ovan där, så att snortutarna inte skulle kunna se honom. Detta för att de försett honom med en fobi mot att bli betraktad. Någon form av utseendekomplex.
Eftersom nu snortutarna hade begåvat denne Plutten med allsmäktighet så fick dennes vilja och avsikter hädanefter bli svar på alla de stora existentiella frågor som de hade, såsom varifrån de kom, varför de och världsalltet fanns till, varför de levde och dog, varför en tappad macka alltid hamnar med smörsidan nedåt, varför mjölken alltid kokar över när man vänder sig bort, varför vattnet aldrig kokar när man tittar på det, samt hur det kan komma sig att en minut kan kännas så lång medan en vecka bara rusar förbi. Ej att förglömma frågan om varför det alltid ska vara så innerligt besvärligt att diska grötkastrullen. Framgent tillkom ytterligare djupa frågor som snortutarna hoppades att Plutten kunde besvara, såsom varför det visas så mycket skit på TV, varför det spelas så lite tradjazz i radion och varför helgerna passerar förbi så hutlöst fort medan arbetsveckan tycks fortgå i evighet.
Även de hädangångna, åtminstone vissa av dem, fick nu sitt eviga liv ovanom, i ett paradis i Pluttens himmelska rike. Snortutarna tänkte som så att därstädes dvaldes deras medvetande i evighet i en eterisk tillvaro, sedesamt sittande på små moln-tussar, svängande sina förandligade ben och vickande sina förandligade tår. Detta, alltmedan de kom i åtnjutande av sublim änglakör, ackompanjerad av härligt harpospel, med sina lika förandligade öron. Understundom flaxade de måhända runt, här uppe i sjunde himlen bland molntussarna, på sina skira änglavingar. Eller så avnjöt de en klick Philadelphiaost, om vilken någon en gång i tiden lär ha sagt, smakar himmelskt gott.
Vid vissa, mer högtidliga tillfällen stöttes det törhända i basuner och slogs på pukor och cymbaler, som när Plutten höll gästabud i sin celesta boning för de allra saligaste bland de saliga, de så kallade Ärkeanglarna. Dessa frejdade gäster trakterade Plutten med nektar och ambrosia, alltmedan han, med sin välklingande stämma, plägade framföra en egenhändigt komponerad lovsång till sig själv. Huruvida Plutten brann vid dessa sociala tillställningar eller inte kan jag emellertid inte ge något svar på, enär jag aldrig blivit inbjuden till slik begivenhet, vilket jag inte är det minsta otacksam för. Pluttens sånginsats plägade vanligtvis ackompanjeras av hans heliga and, Helge, på sjuttioåttasträngad lättvrängd luta. Helge som till sitt sätt var sällsamt andaktig var dessutom särdeles skicklig på att hålla takten. Maken till taktfull and stod inte att finna. Ärkeanglarna, som vid slika festliga tilldragelser var iklädda sina finaste andedräkter, var ena hejare på att fiska själar. De plägade merendels befinna sig bakom flötet då de fiskade efter något, oftast i grumligt vatten. Såvida de ej gick med håven, ty även en sådan fungerade understundom. Vid dessa festliga avbrott från det eviga fiskafänget brukade de bli så otroligt berusade av all himmelsk härlighet och naturligtvis av Pluttens kväden, så att de stundtals råkade falla i sömn. De kunde även ha oturen att råka falla ned. Från himlen, vilket Ärkeangeln Jansson så olyckligtvis gjorde, men mer om honom längre fram.
Till detta lyckoland ovanom hade alltså de som trodde på Plutten tillträde, medan de som inte trodde på denne, men som trots detta varit synnerligen goda snortutar, hjälpsamma filsnortuter, och som aldrig gjort minsta fluga förnär under sin levnad, inte blev insläppta utan fick ta sitt pick och pack och flytta ned till underjorden.
Så snortutarna gjorde det alltså enkelt och bekvämt för sig. De beslutade helt enkelt att det allena saliggörande skulle var att tro på Plutten. Vilka handlingar de sedan utförde, om de var fromma eller syndiga, var av underordnad betydelse, ty de kunde ju alltid i efterhand be om förlåtelse för dessa eventuella försyndelser. Och detta var ju synnerligen praktiskt. Eftersom de på ett tidigt stadium hade förstått att de aldrig, och inte då heller, skulle kunna leva upp till de skyhöga moraliska krav de hade skapat, så danade de naturligtvis sin Plutt till en förlåtande Plutt. Pluttenisterna menade nämligen att bara man trodde på Plutten så skulle allt annat, såsom goda handlingar och fromt leverne, liksom komma av sig självt. Och det gjorde det? Nja, inte riktigt och det var väl sannolikt detta som gjorde att så många pluttenistiska själavårdare tillät sig att bejaka sitt begär efter rikedom, liksom sin förvrängda böjelse för små värnlösa snortutegossar.
Kan man tänka.

KAPITEL 9
Här ställes frågan: Hur kul är det egentligen med evigt liv? Läsaren får även, om denne så känner sig hugad, möjlighet att fundera på det tveeggade svärd som medicinska framsteg utgör. Vi förvärvar även kännedom om Umberto Af Shönshlauff och poeten Imposantia Björk.

Ja, att leva vidare och besegra döden var för snortutarna ett begär av så fundamental betydenhet att de nog aldrig riktigt tänkt igenom konsekvenserna av slik ”efterdödentillvaro”. Släktet snortutar var så otroligt skräckslaget för att kila vidare så det var helt besatt av drömmen om evinnerligt liv. Man skulle lätt kunna påstå att de var djupt fästade vid sina livegenskaper, och inte det minsta livrädda. Däremot var de dörädda att mista det lilla livstycke de förärats och hamna i dödläget. Tanken på detta var så oerhört skrämmande för dem, så att de helt enkelt valde att blunda för eventuella nackdelar med en evinnerlig existens. Ty evigt liv synes vara behäftat med vissa smärre problem. För att citera den framlidne lille tänkaren Umberto Af Shönshlauff: ”Betänk ett liv i evighet. Det må klinga ljuvt. Men när som eoner har förflutit så återstår fortfarande en evighet, och när allt som kan ske har skett, kan det då ske något nytt? Eller börjar sådant som tidigare hänt att upprepas, visserligen med små variationer i början men eftersom upprepningarna sker i evighet så vore det väl ingalunda omöjligt att det småningom dyker upp repriser som visar sig vara perfekta upprepningar av vad som tidigare timat sig, …i evighet. Icke blott en gång, utan ett oändligt antal gånger och ändå återstår en evighet av… repriser. För evigheten tar ju liksom aldrig slut. För det mina vänner är väl det som avses med ordet evighet? ” Så skrev alltså den lille tänkaren Umberto på väggen i en offentlig toalett. Han var verkligen liten, så han nödgades klättra upp på toalettstolens vattencistern för att texten skulle hamna i någorlunda ögonhöjd för kommande toabesökare. Umberto mätte nämligen inte mer än tjugoåtta centimeter då han mättes på höjden, och blev varken kortare eller längre om han mättes ner i dalen. Men han tänkte stort. Denna toalettvägg avlägsnade han senare tillsammans med sina två disciplar, Runo och Bruno, för att den tänkvärda texten skulle sparas åt eftervärlden. Tyvärr så slumpade det sig så olyckligt att då Runo och Bruno skulle ställa ned väggen så råkade den lille Umberto hamna under den. Disciplarna var förkrossade. Umberto däremot var för krossad. För att överleva. Men inget ont som inte har något gott med sig, ty väggen kom väl till pass nu. Den ämnade de använda som hans gravsten, dock efter att de tvingats att måla över den hädiska texten. Samt återbörda den norpade väggen till kommunen. Långt senare, då Pluttens inflytande över snortutarna avsevärt förklingat, gav de sig emellertid på att lösa problemet med sin ändlighet genom att i stället försöka förlänga den timliga tillvaron, understundom in absurdum. Den medicinska forskningen, framför allt inom diagnostikens område, kom under åren som följde att göra så otroliga framsteg, så att det praktiskt taget inte fanns någon frisk snortut mer. Den medicinska och farmakologiska forskningen sökte därtill desperat efter nya medikamenter och behandlingsmetoder, som kunde förmå att förlänga livet på snortutarna, till och med på de som av ålder var döende. Det senare var företrädesvis ett krav från de åldrigas anhöriga, ty dessa ansåg att vården fullständigt och totalt misslyckats om deras nittioåttaåriga mor somnade in.
Även om denna moder var intill döden levnadstrött och bara längtade efter att få lägga näsan i vädret. Men vem lyssnar på vad en nittioåtta år gammal snortuta önskar? Eskulaperna själva ansåg däremot att det var viktigare att lägga "mer liv till åren" än "mer år till livet". Men tyvärr så ansåg gemene snortut att det viktigaste var att envetet och med alla till buds stående medel klamra sig fast, och hålla sig kvar i tillvaron, om så bara för några minuter. Vilket liv man hade var inte så noga. Huvudsaken var att man hade ett liv. För var skulle man annars sätta livremmen? Om man nu hörde till dem som inte gillade hängslen. Doktorerna skulle aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta. Men om nu krämpan var plågsam och dödlig, samt varken gick att bota eller lindra, och det därtill inte fanns någon tröst att ge? Alla blir ju inte tröstade av att se fram mot att få paj i paradiset. Hur löste de detta? Snortutarnas husdjur var man mer barmhärtig mot, ty dessa lät man somna in om de plågades, för att förkorta deras lidande, men detta gällde icke snortutarna. De skulle härda ut tills de gav upp andan, även om de vrålade rakt ut av smärta och bad om att få en liten hjälpande ”knuff över kanten”. Men eftersom man vid denna tidpunkt hade demokratiskt styrelseskick så fick folkviljan, tyvärr nästan som alltid mot bättre vetande, bli vägledande. Man fick inte aktivt förkorta ett liv, såvida det inte var krig ty då gick det bra. Då kunde man hejvilt ha ihjäl fullt friska och unga snortutar, och dessutom få medalj för det. I förbigående kan påpekas att demokrati är ett samhällssystem i vilket du säger vad du vill och gör som du blir tillsagd. Det är det absolut värsta styrelseskick som snortutenheten provat på. De enda undantagen är alla de andra de provat. Detta styrelseskicks stora brist ligger nämligen i att det baseras på respekten för snortuten som en förnuftig varelse. Det är svårt att förstå sig på snortutarnas, så kallade förnuft. Som en liten parentes kan nämnas att det i det lilla obetydliga riket, Knagge-Baggeland, inte bara rådde demokrati vid denna senare tidpunkt utan så kallad äkta och sann demokrati, och detta innebar att man tog hänsyn till alla olika små minoriteters önskemål, även om minoriteten bestod av endast en individ. Då önskemålen, som de städse plägar göra, drog åt olika håll, medförde detta dessvärre att inga snortutar, eller snortutor, erhöll det de önskade. I alla fall inte majoriteten av dem. Med minoriteterna förhöll det sig dock annorlunda. Deras behov beaktades till fullo. Måhända tyckte man lite extra synd om dem enär de ju var så få. Nej, majoriteten förväntades blott jobba och betala hutlösa skatter, så att alla små minoritetsgruppers intressen blev tillgodosedda. Miljardärerna var en av alla minoritetsgrupper och om dem var det rysligt synd då de endast utgjorde noll komma två promille av KnaggeBaggelands befolkning. Så deras behov var det viktigt att tillgodose. Dråpare, är ju, tack och lov, även dessa en minoritetsgrupp av ungefär samma storlek som miljardärerna. Icke dråpare däremot tillhör ju majoriteten. Detta innebar att man tog mer hänsyn till mördarens väl och ve än offrets. Ty offret var ju oftast en icke mördare och hörde således till majoriteten. Däremot var det lite annorlunda med våldtäcktssnortutar och deras rov. Här var ju offren ungefär lika många som förövarna, vilket medförde att båda dessa grupper hörde till minoriteterna, men eftersom offren inte var förövare så hänfördes de till majoritetsgruppen icke-förövare, varför man inte tog speciellt mycket hänsyn till dem. Andelen nyknaggebaggar var även det en minoritet som visserligen utgjorde en fjärdedel av KnaggeBaggelands befolkning men dessa tyckte man synd om av andra anledningar. En av orsakerna var att man från högre ort helt enkelt postulerade att det Är synd om dessa. Men låt oss nu skyndsamt återgå till hur man höll liv i de nästan döda. Det sondmatades och gavs näringsdropp och vaccinerades i förtvivlade försök att rädda livhanken på den gravt demente hundrafyraåringen Eulalia, så att denna snortuta åtminstone fick njuta av att bli etthundrafem år, ty detta ansågs som ett steg i rätt riktning för att nå målet, som i detta fall uppenbarligen var att, "The Show Must Go On For Eulalia". Somliga snortutar, som var synnerligen och oförskämt välbesuttna, ordnade med någon form av nedfrysning av sina överåriga, dementa, döende, eller rent utav stendöda anhöriga, så att de kunde tinas upp någon gång i en avlägsen framtid, när vetenskapen förhoppningsvis hade funnit ett sätt att föryngra de åldrade och uppväcka de döda. De förbokade även en plats åt sig själva så att en kryostatkapsel stod redo den dag de var i behov av en dylik. Och detta tjänade smarta snortutar stora pengar på, alldenstund de visste att snortutar inte blott är helt blåsta, utan även att de tycks hysa en medfödd böjelse för att få bli blåsta. Ty även på Plätten gällde att världen ville bedragas. Var man skulle få plats med alla återuppväckta, föryngrade och botade snortutar på den lilla Plätten, där det redan var knökfullt med snortutar, var det emellertid ingen som frågade. Troligen berodde detta på att ingen vågade. Man var även inne på att försöka digitalisera jaget och medvetandet så att dessa kunde leva vidare som ett dataprogram långt efter det att den förgängliga kroppen försvunnit. Hela personligheten nedladdad på ett USB-minne som den anhörige kunde ha med sig överallt om denne så önskade, vilket dock inte alltid var fallet. Jag menar tänk så behändigt för en efterlevande att kunna stänga ned sin äkta hälft när man så önskade, eller sätta på densamme när lusten faller på. Ja, man kunde rent av hota med att trycka på Delete och radera programmet om den hädangångne blev för tjatig. Man gjorde med andra ord allt för att förlänga livet och lura döden. Nu måste jag i rättvisans namn förtälja att det även fanns snortutar som icke bara ansåg att tiden hade en början utan även ett slut. Hit hörde, den på sin tid, kända poeten Imposantia Björk. Hon var en särling som dragit sig undan stadens stress och hets för att leva som eremit uti ett övergivet rävgryt djupt in i Storskogen. Där hade hon, bildligt talat, sadlat sin Pegas och styrt upp mot Parnassen. Kurande uti detta gryt skaldade hon följande:

TIDENS SLUT av Imposantia Björk
När världsalltet når tidens slut, finns inget sedan, och inget förut. Det som hänt går ej längre att minnas, enär även förut, ej längre kommer att finnas. Så när klockan har stannat och tiden står still, så har snortutar tyvärr inte ens funnits till. I den stund tiden upphört att existera, finns inget förflutet, och det kommer heller inget mera. Så när tiden till inget har återvänt, så har universum egentligen aldrig hänt.

Hennes pessimism angående tiden chockerade många snortutar som trängtade efter ett evinnerligt liv, varför dessa valde att inte sätta någon tilltro till hennes, i deras tycke särdeles absurda, idéer. Som ovan nämnts kom med tiden läkarvetenskapen att kunna bota fler och fler sjukdomar och de som inte gick att bota kunde hållas i schack med diverse medikamenter. Dock inte alla. Detta med att hålla liv i de sjuka utgjorde emellertid ett dilemma då det för den enskilde snortuten var något positivt att få leva lite längre men för släktet på sikt något negativt. Ja, det kunde ju även vara så att det också var negativt för släkten som såg fram mot att få ärva den oförskämt rike gamle knösen, eller bara gick och väntade på att den elake surgubben eller den snåla och illvilliga gamla satkärringen skulle ta och kila runt hörnet någon gång.
Ju fler snortutar med ärftliga kroniska sjukdomar som hann uppnå fertil ålder och fortplanta sig, desto fler avkommor föddes som kunde föra dessa ärftliga sjukdomar vidare till kommande generationer och således ackumulerades dessa genetiska sjukdomar i snortutenhetens genpool. Och en pool fylld med ärftliga sjukdomar vill man helst inte plaska runt i, men vad kunde de annat göra än att kasta sig i och simma för glatta livet nu när medicinerna och behandlingarna ändå fanns att tillgå. De kunde ju inte gärna förvägra de sjuka lindring eller att få ett något så när normalt liv ty det vore ju förskräckligt insnortutant. Så med tiden blev faktiskt snortutenheten sjukligare och sjukligare på grund av att anlagen för vissa åkommor ackumulerades för varje ny generation, och således fördes vidare till nästa led som i sin tur förde den vidare till nästa osv. Detta, tillsammans med den tidigare nämnda förfinade medicinska diagnostiken, som ledde till att alla snortutar befanns sjukliga, kom att leda till enorma krav på sjukvården och en omfattande utbyggnad av vårdapparaten. Naturligtvis var det gott att utvecklingen av medicinska och kirurgiska behandlings-metoder gick framåt, så att fler och fler snortutar kunde räddas undan en för tidig ändalykt, eller åtminstone skjuta upp den och få ta sig ett dopp i poolen.
Detta var behjärtansvärt och bra men tyvärr även o-bra, då det även tände hopp för dem som det tyvärr var helt kört för. För alla dem som led av dödliga sjukdomar där det ännu inte fanns någon bot. Visserligen kunde de ju be någon anhörig, i de fall någon sådan fanns att tillgå, att felparkera deras bil, om de nu ägde någon. Fanns det dessutom en skarpögd lapplisa på plats, så erhöll de ju omedelbart en bot. Men säg den lisa som står att finna, när som man är i störst behov av en. I vanliga fall syntes det ju drälla av dem. Frånfället var därtill inte längre en, visserligen särdeles sorgesam och beklaglig, men helt naturlig företeelse, och därför sannolikt mycket svårare att acceptera och finna sig i, framför allt för de hopplösa fallen. Hur ångestskapande var det inte för en dödligt sjuk snortut att ligga på sitt yttersta uti sin sotsäng, och se slutet nalkas, men att bot är på väg att upptäckas inom en snar framtid. Framför allt om man inte har någon framtid. Inte ens en snar.

KAPITEL 10
Varest vi besöker det lilla, lilla konungariket Knaggebaggeland, ett föredöme på Plätten, enligt landets präktiga invånare knaggebaggarna, vilka inbillade sig att deras rike var Plättens Centrum. Trots att de endast utgjorde en tusendel av snortutenheten samt bebodde, en visserligen avlång men ändock blott en liten flugskit på kartan.
DEL 1

Någonstädes på det lilla stoftkornet Plätten kom det att ligga ett litet, litet, ja egentligen ett pyttelitet och oansenligt, kungadöme. Ja detta var så oerhört litet, om man beaktar universums storskaliga struktur, så man frestas att säga att det överhuvudtaget nästan inte ens fanns till. Det var nära på bara de grönfärgade snortutar som befolkade landet, de så kallade knaggebaggarna, som visste var det låg. I detta land plägade den högvördige monarken, som mest var till för syns skull, att framför allt kring jul och nyår, tillsammans med sin lilla näpna familj och till allmän beskådan, baka en liten mysig julkaka eller sedesamt syssla med något litet traditionellt julknåp. Den lilla julkakan blev alltid lyckad och ”momzig”, för att citera monarkens gemål. Det lilla riket, vars namn var KnaggeBaggeland, styrdes i stället av en regering under ledning av en statsminister, som efter att knaggebaggarna hade avgett sina röster, utsetts av riksdagen. Vid sin sida hade denne ett stort antal övriga ministrar, för i det lilla landet fanns det minsann en minister för nästan allt, och lite till. Via sina respektive departement ombesörjde dessa att rikets befolkning, knaggebaggarna, översköljdes med demokrati, jämlikhet och välstånd. Ej att förglömma, trygghet! Understundom bytte dessa ministrar plats med varandra, så de behövde inte nödvändigtvis ha några direkta kunskapskopplingar till sitt departement. Vid tillsättning av ministrar, inklusive statsminister, verkade det stundtals snarare gälla att man tager vad man haver. I brist på bättre. Skulle dock någon minister, på grund av någon uppdagad oegentlighet eller annan allvarlig fadäs, tvingas till att avgå, så erhöll denne ett ansenligt avgångsvederlag samt ett nytt välbetalt uppdrag av regeringen. Emellertid utgjorde dennes klavertramp dålig reklam för sittande regering, varför denne inte alltför sällan deporterades och utnämndes till ambassadör i något Pluttenförgätet land. Detta tillvägagångssätt var praxis hos alla de etablerade partierna i KnaggeBaggeland, och som hamnade i regeringsställning. I denna monarki fanns det en hel uppsjö av olika partier att välja mellan. Samtliga hade dessvärre som gemensam nämnare en obeskrivlig flathet. Där fanns: De Flata men Penning Stinna, som omhuldade dem som hade väldigt mycket pengar.
De Flata och Sinistra Omvälvarna (radikal), vilka värnade dem som inte hade några pengar alls. De Sällssynt Blöthjärtade och Särdeles Flata Vederlikarna, som gynnade både dem som hade väldigt mycket pengar och dem som inte ägde ett korvöre, och detta på bekostnad av de stackars satar som hade måttligt med pengar och som, hukande under enorma skatter, arbetade och slet fyrtio timmar i veckan, eller mer. De Kristeligt Flata och Fromma, som kämpade för att knaggebaggarna inte skulle hamna i skärselden utan hade som strävan och åstundan att hela befolkningen en dag skulle, som en enda stor kärnfamilj, få vandra in hand i hand genom Porten till Paradiset. Frisinnad Flat och Förvirrad Samling, som dels älskade att kverulera, dels var särdeles flexibla, alldenstund de inte riktigt visste vad de stod för, bortsett från att de trånade efter att få bilda en regering. Flata och Vankelmodiga Dannemäns Centralorganisation, som ville återupprätta bondeståndet genom gratis Viagra till alla lantbrukare. Dessutom ville de njuta av att ha makten. Vad de skulle använda den till, bortsett från att subventionera Viagra, visste varken de eller deras väljare. De ömmade dock för ökad kohandel samt att så, framför allt split. Man kan ju fråga sig varför just redlige och beskedlige bönders stånd var så viktigt att återupprätta. Även fabriksarbetare borde ju få fortplanta sig, kan man tycka. En annan iakttagelse är att deras valfläsk mest vände sig till snortutar medan snortutorna tydligen förutsattes ha en sundare kosthållning samt vara mer intresserade av att bevara beståndet av valar. Världs-Förödelse-Hispiga och Flata Nejdvurmare, vilkas diktan och traktan var att få knaggebaggarna till att återgå till en tid då snortutarna gnagde på mammutben, åt nötter och rötter samt levde i klimatsmarta grottor, dock under förutsättningarna att snortutan fick vara den som drog in snortuten i grottan, samt att välfärden skulle förbli oförändrad. Vidare fanns De Flata Fosterlands-Vännerna, som vurmade för ett land endast bestående av äkta gröna urknaggebaggar med rakade huvuden, armékängor med stålhätta och som mer än gärna gick bärsärkagång, härjade i österled och var begåvade med böjelsen att klubba ihjäl munkar. Eller flottyrkoka dem. Därtill uppstod ett nytt politiskt parti som värnade nyknaggebaggarnas intressen och som antog namnet ”Det Klangfärgade Utanförskapets Icke-Flata Röst”. Deras mål var att låta sin kultur, och sin religion, få ökat inflytande över KnaggeBaggelands lagstiftning. De ville bland annat att knaggebaggor skulle veta sin plats samt kämpade för införandet av obligatoriska Varanstudier på skolschemat. Dessutom krävde de att all potatis skulle vara mullad. Då alla dessa olika partier så förtvivlat fikade efter makten och härligheten, och därmed vånnade om att tillfredsställa alla väljare, så var det egentligen ingen större skillnad på deras valtal, enär alla partier ville ha allas röster, och som en följd av detta lovade samtliga partier, vart fjärde år, att verka för sann och äkta hållbarhet, sann och äkta jämlikhet, sann och äkta frihet, sann och äkta välfärd, sann och äkta trygghet, sann och äkta integration liksom att förbättra utbildning och sjukvård för att uppnå sant och äkta välstånd. Det förekom aldrig att någon politiker gav löfte om osann och oäkta hållbarhet, osann och oäkta jämlikhet, osann och oäkta frihet och så vidare. Trots att det oftast var det som serverades väljarna efter ett val. Nej, partierna utfäste blott en herrans massa tvättäkta sanningar som knagge-baggarna skulle få komma i åtnjutande av, om och endast om, de lade sin röst på de rätta kandidaterna. Dessutom kunde man ju alltid bryta dessa vallöften då man väl kom till makten, ty det hade erfarenhetsmässigt visat sig gå alldeles förträffligt, varför detta hade blivit ett av samtliga partier vedertaget förfaringssätt. Vinnare av valet brukade oftast vara De Sällsynt Blöthjärtade och Särdeles Flata Vederlikarna, vilka ömsint och vist styrde landet, och så var även fallet då denna berättelse utspelade sig.


DEL 2
Varest de evigt unga och könlösa Knaggebaggarna presenteras och vi får förklaringen till varför de slutade tänka, samt deras syn på uppfostran och utbildning

Konungarikets befolkning, knaggebaggarna, var ett ödmjukt och tacksamt folk. De var tillika de lyckligaste snortutar som världen och historien någonsin hade skådat. Ty så hade de blivit lärda från barnsben, och var de inte lyckliga så berodde det på att de inte visste om att de var lyckliga, vilket i sin tur, sannolikt kom an på någon form av kemisk obalans i hjärnkontoret. Men det fanns tack och lov ymnigt med psykofarmaka, och då företrädesvis antidepressiva medikamenter, som också flitigt brukades, varvid dessa individer återbördades till den rätta känslan av sällhet och lycksalighet. Sedan tidernas begynnelse hade knaggebaggarna lärt sig att artigt stå med mössan i handen och ödmjukt buga inför överheten och att aldrig ifrågasätta den. De fann sig därför tacksamt i allt som de olika myndigheterna beslutade. Dessutom så hade inte Knaggebaggarna behövt uppleva krigets fasor på över tvåhundra år. Ej heller hade några större katastrofer drabbat dem, så man får nog lov att tillstå att de var ganska så bortskämda. Därtill var de sedan födseln tvångsmatade med att trygghet, välfärd och solidaritet endast existerade i detta, det yppersta av riken, och att inga andra nationer i den timliga världen nådde upp till ens en ringa bråkdel av den förstklassiga standard som, naturligtvis genom regeringens försorg, förärats knaggebaggarna. Deras välvilliga regering fattade endast kloka och väl genomtänkta beslut, enär den visste bäst, och avlastade således medborgarna från besväret att slösa energi på att tänka. Detta kunde blott sluta på ett sätt, vilket det också gjorde. Knaggebaggarna upphörde med att tänka själva och överlät denna besvärliga och mäkta påfrestande process åt statens olika myndigheter. Slutligen orkade folket inte att reflektera över annat än sportextra, lottovinster, eller vem som skulle vinna Farmen. Eller hur de skulle hinna till Systembolaget innan stängningsdags. Ack! Huru lyckliga var de icke? Emedan de själva slapp att begrunda hur framtiden skulle kunna komma att gestalta sig och därmed oroa sig inför denna, då de ju nu hade andra som begrundade slika obehagliga ting åt dem, så var knaggebaggarna fullständigt övertygade om att de aldrig skulle vederfaras några större olyckor eller kriser, utan livet skulle tryggt rulla på i KnaggeBaggeland som det alltid hade gjort. Och skulle, mot all rimlig förmodan, en kris uppenbara sig så skulle naturligtvis ”staten” lösa denna. Att de själva utgjorde staten föll dem däremot aldrig in. Problemet var bara att de styrande i landet också var övertygade om att inga katastrofer kunde drabba KnaggeBaggeland, ty krig, farsoter, matbrist och terrordåd inträffade blott i andra länder.
Sådana som låg på ett betryggande avstånd från konungariket KnaggeBaggeland. Dessutom skulle knaggebaggarna städse förbli unga. Till och med i kontakt-annonserna kunde man på den tiden läsa hur en pigg och attraktiv ”tjej på sjuttionio vårar” sökte en ”viril kille på åttiosju bast” för mysiga hemmakvällar. Detta var dock innan man i jämlikhetens namn avskaffat alla ord som kunde föra tankarna till ett specifikt kön. För det var ju varken rättvist eller jämlikt att det skulle finnas två sorters knaggebaggar, och som dessutom var skapta olika. Och det hände sig faktiskt vid den tiden att från Värdegrundsministeriet utgick ett påbud att alla knaggebaggar skulle benämnas könsneutralt. De anatomiska och fysiologiska skillnaderna visade sig synnerligen besvärliga att lagstifta bort, trots idoga försök, men en synnerligen jämlik knaggebagge hade kommit på att man kunde införa könsneutrala beteckningar, det skulle ju i alla fall vara en liten bit på vägen. Nog om detta. Låtom oss nu raskt återgå till knaggebaggarnas syn på åldrandet. Livet skulle vara för evigt, alldenstund de ju aldrig blev gamla. Ty att bli gammal ansågs av knagge-baggarna såsom varande en oerhörd styggelse, ja ett himmelsskriande misslyckande av ett välfärdssamhälle. Det skulle ju kunna få medborgarna att misstänka att de, liksom växter knoppas, blommar, vissnar, och slutligen dör, och att en knaggebagge skulle dö, det gick absolut inte för sig i ett så lyckligt välfärdsland, med världens bästa och mest jämlika sjukvård! Skulle någon avlida, om än denne var etthundra nio år, så berodde det säkert på att behandlande doktor gjort ett fatalt misstag, varför denne omedelbart anmäldes, till något liknande Inspektionen för Vård och Omsorg och motsvarigheten till Socialstyrelsen, av de anhöriga för felbehandling.
Nej minsann, åldrades och dog, det gjorde man icke i KnaggeBaggeland. Knaggebaggarna blev i stället årsrika, och det mina vänner är ju klart mycket bättre än att bli gammal, enär rikedom esomoftast och allestädes uppskattas. Men för att vara riktigt på den säkra sidan så hade man gömt undan de mest årsrika på diverse boenden, där de obemärkt kunde tyna bort, så att de årsfattigare knaggebaggarna slapp se dessa skrynkliga, vithåriga, skumögda och lomhörda vidrigheter knalla omkring i samhället och förfula gatubilden. Ja, staten var, sanna mina ord, såsom en huld förälder som omhändertog sina små med blott deras bästa för ögonen, och för att visa att alla knaggebaggar var lika mycket älskade, och framför allt lika mycket värda, så infördes begreppet knagge-baggehem. Ett hem för knaggebaggarna. De var nu medlemmar av en enda stor familj. Med tiden kom denna benämning att ändras till snortutehem då detta rike, som utgav sig för att flöda av mjölk och honung, tedde sig sällsamt lockande för migranter.
Dessa välkomnades av knaggebaggarna med öppna armar och erhöll omedelbart en liten skrift, naturligtvis på sitt hemspråk, som informerade om alla deras rättigheter.
Att informera om deras skyldigheter ansågs dock kunna traumatisera dem ytterligare, alldenstund man i knaggebaggeland hade bestämt att dessa migranter var synnerligen fragila och beklagansvärda. De hade ju flytt från ett icke-knaggebaggeland, och detta måste ju per automatik innebära att de bar med sig obotligt själsliga skador. Därför erhöll de skyndsamt medborgarskap så de kunde titulera sig nyknaggebaggar. De kom därmed i åtnjutande av knaggebaggebibliotek, knaggebaggepension, knaggebaggebidrag, knaggebaggesjukvård och knaggebaggetandvård liksom övriga knaggebaggiga rättigheter och förmåner.
Ja, där fanns till och med knaggebaggeskolor och knaggebaggeparker där samtliga snortutar, även de inhemska knaggebaggarna, kunde förkovra eller förlusta sig. Understundom hängav sig knaggebaggarna dock åt mer liderliga förströelser såsom älskogslekar, framför allt under brunstperioden, som i snortutarnas fall var livslång. Denna parningsakt resulterade oftast i dräktighet, eftersom de tyvärr, och till jämställdhetsministerns stora bedrövelse fortfarande var anatomiskt olikt skapta.
Denna förkärlek till parningsakten ledde i förlängningen mycket ofta till föräldraskap. Föräldrarna, vilka ingalunda var betrodda att själva uppfostra sina ungar, i den av regeringen beslutade ”rätta andan”, fick däremot förmånen att komma ut i arbetslivet för att fyrtio timmar i veckan "förverkliga" sig själva. Ty det ansågs som en snortutlig rättighet att få "förverkliga" sig. Man kan ju lätt förstå att ingen ville gå omkring oförverkligad. Jag menar, vem vill bara vara lite verklig? Alla vill väl vara fullständigt verkliga? Ta, som ett exempel, en hemmafru. En sådan snortuta, som aldrig fått förverkliga sig på en arbetsplats utanför hemmet, måste ju vara fullständigt och totalt overklig. De mindre snortuteungarna togs därför om hand av förskolor där pedagogiskt utbildade förskolelärare "förverkligade sig” genom att uppfostra andras ungar till goda samhällsmedborgare i snortutehemmet. Denna personal bestod företrädesvis av knaggebaggar, som i många fall hade egna småtuttingar, som de i sin tur lämnat bort på andra förskolor, så att andra förskolelärare också fick åtnjuta fröjden av själv-förverkligande. Då ungarna blev lite äldre tog skolan över ansvaret för dem.
Alla lärare i KnaggeBaggeland var även de upp över öronen saliga över att få "förverkliga sig” med att bruka all sin tid och energi till att fortsätta med uppfostran av eleverna, och reda ut de ungas eventuella missbruks- och familjeproblem.
För att inte tala om vilket spännande arbete dessa lärare kom i åtnjutande av. Att dagligen få gå till jobbet och undra om man skulle överleva dagen eller om någon missnöjd elev, eller någon urförbannad förälder, skulle sticka kniven i en. Kanske rent utav skjuta skallen av en. Det var annat det än att bara stå bakom katedern och mala på. Vad gjorde väl det att de inte hann lära ut några baskunskaper i kärnämnena till sina disciplar, eller att de stundtals fick stryk av dem, när de nu fått förmånen att vägleda detta unga släkte på dess färd mot vuxenlivet, så att de unga snortutarna en dag kunde lämna den kravlösa skolan som fullvärdigt jämlika och förnöjsamma knaggebaggar. Med gedigna kunskaper om sina rättigheter, och hur man utför ett grupparbete. En typ av grupparbete är ju gruppvåldtäkt. Detta lärde man dock inte ut i skolan utan det kom de kreativa små snortutarna på alldeles på egen hand. Man må heller icke förglömma att eleverna, under sin skoltid, lurats till att tro att alla kan allt, och att alla kan bli precis vad de ville. Ty alla var ju lika, och i Knagge-Baggelands skolor var det av största vikt att förmedla detta viktiga budskap till de unga disciplarna. Alla är musikaliska. Alla är kreativa, konstnärliga och kan teckna.
Alla kan tänka logiskt och bli professorer i kvantfysik. Alla kan bli idrottsstjärnor och olympier. Rent ut sagt; Alla kan allt, ty KnaggeBaggeland var möjligheternas förlovade land. Även den färgblinde och trögtänkte lille Wilbur Knaggebaggesson som dessutom fötts döv, enbent och som vid femton års ålder fortfarande blott kunde rita huvudfotingar.
Dessutom var det strängeligen förbjudet att betygsätta eleverna. Ty att fälla ett omdöme om en elevs kunskapsnivå, liksom dennes uppförande, ansågs inte vara förenligt med god jämställdhetssyn, utan sågs som ett oerhört kränkande av eleven. Ett omdöme kunde ju medföra oläkliga själsliga sår. För att inte tala om att ge en tillrättavisning! Det ansågs verkligen vara att våldföra sig på elevens personliga integritet. Betänk vilket lidande det kunde förorsaka den som fick en tillrättavisning eller dåliga betyg. Dessutom ansågs det vara helt onödigt med dylika skriftliga bedömningar, alldenstund läroplanen redan deklarerat att alla kunde allt. Vilket svek. Och vilken himla kul överraskning för de unga snortutarna då de lämnat skolan och kom ut i verkligheten där det faktiskt råkade vara som så att man, hör och häpna, bedömdes. Där uppdagades det också att alla inte kunde allt. Så trots att lille Wilbur Knaggebaggesson blivit itutad att alla kunde allt lyckades han aldrig bli långdistanslöpare, eller pilot, eller atomfysiker. Vilket dessutom medförde att den stackaren blev så förvånad över detta så att han tappade hakan. Så nu var han inte bara enbent utan även haklös. Tack skolan.

DEL 3
Där vi får bekanta oss med knaggebaggarnas syn på omvärlden och sig själva.

Det torde av det ovan sagda framstå såsom varande glasklart, och höjt över allt tvivel, hur lyckligt och bekymmerslöst knaggebaggarna framlevde sina dagar. De trodde gott om alla snortutar och hyste ett sanslöst medlidande med världens övriga sju miljarder-sexhundranittio miljoner snortutar som icke förunnades alla de förmåner som, likt manna från himlen, dagligen regnade ned över KnaggeBaggeland. Alla dessa krakar som inte var knaggebaggar och som nödgades stå utanför rikets gränser, och med avund beskåda den lyckligt lottade befolkningen i KnaggeBaggeland. Ekonomiskt sett hade det inte gått någon större nöd på knaggebaggarna och landets regering påtalade gärna och ofta för dem att de hade det så bra och att de var så lyckligt lottade som förunnats privilegiet att få bo i detta rika land, som flödade över av tillgångar och utrymme. Knaggebaggarna var så fullkomligt förvissade om att deras regering representerade den ultimata klokheten och att de, knaggebaggarna, framlevde sina dagar i landet där det aldrig togs felaktiga politiska beslut, så folket var till fullo övertygade om att de hade det bäst i världen, och framför allt att de var klokast och visste bäst, samt att de och endast de, hyste sann och äkta medsnortutighet. På nationaldagen, som inföll en gång om året, så hyllade inte knaggebaggarna, som övriga länder sin självständighet, utan de firade sin självtillräcklighet. De begynte även att sakta misstänka att innerst inne, liksom i djupet av sin själ, så var nog alla snortutar knaggebaggiga. Naturligtvis fortfarande ofullkomliga sådana men där fanns sannolikt ett frö av knaggebaggighet, och om nu alla innerst inne var en, visserligen icke helt fulländad, men ändå knaggebagge, så kunde ju hela världen vara som en enda stor knaggebaggefamilj, där man delar på saker och hjälper varandra.
Så varför ska Knaggebaggeland producera livsmedel när man kan importera dylikt, varför ha beredskapslager eller försvar när hela Plättens befolkning ändå är "nästanknaggebaggar"? Ty knaggebaggar är ju ett så fredligt folk, och då måste ju "nästanknaggebaggarna" också vara det. Inbillade de sig i sin oskuldsfulla och blåögda enfald, tyvärr. Eftersom alla Plättens närapå åtta miljarder snortutar nästan var knaggebaggar så förmodades de ha samma syn på tillvaron som knaggebaggarna hade. Samma etik, samma behov och önskningar, och naturligtvis nästan samma kultur. Ja, de tänkte säkert som knaggebaggar och hade säkerligen samma referensramar. Så eftersom det inte fanns några yttre hot mot KnaggeBaggeland beslutades det att raskt avveckla Försvarsmakten. Herre min Plutt! Varför ödsla pengar på något så onödigt som ett försvar? Lilla KnaggeBaggeland hade ju inte erfarit krig på flera hundra år. Det var ju bara andra länder som befann sig i krig, av någon för knaggebaggarna helt outgrundlig anledning, eftersom dessa länders invånare ju nästan var knaggebaggar. Dessutom var det synnerligen kostsamt att ha ett försvar, så de pengarna kunde i stället få gå till någon form av bidrag såsom utbildning av friställda yrkesmilitärer och övrig försvarspersonal. De kunde ju omskolas till hållbarhetskonsulenter. Eller opinionsbildande bloggare i de styrandes tjänst. Före detta militärer borde ju faktiskt vara vana vid att lyda order uppifrån. Vidare kvävde man den inhemska livsmedelsproduktionen med en hel massa kostsamma miljöpålagor och kostnadskrävande regelverk. Med det resultatet att man slutade att producera inhemska livsmedel då det för bönderna var en ren förlust.
Livsmedel kunde ju importeras från länder som inte var så nogräknade med sådana regler, och som inte hade ett lika miljömässigt hållbart jordbruk som KnaggeBaggeland. Då fick ju knaggebaggarna livsmedel billigare, och framför allt utan att det präktiga KnaggeBaggeland behövde besudla ”sina egna händer” med antibiotika till kreaturen och diverse oekologiska odlingstekniker. Då kunde ju det lilla riket även fortsättningsvis framstå som det mest miljövänliga landet på Plätten och därför, med gott samvete, fortsätta att kritisera alla andra stater som inte levde upp till dessa miljömål. Samma sak gällde produktion av sjukvårdsmaterial. Liksom energi. Liksom det mesta. Varför vara självförsörjande och producera sådant man likaväl kan importera? Från länder, med mindre miljökrav, och mer tänjbart regelverk, där produktionen av det mesta inte var så dyr, och där den producerades under klimatvidriga förhållanden och av underbetalda arbetare, som ibland inte ens var vuxna. Skulle sedan importen, av någon för de blåögda knaggebaggarna helt outgrundlig anledning upphöra, så kunde man ju alltid handla livsmedel, mediciner och plåster i mataffären. Eller på supermarkets för där kunde de ju faktiskt hitta det mesta.
Och el, det finns ju för fasen i väggkontakterna, och sådana var ju alla lägenheter försedda med, och dessutom flera stycken. Så varför i all sina dagar ligga på en massa lager, eller ha inhemsk produktion när tillvaron var så trygg? Av denna anledning så gav man även fan i att fylla på beredskapslagren. Pengarna som man här sparade in kunde ju få gå till någon ytterligare form av bidrag. Ty att ge bidrag ansågs i detta synnerligen märkliga rike vara något av det yppersta man kunde erbjuda en befolkning. Ja, sanna mina ord, i detta land fanns det en uppsjö av bidrag att söka. Man får heller ingalunda förgäta att bidrag ävenledes är ett utmärkt verktyg för regeringen att få behålla sin regeringsställning även efter nästa val. Knaggebaggarna tyckte att ovan beskrivna sparpaket var en särdeles klok åtgärd av deras handlingskraftiga regering. De älskade nämligen när som bidragen flödade över dem ur statens förnämliga ymnighetshorn. Inget annat rike på Plätten kunde leva upp till detta lands förträfflighet och framför allt rikedom, så av denna anledning tyckte knaggebaggarna sig ha råd att bjuda in "nästanknaggebaggar” från när och fjärran, så att dessa också skulle få ta del av knaggebaggarnas ofattbara lycka, rikedom och många bidrag. Man upptäckte snart att denna behjärtansvärda inbjudan föranledde andra länder, framför allt större länder, sådana som syntes på kartan och hade något att säga till om, att ösa ros och beröm över lilla oansenliga Knaggebaggeland. Och se! Plötsligt kände knaggebaggarna att deras obetydliga lilla flugskit på kartan blev omtalat av de "stora elefanterna", det vill säga de så kallade stormakterna. Dock visste fortfarande nästan ingen var KnaggeBaggeland låg. Dessa lovord från omvärlden, liksom fröjden av att få vara världssamvete, gav sådan mersmak och renderade knaggebaggarna en sådan känsla av stolthet och allmännelig kärlek, att man nu började bjuda in även släkten till dem som redan anlänt till KnaggeBaggeland. Knaggebaggarna öppnade glatt sina hjärtan och plånböcker och begynte invitera årsrika far- och morföräldrar, farfarsmor, morfarsfars brors kusiner liksom sysslingar, pysslingar, trysslingar och knysslingar, vilka nu erbjöds att bli knaggebaggar. För att dessa skulle smälta in i samhället och icke stigmatiseras som grupp, fick knaggebaggarna icke lov att kalla dem nästanknaggebaggar längre, utan nyknaggebaggar, ty ordet ny har en behaglig doft av fräschör, medan nästan osökt för tankarna till något ofullständigt. Det sades även att många av dessa berikade knaggebaggarnas kultur, med allt från nya och spännande maträtter till hedersmord, klanstolthet och en ny, mer patriarkalisk syn på snortutan. Dessa nyknaggebaggar fick givetvis samma rättigheter och förmåner som de tidigare invånarna, även retroaktivt, och eftersom de alla sades ha flytt från krig, fattigdom och förföljelse ansågs de dessutom vara alltför traumatiserade och sköra för att informeras om sina skyldigheter i det nya landet. Knaggebaggarna lögade och gottade sig nu i skenet från sin obeskrivliga generositet och förträfflighet. De fullkomligt vältrade sig i sitt överdrivna högmod. Dessvärre hade de aldrig snubblat över ordet hybris, eller hört talas om Ikaros och dennes mindre lyckosamma flygtur. Knaggebaggarnas pensionärer, som hela livet hade arbetat och betalt skatt i KnaggeBaggeland, var så nöjda och lyckliga över att få avnjuta sin dagliga burk utgången kattmat, så att de med glatt hjärta accepterade en rejäl sänkning av sin pension och mer än gärna avstod från mediciner och tandvård. Ja, det går icke att med ord förklara den sällhet och fröjd dessa seniorer erfor då de fick dela med sig av sin ringa pension till dessa nyknaggebaggar. Tiggeriet, som sedan länge hade varit förbjudet i det lilla riket, fick ett uppsving då de styrande nu upptäckte att det minsann skulle ha en synnerligen gynnsam effekt på knaggebaggarnas upplevelse av lycka. Regeringen fröjdades, och riktigt gottade sig i sin egen förträfflighet, då de nu funnit på ett sätt att ytterligare spä på knagge-baggarnas sällhet. För om man släppte in dessa välska, vanlottade och obemedlade stackare, så skulle ju den förnöjda fattigpensionären bli ännu mer förnöjd med sin lott och sin kattmat, då hen (ja här ska vi minsann vara könsneutrala) såg den bettlande trashanken sitta utanför matvaruaffären. Då kunde fattigpensionären Alva, nöjd och glad stappla hem till sin lilla etta på trettioandra våningen med kokskåp, och halvdöd efter att ha avverkat de sexhundratjugofyra trappstegen upp till sitt lilla kyffe, fröjdas över hur lyckligt lottad hon var enär hon i alla fall slapp sitta och tigga. Och då smakade kattmaten ännu bättre. ”Ty det finns ju tydligen de som har det mer miserabelt än jag och som varken har tak över huvudet eller ens kattmat att äta.” Tänkte Alva. För att inte tala om övriga knaggebaggar vars lycka med stor säkerhet skulle nå oanade höjder när de, en fredag efter jobbet, utanför Systembolaget offentligt fick visa sina medknaggebaggar hur givmilda och barmhärtiga de var, då de, väl medvetna om de förbipasserandes blickar, skrymtande skänkte en ringa skärv, som en tvåkrona, eller en byxknapp till den obemedlade stackaren innan de själva slank in på Systembolaget och inhandlade helgens ranson av spirituosa för så där en, två till tretusen kronor. Och då smakade naturligtvis spriten ännu bättre.

Del 4 Kampen för ett jämlikt samhälle

Fanns då inget smolk i glädjebägaren? Var det ingen som var missnöjd? Jo, visst fanns det lite smolk, men eftersom de förnöjsamma knaggebaggarna var övertygade om att de var så lyckliga så knorrades det inte nämnvärt. De levde ju ändå i ett så ofattbart rikt land, för denna föreställning hade de ju fått i sig med modersmjölken. Sannolikt var även mjölkersättningarna fullproppade med denna uppfattning. Men missnöjda? Nej då, inte knaggebaggarna. Så länge det fanns sport och dokusåpor på dum-burken, och Systembolaget hade lördagsöppet, samt doktorer som skrev ut antidepressiv medicin, så var de så lyckliga. Och vem skulle ha haft mod nog att ifrågasätta något? Denne arme sate skulle ju omedelbart ha placerats ute i kylan, ty i KnaggeBaggeland var det nämligen av största vikt att tycka rätt, och rätt tyckande var vad de styrande, det vill säga regeringen, men kanske framför allt massmedia, hade bestämt. Men, i regeringen spirade ett missnöje. Ty trots att alla knaggebaggar ansågs vara så obeskrivligt ”lika- mycket- värda” och så sagolikt jämlika och jämställda, så förekom det vissa kategorier knaggebaggar som regeringen Sällsynt Blöthjärtade och Särdeles Flata Vederlikar tydligen betraktade med en viss, visserligen väl dold men likväl olust och skämdes för, och som de ansåg utgöra en förfulande skönhetsfläck i det för övrigt så perfekt jämställda Knagge-Baggeland. Dit hörde bland annat knaggebaggar som sysslade med att städa, köra avfall, liksom övrigt kroppsarbete. Så städerskor, sopkörare och övriga kroppsarbetare utgjorde en irriterande nagel i ögat på regeringen De Sällsynt Blöthjärtade och Särdeles Flata Vederlikarna. I ett välfärdssamhälle ska väl ingen behöva kroppsarbeta, eller tvingas att påminnas om att man är städare eller sopåkare. Detsamma gällde de knaggebaggar som utförde praktiska sysslor med sina händer. Till de senare hörde dock inte konstnärer och kulturarbetare, ty dessa högaktades i det lilla riket, liksom idrottare och då i synnerhet fotbollsspelare (fast dom ska ju helst inte använda händerna). Så de styrande beslutade i sin outgrundliga klokhet att man skulle "förfina" städarna genom att förära denna yrkesgrupp namnet hygientekniker. Att vara tekniker det är finfint det, men att städa, …uj-uj-uj tocket skitgöra, och hygien det är ju även det ett välklingande ord, nästan som latin fast det är grekiska. Alternativt kunde de benämnas lokalvårdare, ty att vårda ansågs även detta som en högst behjärtansvärd syssla. Dock märktes det sällan i avlöningskuvertet, enär den rådande uppfattningen, av någon outgrundlig anledning, var att själva vårdandet var en förmån, och en belöning i sig självt, vilket ansågs mer än väl kompensera den skrala lönen. Något snille, sannolikt en ensamarbetande pappersvändare i Regeringskansliet, hade tydligen framkastat den smått idiotiska tanken att alla de som slet inom vården skulle vara oerhört tacksamma att de fick komma i åtnjutande av förmånen att få arbeta med snortutar. Som en liten parentes dristar jag mig här att inflika att i KnaggeBaggeland vårdades det för glatta livet. Man vårdade så fort man kom åt. Här vårdades äldre. Här vårdades barn. Här vårdades anhöriga, liksom elever och hela familjer. Här vårdades sjuka, men även friska så att man senare skulle slippa att vårda dem. Här vårdades tänder, fötter, naglar, ansikten och hår. Här vårdades bilar, men även byggnader. Här vårdades missbrukare, och även all sköns nidingar och kriminella, såsom tjyvar, mördare och våldtäktsmän, liksom de mest vidriga lagbrytarna. Till de senare räknades skattesmitare och, värst av alla, ulvadråpare. Så att vårda ansågs som en särdeles hedersam syssla. Vi må ej heller förglömma att det ansågs som varande en oskattbar gåva att få arbeta med, och vårda snortutar.
Dock ingalunda lika hedersam som att sitta i regering eller riksdag, vilket som tidigare nämnts tydligt avspeglade sig i lönekuverten. Och hade man ingen att vårda fick man nöja sig med att vårda sig själv med egenvård. Vare därmed med detta hur som helst. Tillåt mig nu att återgå till smolket i glädjebägaren. Även sopåkarna ansågs behöva ett "ansiktslyft" varför dessa förlänades benämningen renhållningsarbetare. Detta skall ej förväxlas med samer vilka försörjer sig på renhållning. Alldenstund ”sopor” är ett vedervärdigt fult ord men "ren" det är minsann väl-klingande det, och inte bara i samernas öron, så ansågs detta vara en jämlik-hetshöjande åtgärd. Vidare oroade sig regeringen för om det kunde vara så illa att vissa knaggebaggar ansåg att akademiker på något sätt var förmer än icke-akademiker. Det vore ingalunda omöjligt att det kunde förhålla sig på det viset, för så tyckte de ju själva i regeringen. De led nämligen av arbetarklasskomplex. Detta är en särdeles plågsam själslig åkomma enär det oftast utmynnar i åter-kommande och sällsynt svåra ångestattacker var gång man blir påmind om sina rötter. Mycket underligt är dock det faktum att det, i detta partis barndom, funnits en arbetarklasstolthet. Men stoltheten hade med tiden gått upp i rök. Så för säkerhets skull och i jämlikhetens namn, samt naturligtvis även för att minska risken för att anfäktas av ångest, så ansåg de styrande att alla knaggebaggar borde ha minst en akademisk examen, och att alla yrken åtminstone skulle kräva femårig universitets- eller högskoleutbildning. Detta resulterade i att alla de unga knaggebaggarna som begåvats med fallenhet för praktiska sysslor och som med tiden skulle ha utvecklats till duktiga hantverkare eller grävmaskinister och som önskat att få gå en praktisk utbildning, formligen piskades genom grund- och gymnasieskola där de tvingades läsa mycket mer matematik och språk än tidigare. Detta för att alla skulle ha behörighet till högre studier så att samtliga knaggebaggar slutligen skulle vara jämlika akademiker. Sittande regering beslutade således att avskaffa alla rent praktiska utbildningar och spädde på med en himla massa teorilektioner. Därmed förvägrades en stor del av knaggebaggarnas ungdom den praktiska utbildning de så innerligt åstundade och tvingades i stället in på teoretiska program, som de inte alls kände något begär efter. Följden av detta blev ett omfattande skolk och stökiga bråk i lektionssalarna med störd studiero för alla, vilket i sin tur medförde att många, även de som från början hade haft en böjelse för teoretiska studier tappade lusten, och lämnade skolan utan några kunskaper, och i bästa fall med urusla sådana. Men med bra betyg, trots att det inte längre fanns några betyg.
Därefter kunde de ansluta sig till den växande skaran av arbetslösa, då arbetsmarknaden, efter regeringens alla kloka beslut, blott efterfrågade knaggebaggar med universitets- och högskolemeriter. Fast i rättvisans namn och till regeringens försvar måste här tilläggas att de även gjorde mycket gott, ty i detta rike var man aldrig arbetslös. Man var nämligen friställd eller arbetsbefriad, och att vara befriad och fri det är ju bra mycket roligare det. Och detta är ju onekligen ett ypperligt exempel på vilken syn KnaggeBaggeland hade på arbete. Det måste ju obestridligen vara något synnerligen obehagligt, som ett fängelse eller ett slaveri. Eftersom man kunde bli befriad från det.

DEL 5
KnaggeBaggelands nedgång och fall

Slutligen brakade dock riket ihop under sin egen tyngd av jämlikhet, rättskaffenhet, självgodhet, förträfflighet, flathet och naiv blåögdhet. De flesta var nu arbetsbefriade eftersom ingen av de jobbsökande hade den kompetens som eftersöktes av arbetsgivarna. Så slutligen stank KnaggeBaggeland av ruttnande sopor och skitiga offentliga lokaler eftersom det icke fanns några högskoleutbildade hygientekniker eller universitetsutbildade renhållningsarbetare att tillgå. Vidare begynte alla byggnader förfalla för att omsider helt rasa samman då inga snickare, målare, vvs:are eller andra hantverkare längre stod att finna. Ursäkta men nu narrades jag. Det fanns faktiskt en och annan rörmokare att hitta men dessa var mer än urusla på att koppla eller kröka rör. Den praktiska delen av yrkesutbildningen hade ju fått stått tillbaka för den, så oerhört viktiga, teoretiska delen så några rör visste de inte hur man krökte men de var ena fenor på att räkna ut flödeshastigheten för olika vätskor i rör med olika dimensioner. Till detta, samhällets sammanbrott, bidrog även det faktum att ingen arbetsgivare längre vågade anställa någon. För hur denne än gjorde så fanns en överhängande risk att anmälas för diskriminering. Jag menar, hur gör den arbetsgivare som önskar anställa en knaggebagge och de sex sökande visar sig vara; en dräktig knaggebagga, en homosexuell knaggebagge, en benUlrikistisk nyknaggebagge, en adopterad illröd nyknaggebagge som dessutom var femtioplussare, en handikappad knaggebagge i rullstol samt en lycklig men sjukligt fet knaggebagga med en lång sjuk-skrivningshistoria och som stapplar fram med en rollator, och samtliga skulle äga samma kompetens för sysslan? Knivig situation. Anmälan till Diskrimineringsombudssnortuten låter ingalunda vänta på sig, varför de flesta arbetsgivare såg för gott att inte anställa någon av de sökande utan hellre valde att lägga ned sin verksamhet och sälla sig till massan av arbetsbefriade. Så KnaggeBaggeland bestod nu av politiker, idrottare (framför allt fotbollsspelare), kulturarbetare samt en överväldigande majoritet arbetsbefriade knaggebaggar som inte klarade sin försörjning. För att nu inte dessa arbetsbefriade skulle svälta ihjäl beslutade regeringen att drastisk chockhöja samtliga skatter för de som fortfarande hade sysselsättning, och för dessa pengar utbetala diverse nya statliga bidrag till de friställda. Dock blev de som satt i regeringen skattebefriade då de ju hade en så viktig funktion att fylla. De verkade ju för jämlikheten, miljön, och integrationen och betraktade således sig själva såsom varande oumbärliga. Därtill beslöt de att höja sina egna löner, för det ansåg de sig vara värda. Inte heller kunde man väl höja skatten för kulturarbetarna, och absolut inte för fotbollsspelarna. Deras uppgift var ju att hålla knaggebaggarna lugna. Av denna anledning beslutades det att förära de arbetsbefriade, men fortfarande outsägligt lyckliga, knaggebaggarna denna höjning av skatten. Detta genom en hög skatt på bidrag och pensioner. Och så en dag knackade plötsligt verkligheten på hos knagge-baggarna. En illvillig farsot spred sig över världen och denna pestilens drabbade även lilla KnaggeBaggeland. Det var en synnerligen smittsam sjuka och någon bot var icke tillgänglig. Regeringen tog genast krafttag för att stävja denna vedervärdiga pest som medförde att knaggebaggarna strök med som flugor, men ville inte kränka någons rättigheter eller på något sätt stöta sig med väljarna, så de bestämde sig för att ödmjukt och försiktigt fråga knaggebaggarna om de eventuellt, och absolut bara om de ville, möjligtvis kunde tänka sig att ha vänligheten att hålla avstånd och icke fylkas i affärer eller fara utomlands. De lyckliga men ack så enfaldiga knaggebaggarna, som ju sedan länge hade upphört med att tänka själva, uppfattade detta såsom varande helt frivilligt, och av denna anledning fortsatte de att leva precis som de alltid gjort.
Det festades på de få krogar som fanns kvar och dansades i, de numer igenväxta, snortuteparkerna. Man knökade ihop sig på idrottsarenorna för att se livsviktiga sportarrangemang och fylkades i ruinerna av tidigare så magnifika köpcentra, liksom i återstoden av snortutebiblioteken, där hyllorna nu gapade tomma eftersom knaggebaggarna nyttjat böckerna som bränsle i sina kaminer och eldstäder.
Detta för att i KnaggeBaggeland hade man kalla vintrar med kyla och snö. Emellertid så bortsåg de styrande från detta ovidkommande faktum varför elproduktionen, sedan en tid, hade offrats på miljöpolitikens heliga altare. Hur som helst med detta. Knaggebaggarna, liksom snortutar i allmänhet, formligen älskade att gyttra ihop sig. De flockades som sagt på de vanskötta idrottsarenorna och man lät sig flygas på utlandssemester i rostiga propellerplan med en självlärd pilot, som inhämtat de allra nödvändigaste baskunskaperna om flygplan från texten på ett mjölkpaket. Ja, knaggebaggarna betedde sig ungefär som vanligt. Detta gjorde även flera ministrar ty dessa var ju också knaggebaggar och kunde därmed heller inte tänka själva utan bara i grupp. Tillsammans med sina partikamrater. När det så äntligen dök upp ett vaccin så var det fullständigt frivilligt om man valde att vaccinera sig eller inte. Även för dem som arbetade inom vården med åldringar och andra sköra patienter. Då var det nämligen inte så noga med om man förde smittan vidare, ty huvudsaken var att man inte kränkte individens självbestämmande över sin egen kropp. Även om detta visade sig drabba andra individers kroppar.
Hur de styrande fick ihop ovanstående ekvation är ett mysterium.
Man kan tycka, som den samhällskritiske knaggebaggen Ylmer Baggesson-Frihd, att om man avstår vaccinet så borde man inte få syssla med vård av sjuka och sköra.
Dessutom ansåg Ylmer, som var en frejdig och radikal knaggebagge, som absolut inte skrädde orden, att de som tackat nej till vaccination borde ha den goda smaken att också avstå från att belasta den redan hårt ansträngda sjukvården, om de nu skulle bli allvarligt sjuka av denna farsot. Det fanns faktiskt knaggebaggar som tyckte att dessa ympningsmotståndare gott kunde ligga hemma i sina egna sängar och rosslande gå hädan. Men detta tyckte inte de styrande, ty krav det är fult.
Fruktansvärt fult faktiskt. Om det inte gällde att kräva in skatt, alltså. Det var ju synd om dessa stackars vaccinationsmotståndare. De var ju ängsliga och oroliga och det skulle man ha full förståelse för. Man måste känna för deras beslut. Det kunde ju faktiskt tänkas att vaccinet innehöll något dödligt gift eller gjorde knaggebaggen till en viljelös zombie. Barnen kunde ju bli apatiska! Man kunde sannolikt få trötthetssyndrom, elallergi eller, ve och fasa oral galvanism! Tänk, om det innehöll nano partiklar! Det är minsann farliga grejer det! Eller Fluor!! Eftersom återbruk var inne vid denna tid, så var det ju inte helt osannolikt att det tillverkats av återvunnet amalgam från avlidnas tänder varför det troligen till största delen bestod av submikroskopiska små amalgambitar. Fulla med kvicksilver.
Eller rent utav Plutonium! Sådana grejor är minsann inte att leka med! För att inte tala om mikrochips. Det senare vore ju katastrofalt. Små mikroskopiska saltade och sockrade, fettrika potatisflagor som injiceras i din kropp och sakta förvandlar dig till en robot, med höga blodfetter, skyhögt kolesterol, och som kan fjärrstyras av onda läkemedelstillverkare som sannolikt samarbetar med kärnkraftsindustrin. Eller rent utav utomplättingar! Om sådant läser man ju i tidningen var och varannan dag, eller hur?
Så visst fanns det fog för oron. Den måste man ju förstå och ta på allvar. Tyckte regeringen och snortutehälsomyndigheten. Och så gick det som det gick. Det fanns emellertid knaggebaggar som var intill döden trötta på regeringens flathet och hjärtnupenhet, och som likt den ovannämnde Ylmer, ville skrika rakt ut:
För Pluttens skull!! Använd ert förnuft och sluta tänka med hjärtat! Härvidlag uppenbarar sig ett ypperligt tillfälle att presentera Ylmers fru Anastomosia Baggesson-Frihd. Som en liten parentes kan här nämnas att hon var en särdeles utpräglad dubbelnatur som inte levde som hon lärde, utan hade för vana att ofta byta fot, och då gärna med någon totalt främmande snortut. Dessa ideliga fotbyten medförde att hon ägde ett oräkneligt antal udda skor, vilka helt fyllde familjen Baggesson-Frihds oansenliga lilla stuga. Alldenstund senaste fotbytet skett med hennes man, som hade fötter stora som dasslock, och hon själv till sin statur var en osedvanligt tunn och späd liten knaggebagga, så hade hon inte orkat lyfta foten. Av denna anledning blev hon sittande kvar vid köksbordet och i brist på bättre sysslor begynte hon skriva, för att slå ihjäl lite tid. Hon författade då en liten nidskrift som hon, efter att några dagar senare åter bytt fot till en mindre, lät publicera i tidningen Bulletinen på Nyårsdagen, med rubriken; ”Jag är så glad att jag är en knaggebagga”
Jag är så glad att jag är en knaggebagga av Anastomosia Baggesson-Frihd

Denna, den första dagen på det nya året kan man till exempel sitta, lätt framåtlutad, i en bastu och ägna sig åt att studera, varför inte sina tår, under det att svetten pärlar sig i pannan och rinner i små kittlande floder längs ryggen, medan man funderar över hur föregående år gestaltade sig, och vad det nya året kan komma att bära i sitt sköte. Förra året var onekligen ett skickelsedigert år, icke minst beroende på den veder-styggliga farsot som löpte fram över Plätten. Alltfort plågas vi av denna pestilens, ehuruväl det nu tycks finnas ett vaccin. Det var ävenledes ett år då de styrande i vårt framstående land fick möjlighet att visa hur väl förberedda de och KnaggeBaggeland är, då verkligheten knackar på dörren. Måhända därtill ett uppvaknande för invånarna uti detta land. Betänk att ordet trygghet absolut inte är någon garanti för att kriser och katastrofer inte visar upp sina fula trynen. Så besinna nu denna årets första dag vilken himmelsk sällhet som förunnats oss knaggebaggar då vi får komma i åtnjutande av alla de välsignelser som en kompetent regering låter regna över oss arma syndare. Djärves jag av denna anledning begynna med en liten lovsång till mitt dyra fosterland och dess förträffliga makthavare? Ack! Huru välsignad är man icke att få framleva sina dagar i ett land varest det icke manglas mod, mannakraft och visdom uti maktens korridorer. Ett land varest de styrande uppvisar handlingskraft, givetvis baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet, och därtill med hela handen visar vilka åtgärder som erfordras.
Jag hoppas att ingen tycker att det är förmätet av mig om jag ävenledes dristar mig till att tillägga att bland våra ledare återfinnes icke en enda drulskalle eller vispefjolla. Alla de ministrar som verkar i detta maktens och kunskapens högsäte synes besitta ett nästintill outgrundligt skarpsinne, därtill ett sällsynt milt sinnelag. Dagom har vi i fjol emottagit nyheter som upplyser om huru de styrande oförtröttat bemödat sig om att stävja denna rysansvärda sjuka som ger både brösthäfta, skavhosta samt brännesjuka med skälvosot, och som understundom leder till döden.
Andtrutna och under pust, flämt och rosslan försmäktar en del av de stackars satar som anfäktats av denna vederstyggliga smitta, och mången äro de som hädankallats på grund av denna obotsamma krämpa. Men jag säger Eder: Låten icke hoppet fara! Ha förtröstan och sätt Eder tillit till vår utomordentliga regering ovanom, som likt en huld förälder värnar om sina små. De förärar oss diverse goda råd och uppmaningar för att minimera smittrisken och eftersom vi bor i KnaggeBaggeland är det ju upp till var och en att följa dessa om man vill. Ty vi må icke förgäta att vi ändå bor i ett underbart jämlikt och kravlöst rike. Dessutom har nu införts en skyndsam skyddsympning av nittiosjuåringar och andra knaggebaggar i livets slutskede, så att dessa kan se fram mot ett långt och lyckligt liv, om än blott för några dagar. För det vill jag bara säga Eder att esomoftast, och framför allt annorstädes, plägar man hemfalla åt den absurda och fullständigt vansinniga idén att i främsta rummet skydda dem som skall vara androm till båtnad, såsom doktorer, sjuksköterskor, undersköterskor och övrig vårdpersonal, det vill säga personer som kan vårda de redan kranka, och måhända åvägabringa bot och såvera resten av befolkningen.
Så tack och lov att våra makthavare har förstånd att göra annorledes. Plutti klagat om de hade gjort på det viset. Hur skulle det sett ut? Vilket ramaskri hade icke väntat! Vilken förlust av folkets ynnest! Och hur kan man som politiker se en framtid i maktens korridorer om man förlorat folkets gunst? Här tarvas, sanna mina ord, krafttag för att upprätthålla tron på att vi alla äro vederlikar och söka undgå att besöla denna av regeringens så heliga ledfyr. Hur hugnesamt är det icke att komma i åtnjutande av slikt ledarskap. Kan man bli annat än ödmjuk? Nej, det är naturligtvis bättre att alla dessa doktorer och all övrig vårdpersonal, som ska bekämpa denna etterlika smitta, själva drabbas av denna illvilliga sjuka så att det slutligen icke kvarstår någon som kan såvera och hugsvala de redan insjuknade! Ty sådana äro de sedvänjor som härstädes äro förhärskande, ingen får vara viktigare än någon annan. Inte ens om de råkar vara viktigare, och detta kan vi med stolthet säga emedan vi är ett folk vars hjärna är beläget lite till vänster bak bröstbenet.
Som varande blott en ringa åskådare av skeendena dristar jag mig till att ödmjukt höja mitt glas inför slik klokhet alltmedan en glittrande tår av lycka klädsamt tillrar nedför min kind och jag frågar, kan man bli annat än rörd? Det lyster mig emellertid att veta hur det kommer att se ut framgent. Jag är till fullo övertygad om att vår regering har tänkt på allt, så törhända städslas de redan skyddsympade åldringarna av landsting och kommun för att hålla i gång sjukvårdsapparaten. Säkerligen återfinnes bland de boende på äldreboendena en och annan före detta doktor, sjuksköterska eller undersköterska, som sköra, bräckliga, skumögda och med skälvande händer får stapla fram med sina rollatorer på intensivvårdsavdelningarna där de, med darrande händer, kan få torka ännesvetten på de tidigare sjukhus- och sjukhemsanställda som icke förunnats nåden att i tidigare skede skyddsympas, och som i väntan på att få avdanka denna värld, nu dväljes i sina sotsängar. Hur vacker är icke denna tanke? Lägg därtill följande: Emedan de styrande äro mina och dina vederlikar så har även de, i sin outgrundliga visdom och blidhet, avstått från att stå främst i ledet för skyddsympning. Sannerligen säger jag Eder: Glädjes och fröjdas över detta! Detta är i sanning jämlikhet. Ingen står över någon annan. Och vad gör det om samtliga styrande uti Konungariket KnaggeBaggeland skulle drabbas av denna farsot? Vi har ju redan skyddsympat alla åldringar på alla våra äldreboenden så de torde väl vara beredda att icke blott vårda de kranka på sjukhusen utan ävenledes axla uppgiften att styra vårt dyra Fosterland, änskönt skumögda, med misshörsel och i bästa fall blott gravt förvirrade. Det senare torde emellertid inte innebära någon större förändring av rikets ledarskap. Man kan icke nog lovprisa myndigheterna i deras idoga strävan efter att beskydda knaggebaggarna i vårt land, liksom deras oförtröttliga ävlan att åskådliggöra för oss, vanligt folk, hur jämlika vi alla äro, ty här avrådes befolkningen från icke nödvändig umgängelse och att fylkas hos krämare och hökare samt uppmanas att icke färdas långväga inom riket eller besöka andra mer fjärran belägna länder. Väl medvetna om att rikets medborgare likvisst icke kommer att hörsamma dessa råd och anbefallningar så infinner sig nu ett ypperligt tillfälle för de styrande att exemplifiera innebörden av begreppet "sann och äkta jämlikhet". Emedan vi alla i KnaggeBaggeland är så oerhört jämlika så skall naturligtvis våra styrande icke framstå så som varande bättre än gemene snortut. Nej, väljer knaggebaggarna att trängas i handelsbodar för att inhandla julgåvor eller klämma ihop sig i flygplan på sin färd mot rekreation i fjärran länder så bör naturligtvis även makthavarna göra detsamma. Ty i vårt land äro vi alla så obeskrivligt jämlika.
Så vi kan alla, tack vare att vi förunnats dessa makthavare, med tillförsikt se fram emot detta nya år som förmodligen blir. om inte ett gott, så i alla fall ett nytt år.

Anastomosia och Ylmer gick dock skilda vägar då Ylmer inte kunde förlika sig med sin hustrus beslut att icke låta sig vaccineras. Hon var nämligen till fullo övertygad om att detta vaccin innehöll nano partiklar som i sin tur skulle sönderfalla i ett ohyggligt antal femto partiklar, vilka skulle påverka kvarkarna i hennes amalgamfyllningar så att protonernas spinn skulle bli minus tre femtiåttiondelar och detta skulle sedan leda till att kvicksilvret i fyllningarna omvandlades till radioaktivt kvicksilver. Eller Plutonium. Det radioaktiva kvicksilvret eller plutoniet skulle sedan växelverka med elektriska fält från alla hennes hushållsapparater liksom med övrig hemelektronik. Följden av detta skulle bli att hon tvingades flytta ut i en elsanerad timmerkoja i den djupaste delen av skogen, fjärran från all elektricitet. För att vara helt på den säkra sidan skulle denna koja vara inrymd i en Faradays bur, och denna bur skulle med all säkerhet locka till sig en och annan burmes, vilkas evinnerliga kvittrande skulle driva henne till vansinne, alldenstund hon icke förstod dessa mesars burspråk.
I denna timmerkoja skulle hon alltså, med all sannolikhet bli spritt språngande galen, och börja dunka sitt huvud mot järnkaminen. Och det är ju inte alls bra för hälsan. Anastomosia var en osedvanligt vacker snortuta vars skönhet nästan bländade en iakttagare, men ack så trånghuvad. Ty sådant är de snortutiga tingens förhållande, att en fullkomlighet vanligen endast kan utbildas på den andras bekostnad, och henne blev det tyvärr icke förunnat att förena alla. Hon avled emellertid sex månader senare på grund av långt framskriden lungcancer. Detta efter att dagligen, sedan tretton års ålder konsumerat fyra paket cigaretter om dagen. Detta syntes henne emellertid synnerligen märkligt alldenstund tobak är en naturprodukt, som hon dessutom själv odlat ekologiskt, och naturprodukter, framför allt ekologiskt odlade, kan ju inte skada lika mycket som fabrikstillverkade läkemedel. Nu åter till hennes lilla nidskrift. Var det någon som hörsammade det hon skrev? Icke alls. Hennes lätt ironiska lilla smädesskrift begravdes i tysthet. Var det någon som hörsammade hennes vaccinationsvägran? Mängder. Hon blev nämligen enormt populär bland alla de som hängav sig åt diverse pseudovetenskaper. Därför gick det som det gick. Som en parentes kan nämnas att Anastomosia däremot fick en hederlig begravning, till skillnad mot den lilla nidskriften. Hon efterlämnade dessutom mängder av opariga skor, framför allt vänsterskor.
Knaggebaggeland var så till slut ett rike med en regering och tio miljoner, arbetsbefriade och pestsmittade, men fortfarande euforiska knaggebaggar, som lycksaliga och förnöjda långsamt, i brist på både mat och sjukvård, nu sakta hungrade ihjäl eller dukade under på grund av farsoten under det att dom lyssnade på utsändningarna från Regeringskansliet. Där höll den ovaccinerade statsministern, påhejad av sina lika ovaccinerade ministrar, sitt rosslande tal till nationen. Tyvärr så avbröts talet upprepade gånger av hans hiskliga hostattacker eller av de många avbrotten då han flämtande försökte få i sig lite luft. Han underströk, då andnöden hade lagt sig en smula, hur avundsvärda knaggebaggarna var, då de tillsammans, oavsett kön, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, religion, livsåskådning, ålder och vandel, nu tillsammans, som sanna vederlikar, fick förmånen att gå hädan i ett så rikt och jämlikt land som KnaggeBaggeland.

KAPITEL 11
Efter detta besök i det särdeles märkliga konungariket KnaggeBaggeland återgår vi nu till att betrakta resten av snortutenheten. I detta kapitel får vi bekanta oss med snortutarnas allmänna syn på åldrandet samt ges ett exempel från levande livet på hur det kostar på att ligga på topp. Läsaren gives även ett exempel på illegal forskning.

Snortutarna ville leva länge, faktiskt jättelänge, men absolut inte bli gamla. Synen på åldrandet hade förändrats med tiden, från något visserligen trist, men naturligt, till att bli något som de såg fram emot med fasa och förskräckelse. Det var något hidöst som låg och lurade någonstans i den så kallade framtiden och som de i det längsta ville undvika De levde i tron att de både kunde äta kakan och ha den kvar, och av den anledningen ville de leva mycket länge, men även förbli unga. Ty snortutarna hade höga krav. Troligen fruktade de åldrandet och kroppens vissnande, eftersom detta alltför mycket påminde dem om att de hade en begränsad livslängd. Av denna anledning kämpade de emot alla yttre tecken på att de höll på att förlora sin ungdoms glans och fräschör, så att de kunde fortsätta leva i illusionen av att de skulle förbli evigt unga, och att tiden stod still.
Det var juverförstoringar, rumplyft, rumpförstoring, fettsugning, fillerinjektioner, ansiktslyft, rynkborttagningar, läppförstoringar, tandblekningar liksom dieter och flitiga besök på gym och diverse skönhetssalonger. Mödrar och fäder klädde sig som sina tonåringar i sina, ack så fåfängliga försök att förbli unga och hejda åldrandet. Ja, de inte bara klädde sig som ungdomar.
De talade, och började dessvärre även tänka och bete sig som ungdomar. Detta ofog spred sig långt upp i åldrarna, och höll i sig till den dag de blev dementa eller dog. Det måste ha låtit patetiskt när som en åttiårig snortuta, med glappande helproteser i både över- och underkäke, benämnde sig tjej. Eller när en grupp åldriga snortutar, skumögda och lomhörda, med artros i både höfter och knän och med munnen full av tre grågula tänder benämnde sig ”Vi grabbar”. Eller etter värre ”Vi killar i gänget”. Ja, visst fanns det en och annan snortut som accepterade tidens gång, liksom sina rynkor och gråa hårstrån. Det var de få, men ack så lyckliga snortutar, som insåg att det inte var lönt att kämpa emot tidens gång, utan att ”det är bara att hänga med”. Men de flesta snortutar förstod aldrig att evig ungdom blott var ett lönlöst jagande efter vind.
Om Ni käre läsare inte misstycker, så dristar jag mig härmed att förtälja historien om snortutan Ester Huangs lönlösa kamp mot tidens tand. Ester var en, sjuttiofyra år gammal (eller bör jag säga ung?), före detta flygvärdinna som i trettioårsåldern äktat en snuskigt rik, nittiotre år gammal och barnlös oljemagnat, som tyvärr och till allas stora förvåning, även Esters, hastigt gick bort under bröllopsnattens mödosamma försök till köttsliga förlustelser. Ester, som alltid ägt ett synnerligen tilltalande yttre, sörjde sin blivande livskamrat, och grät floder av bittra tårar över sin förlorade äkta hälft. Åtminstone fram till dess att testamentet lästes upp. Hon ärvde sin framlidne makes hela enorma förmögenhet och det tröstade henne en smula. Faktiskt en osedvanligt stor smula. Men redan i fyrtioårsåldern begynte förfallet. En liten rynka här, en liten rynka där, och ve och fasa, ett litet grått hårstrå både här och där. Och höll inte rumpan på att falla offer för gravitationen? Det var således städse ett mångfaldigt bruk av hårfärger, salvor, antiskrynkelkrämer och ett slösande med kostbara vällukter, erforderliga vapen i hennes ack så ojämna kamp mot tiden. Ty trots att man sakta håller på att ruttna så är det av yppersta vikt att man ändå luktar gott, ansåg Ester. Dessutom underkastade hon sig ett otal skönhetsingrepp, och detta blott för att, såsom hon själv valde att uttrycka det, till varje pris bevara den ädlaste skänk en stackars medellös snortuta förärats av vår Himmelske Plutt. Nu förhöll det sig dock på det viset att Ester inte var det minsta medellös, men hon hade ett gott sinne för dramatik.
Då hon nu högtidligt och allvarsamt, vid sjuttiofyra års ålder beskådade sin kropp i spegeln plägade hon med sina rynkiga, brunfläckiga och åldriga händer, med nikotin-gula naglar, fatta tag under sina båda, djärves jag skriva vissnande, juver med de ålderstigna och uppgivet slokande spenarna, och bedrövat konstatera att slik rysansvärd syn torde giva upphov till oläkliga sårnader uti själen hos en ofördärvad natur. Nu var emellertid Ester Huang förvisso ingen ofördärvad natur, varför hon icke erhöll några djupare sårnader i själen, men lite vämjelse ansatte henne dock vid åsynen av huru denna åldriga ruin, som hon skådade i spegeln, slängde och svängde med de skrynkliga, blåådrade och ömkliga återstoderna av de, enligt henne själv, fordom så intagande behagen. Tillät hon sig även att sänka blicken, vilket hon av förståeliga skäl mycket sällan tillät sig, för att beskåda den russinskrynkliga hängmagen, så insåg hon omedelbart att här hjälpte inte ens ett dussin klädnypor i ryggen. Ester tänkte för sig själv att; huru mäktig är icke Tidens tand enär den mäktar åsamka slik förödelse i ett i gångna tider så fast och mjällt hull? Hon, som fordomdags varit av en sällsynt vacker art, höll nu sakteliga på att skrumpna ihop likt en druva som legat framme alltför länge uti solskenet. Ester saknade sin ungdoms, så underbara glans och den tid då snortutarna hade haft ett rent elände med att slita sina blickar från hennes, i sanning, Pluttibenådade lekamen, varför hon nu träget jobbade på med att ”föryngra” sig. Varje förmiddag plägade hon sitta uti sin kammare och fylla det russinskrynkliga anletets oräkneliga och till synes bottenlösa stupor med feta salvor. Hon begynte förskönandet vanligen efter frukost, som dagligen, och i ett totalt mörklagt sovrum, serverades på sängen av hennes fyrtio år yngre man, vid pass klockan elva på förmiddagen, och slöt den tio minuter senare för att hänge sig åt sin ”restaurering”. Frukosten bestod av ett glas friskt vatten hämtat ur en hälsokälla samt två stjälkar selleri med kruska kli. Kring klockan fjorton ansåg hon sig vara så pass presentabel att hon kunde begiva sig ut på sin två mil långa joggingrunda, varefter hon tog en dusch för att sedan, endera vila fram till klockan tjugoett eller besöka sin privata plastikkirurg, sin privata tränare eller den fashionabla skönhetssalongen ” Du behöver inte gömma dig i en vrå bara för att du fyllt etthundratvå”. Klockan tjugoett och trettio serverades hon en lätt supé, även denna av sin make, men nu i den, av endast ett stearinljus upplysta, matsalen. För säkerhets skull var detta stearinljus placerat längst bort i den stora salen, och bakom en skärm. Efter dagens alla hälsobringande sysslor tyckte hon att hon gott och väl kunde unna sig något extra, varför hennes man serverade henne en tunn skiva lax, beströdd med fyra pumpakärnor, till de två stjälkarna selleri. Hennes man, Eskil Huang, var en trettiofyra år yngre kropps-byggare tillika fem-kampare som var ägare av gymkedjan, ”Gammal och Tung Ta och Träna dig Ung”. De hade träffats där för tio år sedan under ett träningspass varvid Ester omedelbart fallit för den unge muskulöse ynglingen, och Eskil hade blivit djupt förälskad i Esters sällsynt vackra förmögenhet, och eftersom tycke uppstått och Ester åtrådde Eskils ungdom och Eskil åtrådde Esters pengar, så knöt de hymens band.
Men nu tio år senare, och med en rumpa som snart sjunkit ned till knävecken och med läppar som en anka, satt Ester vid sin spegel och smorde in sig. Mångahanda dyrbara salvor erfordrades emellertid. Och mången salva blev det. Och puder. Mycket puder.
Lager på lager…på lager. Intill dess hon icke ens tordes le av pur fasa att putsbruket skulle rämna och ådagalägga de djupa raviner som tiden så skoningslöst och omsorgsfullt utmejslat i hennes åldriga anlete. I följd härav led de städse brist på pengar, hennes arv liksom den välbetalde maken till trots, ty den snortut var icke född som mäktade arbeta ihop de summor som erfordrades för att bekosta Esters alla salvor, oljor, underliga föryngringskurer och skönhetsingrepp. Så Esters liv bestod av ett ständigt kämpande med avbrott blott för sömn och näringsintag. En morgon, strax före Nyår, och efter att ha smort och pudrat sig i flera timmar så att hon såg ut som blott sjuttiotre, klack det plötsligt till i Esters skalle och hon föll ihop över sina salvor.
Stendöd. Stor infarkt i hjärnstammen.
Djup smärta griper mig eftersom jag inser huru gagnlös hennes kamp mot åldrandet var, och framför allt hur mycket tid det stal från hennes liv. Tid som hon kunnat ägna åt trevligare göromål, som till exempel att spela bingolotto eller se på Tipsextra.
Att kämpa mot klockan är nämligen dömt att misslyckas. En i sanning fåfänglig kamp.
Här lämnar vi nu den tragiska historien om Ester men vad var då sensmoralen? Tja; kanske den att du kan kämpa med näbbar och klor mot åldrandet men det garanterar inte att livet förlängs en enda sekund. När det är dags för dig så klämtar klockan i alla fall och detta oavsett om du ser ut som tjugotre eller nittiotre. Eller som den ökände renlevnadsmannen och frisksportaren Dr Kryllvik brukade säga:
”Man kan icke med bestämdhet säga något om en speciell individs framtida hälsa eller åldrande. Däremot kan man uttala sig om en population.
Låtom oss därför göra ett experiment. 1.Tag tre provrör, modell större
2. Märk provrören A. Sunda, B. Osunda samt C. Kontrollgrupp
3. Tag ettusen trettioåriga individer med sund kosthållning och som regelbundet tränar, icke nyttjar alkohol, tobak eller andra droger. 4. Placera dem i provrör A. 5. Gör detsamma med ettusen trettioåriga individer med osund kosthållning och som är stillasittande, stressade, inte spottar i glaset och som dessutom röker som borstbindare, och därtill nyttjar andra droger.
6. Placera dessa i provrör B. 7. Tag ettusen slumpvis utvalda individer och placera dessa i provrör C. 8. Förslut de tre provrören med fetvadd och gräv därefter ned dem. 9. Avvakta i trettio år.
Efter denna tid skall så provrören grävas upp. OBS! Detta bör utföras mycket varsamt! Innan dess låter man dock en godtycklig asteroid slå ned över platsen där provrör ”C” är nedgrävt. Skulle nu inte någon asteroid finnas tillgänglig, och detta är inte helt omöjligt, så går det utmärkt att låta en väl tilltagen kärnladdning detonera över platsen för provrör ”C”.
Plocka sedan, lämpligen med pincett, försiktigt ut en och en ur respektive provrör och granskar noga varje individ. Observera att detta kan ta lite tid, men jag försäkrar Er att resultatet är väl värt att vänta på. Ni kommer nämligen att finna följande: -Att majoriteten i provrör ”A” överlevt och är vid god vigör, men även att en del blivit svårt sjuka eller åldrats och dött i förtid. -Att majoriteten i provrör ”B” blivit svårt sjuka eller ¨åldrats och dött i förtid, men även att en del lever och mår förvånansvärt bra och dessutom ser yngre ut än sin ålder.
Av provrör nummer ”C” återstår dock inget, varken provrör eller innehåll varför vi med gott samvete kan antaga att inga individer i kontrollgruppen överlevt. Så därför kan man inte med bestämdhet hävda att just DU skulle förlänga DITT liv med sunda levnadsvanor. Blott att sannolikheten att du skall förbli frisk och leva länge är större. Men det är absolut ingen garanti”, ty asteroider, liksom kärnvapen finns det gott om
Han hade onekligen en poäng där. Han ämnade emellertid publicera sin upptäckt i en vetenskaplig tidskrift men förvägrades detta. Det förhöll sig nämligen som så att eftersom allt detta skedde i grevens tid, vilket var för oerhört länge sedan, (ja, nästan på den tiden det begav sig) så var det inte helt lagligt att utföra denna typ av oetiska experiment då det ansågs som både massmord, och olaga frihetsberövande. Därför framlevde han återstoden av sitt liv i fängsligt förvar. Han somnade nöjd och stilla in i sin cell vid åttionio års ålder. Mentalt fräsch som en femåring eftersom han gått i barndom. Han avslöjade aldrig var resterande fyrahundra provrör var nedgrävda. Och detta är inte alls märkligt, då han omöjligt kunde veta detta vid fem års ålder, eftersom hans experiment hade utförts först då han var i femtioårsåldern. Närmast, och endast sörjande var hans hulda maka Fionula Kryllvik som sammanfattade hans vetenskapliga rön i följande lilla dikt som hon döpte till ”Att förvalta sitt pund”.

Att Förvalta Sitt Pund
av Fionula Kryllvik

Man bör noga förvalta sitt pund,
Så håll Dig därför frisk och sund.
Gå med i ett Nykterhetsförbund,
eller i ett antitobakssamfund.
Undvik att magen blir alltför rund.
Registrera Dig på ett gym, som kund,
och lär Dig styrketräningens grund.
Glöm ej heller att morgonstund,
enligt vissa lär har guld i mund.
Tag en arla promenad med Din hund,
eller jogga loss en stund.
Stretcha i någon grönskande lund.
Stressa ned och ta en middagsblund,
och släpp jobbet för en stund.
Det sägs vara till Din favör
Om Du lever som man bör.
Se därför till att undvika smör,
träna så att Du blir mör,
se till att sprit Du aldrig rör,
och att inget nattron stör.
Ha alltid ett glatt humör.
Fis och befria Dig från pinlig vapör
(helst i smyg så du ingen stör).
Om Du nu allt det ovansagda gör,
(och inte åker på en dödlig tumör),
så kan Du bli en Hälsans Ambassadör,
åt alla de som får leva ända tills den dag de dör.

KAPITEL 12 Där vi fortsätter att vältra oss i, och älta snortutarnas åldersbekymmer samt får komma i åtnjutande av ytterligare tänkvärda tankar, såsom varför man inte bör låna sin dotters hårborste.

Nu åter till berättelsen om snortutarnas syn på gamlingar, det vill säga snortutar över trettio. Det gick faktiskt så långt att man gömde undan de allra äldsta på speciella hem så att de yngre snortutarna icke skulle påminnas om livets gång eller bli skrämda från vettet vid åsynen av dessa stapplande, rynkiga och tunnhåriga anskrämligheter.
Betänk den fasa en medelålders snortut, det vill säga en vars ålder är mellan tjugo och trettio år, skulle kunna erfara om denne, under sin dagliga joggingtur och efter sin hälsosamma frukost bestående av en ekologisk gurka beströdd med lika ekologisk kruska kli, samt ett svalkande glas sojamjölk skulle råka stöta på en bedagad, vederstyggligt rynkig, krumpen, och tandlös åldring! Som dessutom saktfärdigt och darrande snubblade fram med sin rollator. Joggaren kunde ju få men för livet. Nej minsann! Sådant måste förhindras. Stadsmiljöerna, liksom motionsspåren, fick absolut inte förfulas av att en massa skrynkliga och dementa åldringar snörvlande lallade omkring där, som förvirrade sviskon. Snortutarna kunde ju då få för sig att man inte behöll sin ungdoms fägring ända fram till slutet; och vad värre var, att det fanns ett slut. Visst var det ett märkligt släkte? Så beundransvärt skickliga på att blunda för uppenbara fakta. Framför allt obekväma fakta. De uppskattade mer alternativa fakta, och fann de en alternativ sanning så höll de sig hellre till den. Fake-news det var minsann grejer det. Det är ju en himla tur att detta blott är en saga, ty inget av det som hitintill sagts skulle ju kunna äga rum i vår värld, eller hur?
Det fanns dock de som inte instämde i denna negativa syn på åldrandet. De var inte många men en av dem, Magnhild Vetus, en lyckligt gift trebarnsmor, chockerade på sin tid sin omgivning med följande dikt, där hon gick till angrepp mot den förhärskande synen på åldrandet. Dikten heter Åldrande och ingick i hennes stora och lätt provocerande, och kraftigt kritiserade litterära verk; ”Livet Är Ta Mig Fan Ingen Fest Utan En Dödlig Sjukdom”.

ÅLDRANDE av Magnhid Vetus
Understundom kan det mig förvåna huru snortutar ser på sitt liv. De vill leva länge men absolut ej gråna, som trodde de att det fanns alternativ. Om man trånar efter att hög ålder nå bör man nog inse att; Till slut blir man båd´ rynkig och grå, orkeslös, sjuklig och matt. Lycklig den som blott hängde med och inte stretade emot. Den som ej förtvivlat mot åren stred, och såg åldrandet som ett hot. Evig ungdom är en fåfänglig dröm. Blott ett jagande efter vind. Bättre att följa tidens ström och acceptera rynkorna på sin kind. Varje ålder har sin charm liksom varje årstid har. Så sluta upp med att känna harm. Utan njut av den tid du har kvar.

Vid sitt frånfälle var hon tjugoett år gammal och man fann hennes kropp, med uppskurna pulsådror på båda armarna och iklädd en trenchcoat, vars fickor var fyllda med stora gatstenar, på botten av Älven. Obduktionen visade senare att hon intagit en mängd sömntabletter, en betydande mängd alkohol samt en icke oansenlig dos stryknin. Det sistnämnda naturligtvis för att vara helt på den säkra sidan, och då gällde det ju att ha både hängslen och svångrem. Och det hade hon faktiskt. Svångremmen hade hon dragit åt hårt runt sin hals, och hängslena hade hon omsorgsfullt bundit ihop sina fötter med. Hon efterlämnade tre barn, sin far, samt sin make, som hon varit lyckligt gift med i tio år. Maken hade dock inte varit lika lyckligt gift. Detta beroende på att Magnhilds, lätt senile sextionioåriga far var inneboende hos dem. Man fann senare ett brev där Magnhild förklarade att hon tyvärr funnit ett antal gråa hårstrån i sin hårborste och att hon inte stod ut med att ålderdomen så brutalt och hänsynslöst knackade på hennes dörr. Så föll även denna snortuta offer för den tidens utbredda åldersnoja. Det djupt tragiska i denna historia är att hennes, kraftigt förvirrade sextionioårige far, hade lånat hennes hårborste strax innan hon ockuperade badrummet denna mycket ödesdigra morgon. Och han var sällsamt gråhårig. Magnhilds tre barn, som nu så sorgesamt blivit moderlösa växte emellertid upp och blev, alla tre faktiskt, beryktade hovslagare. Så fort någon från hovet dök upp så rusade de tre fram och bankade och slog. Och de slog inte måttligt heller. Det var verkligen kraft i slagen, för de besatt nämligen en otrolig armstyrka eftersom de i sin ungdom bidragit till familjens försörjning genom att sko hästar, vilket genererat väl utvecklad armmuskulatur. Detta värv hade de utfört så utomordentligt skickligt att de, tre år i rad, utsetts till årets hovmästare. Likväl var det icke tillåtet att slå och misshandla personer ur hovet, varför de tre ställdes inför rätta och dömdes till fyra år på fästning. Deras demente morfar Humberty Käck. som efter den pinsamma fadäsen med Magnhilds hårborste, börjat färga sitt hår svart, de dagar han kom ihåg det, slapp ändock uppleva barnens fördömliga beteende enär han hastigt, och ganska lustigt faktiskt, råkade gå hädan. Efter den synnerligen tragiska incidenten med hårborsten, hade som sagt var Humberty börjat att färga sin grå kalufs. En morgon då han kom ihåg detta, och skulle färga håret så hade han råkat få hårfärg i ögonen. Detta hade svidit så till den milda grad att han hade tappat tuben med hår-färg på golvet, farit upp med huvudet från handfatet och drämt det i, det vassa hörnet på det ovanför väggfasta badrumsskåpet av plåt. Detta hade varit sällsynt smärtsamt och medfört att han blivit alldeles, och mer än vanligt vimsig, och så yr att han tappat balansen och farit bakåt. Rätt ned i badkaret där hans mågs vita nylonskjortor låg och badade i koncentrerat blekmedel. Förblindad av hårfärg och blekmedel hade han dock kravlat sig upp ur badkaret och trevat sig, på ostadiga ben, fram till handfatet för att där skölja rent ögon och ansikte, varvid han råkat trampa på tuben med hårfärg, och återigen halkat. Detta så olyckligt att han handlöst hade fallit bakåt, och drämt skallen rätt in i kakelväggen över badkaret, för att sedan medvetslös ha glidit ned i det med blekmedel fyllda karet och drunknat. När hans måg, senare på dagen kom hem från sitt jobb som konstapel i centralparken, behängd med gröna blad och äpplen, så hade han funnit svärfar i badkaret saligen avliden och häpnadsväckande blond. Faktiskt fann han endast en blek kopia av svärfars forna jag.

KAPITEL 13
Där som vi ställer oss frågan; VAR, och framför allt; NÄR, håller Plutten hus. Vidare snokar vi lite i Pluttens plan för snortutenheten samt begrundar Pluttens Allsmäktighet och gör en mycket kort bekantskap med De Fem Klentrogna.

Låtom oss nu raskt åter färdas bakåt i tiden och fundera lite på snortutarnas dröm om ett liv i ett paradis på "andra sidan". Huruvida det rörde sig om höger, eller vänster sida, framför, bakom, nästa, eller rent utav föregående eller motstående sida, över- eller undersida hade snortutarna emellertid inte den blekaste aning om. Emellertid misstänkte en del att det var beläget på ovansidan. Dock kan Eder pålitlige förtäljare av oförfalskade osanningar försäkra den intresserade läsaren om att det absolut inte var på denna sida, ty här håller vi ju på att berätta en saga. I detta, så kallade paradis på "andra sidan", residerade således den gudom som skapat världsalltet och frambragt snortutarna, sig till ett beläte. Det fanns de snortutar som i sitt stilla sinne frågade sig hur denne gudom stod ut? Detta översinnliga väsen måste ju hunnit att bli vansinnigt av leda. Att först under en obeskrivligt lång tidrymd inte göra någonting alls, för att sedan plötsligt i den så kallade begynnelsen: -Aha! Jag tror bestämt att jag ska ta och skapa mig ett litet världsallt, och efter detta åter i evighet invänta ett tidens slut, ett slut som dessutom, om man ska tro Plutten, aldrig infinner sig. För visso hade han ju sin heliga and, Helge, att språka med, men till slut måste det ju tryta med samtalsämnen, kan man tycka. Dessutom kan man ju fråga sig hur man står ut med det eviga snattrandet från en and. Detta hade emellertid lärda, mer andligt bevandrade snortutar, filurat ut en särdeles märklig förklaring till. Nämligen den att gudomen Plutten på något särdeles besynnerligt vis hade sitt naturliga habitat "utanför" tiden och att han skapade tiden samtidigt som han skapade snortutarnas värld. Andra, mindre andligt skolade snortutar, som dessvärre icke förunnats slik klokhet, dristade sig till att ifrågasätta detta. Hur förmår detta väsen att överhuvud-taget tänka? Tankearbete är en process som sker "i" tiden, och "med" tiden och under-stundom ”under” tiden. Och det vill jag mena; att skapandet av ett världsallt torde kräva en faslig massa tänkande och planerande, ty ett Världsallt, det skiter man minsann inte ur sig i en handvändning.
Inte ens om man är en Plutt. Visserligen hade snortutarna långt tidigare erfarit hur dräktiga snortutor stundtals kunde gå ""över" tiden, liksom hur de arbetat "under" tiden de var dräktiga eller att det var "på" tiden att de hamnade i detta välsignade tillstånd. Hur många barn man ville ha berodde ibland på vad som låg ”i” tiden, stundom var det nämligen på modet att ha många barn. Dessutom var det fordomdags icke helt ovanligt att barnsbörden var så svår för snortutan att hon gick ”ur” tiden, och det kan man måhända tänka sig att de som gått ur tiden befinner sig utanför tiden. Fast då är de ju döda och kan inte göra något alls. Så att stå "utanför" tiden torde medföra oöverstigliga problem, så som total handlingsförlamning. Detta skulle i alla fall alla snortutar som gått ur tiden kunna intyga, om de nu inte hade gått ur tiden, för då kan de ju, som sagt var, inte göra något alls, inte ens intyga. De riktigt lärde och Pluttenistiskt skolade snortutarna påstod alltså att Plutten skapade tiden, vilket ju på intet sätt gör saken mer begriplig. Dessutom var även denna gudom behäftad med en himla massa snortutiga egenskaper, såsom vrede, svartsjuka, missunnsamhet, hämnd- och maktlystnad, liksom en enorm kärlek till sig själv, varför en del snortutar, givetvis även dessa mindre begåvade, begynte fundera på vem som egentligen skapat vem. De frågade sig om inte Plutten rentutav kunde ha varit en skapelse av snortutarna, alldenstund likheterna var så häpnadsväckande uppenbara. Dock fick man vara synnerligen försiktig med att offentligt förfäkta slik opluttaktig tankegång, ty detta kallades att häda, och det ansågs inte vara snällt mot Plutten, ty då harmades han i sitt innersta, där som han dvaldes utanför tiden tillsammans med Helge. Var nu Pluttens innersta var beläget är även detta höljt i djupaste dunkel. Man skulle ävenledes undvika att sitta där bespottarna satt, sannolikt för att detta ställe var särdeles kletigt och slemmigt. Huruvida man fick stå eller ligga ned där, om man nu mot förmodan inte var kräsmagad, gavs heller inget svar på. Men om Plutten nu befann sig "utanför" tiden så måste han ju dessutom befunnit sig utanför rummet, eller? Så frågan var då: Var fasen uppehöll sig Plutten? För någonstädes borde han väl befinna sig? Förmodligen dvaldes han i ett annorstädes beläget rum, som givetvis saknade klocka. Kanske i rummet bredvid? Men om man nu bodde i en enrummare? Satt han då i grannens trerummare och tryckte? Och i så fall, i vilket rum? Berodde det månne på i vilket rum grannen befann sig? Men om Plutten nu satt i ett rum och tryckte, så undrar man ju vad han tryckte? Kunde det möjligtvis röra sig om små propagandablad, där han gjorde reklam för sig själv? Om Plutten satt i vardags-rummet, naturligtvis efter det att det antika golvuret avlägsnats, och grannen glatt traskar in där, då blir det ju väldigt stressigt för Plutten att hinna avlägsna alla trycksaker innan han smiter vidare, och det är absolut inte omöjligt att han då upplever en viss tryckpress. Törhända erbjuder sig Helge And att hjälpa till som Pluttens tillfälliga tryckkontakt och forsla bort alla reklambladen till den himmelska tryckarken där de kan förvaras. Vart smiter Plutten sedan? In i köket? Nej, det gick inte för där hängde ju köksklockan på väggen. Vi får ej heller förglömma att Plutten hade en mycket stark böjelse för att undvika att visa upp sig. Man skulle nästan kunna påstå att det var en passion. Såvida han inte fick klä ut sig till en buske som står i ljusan låga eller något annat spektakulärt som inte väckte några misstankar. Dock torde denna brinnande förklädnad vara synnerligen olämplig i ett hyreshus, ty där bör man undvika att leka med elden alldenstund det faktiskt kan börja brinna i knutarna, och det vore ju särdeles ledsamt för dem som hade dyra orientaliska handknutna mattor. Och saknades mattor så kunde det ju bli fula eldsmärken i parketten. Dessutom ville Plutten helst undvika att ägna sig åt hembränning. Därtill undvek han i möjligaste mån att brinna på broar och skepp, ty dessa skall man i allmänhet inte bränna, i synnerhet om de råkar vara ens egna. Men om det nu förhöll sig som så att grannens fru stod i köket med väggklockan, och stampade mos, gammelmormor ockuperade toaletten med att sitta och utan framgång ihärdigt stånka, far slagit sig ned i vardagsrummet med sin Afterworkgrogg, och glodde, ömsom på platsen där det antika golvuret hade stått och ömsom på sportextra, under det han undrade var fasen hans antika golvur tagit vägen, samtidigt som de tre småttingarna lekte i sovrummet, där det dessutom fanns en väckarklocka? Vart kunde den arme Plutten då ta vägen? Måhända gick han ut på gatan. Om den var tom på folk vill säga. Då befann han ju sig faktiskt utanför rummet.
Kunde det möjligtvis vara så illa att Plutten nödgades ”gå på gatan”? Då borde han ju råkat på Styrleifs blivande moder. Måhända gav han sig själv lite rådrum eller så vandrade han kanske ut på landet för att söka sig ett korum. Eller gav Helge honom lite andrum? Frågorna hopar sig. Många frågor förblev uppenbarligen olösta för de arma snortutarna. Emellertid ogillade de tanken på att deras livsviktiga Plutt ”gick på gatan” varför de började bygga speciella hus lite varstans och som de försåg med en hög takspira. Dessa byggnader benämndes Pluttens Hus och där kunde deras Plutt dväljas så att han slapp gå på gatan. Byggnaden utformades som en knuten hand varest takspiran, lätt anstötligt pekade rätt upp mot himlen, som ett rakt långfinger. Riktigt hur de tänkt där förstod de nog inte själva. Dessutom var ju byggnaden även denna ett rum, och som dessutom befann sig i rummet. Och, ej att förglömma i tiden. Men om man, som de trosvissa snortutarna, helt enkelt valde att ignorera sådana ovidkommande frågor, så hade faktiskt släktet nu löst problemet med sin ändliga tillvaro samt klargjort orsaken till många tidigare oförklarliga skeenden och fenomen.
Bortsett då från var, och när, Plutten egentligen höll hus. Tyvärr så förklarades med tiden mer och mer med hjälp av Plutten, även sådant som man sedan tidigare redan anat orsaken till och kunnat ge en rationell förklaring med hjälp av den så kallade vetenskapliga metoden. Denna metod, som bland annat uppmanade till ifrågasättande och att man ska vara öppen för att det vi vet idag kan förändras av nya upptäckter, var tyvärr oförenlig med den rigida dogmatism som tron på Plutten krävde. Den på sin tid mycket välrenommerade vetenskapsmannen Duras Mensura, som författat det stora naturvetenskapliga verket ” Månne Pannkakan Vara Ett Äpple”, kladdade ned några rimmande rader i sin anteckningsbok en kall vinternatt, då han satt på torvtaket till sitt enkla timmerhus och inventerade stjärnhimlen, under det att han inväntade en kommande meteoritsvärm. Han skrev då nedanstående lilla dikt, som av eftervärlden kom att benämnas; ”Varför Vem Vet Vad”.
”Varför Vem Vet Vad” av professor Duras Mensura
Att veta kräver som bekant att det du vet faktiskt är sant. Dessutom ska du övertygad vara och inte anta eller gissa bara.
Legitima skäl är också bra, för att din övertygelse ska vara något att ha.
Varseblivning är en grund, för att kolla om din förmodan är sund.

Syn, lukt, känsel, hörsel och smak, är sådant som kan tala för din sak.
Även minnet kan, tyda på att din hypotes är sann.

Induktionslut är likaledes det ett sätt, att se om det du vet kan vara rätt.
Om din förmodan låter sig deduceras, så bör antagandet ej negligeras.
Ty då tyder även detta, på att antagandet kan vara det rätta.
Och om ett experiment du gör, och resultaten är till hypotesens favör, ett experiment som kan reproduceras, då kan Din övertygelse verifieras.
Men framför allt bör du ödmjuk vara, samt vara helt på det klara, med att man din förmodan kan komma att revidera, om någon skulle upptäcka något mera.

Detta synsätt var helt främmande för Pluttenisterna som ansåg att hur världen är beskaffad, är och förblir en gång för alla bestämt. Vill man ha svar på naturens gåtor så finns facit i Den Digra Boken. Eller hos bönhasarna. Och skulle svaren inte stå att finna där, så berodde det på att Plutten inte ville att snortutarna skulle få veta svaret.
Och därmed basta. Så tyvärr fick de vetenskapliga förklaringarna naturligtvis stryka på foten och stå tillbaka för de mer Pluttiga påståendena, såsom till exempel att Pluttens vägar esomoftast voro outrannsakliga, eller att det som skedde ingick i någon slags gudomlig, och för snortutarna förborgad plan, som Plutten hade för sin skapelse. Att försöka utröna, till exempel med experiment, hur det egentligen förhöll sig ansågs vara ett helgerån. Såvida inte Plutten inkluderades i förklaringsmodellen. Duras Mensura tyckte inte att han hade någon användning av Plutten i sin forskning utan att han klarade sig utmärkt utan denna hypotes. Detta skulle han emellertid aldrig ha sagt. Pluttenisterna ansåg honom därför vara en styggelse och lyste honom i bann, samt ville döma honom till att offentligt flås och ”kvick uti jord” stoppas. Men den gode Duras lyckades fly innan de pluttenistiska knektarna bankade på dörren till hans anspråkslösa boning. Innan han flydde gick han dock minutiöst igenom vad en flykt skulle leda till och som den logiker han ansåg sig vara gjorde han följande slutledning: Flykt är en lösning, och lösningen är en blandning. Blandningen är en hybrid, och hybriden är en korsning. Korsningen är en rondell, och rondellen är en skiva. Skivan är en fest, och festen är en bal. Balen är en bunt, och bunten är en lunta. Lunta är ett fusk, och fusk är ett båg. Båg är en vals, och vals är en dans, men dans är rörelse, och en rörelse är en affär. En affär är en romans, och en romans är ett äventyr, och ett äventyr är en risk. Alltså är flykt en risk! Men hur förhöll det sig med att stanna kvar? Även detta måste logiskt undersökas innan han fattade sitt beslut. Stanna kvar är ett alternativ, och ett alternativ är en utväg. En utväg är en utgång, och en utgång är en dörr. En dörr är en öppning, och en öppning är en början. En början är ett avstamp, och ett avstamp är en ansats. En ansats är en strävan, och en strävan är ett mål. Ett mål är ett fall, och ett fall (speciellt från hög höjd) är en dödsdom.
Alltså Stanna kvar är en dödsdom
Övertygad om att logiken i hans resonemang stämde så beslöt han sig för att gå i landsflykt för att söka asyl annorstädes. Nu råkade det tyvärr förhålla sig på det sättet att det, på den tiden då detta tilldrog sig, dessvärre inte fanns så många riken i närområdet där en exkommunicerad snortut kunde finna en fristad, men eftersom Duras var en övertygad anhängare av den naturvetenskapliga metoden och under sin levnad inhämtat en mängd vetenskapliga kunskaper så ämnade han använda dessa erfarenheter för att fly. Han hade även gjort många egna vetenskapliga undersökningar, och däribland iakttagit och ingående studerat både elefanter och snortutar och noggrant dokumenterat de skillnader som förelåg. Han ansåg sig därför ha fog för följande slutledning. Premiss: Inga snortutar är elefanter. Premiss: Inga elefanter kan flyga. Slutsats: Alla snortutar kan flyga. Han hade dessutom av en ren händelse noterat att fåglar kunde flyga. Premiss: Inget flyger bättre än fåglar. Premiss: En snortut flyger bättre än inget. Slutsats: En snortut flyger bättre än fåglar. Dessutom hade Duras noterat att fåglar var befjädrade, var försedda med vingar med vilka de flaxade, varför han för säkerhets skull skaffade sig en rejäl säck med fjädrar samt en tunna med tjära. Han var dock inte en logikens mästare så hans kunskaper i Aristoteliska syllogismer brast förmodligen en smula. Liksom hans studie av fjäderfän. Han var dock övertygad om att han gjort en korrekt slutledning, varför han smetade in sig i lagom varm tjära och rullade sig i fjädrar. Sedan började han springa allt vad han orkade under det att han frenetiskt flaxade med armarna. Och undan gick det, men inte lyfte han en enda meter. Dock rusade han fram så fort att han lyckades springa ifrån alla dem som ville infånga honom. Man skulle nästan, men bara nästan, kunna säga att han flög fram. Med markkontakt. På detta sätt lyckades han ta sig genom land efter land utan att låta sig infångas, och slutligen nådde han havet i väst. Detta var nämligen det enda klädesplagg han hade på sig under alla fjädrar. Iklädd blott denna väst tog han, naturligtvis efter att ha avlägsnat all tjära liksom alla fjädrar, hyra på en karavell. Dock under falskt namn. Detta eftersom han var så fruktansvärt bannlyst och sågs som var mans niding. Under resans gång bordades detta fartyg emellertid vid upprepade tillfällen av pirater. Slutligen var karavellen så fullbordad att den sjönk. Duras räddade sig emellertid genom att envetet klamra sig fast vid ett flytetyg som han funnit flytande i närheten av skeppsbrottet. Detta tyg, blev hans räddning. Det var i sanning ett synnerligen vackert tyg med små och näpna broderier före-ställande små murmeldjur, och längs kanterna en vacker, med langettstygn sydd svart spets av tvinnat silke. Duras njöt av det vackra handarbetet alltmedan han fridfullt guppade fram på böljan den blå i takt med vågorna. Slutligen flöt han i land på en vacker ö, där han i ensamhet framlevde sina dagar med att i lugn och ro utföra experiment och ta reda på mer och mer om den värld han bebodde. Han upptäckte där vackra samband som inte förorenades av någon Plutt. Således undkom denne upplyste snortut pluttenisternas vrede. Ty Plutten uppskattade verkligen icke att snortutarna snokade runt i hans skapelse. Han hade skapat ett världsallt med en platt skiva, likt en enorm pannkaka, i centrum och som hela detta världsallt kretsade kring, och då ska minsann ingen sketen snortut komma här och påstå att pannkakan är ett litet obetydligt klot som världsalltet inte alls snurrar kring! Att bara understå sig att påstå att detta " äpple", som enligt Plutten är en pannkaka, inte skulle utgöra världsalltets medelpunkt!! Slikt ofattbart vanhelgande. Här kan vi stanna upp ett ögonblick för att skärskåda några intressanta spörsmål som snortutarna ivrigt sökte svar på. Vi kan begynna med mysteriet varför det städse ansamlas ludd uti snortutens navel, som förresten var placerad på högra skinkan. Det fanns faktiskt snortutar som ville förklara detta med att luddet härrörde från textilfibrer i byxorna av vävt asgarvat skunkskinn som de plägade använda, och när snortuten eller snortutan rörde sig så skavdes det bort små fibrer, som tillsammans med avnött hud och svett, bildade luddet i naveln. Dessa vilseledda stollar spärrades omgående in i väntan på att bli flådda eller itu sågade, ty den sanna och riktiga förklaringen måste innehålla Plutten, och i detta fall var förklaringen att det var vad naveln var till för. Dess uppgift. Att samla ludd. För så hade Plutten bestämt då han skapade de två första snortutarna, ty så här stod det skrivet i Den Digra Boken: ”I skolen uti Edra navlar städse hysa ludd på det att I icke må förgäta Eder Skapare Plutt som i begynnelsen lät Helge And däri inträda för att förära Eder liv”. Det var ju därför han skapat naveln. Sedan var det ju bara, som lite grädde på moset att den råkade fylla en funktion i samband med dräktigheten. Eller varför inte ta gåtan med att den pryl man söker efter ALLTID återfinns på det sista stället man letar, samt det delikata problemet med att köerna bredvid den man själv råkat ställa sig i alltid expedieras snabbare. Jo ser ni, det ingår i Pluttens plan för snortutenheten, i detta fall för att lära dem fördragsamhet och tålmodighet. Ty saliga äro de saktmodiga. Mindre saliga är dock de saktfärdiga. Osaliga är troligen de slaktfärdiga. Så oavsett vad man frågade en sann pluttenist, så var svaret alltid att, "Det står så i Den Digra Boken", eller, " Det ingår i Pluttens plan för snortutenheten". Vad hade då Plutten för plan? Vad var liksom vitsen med hans skapelse? Ett nöjsamt tidsfördriv? Att reta gallfeber på snortutarna? Nej förresten, det sistnämnda var ju Janssons uppgift, men mer om honom senare. Man kan ju, med lite välvilja förstå att Plutten och hans heliga and hade slut på samtalsämnen och att de säkert var utleda på varandras sällskap, men de kunde väl lika gärna ha slagit ihjäl tiden med att spela Fia Med Knuff som att dana ett världsallt. Eller varför inte lägga en patiens? ”Klockan” är ju en skojig patiens. Fast den kanske inte går att lägga om man står utanför tiden? Men det finns ju många andra att välja mellan. Till exempel "Idioten". Den är ju också rätt kul. Men i stället valde han alltså att skapa ett världsallt och snortutar. Sig till ett beläte. En avbild av sig själv. Med tanke på hur snortutar är så säger det sorgligt nog ganska mycket om Plutten. Var detta verkligen det enda roliga ett allsmäktigt väsen kunde hitta på? Och vad menas egentligen med allsmäktighet, frågade sig några fritänkande snortutar. Är inte det ett brydsamt problem. Om nu detta väsen förmår att göra allt, och med allt avses verkligen allt, så borde det ju även förmå att skapa ett väsen som äger en allsmäktighet av högre dignitet än den allsmäktighet det själv besitter.
Kan den inte det så är det inte allsmäktigt och kan det skapa ett sådant väsen så är den heller inte allsmäktig enär dess skapelse ju besitter en högre grad av allsmäktighet. Denna idé förfäktades av en grupp skeptiker, de var visst fem medlemmar i klubben, som gick under namnet De Fem Klentrogna. Idén hade de fått då de åhörde ett kardinaltal av en mycket högt uppsatt pluttenistisk prelat, och av denna anledning började de att studera kardinaltal och oändligheter.
De menade att eftersom det finns olika digniteter, eller storlekar av oändliga mängder såsom: ? 0 ? 1 ? 2 ? 3 och så vidare i oändlighet, där den ena är oändligare än den andra, så borde detsamma gälla begreppet allsmäktighet. Ty allsmäktighet torde ju innebära en oändlig mäktighet, ansåg de. Den lilla krumeluren benämns alef, efter den store, men helt okände matematikern, professor emeritus Alf den Effeminerade, som ville bringa ordning och reda bland sina oändligt många matematiska infall och hugskott. I sin ungdom hade denne lysande, men ack så tillbakadragne begåvning, helhjärtat ägnat sig åt så kallad diskret matematik och detta hade han gjort så oerhört taktfullt, försynt och förteget att blott en handfull snortutar kände till honom.
Han efterlämnade dock en liten lärobok i elementär räknelära för talare. Där kan man läsa följande:
ELEMENTÄR TALTEORI FÖR VÄLTALIGA
Av docent Alf den Effeminerade
De Naturliga talen hålles vanligtvis vid firandet av födelsedagar och bröllop samt vid begravningar. Emellertid kan, företrädesvis vid den sistnämnda begivenheten, understundom begravningsförrättaren hemfalla åt rent Transcendentala tal som stundtals kan utmynna i fullkomligt Imaginära tal. Dock röra det sig här mestadels om Positiva tal såvida man inte hyser agg mot födelsedagsbarn, brudgum eller den avlidne, ty då kan man få uppleva pinsamma Negativa tal. Inom den politiska världen förekommer mycket ofta, vad som benämnes Heltal, vilken politiker synes ha en naturvidrig böjelse för, och dessa kan vara mycket svåra att lyssna till utan att falla i djup sömn, allrahelst om de tenderar att sväva ut i Oändliga tal. Under ett valår så översköljs väljarna av en uppsjö av Irrationella tal, vilka inte sällan kan vara helt förnuftsvidriga. Det förekommer även många riktigt Udda tal, och vissa talare hemfaller tyvärr även här åt fullständigt Imaginära tal. Stiger emellertid en agitator upp i talarstolen kan man oftast förvänta sig ett Bråktal. Gemensamt för de politiska talen är dock att de esomoftast är Kommensurabla tal. Till skillnad från ovannämnda taltyper kan nämnas de vetenskapliga talen som för det mesta är en mix av Rationella tal, Reella tal och stundom mäkta Komplexa tal. Dessa äro dock synnerligen sparsamt förekommande då politiker träder upp i talarstolen. Detta gäller även de tal som förmedlas av religiösa ledare men där kan man visserligen understundom få komma, om man bevistar en mässa, i åtnjutande av ett Kardinaltal. Till sist en liten varning till de talare som ämnar hålla Binära tal, till exempel under ett blommande körsbärsträd. Se till att ni ikläder er lämplig skyddsutrustning.

Denna lilla skrift hade alltså De Fem Klentrogna kommit över, och efter ett grundligt studium av denna i allmänhet och kardinaltal i synnerhet, så resonerade de som så, att eftersom det finns olika stora oändligheter så borde det, i analogi med detta, finnas olika stora evigheter och framför allt, olika stora allsmäktigheter.
Dessa fem snortutar varav två, var snortutor, höll till i en källarlokal i en liten oansenlig by. Ja, den var, sanna mina ord, så liten och oansenlig, så att jag tvivlar på att den egentligen fanns överhuvudtaget, och om den fanns så hade den iallafall aldrig fått något namn. Tyvärr så försvann samtliga de fem tvivlarna ur historien, under särdeles mystiska omständigheter, en snöig vinternatt, och det enda polisen fann i deras föreningslokal var deras dekapiterade kroppar, och en kliniskt ren machete utan några fingeravtryck. Rättsväsendet avskrev emellertid fallet då man kom fram till att de fem sannolikt tappat huvudena av pur förvåning, då de stegat in i lokalen, och plötsligt, på det linneduksklädda furubordet upptäckt en kliniskt ren machete som någon prydligt bordlagt där. Ty sådana skådar man icke var dag. Autoklaverad och allt. Att huvudena sedan var borta förklarades med att de helt enkelt, då de tappades, av farten ömsom rullat och ömsom studsat i väg över den vackra ekparketten och ut genom det stängda fönstret. Som dock inte gått sönder. Och som därtill var beläget i rummet två våningar över samlingslokalen. Då de väl studsat ut ur huset, naturligtvis genom det stängda fönstret två våningar upp, så hade sannolikt en mycket kraftig kastvind blåst i väg dessa fem huvuden så att de, likt bowlingklot elegant rullat i väg i snön, och lagt sig i en nätt liten rad i det lilla översnöade jordgubbslandet, som var beläget strax bakom utedasset, men lite till vänster. Därefter hade de råkat spetsas på fem pålar som var nedstuckna i nämnda jordgubbsland. Länsman, som var en synnerligen from pluttenist, hade nämligen inkallat polisens huvudgrupp, vilka följt det så kallade, huvudspåret. Detta hade lett fram till fem huvuden som prydligt, spetsats på träpålar, vilka placerats i en spikrak rad uti nämnda jordgubbsland. Man fann vare sig något huvudvittne eller någon huvudmisstänkt och därmed var saken klar och fallet löst. Hur de hade kunnat spetsats på pålarna förklarades med att, då de rofyllt, och lätt översnöade låg prydligt uppradade uti detta snötäckta jordgubbsland, så hade förmodligen någon blind, förvirrad och kraftigt försenad jordgubbsplockare, barhänt i vinterkylan, försökt att plocka jordgubbar, men då kylan var så sträng så hade dennes fingrar helt domnat bort, varför han inte känt någon skillnad på snökokor och huvuden. I sitt förvirrade tillstånd så hade denne malplacerade jordgubbsplockare helt enkelt trott att det var frysta snöklumpar som han slängde i väg över axeln, när det egentligen var offrens avhuggna huvuden. Sedan hade det slumpat sig så att dessa ”över axeln slängda huvuden” råkat spetsats på de fem, av någon outgrundlig anledning utplacerade pålarna. Hur huvudena överhuvudtaget lyckats med att hamna utanför huset kunde man dock inte förklara med annat än att det måste ha rört sig om ett mirakel. Ty Pluttens vägar äro understundom outgrundliga. Ja, fallet med dessa fem, som även innan denna händelse hade haft sina huvuden på skaft, gav upphov till mycket huvudbry och många konspirationsteorier, enär snortutarna älskade konspirationsteorier. En populär teori, som länge florerade, var att svaret på huvudfrågan stod att finna i motsättningar mellan troende och icketroende. Det var helt enkelt ett terrordåd begånget av någon fanatisk pluttenist som dekapiterat dessa fem skeptiker med macheten, eftersom de spridit sin, i dennes tycke vederstyggliga irrlära. Någon som blivit oerhört förbittrad över att Pluttens allsmäktighet ifrågasatts. Därtill hade denne dråpare trätt upp huvudena på pålar, för att statuera ett varnande exempel, varefter mördaren sorgfälligt rengjort mordvapnet och autoklaverat det för att förvirra polisen. Sicken otroligt befängd hypotes.

KAPITEL 14
Där det förklaras hur snortutarna löste det ondas problem, det så kallade ”Rättfärdigande av Plutten-Problemet”. Dessutom kikar vi lite på Den fria viljan, men ställer oss även frågan; Vad menas med frihet?

Understundom, eller hellre ganska ofta, hände dock saker som snortutarna inte upplevde som speciellt "goda" utan snarare, rent ut sagt, "för djävliga". Detta var synnerligen brydsamt alldenstund Plutten ju endast var mild, snäll, go och rar. Ja, en riktig liten mysgubbe faktiskt. Nästan som tomtefar. Det vill säga, så länge snortutarna gjorde som han ville. Så hade ju snortutarna bestämt att deras Plutt skulle vara, och dessutom hade de ju förärat denne allsmäktighet, allvetande och allgodhet. Ja, lite lagom sträng men rättvis ville de också att Plutten skulle framstå. Och naturligtvis begåvade de honom med lite andra snortutiga egenskaper, bland annat en rejäl dos egocentricitet. Detta för att deras Plutt skulle vara så sanslöst självuppfylld att han förgrymmades och vredgades på dem som förnekade honom och Pluttenismen. Men framför allt så skulle han vara god. Lite som en Budapestbakelse, om man nu händelsevis skulle råka uppskatta sådana. Därtill skulle han vara en klippa att stödja sig mot i denna hårda värld som han skapat. Detta paradoxala förhållande gav dessvärre upphov till det så kallade ”Rättfärdigande av Plutten” problemet. Hur kunde Plutten vara den personifierade godheten och ändå tillåta all ondska i sin skapelse? De andligt skolade lade pannan i djupa veck, allt medan de tänkte så det både knakade, och till och med osade bränt, och av denna anledning hade de flesta bönhasar blott en liten krans av hår kvar runt huvudet. Detta gjorde att de städse fick dölja sina genitalier med en strutformad huvudbonad. Med små stjärnor på. Ja, snortutarna gjorde i sanning allt, och lite till, för att få behålla sin tro på Plutten, så hur fasen skulle de komma till rätta med problemet med ondskans existens? Ambjörn Den Outgrundlige hade helt enkelt postulerat att ondska inte finns utan att det blott var ett ord som beskrev företeelser som var ofördelaktiga för snortutarna. Pluttenisterna, som hängav sig åt pluttenismen, det vill säga tron på Plutten, avfärdade dock detta å det bestämdaste. I stället så värkte den ena efter den andra, mer eller mindre krystade förklaringen fram, och slutligen hade de kläckt ur sig ett antal argument och tvivelaktiga ad hoc-förklaringar som de ansåg kunde rädda Plutten undan logikens domslut. Skulle argumenten tryta så vände de på orden och slingrade sig tills opponenten insåg att diskussionen var meningslös, gav upp och gick därifrån. Dessa slingerbultar gick av denna anledning under öknamnet meandertalare och dessa gav sig aldrig. Det var nämligen som så att även i snortutarnas värld var det understundom klokast att sluta argumentera med sådana, och låta dem behålla sin helgalna uppfattning. Pluttenisterna kunde hävda att Pluttens skapelse inte var helt färdig än, utan att den var en pågående process, som till slut skulle leda till det goda. Sannolikt i ”sinom tid”.
En del blasfemiskt lagda snortutar frågade sig emellertid varför i alla sina dagar ett allsmäktigt väsen skapar ett halvfabrikat. Måhända var Plutten trots allt blott en allsmäktighet av lägre dignitet. Pluttenisterna kunde även, när argumenten sinade, hävda att Pluttens vägar, som tidigare nämnts, allt som oftast voro outgrundliga, och dolde någon djupt förborgad förklaring, som då blott Plutten kände till. Eller så skyllde de på att snortutarna begåvats med, så kallad fri vilja, och således själva beslutade vilka handlingar de ville utföra, men denna förklaring var dock lite märklig, enär Plutten ju ansågs vara en god och förståndig herde för sin flock. Om vi nu, stannar upp ett kort ögonblick och för vårt inre öga, målar upp en storslagen pastoral bild. Där ser vi, i tavlans nedre högra hörn, hur den gode herden Plutten, iklädd ett tunt absintgrönt höftskynke, en kort marinblå tunika och en mantel av lätt ockrafärgat fårskinn, står och stödjer sig på sin krumma herdestav av gediget pinjeträd, och vi kan ana hur han rofyllt vakar över sin snortutehjord, under det att en sval aftonbris får hans höftskynke att vackert bölja i den svaga och svalkande vinden. Snortutehjorden återfinns på konstverkets nedre vänstra fjärdedel. Allt detta medan solen, blodröd och lätt tillplattad, sakta dalar över denna bukoliska herdestund och färgar himlen brandgul vid horisonten. Detta ses strax ovanför mitten av målningen, lite till höger. Vi tonsätter nu denna idyll för våra inre öron och erfar då huru aftonfläkten får det att vackert rassla och susa i den omgivande torra vegetationen, under det att fåglarnas kvällskvitter och cikadornas sång, är så som en ljuvlig symfoni, som förskönar skymningen över nejden. I fjärran anar vi tonerna från en herdeflöjt samtidigt som vi förnimmer doften av knaperstekt fläsk med bruna bönor. Varifrån nu den doften kom? Plötsligt erfar Plutten huru en osedvanligt fårskallig snortut begynner att skutta fram mot förtappelsens djupa avgrund. Detta ses ungefär i mitten av tavlan några centi-meter under horisonten, och strax bakom den rasslande och torra undervegetationen. Vad gör då Plutten? Ingriper Plutten? Nej då! Han står lugnt kvar, stödd på sin herdestav av gediget pinjeträd, rapar vin, och oliver i vitlöksolja, medan han lyssnar till de svaga tonerna från den avlägsna herdeflöjten, och kvällsbrisen smeker hans orakade kinder, vilket får det att vackert bölja i hans helvita skägg. Oberört åser han hur den stackars enfaldiga kraken störtar utför fördärvets brant. Ty snortuten har ju begåvats med en fri vilja, och är nu den arme saten så urbota korkad, att denne vill skutta rätt ut i det andliga förfallets bottenlösa svalg, så får väl denne göra det. Plutten lägger minsann inte två strån i kors för att rädda den arma fårskallen. Nu invänder måhända någon läsare att snortutar är ju intelligenta och kan mycket väl själva bestämma över sina handlingar. De har alltid ett val, och inte bara en gång vart fjärde år. Men det fanns, nota bene, de snortutar som brottades med denna fråga och hävdade att alldenstund Plutten ju var allsmäktig, och besatt all visdom som stod att finna, så är ju en snortut helpantad jämfört med Plutten, och därför torde det ju inte vara förvånande om snortuten väljer fel. Ty Plutten sägs ju äga en oändlig intelligens.
För att inte tala om kärlek till snortutarna. Han hade ju, Plutten bevars, skapat ett helt världsallt åt dem. Och detta ur ingenting! I ljuset av detta så framstår Pluttens agerande lika ansvarslöst som en förälder, som lugnt och utan att ingripa, oberört iakttar hur dennes treårige unge balanserar på balkongräcket på tjugofjärde våningen, och tänker; ” Är ungen så hopplöst blåst då får den väl skylla sig själv om den drösar ned tjugofyra våningar”. Och det är ju ett väldigt vuxet och moget agerande, eller hur?
På tal om fri så leder ju detta osökt in på frågan om vad som menas med frihet. Chantelle Fnöskemakerska var, en på sin tid välfrejdad, vältalerska som ofta anträffades på Stora Torget i Samhället. Där hade hon ett litet stånd varest hon krängde ett sällsamt eftertraktat fnöske. Detta plägade hon sitta hemma i sitt lilla pörte och tillverka om kvällarna, i skenet från en fotogenlampa, under det att hon grunnade på detta med frihet. Fullständig frihet måste ju innebära att snortutar kan handla precis som de vill. Så vill de gå och handla klockan två på natten så ska de ha möjlighet att göra det. Och vill ingen jobba i matvarubutiken klockan två på natten, utan sova i stället, så ska de ha möjlighet att göra det. Så vems frihet skall prioriteras? Hon insåg att fullständig frihet omöjligtvis kan existera för alla. Efter att ha vänt och vridit på frihetsbegreppet kom hon fram till att ordet frihet var ett veritabelt dravel. Och inte blev det bättre av att lägga till attributen, sann och äkta. Det var blott som att spruta parfym på en dynghög. Det luktade visserligen en aning bättre men skiten fanns ändå kvar. Chantelle tog sig emellertid friheten att klottra ned sina tankar, som hon sammanfattat i nittiofem punkter. Dessa spikade hon därefter upp en natt på rådhusporten i City. Och skrev under med sitt namn, vilket var ett stort misstag. Hon fängslades varefter hon deporterades till ett arbetsläger för oliktänkande i Utmarken, eftersom City´s samtliga politiker, oavsett politisk åskådning, höll ordet frihet så kärt. Ty detta ord var ett synnerligen effektivt redskap att nyttja inför stundande val, och måtte Jansson ta dem som svärtade ned detta dyrbara begrepp. Chantelle Fnöskemakerska förblev internerad fram till sin frigivning vid sjuttiotvå års ålder. Hon återvände aldrig till City utan stannade i Utmarken, där hon framlevde återstoden av sitt liv i fullständigt sann och äkta frihet. Hon drev ensam omkring i de stora djupa skogarna i Utmarkens periferi som gränsade till Ödebygden. I dessa vidsträckta skogar kunde hon förrätta sitt tarv under en gran, precis när, och hur hon ville. Eller så kunde hon kacka helt öppet i en solig glänta i skogen under det att hon njöt av fåglarnas kvitter och humlornas surr. Blev hon sur på någon svampplockare, som råkat förirra sig in i skogen, så kunde hon till och med slå ihjäl denne med sin egenhändigt framställda knölpåk. Om hon ville. Om hon skulle känna för det, så kunde hon bara sno svampkorgen med alla svampar, eller bara strunta i svampplockaren, om hon så ville. Ja hon var fri att göra allt hon hade lust till, och även para sig med vem eller vad hon behagade. Hon var sanna mina ord synnerligen djärv, och parade sig faktiskt med en sådan. Detta var en övermåttan ståtlig järv och efter ett antal månader nedkom således denna snortuta med en kull ungar. Dessvärre svalt alla utom två av dem ihjäl, eftersom hon bara ägde två juver, men hon hade fullständig frihet att välja vilka som skulle få överleva. Hon valde en hona och en hanne, vilka förärades namnen Everlyn och Rufus. Dessa två överlevare växte upp till ståtliga varelser som även de kom att åtnjuta fullständigt äkta och sann frihet. Åtminstone en av dem, Everlyn. Och detta först efter det att hon bitit ihjäl sin moder och broder. Detta bruk av ett lätt övervåld kom sig av att Everlyn hade kommit en bra bit längre än sin moder när det gällde förståelse av vad fullständigt sann och äkta frihet innebär. Ett liv utan andra. Först då kan man göra allt som faller en in, utan att begränsas av andra, och utan att behöva ta hänsyn. Då först är man fullständigt fri. Bortsett från att man inte var fri att finna sällskap, vilket Everlyn upptäckte efter några månader. Därav kom hon att inse att fullständig frihet inte existerar.

KAPITEL 15
Här fortsätter vi att begrunda ”Rättfärdigande av Plutten-Problemet” liksom Lidandets mening och Arvsynden. Därtill får läsaren äntligen bekanta sig med Jansson.

Det kan ävenledes förhålla sig på det viset att, och här slår pluttenisten nästintill knut på sig själv i sin förtvivlade iver och ävlan att rättfärdiga Pluttens existens. Lidandet kan ha en mening. En mening som snortutenheten ej förstår. Såsom följande mening till exempel. ”Min slumrar i druvorna där träden far tre kilogram efter stjärnans gröna och perpendikulärt i sorkarnas motvind liksom medsols med en blå kvark”. Den är ju också mycket svår att förstå. Ja, jag förstår den i alla fall inte alls. Eller så kan lidandet leda till något gott. Som ett exempel på det senare så kan vi ta snortuten Tingfrid Redig, som under ett av alla de krig som snortutarna ständigt utkämpade med varandra, råkade kliva på en trampmina. Tingfrid överlevde mirakulöst, men de återstående resterna av hans båda ben fick amputeras i höjd med ljumskarna. Utan ben var han inte till någon större militär nytta, varför han hemförlovades, men väl hemma ville ingen veta av den benlöse stackaren. Han kunde icke längre utföra sitt arbete som auktoriserad skoprovare på skofabriken, varför han fick sparken. Och vad fasen skulle han med den till? Han var ju benlös och dessutom var det mitt i sommaren. Hans fru, Evelina, kastade brutalt ut honom, enär hon inte orkade kånka runt med den benlöse Tingfrid mellan sängen, toaletten och TV-soffan.
Hon gifte sedermera om sig med hans halvbror Rutger Redig, en hängiven entomolog som tyvärr tappat ansiktet då han, hemkommen från bröllopet, plötsligt fått syn på en särdeles rar dyngbagge i gräsmattan, och begeistrat hängt med ansiktet över detta lilla kryp under hela bröllopsnatten. Då han på morgonkvisten reste sig för att gå in så missade han entrédörren och gick rätt in i ytterpanelen. Han dunkade i huvudet så kraftigt i väggen så att han var tvungen att känna efter med sina händer om hans arma skalle gått sönder, och upptäckte då att han hade tappat hela ansiktet, inklusive ögonen någonstans i gräsmattan, sannolikt på den stackars dyngbaggen. Han återfann tyvärr aldrig ansiktet men blev dock efter denna händelse känd för att ha varit den som gav hänfördheten ett ansikte. Och dyngbaggen. Tingfrids dotter, trebarnsmamman Ofelia, blev av detta moderns svek så förtvivlad att hon gick och dränkte sig i Älven. Hon var då i åttonde månaden. Av detta tilltag blev hennes man Elmer, så oerhört upprörd att han miste förståndet. Han slog ihjäl Evelina och Rutger med en djupfryst lammlägg, varpå han gick hem och tillredde denna i ugnen. Lamläggen serverade han sedan sina och Ofelias tre barn, tillsammans med en god sås innehållande ett halvt kilogram råttgift och då barnen var mätta, belåtna och saligen hädangångna, begav han sig upp på vinden där han ämnade hänga sig i ett av barnens hopprep. Detta skulle dessvärre visa sig vara en präktigt mödosam syssla eftersom han fick kila ned i källaren för att hämta en bra pall att ställa sig på. Och sedan upp på vinden igen. Och så glömde han att ta med sig hopprepet, varför han åter fick bege sig ned för att leta igenom barnens rum. Inget hopprep där inte. Då kom han ihåg att hans barn tidigare under veckan lånat ut detta till deras kusin, som tyvärr bodde två mil därifrån på en enorm herrgård. Elmer hoppade in i familjens bil för att åka och hämta detta men det visade sig att biljäveln vägrade starta. Han försökte i en halvtimme, dock utan framgång, så han stegade ilsket i väg mot cykelförrådet för att hämta sin cykel. När han slutligen trasslat fram rätt cykel, ur den saliga röran med alla andra sjuttiotre cyklar som trängdes i källarförrådet, och kånkat upp den ur källaren så var han tämligen mör. Han satt sig på cykeln men då lossnade plötsligt sadeln. Han lyckades dessvärre inte få dit den igen, varför han stående fick trampa i väg de två milen, hem till sin bror och dennes familj.
Väl framme, efter att stående ha trampat i tre timmar, och med fruktansvärda mängder mjölksyra i ben och skinkor, så bad dessutom Elmers bror honom om hjälp med att lasta av ett antal tegelpannor, som brodern ämnade nyttja till att lägga om taket på herrgården. Efter att ha varit sin bror behjälplig med alla dessa tegelpannor, så framförde Elmer till slut sitt ärende, varvid han fick tillbaka sina barns hopprep. Han kunde nu äntligen börja cykla hemåt. Det hade blivit mycket sent då han begynte hemfärden uti det becksvarta mörkret. Och då lossnade naturligtvis den ena pedalen.
Eftersom Elmer hade usel mörkersyn så fann han den tyvärr inte, varför han ilsket hivade i väg den förbenade cykeln ner i närmsta dike, och började därefter gå resten av vägen. Sur som ättika anlände han så slutligen sitt hem med hopprepet i sin hårt knutna hand. Han gick ännu en gång upp på vinden, och stående på pallen knöt han så hopprepet runt en takbjälke och därefter omsorgsfullt om sin hals. Varefter han sparkade undan pallen. Hans sista tanke, där han nu dinglade, alldeles innan han förlorade medvetandet, var en stilla undran om varför han inte bara sörplat i sig återstoden av såsen. Då hade han ju sluppit ifrån allt detta besvär. Självspilling som han var kom han att begravas i stillhet. När som allt det ovan beskrivna kom till Tingfrids kännedom gav han upp och flydde verkligheten med hjälp av ett dagligt intag av två helpavor brännvin. Dagligen sågs nu den hemlöse Tingfrid Redig ta sig fram med hjälp av sina händer, på en flyttbräda med fyra små hjul, mellan de affärer, varest han plägade sitta och tigga, och spritbutiken, där han sågs inhandla sina två dagliga helrör Absolut Skrumplever.
Mot slutet av sin levnad gjorde han dock ett tappert försök att bli nykter. Han blev medlem i föreningen INS (Icke Namngivna Suputer) och lyckades hålla sig nykter i två år. Tyvärr så blev alkoholen ändå det som slutligen tog hans liv. Han blev nämligen ihjälkörd på väg hem från ett INS- möte av en rattonykter lastbilschaufför. Denne arme snortut råkade alltså ut för ett ofattbart stort lidande, både kroppsligt och själsligt, men det kom faktiskt något gott ur detta lidande, menar alltså pluttenisten. Tingfrid lärde sig nämligen att se sig för, och noga titta efter var han sätter ned, de fötter han tyvärr inte längre hade kvar. Och det var ju något gott, för då riskerade han inte att återigen kliva på en trampmina.
Om nu icke alla dessa ovanstående argument skulle övertyga skeptikern, så får pluttenisten leta fram en annan förklaring ur sitt lager av tvivelaktiga utläggningar. Varför inte lägga skulden på de första snortutarna? Ewert och Ada. De var ju sedan länge döda och kunde ju inte försvara sig mot anklagelserna. Ada, som nallade en gurka ur Lärdomens Gurklund, trots Pluttens uttryckliga förmaning att inte pillra i hans gurkodling. Nu var ju Ada dock blott en snortuta så hennes brist på förstånd var en liten förmildrande omständighet. Men Ewert! Hur bara kunde han? Pluttens avbild. Vilket oerhört svikligt förfarande! Denna ohörsamhet gick sedan i arv till alla kommande släkten och benämndes, ”Den Anborna Olydnaden”, och innebar att snortutenheten sedan detta gurkfrossande står i skuld till Plutten. Syndiga från födseln. Likaledes var norpandet av denna gurka orsaken till att sjukdom, död och lidande, kom in i världen. Enligt Pluttenisterna. Och om ovanstående inte har rubbat skeptikerns misstro så får pluttenisten försöka med ytterligare en förklaring till ondskan och eländet. Nämligen den att det beror på något annat, mer illvilligt, översinnligt väsen, vilket förärades namnet Jansson, och som icke bara var vederstyggligt gemen utan tillika ful som stryk, och som därför fick hålla till på bottenvåningen, det vill säga i under-plätten, där denne vilt och hämningslöst plågade de förtappades själar, när som han inte ägnade sig åt att konstruera bländverk, kopulera och sysselsätta sig med rena perversiteter. Eller hitta på annat fanstyg. Jansson var, tro det eller ej, före detta kompis med Plutten, faktiskt hans mest lysande och strålande polare. Ja, han hade faktiskt varit en riktig tillbringare, eller om det nu var ljusbringare? Han hade i vilket fall varit en synnerligen glänsande och upplyst ärkeangel, som olyckligtvis, vid ett av Pluttens alla gästabud, så olyckligt råkat snubbla på Helges sjuttioåttasträngade luta, och dessvärre dråsat ned, och det var sanna mina ord, minsann ingen dålig störtdykning. Ända från vindsvåningen, som var belägen högt ovanom samt utanför tiden, ända ned till våningen under källarvåningen, som dessutom befann sig på Plätten, och som ju existerade i tiden. Under denna accelererande, och hissnande färd från ett tidlöst rum, vad nu det kan tänkas vara, rätt in i rumtiden, så befann sig Janssons alla dygder i fritt fall. För att ytterligare lägga lök på laxen så vrängdes den arme saten dessutom ut och in, samt spegelvändes, ty sådant kunde lätt hända när man passerade dimensionsgränser på denna tid, som ju var när det begav sig. I vilket fall så var detta orsaken till hans monstruösa och köttigt röda utseende. Det är nämligen förenat med viss fara att korsa dimensionsgränser. Dessutom förvreds hans tidigare fromhet och godhet, vilka som tidigare nämnts befunnit sig i fritt fall, till sin raka motsats. Ja, efter denna djupdykning blev han sig aldrig riktigt lik utan såg nu med oblida ögon på hur Plutten ville driva projekt ”Världsallt”, och gjorde vad han kunde för att sabotera detta. Härmed uppstod, liksom en fnurra på tråden vilket ledde till att han och Plutten nu blev mer som hund och katt.
Sannolikt även beroende på deras olika skaplynne. Den segregerade bostadsmarknaden gjorde inte saken bättre. Jansson tillbringade sin tid femtielva våningar under källarvåningen, i slumkvarteren med alla förtappade satar, medan Plutten gled omkring på en räkmacka i lyxsviten högst upp. Plutten var onekligen en ståtlig syn att skåda i sin rena, snövita och fotsida skrud, med tofsar i hörnen, vilka ombundits med hyacintblå snören. Därtill små vackert grisskära rosetter i sitt vita skägg och i det snövita, axellånga håret. Om han nu hade låtit sig bli skådad, vilket han givetvis inte lät sig bli. Dessutom var han en obotlig narcissist och en synnerligen småaktig petimäter som med oblida ögon betraktade sin före detta kompis, som dessutom var krympling efter fallet. Janssons bägge fötter hade nämligen gått förlorade vid inträdet i rumtiden och ersatts av två vanskapta ankfötter, dessutom var han köttigt röd och försedd med en luden svans, med knorr. Hur han fick sina ankfötter, varför de var vanskapta och varför han begåvades med en knorr på sin ludna svans förtäljer icke Den Digra Boken men det är inte helt osannolikt att det kan ha rört sig om en förväxling precis vid dimensionsgränsen där tydligen andra varelser också for fram och tillbaka, såsom ankor, och understundom grisar. Därtill var Jansson numer en bohemisk och sadistisk sybarit, som gärna slog dank och drönade från arla till särla, när han inte hemföll åt att pina och tortera alla förtappade krakar och berika snortutenheten med olyckor och katastrofer. Eller, som tidigare nämnts, ägna sig åt hejdlösa och ohämmade sexuella perversiteter. Gärna tillsammans med en grupp trevligt trånande trollkonor, men fanns inga sådana signerskor att tillgå så dög det lika bra med häxmästare. Eller rent utav andra djurarter. Getter var inte så pjåkigt. Ja, Jansson var inte speciellt sparsmakad i detta avseende. Han var därtill en obeskrivlig gourmand som mer än gärna frossade på lidande, varför han girigt sökte vinna så många snortutesjälar som möjligt. Dessa kunde han sedan förlusta sig med att pina, när som andan föll på. Och det gjorde den, ofta. Sedan får man inte glömma att Jansson var obeskrivligt avundsjuk på Pluttens skapelse så han ville även vara med på ett hörn i denna, och gärna ha sin del av kakan.
Helst russinen, för han hade ju ändå, en gång för länge sedan, varit Pluttens bästis.
Men alldenstund han numer förespråkade ett mer lössläppt, nöjsamt och lattjo liv, visserligen med en aning mer sattyg och djävulskap, men med mindre förbud och framför allt utan en massa tråkiga och sedesamma levnadsregler, så ville den dygdepladdrande Plutten helst av allt bli av med honom, varför han skyndsamt hade förpassat sin tidigare bästis ännu några nivåer lägre, till undersidan av Plätten, den så kallade underplätten, där Jansson fick framleva sina dagar upp och ned, och där hans osedliga och lättjefulla leverne inte skulle synas. Ty detta kunde inleda snor-tutarna i så kallad, Janssons Frestelse. Och föll man för den, ja då var det helkört.
Enligt den kände och nyligen bortgångne religionskritikern Duktus Molander var religionen att likna vid en hårt åtsittande tvångströja som snortutarna, mer eller mindre frivilligt, iklätt sig. Denna tvångströja var priset de fick betala för att få sinnesro och lindra ångesten, som bottnade i insikten i att de var förgängliga. För innerst inne så tilltalades de ju av Janssons Frestelser. Sannolikt för att detta sätt att leva bättre överensstämde med snortutarnas sanna natur. Så menade i alla fall Duktus Molander.
Till yttermera visso var det nog så att Plutten var ett kontrollfreak samt lite småsnål och gneten. Därtill ville han vara herre i sitt eget hus och den som bestämde var skåpet skulle stå. Samt vilken färg det skulle ha. Han hade beslutat att det skulle målas blått och stå alldeles bredvid entrén till Paradiset, den så kallade Ärleporten.
Denna port var, sin enorma storlek till trots, hart när synlig på grund av alla ärlor som for fram som tättingar runt denna, och dessutom var den låst så vem som helst fick faktiskt inte träda in. Porten vaktades nämligen av en nyckelperson. Nycklarna till Ärleporten höll Sankte Persson Klipparen i, och denne nyckelfigur släppte minsann inte in vem som helst. Denne salige snortut hade under sin levnad varit skräddare, en syssla han hade varit som klippt och skuren för. Han hade emellertid gett upp sin profession för att ansluta sig till den växande skaran kring StyrLeif Den Milde, och var den som hade sytt det lakan som StyrLeif städse gick omkring i under sin vandring på Plätten. Hans bittra och hätska fru, Malthea den Lea, hade däremot varit en riktig harpa, varför hon fick tjänsten som nyckelharpa nere hos Jansson. Där fick hon sitta intill tidens slut i en krematorieugn, som naturligtvis brann för fullt, och vakta nycklarna till den dörr som ledde ut ur Janssons väl uppvärmda boning. Hon bevakade dessa väl, enär hon var en synnerligen harposträng Janssons väktare. Skulle någon förtappad själ våga sig på med att försöka norpa nycklar så fick Malthea fullständigt harpspel. Och tro mig, det var minsann ingen vacker syn. Med hennes make förhöll det sig som sagt var dock annorlunda. Plutten, som ändå var högste bossen på bygget, hade bestämt sig för att delegera sysslan med att skilja agnarna från vetet till Sankte Persson då denne under sin levnad hade visat sig vara en hejare på att traktera ett måttband, eftersom han faktiskt hade varit en så sällsynt måttfull snortut. Plutten anförtrodde honom därför uppgiften att ansvara för Paradisets nycklar, eftersom det ingick i sysslan som portvakt att även mäta de hädangångnas synder. Med måttband. Själar med mindre än tre millimeter synder släppte han in men själar med mer än tre millimeter synder hänvisades till det blå skåpet. Sankte Persson assisterades nämligen i sitt värv av tre nyckelpigor, vilka dvaldes i det blå skåpet, som Plutten kånkat dit. Dessa pigor var alla självägande, så det var ett himla vägande av själar. Detta för att mäta vikten av deras synder. Syndernas vikt och längd summerades därefter, och summans storlek avgjorde hur många evigheter den fördömde skulle få åtnjuta nere hos Jansson. Dessutom hade dessa nyckelpigor som uppgift att diarieföra besökarna, anteckna vikt och mått, samt att vägleda de förtappade till den hiss som skulle föra ned dem till underplätten.

KAPITEL 16 Ett besök hos Jansson samt en relationsberättelse

Underplätten var förresten inget vidare ställe och där skulle man helst undvika att hamna. Man skulle kunna tro att där var skitigt, fuktigt, mörkt, kallt och stank av jord men så var ingalunda fallet. Nej, där osade det däremot av svavel och var bländande ljust och, jag dristar mig till att säga, rent utav in i helvete hett. Av denna anledning syntes det lämpligt, ansåg de troende pluttenisterna, att förpassa de döda snortutar som i livet betvivlat eller förnekat den himmelska gudomen Pluttens existens, dit. Även de som inte lydigt gått i hans ledband fick även de snällt ta hissen ned till denna plats, medan de snortutar som i livet varit fromma, ödmjukat sig, krälat i stoftet och framför allt trott på och dyrkat Plutten och hans heliga pluttenistiska samfund, samt levt ett sedesamt liv i överensstämmelse med Pluttens tio maningar, vilka vi strax skall återkomma till, som tack för långt och troget krypande, krälande och kollekt-givande fick komma i åtnjutande av evigt liv i paradiset.
Vilket, som nämnts tidigare, enligt vissa snortutar kanske inte var speciellt mycket mer angenämt, med tanke på den leda som med tiden skulle infinna sig. Nu frågar sig kanske vän av ordning var, och när, höll då Jansson hus? Det senare är onekligen en tidsfråga. Enligt Pluttenisterna häckade Jansson i underplätten men frågan är; dvaldes han fortfarande i tiden, eller återvände han till utanför tiden? Eller vistades han i en annan tid? Kanske rent av Dötiden? Det finns ju dessvärre så besvärligt många tider att välja mellan, allt ifrån urtiden och forntiden till framtiden. Om det var som så att Jansson befann sig i en radioaktiv nukleotid så kan han ju stundom också ha befunnit sig i halveringstiden, eller halvtiden. Med tanke på hettan nere i hans domäner så kan man dock utesluta istiden, och då han dvaldes i underplätten gäller nog samma sak om övertiden. Det får dessutom anses som ytterst tveksamt om han kunde återfinnas i måltiden, så vida inte denna var en del av besökstiden, men även detta är höljt i dunkel.
Han var emellertid, liksom Plutten, en remarkabel egocentriker, varför det ingalunda bör uteslutas att han kan ha befunnit sig i egentiden, till exempel på fritiden. Om han nu hade någon sådan, vilket är synnerligen tvivelaktigt, enär hans syssla helt enkelt krävde heltid med mycket mertid, så han undvek nog gärna all spilltid. Ack! Frågorna hopar sig åter, vilket de i och för sig alltid plägar göra då man botaniserar i snortutarnas besynnerliga trosuppfattningar, och svaren lyser som vanligt med sin tidlösa frånvaro. Vi fortsätter i stället att berätta om dessa två rivaler. Alldenstund Plutten så envetet ville behålla sin skapelse för sig själv och Jansson ville ta över den, så kom de överens om att tävla om saken. Det var mig veterligen det enda de kom överens om. Den som kunde samla flest hädangångna snortutesjälar och lyckades med att skrapa ihop en så kallad själsförmögenhet hade nämligen mycket större chans att vinna. Så det gällde att skaffa sig en så stor själsstyrka som möjligt inför Den Sista Striden. Denna var en sorts själskamp och skulle bestå av en enorm tävling varest de tvenne ”lagen” skulle dansa så kallad APO Calypso. Ett väldigt långt ord som oförkortat lyder, Avancerad Postum Oupphörlig Calypso. Så de kämpade som besatta för att vinna snortutesjälar. Ju fler själar desto större chans att vinna, enär denna APO Calypso var en synnerligen själsdödande dans. Vinnaren blev den som hade flest själar kvar då dansen upphört, och förloraren var den som stod själlös kvar. Den som gick segrande ur denna, Den Sista Striden, skulle få hela världsalltet att bestämma över, och förloraren fick bli själasörjare. Han fick då sitta mol allena på en kvalplats och sörja de själar han mist under tävlingen. Själen var liksom själva essensen i en snortut, det som, så att säga, blev kvar efter döden när kroppen ruttnat bort. Den var såsom en sublim eterisk substans som sades bestå av den avlidnes hela medvetande och personlighet. Jag dristar mig till att helt skamlöst påstå att den liksom var det allra göttigöttaste i snortuten. Själva fyllningen, så att säga. Denna, i sanning märkliga fyllning, eller substans, kunde alltså frigöra sig från kroppen när en snortut, eller snortuta, lade näsan i vädret, vilket redan de forntida snortutarna, som bekant misstänkt. Själen begav sig då på vandring till Ärleporten varest den släpptes in i de saligas ängder, eller fick ta hissen ner till Jansson. Detta benämndes själavandring. De själar som, av hög ålder eller allvarlig sjukdom, inte orkade att vandra kunde alltid ta själatåget. Man löste då lämpligen enkel biljett. Men var befann sig då själen när som en snortut levde? Var den placerad i trakten av hjärtat, levern, magen, huvudet eller strax ovanför det sistnämnda? Måhända svävade den, som en osynlig liten ”puff” strax ovanför, de på hjässan belägna, genitalierna. Den kanske hade samma form som snortutens kropp och genomsyrade denna, likt en skir eter. En sublim kopia av originalet i originalet. Fast immateriell. Troligen avsågs med själen själva medvetandet, och det så kallade jaget. Annars vore det ju ingen mening med att äga en själ. Det var ju själva jagkänslan som snortutarna var så oerhört rädda att mista den dag de ”smet runt hörnet”. Och var jaget sitter är ävenledes det en obesvarad fråga. Sitter är förresten fel ord för ingen vet ju om jaget sitter, står eller ligger, varför det korrekta uttrycket nog är, befinner sig. Emellertid kan jag, Eder blygsamme berättare, försäkra Er om att jag i alla fall sitter medan jag skriver denna saga. Tror jag. Sedan kan man ju alltid ifrågasätta vad som menas med ett ”jag”. Eller om det överhuvudtaget existerar. En som ifrågasatte jagets betydelse var den välrenommerade filosofen Filobert Flamma, som skrev det stora postfilosofiska verket ”Jag och mina mysko tankar ”. Är jaget mina tankars skapare? Eller är mina tankar det som skapar mitt jag? Måhända är hela organismen Filobert Flamma med alla dess sinnesorgan den som skapartankarna och illusionen av det vi kallar ett ”jag”. Alla dessa sinnesorgan som ständigt mottager och registrerar alla utifrån, och även inifrån, kommande stimuli. Dessa retningar, varav huvuddelen aldrig kommer till det så kallade jagets eller medvetandets kännedom och som jaget därför inte har en aning om. Kan det inte vara så vackert ordnat i naturen att ett stimulus leder till en respons. Med andra ord en retning ger upphov till ett svar. När jag sitter här och präntar ned mina tankar och funderingar så kliar det plötsligt alldeles förskräckligt på min nästipp. Jag erfar klådan och dessutom hur min vänstra hand nästan omedelbart börjar att gno på min nästipp för att stilla klådan.
Var det mitt jag som beordrade vänsterhanden att gno på nästippen? Nej jag tänkte inte tanken ”vänsterhand börja gno på näsan”. Inte förrän handen var där eller på väg. Så det var inte jag som beslutade att klia mig på näsan utan organismen Filobert Flamma som svarade på en utifrån kommande retning. Om mitt jag utgörs av mina tankar så skulle ju det betyda att en tanke kan aktivera nervceller. Att något immateriellt, så som en tanke, kan påverka materien, som exempel aktivera nervceller så att dessa skickar elektriska impulser till muskelceller som i sin tur får muskler att kontraheras. Detta vore ju som att kröka skedar med så kallad tankekraft (vad nu det kan tänkas vara?) Och det är ju alltid bluff och båg. Därför håller jag detta för särdeles osannolikt. Liksom så kallade viljestyrda handlingar, vilka jag skulle vilja döpa om till stimuli-styrda responser. Mina häcklare brukar försöka snärja mig med följande fråga:
O: Om en doktor undersöker dig Filobert Flamma och ber dig att lyfta höger arm. Vad gör du då? F: Då lyfter jag höger arm. O: Aha! Där fick jag dig! Du sa ”Jag” lyfter höger arm och det är väl en viljestyrd handling. F: Njaa, mina sinnesreceptorer i mina hörselorgan tog ju emot stimuli och responsen blev att Filobert Flamma höjde höger arm. Hade däremot en helt okänd snortut, eller snortuta ute på gatan bett mig om samma sak så hade jag inte gjort det utan bara stirrat fånigt frågande på den knäppgöken.
Detsamma om doktorn talat, på ett för mig främmande språk. Då uteblir ju stimuluset. Därför ansåg sig Filobert Flamma ha bevis för att jaget var en, visserligen enveten men ändock, illusion. Filobert hade många, och mycket stora tankar, och i en av dem omkom han olyckligtvis då han skulle rengöra insidan på den. Han hade avlägsnat tanklocket och precis börjat att klättra ned i en av dessa enorma tankar då han halkade på den tredje stegpinnen, och föll ned och bröt nacken. Efter denna lilla utvikning återgår vi nu till kampen mellan Plutten och Jansson. Hur som helst så vräkte både Plutten och Jansson på
med reklam för att fånga själar. Plutten erbjöd en barfotavandring, i tagelskjorta med insydda törnen på en knagglig, smal, och särdeles svårframkomlig skogsstig belagd med grovt och vasst singel, mot saligheten. Jansson däremot sålde in sig med en lustfylld resa mot förtappelsen i en privatjet, där det dessutom bjöds på cocktails av snortutor med rakade huvuden och fuktiga hennafärgade genitalier som kunde erbjuda all sköns lustfyllt syndande. På tiotusen meters höjd. Det torde inte vara svårt att gissa vad snortutarna valde. Ty det ansågs ju som en merit att tillhöra tiotusenmetersklubben. Detta innebar nu att Pluttenisterna, då de ej längre kunde locka med barfota-vandringen, fick ta i med hårdhandskarna. För hjälpte inte moroten så hjälpte måhända piskan, och av denna anledning tänkte de ut en himla massa, sjusärdeles pinliga, avdagataganden som verkställdes offentligt, och naturligtvis till publikums jubel. Dessa härligt blodiga avrättningar, detta folknöje, var dels ett välkommet avbrott i den för övrigt så grå snortutevardagen, dels ett sätt att ingjuta fruktan hos snortutarna så att de icke avvek från den "rätta vägen", det vill säga den besvärligt knaggliga och slingriga skogsstigen, utan hölls i en Pluttens tukt och förmaning.
Vad skedde då med de ihjälpinade satarna efter det att de dragit sin sista suck? Jo, efter att ha blivit avvisade vid Ärleporten tog de alltså hissen ner till Jansson. Där väntade en välkomstkommitté bestående av en hel hoper småjanssons som, efter att ha serverat delinkventen en välkomstdrink av malört, och marinerat dennes själ i en blandning av soja, olja, vinäger, ingefära, timjan, rosmarin och sist men inte minst honung, satte i gång med att halstra det arma offret. Nu var det emellertid så finurligt ordnat att offret aldrig blev riktigt genomstekt, utan tillagningen tog aldrig slut utan pågick i evighet, visserligen med några enstaka och korta uppehåll för ett nytt vederkvickande marineringsbad, men nu i kokande olja och utan några kryddor. Dock serverades vid dessa senare bad inga drinkar. Denna evighetsluttring kunde emellertid kortas ned med hjälp av en bönhas som bad en massa bönor att förära den hädangångne ett eller flera inbjudningskort till ett antal själamässor. Dessa mässor försiggick i enorma mässhallar och besöktes av förtappade själar från när och fjärran, vilka samtliga önskade att få pinotiden förkortad. Ofta lyckades det och många avundsvärda själar behövde då endast genomlida en halv evighet hos Jansson. Nu fanns det emellertid snortutar som förkastade idéerna om både Plutten, Jansson och ett liv efter detta och en av de mer kända var Angerd Brylle. Denna snortuta, som aldrig blivit född hade kunnat vittna om hur hennes ofödda varande var ett fullständigt ickevara. Om detta kunde hon dock tyvärr aldrig vittna, enär hon dvaldes uti sitt ofödda tillstånd. Hon fick emellertid ett antal anhängare som slöt sig samman och skapade en sekt, som blev mycket populär bland snortutarna. Råkade det vara slut i butiken så uppgav kunden ofta ett sorgset vinyl, för att sedan rusa hem i panik och be en eller två spritbönor, vilket givetvis mycket sällan hjälpte, eftersom Plutten hyste en aversion mot spritdrycker. Denna enorma popularitet, som denna sekt rönte kom an på dess behagliga blandning av sötma och syra, likväl som dess smak av inkokt medvurst med ravioli. Vi må ej heller förglömma dess vackert laxröda färg, och naturligtvis den höga alkoholhalten. Allt detta bidrog till att göra detta mousserande vin till en riktig storsäljare, som till och med lyckades med konststycket att sälja frystorkad och konserverat paltbröd på flaska. Det ni ! Men är man storsäljare så är man. Sektens medlemmar betraktades dock som avfällingar då de alla ansåg att tillvaron efter döden är likadan som tillvaron före födseln, och den senare var ju ingen tillvaro, snarare en frånvaro. Kanske till och med utanför tiden.

KAPITEL 17
Varest den läsare som ännu inte slutat läsa denna saga äntligen erbjuds lite information om vad Bönhasarna är för några pajsare, samt vikten av bönor. Vidare begåvas den trogne läsaren med en liten inblick i Clusterväsendet.

Vissa snortutar sade sig ha en speciell kontakt med gudomen Plutten, och ansåg sig därmed ha ensamrätt på att tolka dennes vilja, varför det inte dröjde länge förrän ett mer, "andligt kotteri" danades. Med tiden drog sig en del av dessa undan världens frestelser och gyttrade ihop sig i små cluster, varvid det med tiden uppstod ett Clusterväsen. Ty när så många bönhasar samlas på samma plats, så för de ett herrans oväsen. Dessa cluster bestod inte alltför sällan av en, inte helt försumbar, mängd sexuellt perverterade snortutar med en viss fallenhet för mycket unga snortuttingar. De menades emellertid stå över alla misstankar, och lyckades därmed undkomma lagens långa arm, enär de ansågs oantastliga, då de ju var så utomordentligt andliga och rättfärdiga. Så där, dolt i dunklet bakom en skylande ridå av hycklad fromhet, kunde somliga ostörda hänge sig åt denna sin vidriga faiblesse. Dock gällde det ej alla clustrets bröder.
Det uppstod ett antal Cluster där en del av de andliga vägledarna, de så kallade bönhasarna, sades ha valt att framleva sina liv, fjärran från yttervärldens alla lockelser. Där hade de alla var sin liten kammare samt en säng och ett terrarium med en bönsyrsa. Kammaren var inte sällan en mycket ung novis vars uppgift var att ombesörja att bönhasens koaffyr var i ordning, samt att finnas till hands när vissa bönhasars begär pockade på.
I dessa cluster sades bönhasarna leva i harmoni med Plutten och hans Tio Maningar, under det att de frenetiskt odlade bönor. Dessa andliga vägledare, som alltså kom att tituleras bönhasar, då de städse sågs hasa sig fram i djup kontemplation, med en strut på huvudet och en påse bönor i handen, sade sig stå i direktkontakt med den allsmäktige Plutten. Denna direktkontakt skedde genom kommunikation med bönor. I begynnelsen hade detta varit en mycket esoterisk ritual, endast förbehållen de invigda och den utfördes i regel morgon, middag och kväll. I clustren hade bönhasarna uppfört så kallade bönhus där de förvarade mänger av olika bönor, och dessa sakrala bönhus var försedda med ett stort antal bönsalar, varest bönhasarna kunde bearbeta och få bero.
Innan bönhasen trädde in i bönsalen måste han sorgfälligt begrundas av jourhavande berättare, som kontrollerade att bönhasen var rätt beprydd. Han skulle bära en beslöja, samt en ren och nyligen bestruken beklädnad av ett välsignat betyg samt ha med sig sina två bönformade beredskap. Dessa sistnämnda utgjordes av en linnehandduk, vackert hopvikt så den liknade en vilande böna, samt en trebent pall av ek, med bönformad sits, en så kallad bönpall.
Vissa, framför allt de yngre, de så kallade böngroddarna, som mycket nyligen blivit bevuxna och därför var en smula bevekliga, blev nämligen så till den milda grad berörda av att få komma i åtnjutande av alla dessa bönor, så att de begynte begråta. Detta benämndes lite ironiskt av de äldre bönhasarna som att de befuktade, eller rent utav bevattnade, och ansågs inte höra till god ton. Detta eftersom de då besölade golvet i bönsalen med sina tårar, och denna väta kunde öka luftfuktigheten och förstöra de i salen förvarade bönorna. Om man nu blötte ned golvet med tårar så skulle det genast torkas upp med linnehandduken. Dock blev en del så fruktansvärt berörda att de i stället valde att kasta in handduken, och för detta ändamål var bönsalarna försedda med små handduksinkast. De som valde detta lämnade sedan clustren för att, inte alltför sällan, framleva sina liv som garvare, enär de ansåg sig ha gråtit färdigt. Dessa, så kallade garvare, ägnade sedan återstoden av sina liv åt rent garveri, och flabbade hejdlöst åt allt de hörde.
Den som hade kontroll över antalet bönor i bönhuset var bönemannen, som dagligen räknade och präntade ned antalet nyttjade bönor i en, för detta ändamål speciell liggare. Denna bönbok förvarades på ett sofflock bakom altaret, och benämndes därför soffliggare. Nattetid vaktades liggaren av en beprisad besittare som satt bredvid denna och nogsamt bevakade densamma.
Det var inte heller ovanligt att många böngroddar begynte bedarra inför denna ritual.
Denna darrning kom an på en rädsla att välja fel böna och benämndes befruktan. De flesta böngroddar hade emellertid inför sitt första ceremoniella möte med bönor, det så kallade bönemötet, blivit grundligt undervisade i hur denna ritual skulle genomföras, och erhållit många goda beråd av de äldre, mer bevisa bönhasarna. De hade dessutom fått lära sig att betänka samt blivit tillfrågade om de hade någon beundran som de mer bevisa kunde besvara. Men det fanns även äldre bönhasar som med åren blivit sådana nitiska beivrare att de riskerade att få beslag. Detta ledde fordom oftast till döden men framgent kom de medicinska landvinningarna att leda till att flera av dem som drabbades av dessa så kallade beslaganfall överlevde, visserligen som något som mer påminde om en grönsak, men ändå vid liv. Mot slutet av sin levnad var bönhasarna särdeles bönematta och blåslagna efter allt detta bönfallande, och de bönhasar som avled i Clustret måste naturligtvis begravas. Detta utfördes i en liten timrad paviljong i anslutning till clustret av en, för ändamålet utbildad gravör, som sorgfälligt gned in den hädangångne i en blandning av socker, salt och vitpeppar, varefter han strödde över rikligt med dill. Stoftet fick sedan ligga kallt i två dygn och efter halva tiden vändes liket och efter två dagar, då kroppen var färdig gravad, fraktades den på en kärra, som drogs av två gravkor, till begravningsplatsen där den sedan grävdes ned. Dessa gravar var ofta så djupa att man helst skulle undvika att titta ned i dem eftersom man då lätt kunde bli gravyr.
Men hur gick då dessa, ovan omtalade bönemöten till, undrar säkert vän av ordning? Tillvägagångsättet var följande, och det kallades att bönfalla, eller att bearbeta. Böngrodden eller bönhasen trädde in i bönsalen, medhavande sin bönpall och sin handduk. I denna enorma sal fanns oöverskådliga mängder med hyllor på vilka det låg säckar med bönor. Ur valfri säck valde sedan denne sorgfälligt ut tre bönor och placerade dem på stengolvet framför sin bönpall, varefter han klättrade upp på bönpallen, sträckte upp armarna över huvudet, för att därefter låta sig handlöst falla pladask till golvet. Detta var själva bönfallet, även kallat bestörtningen. Ju hårdare man slog i huvudet desto bättre kontakt med Plutten sades man få. Marmorgolv var visserligen att föredraga men det dög ofta lika gott med ett gediget stengolv. Bönhasen bad sedan en böna. Vad denne bad bönan om, liksom vilken sorts böna som nyttjades, spelade mindre roll. Dock var det inte tillåtet att be om riktigt vad som helst. Man var fri att nyttja svarta bönor, vita bönor, röda bönor, bruna bönor, sojabönor eller kidneybönor. Hoppande bönor var det emellertid ingen större åtgång på, alldenstund de envisades med att inte ligga still, och efter bönfallet kunde det ofta vara synnerligen svårt att jaga ifatt dessa energiska bönor som studsade runt i lokalen. Vissa bönhasar rekommenderade dock starkt en aftonböna på kvällen samt en eller två kaffebönor i arla morgonstund, det senare för att piggna till. Det viktiga var dock att man, efter bönfallet, intog rätt beställning. Man skulle nämligen ställa sig på knä, och knäppa på sina tänder med en fingernagel. Saknades egna tänder så gick det bra att knäppa på sin lösgom. Saknades fingrar fick man använda sina tår. Det var visserligen lite svårare att etablera kontakten med bönan, men det brukade gå till slut. Saknades både fingrar och tår hade man dock inte i clustret att göra.
Vilken av fingrarna, eller tårna, man nyttjade till detta knäppande var fullständigt egalt, bara man inte hade en sorgkant under den aktuella nageln. Man begynte efter detta att tala till bönan. Detta benämndes att betala, men eftersom bönor nu inte hör på samma sätt som snortutar utan mer, liksom bönhör, enär de saknar hörselorgan, var det understundom nödvändigt att begapa. När som man sedan bett bönan, till exempel om att få sända en begåva till alla fattiga och sjuka snortutar, så anropade bönan, på något sällsynt svårbegripligt vis Plutten, som då talade till bönan, liksom telepatiskt utan hörbara ord, och eftersom bönor i allmänhet ej heller förunnats talets gåva, så fick bönhasen sedan gissa svaret. Och tänk! Detta fungerade varje gång. Bönhasen bad, som ett ringa exempel, bönan om att den arme, lame och blinde bettlaren, som mager och eländig satt och svalt utanför clustermurarna, skulle känna sig nöjd med sin lott och icke harmas över denna. Ej heller skulle denne arme sate hysa agg eller avund mot de mer välbesuttna snortutarna, utan se sin bedrövliga belägenhet som en oskattbar gåva från Plutten. Bönhasen väntade sedan knästående, medan han knäppte på sina tänder, med som sagt valfri, men väl rengjord, finger- eller tånagel. Sedan sade han högt och ljudligt: Det skall vara honom förunnat. Därefter kunde han, med frid uti sitt hjärta, besluta, ta sina beredskap och glatt knalla ut ur bönsalen, och med rent och gott samvete inmundiga sin välförtjänta frukost, lunch eller aftonvard. Eller begå någon typ av övergrepp mot en ung böngrodd.
Det hände dock att understundom fick man vänta mycket länge på svaret från Plutten, varför det ingalunda var helt ovanligt med att den bönställning man intagit ledde till ett besvärande behåll, vilket var en särdeles pinlig kramp som ansatte det stackars offret medan han inväntade Pluttens svar från bönan. Eftersom bönhasen bett en böna och därmed stört Plutten så kunde han ju inte bara rusa därifrån, varför han snällt fick sitta kvar och invänta Pluttens svar.
Som tidigare nämnts var det icke tillåtet att be en böna om riktigt vad som helst.
Man fick absolut och under inga omständigheter bedöma någon eller besvära, beljuga eller beslå. Ty endast Plutten fick döma och bönhasar var strängeligen förbjudna att ljuga eller slå, såvida det inte var medel för att nå ändamålet, ty då var både lögn och slag tillåtna, och rent utav helgade.
Alldenstund bönhasar nu blott var snortutar, trots att de så gärna ville vara så mycket mer, så hände det tyvärr att de understundom förföll till att bestjäla, beröva, besvära eller rent utav beta. Detta sistnämnda oskick stävjades emellertid genom att man från clusterledningen införde betablockerare, vilkas uppdrag var att övervaka ceremonin och ingripa så fort de såg minsta tendens till ovan nämnda skändligheter.
Men det förekom ännu mer vederstyggliga olater. Eftersom det i clustren icke förekom några snortutor innanför murarna utan enbart snortutar, så hemföll somliga bönhasar ibland åt mer sedeslösa tankar och gärningar. Detta trots att de alla avgett clusterlöftena om fattigdom, kyskhet och lydnad. Ty alla bönhasar var icke attraherade av unga omogna böngroddar. De som hade en preferens för snortutor kunde i bönsalen be bönan om att få smygtitta in i ett fjärran beläget badrum och måhända få en skymt av en fager snortuta, då hon med avtagen peruk och utan en tråd på kroppen, nedsteg i eller uppsteg ur badbaljan. Detta kallades att beskåda och var strängeligen förbjudet. De kunde dessutom sända dit sin bönande. En sådan ande påminde om en sorts astralkropp, och med hjälp av denna gick det även att beröra vid hennes behag. Dessa oseder ledde ofta till att det hos bönhasen uppstod ett generande bestånd som var synnerligen svårt att dölja, enär fortplantningsorganet satt på huvudet och bönhasar hade tonsur, och dessutom var förbjudna att bära strut på huvudet i bönsalen. För att avlägsna denna skamligt växande utväxt var bönhasen, liksom nödd och tvungen att på något sätt bekomma. Ett sätt var att låta sin bönande belägra denna snortuta, vilket också skedde ganska ofta, varför mången fager snortuta, på grund av detta, blev ensamstående mödrar, utan att ha en aning om hur fasen det gick till. Icke heller Eder ödmjuke sagoförtäljare kan ge någon rimlig förklaring till hur detta ens var möjligt, men de troende hävdade att bönans makt var stor.
Med tiden blev emellertid bönor mer och mer allmängods och förekom i alla hem där man tillbad Plutten. Ritualen förenklades dock lite eftersom man slapp bära en beslöja. Vidare fordrades ej längre en pall vid befallningen utan det gick ofta bra med att utföra bestörtningen från en balkong eller ett hustak. Det var dock en fördel om gatan nedanför var belagd med kullersten. Befann sig snortuten tillräckligt högt upp behövdes inte ens en böna utan denne fick, ofta omedelbart, direktkontakt med Plutten. Trodde man.


KAPITEL18
Härstädes delgives den intresserade läsaren historien om hur man fann " De så in i vassen många maningarna från Plutten” samt får bekanta sig med Hasse Löslägg, Dagrun den Karlavulne och Halvdan Hassesson Löslägg

Förutom att kunna ha personlig kontakt med Plutten, givetvis genom bönor, så hade Pluttenisterna till och med nästan, men bara nästan, förärats ynnesten att få emottaga ett antal, närmare bestämt så in i vassen många maningar från Plutten, eller levnadsregler, som de troende framöver valde att benämna dem, i form av ett stort antal bokrullar med samlingsnamnet " De så in i vassen många maningarna från Plutten”. Dessa hade memorerats, och senare nedtecknats, av Wärner från Mos-os för mycket länge sedan men gått förlorade i och med hans hastiga frånfälle. Verket hade aldrig återfunnits och hade vid denna tid varit försvunnet i över tretusen år. Detta alster, detta i sanning digra verk, som tyvärr senare åter gick förlorat, sades ha åter-upptäckts i en i sand nedgrävd och sorgfälligt försluten enorm träkista av en enbent snortut vid namn Hasse Löslägg, då han skuttande på sitt enda ben var på väg mot havet för att taga sig av daga i dess grönblå och skummande vågor, emedan han icke längre stod ut med sin hustrus evinnerliga gnatande. Skuttandet tog dock plötsligt ett abrupt slut enär han snubblade på något och stöp på näsan i sanden, och precis där som näsan hade gjort en liten vackert päronformad fördjupning i den gyllene morgonfuktiga sanden, låg det en liten silversked graverad med orden: GRÄV HÄR. Den lilla näpna silverskeden var även ombunden av ett purpurrött sidenband som var knutet i en behagfullt vacker rosett där ett litet kort var fastsatt. På detta stod att läsa: Med vänliga hälsningar/ Plutten. Hasse Löslägg uppfylldes nu av en inre frid och förstod att han var utvald, och efter att ha, så att säga, sugit på hänryckningens söta karamell en stund och njutit av insikten av att vara, just utvald, begynte han att frenetiskt gräva i den fuktiga sanden. Naturligtvis först efter att ha letat reda på HÄR. Han grävde och grävde med den lilla silverskeden tilldess han efter fyra månader stötte på något hårt. Han hade funnit, vad det nu kunde tänkas vara. Trodde han. Döm om hans förvåning då det blott visade sig vara de benvita kvarlevorna efter en annan snortut som i sin beniga hand höll en exakt likadan silversked dock med inskriptionen, Wilmer Nabon. Misströstans mörka och tunga ridå föll nu ned framför herr Lösläggs ögon. Ett benrangel. Och vem är, eller snarare var, denne Wilmer? Var det detta han slösat sitt grävande på? Han satt sig förtvivlat ned bredvid skelettet vars kranium, som hängde på sned, log sitt fåniga döskalleleende medan sand, likt en flod av torra tårar, sakta sipprade ut ur dess sandfyllda ögonhålor och vidare ned över okbenet. Uppgivet grävde Hasse ned sina fingrar i den fuktiga sanden, alltmedan han med tom blick stirrade rakt in i sandväggen. Han kramade den våta sanden till små sandkokor som han slött kastade på den grinande döskallen, allt medan vattnet i den grävda gropen sakta steg. Hasse fick in en fullträff så att kraniet lossade och föll ned i vattnet med ett litet lustigt plopp. Plötsligt kände han något i sanden med sin vänstra hand, varför han åter började att gräva i den nu duktigt uppblötta lervällingen, först försiktigt, med sin lilla silversked men sedan allt ivrigare med sina bara händer tilldess han blottlagt sitt fynd. Tyvärr visade det sig vara ytterligare ett benrangel med tillhörande silversked.
Denna silversked var emellertid smakfullt placerad med skaftet i kraniets högra ögonhåla, som för övrigt var fylld med blöt sand. Fast denna lilla sked hade inskriptionen, Wärner från Mos-os. Ännu en gång föll misströstans mörka och tunga ridå ned, och återigen sjönk Hasse Löslägg ned i djupaste förtvivlan. Anfäktad av ett obeskrivligt missmod slet han nu sitt hår där han satt med vatten upp till hakan. Det var då han hörde rösten. En rungande och dånande stentorsstämma, som hotade med intet mindre än att få gropens sandväggar att rasa in, trängde ut genom benranglets gapande käkar. Som dessutom plötsligt hade börjat brinna. Misströsten icke utan gräven vidare uti ditt anletes svett på det att du skall bli rikligt belönad i paradiset; dånade rösten. Och Hasse dök, höll andan och grävde på. Dök och grävde, dök och grävde. Vattnet han öste undan hällde han till höger och sanden kastade han till vänster. Och se! Rätt som det var stötte han på något. Det var en träkista. Och den var minsann stor, minst trehundra alnar lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög. Många har frågat sig hur Hasse bar sig åt för att bli av med all sand som han grävde bort. Förklaringen lär ha varit att han, samtidigt som han grävde sig ned i hålet, även grävde ett antal andra hål i sandväggen, ungefär var annan meter, där han kunde kasta in sanden som han grävde bort. Och vattnet hällde han som sagt var till höger. Ty Hasse, han var inte dum han, och dessutom hade han begåvats med ett särdeles utmärkt ögonmått, för trots att han endast frigjort en kvadratdecimeter av fyndet så såg han exakt hur stort det var. Med uppbådande av sina sista krafter frigjorde han kistan från den blöta sugande lervällingens grepp, givetvis med en smula andlig hjälp av Plutten. Otroligt nog lyckades han hiva upp den tunga kistan ur gropen för att sedan begynna den mycket mödosamma klättringen för att själv ta sig upp ur denna ansenliga och fyrahundraåttiosju meter djupa håla. Men som tidigare påpekats så var Hasse ingalunda en dumsnut, utan nu kom all den tidigare undangrävda sanden till användning. Ur hålen, som han grävt i sandväggen och fyllt med den bortgrävda sanden, kunde han nu ösa tillbaka sand i gropen, varför han sakta kom högre och högre upp till dess han anlände hålets mynning i marknivå. Väl uppe på stranden, efter tre veckors mödosamt ösande, beskådade han fyndet. På kistlocket stod följande att läsa, ”De så in i vassen många maningarna från Plutten”.
Dock på ett för Hasse helt främmande tungomål. Emellertid så slumpade det sig så tursamt, vilket det ofta kan göra i sagor, att hans tre år yngre tvillingsyster, Dagrun den Karlavulne, en språkbegåvning av rang, tog sin dagliga strandpromenad tillsammans med sin hulde make precis när som Hasse stod och beskådade den enorma kistan. Ett sådant lyckosamt sammanträffande sker minsann inte var dag! I förbigående kan nämnas att Hasse och Dagrun faktiskt var enäggstvillingar men av okänd anledning hade hon utvecklats särdeles långsamt, enär hon råkat stannat i blastocyststadiet under två år, innan fosterutvecklingen åter satte fart. Därefter fortsatte den som vanligt, och tre år efter Hasses födelse såg hon så äntligen dagens ljus, vilket kanske inte riktigt är sanningen då hon faktiskt föddes mitt i kolsvarta natten. Och det var minsann tur att det var beckmörkt denna natt, ty hade hennes ömma moder skådat vilket fasansfullt fult och anskrämligt barn hon klämt fram, och nu tryckte mot sin barm så skulle hon troligen blivit helt tillintetgjord av vämjelse. Dagrun bar som vanligt sin stackars orkeslöse make på ryggen under promenaden, allt medan hon oavbrutet språkade med honom. Hon språkade praktiskt taget med alla som hon stötte på, och denna otroliga svada hade hon ägt sedan barnsben.
Detta konstanta tjatter störde dock inte hennes make (han hette förresten Hjälle Hjulbrant) ty han var lyckligtvis stendöv och slapp således lyssna till denna mundiarré. Dessutom var han blind sedan födseln och detta var sannolikt anledningen till att Dagrun, trots sitt i sanning sällsamma yttre, slutligen förunnats nåden att komma i åtnjutande av äktenskapets fröjder. Hon var, som sagt icke fager att skåda då hon till sin statur var både pösmagad och krumbent. Dessutom var hon enarmad, enär hon mist en arm i barndomen. Denna hade hon helt enkelt slarvat bort eftersom hon hade varit ett synnerligen vimsigt och tankspritt barn. Alltsedan dess hade hon städse känt en oerhörd saknad, och längtan efter en arm, till dess hon fann Hjälle. Han hade suttit och tiggt utanför sumprunkarens skjul nere vid hamnen, fattig, skitig, och framför allt arm. Hjälle , som blivit obeskrivligt less på att både vara fattig och arm, hade med tiden blivit synnerligen armled, varför han inte hade ett dugg emot att bli av med denna leda. Låt oss nu återgå till Dagruns yttre habitus. Enkannerligen var hennes ansikte mäkta sällsamt att skåda, enär det till fullo var överlupet med grånande borst, varför hon tidtals plägade låta barbera sig, men oaktat all nyttjad möda, förblev hon borstbelupen, ty hår det hade denna snortuta på alla de ställen där slik beklädnad, Plutten vare tack, hos oss andra lyser med sin frånvaro, men där det skulle finnas fanns intet. Av denna anledning bar hon alltid en kopparbrun turban. Sällsynt säregna var dock hennes tvenne ögonbryn, vilka likt otyglade hingstar spretade och skenade ut åt alla håll, hart när täckande hennes rödsprängda ögon. Kroknäst var hon också och såsom rakborstar stod näshåren ut ur densammas tvenne öppningar. Vi må ej förglömma munnen där den långa lätt tagelbelupna överläppen var som en hugnesam ridå som tacknämligt dolde hennes tre, av röta svärtade tänder. De utdunstningar som plägade bana sig väg ut ur denna kroppsöppning kunde i sanning få oxar att stupa, eller lokomotiv att spåra ur.
Om det nu funnits sådana, vilket det naturligtvis inte gjorde, alldenstund detta tilldrog sig för mycket länge sedan. Denna odör bekom dock icke hennes make, enär han även förärats avsaknaden av lukt- och smaksinne, och detta efter en särdeles tragisk incident i sin, mycket avlägsna ungdom. Detta är emellertid en helt annan historia. Icke förty var Dagrun städse redo att dagligen taga sin stärkande strandpromenad med sin fisbleke make på ryggen. Som tidigare nämnts var Hjälle både blind och döv, dessutom var han mager som en trana och således ganska lätt att bära. Då de kom fram till Hasse så satt Dagrun mycket försiktigt ned sin make i den morgonfuktiga och lätt kyliga sanden, så att han inte skulle gå sönder, eftersom han dessutom var särdeles skör. Nyfiket plirade hon på texten på kistlocket och nästan omedelbart översatte hon inskriptionen som på Hasses tungomål var: ”De heliga och så in i vassen många maningarna från Plutten” . Det nästan kusligt besynnerliga och märkliga var emellertid att Dagrun uttalade texten exakt som den i skrift är återgiven här ovan, nämligen i Old English Text MT. Och detta långt innan snortutarna kommit på boktryckarkonsten. Det är sannerligen få förunnat att kunna uttala orden med en sådan tydlighet så att teckensnittet omedelbart framgår med klarhet. Men så hade hon också en enorm, nästintill översnortutig fallenhet för språk. Som den intelligente läsaren säkert redan börjat ana så växer icke sådana här språkbegåvningar på träd, varför jag dristar mig att här avslöja att Dagrun var anmoder till, den tidigare nämnde docent Massoud Lövström, som ärvt hennes fallenhet för språk. Detta var emellertid blott en liten parentes. Nu åter till Hasse som memorerade översättningen under några minuter, allt medan hans tvillingsyster oförtrutet pladdrade på. Slutligen stod inte Hasse ut med att lyssna på denna aldrig sinande ström av ord, denna obeskrivliga svada, så han jagade i väg Dagrun och hennes man. Därefter började han att försöka bända upp, med hjälp av den lilla silverskeden, det gistna kistlocket. Efter att ha slitit med locket i sju år gav det slutligen vika och han fann kistan innehålla en vattentät låda som i sin tur innehöll enorma mängder av papyrusrullar. Han föll ödmjukt ned på sitt enda knä och prisade så Plutten sin skapare, för att han förunnats denna ynnest. Ack vilka gudagåvor som överöses mig arme syndare, tänkte han. Att få ta del av Pluttens nedpräntade maningar och befallningar. Kan man bli annat än ödmjuk? Han lovade Plutten att, som tack för denna nåd, skyndsamt förära honom ett brännoffer, vilket han dessvärre glömde bort i sitt salighetsrus, och i sin iver att få hem kistan. Väl hemma efter femton år möttes han av sin etterkvesa till hustru som de senaste fjorton åren årligen nedkommit med ytterligare tillskott till deras redan så digra barnaskara. Den arme Hasse välkomnades av bannor vid hemkomsten och översköljdes av ovett. Svärande, så att det osade bränt, läxade hon gormande upp honom för att han inte varit henne behjälplig under hennes senaste fjorton förlossningar, utan lämnat henne ensam med blöjbyten, nattningar och matningar under alla dessa år. Att göra sin stackars hustru med barn det gick minsann an, men att ta hand om dem, det dög tydligen inte. Hasse, som nu, efter mötet med Plutten, blivit en helt ny och samvetsöm snortut, anfäktades då av djup skam och ånger.
Han föll gråtande ned på sitt enda knä och bad om förlåtelse, och förklarade hur han fröjdades i sitt hjärta vid åsynen av sin nu mångdubblade och rikliga barnaskara.
Det förmältes vidare att han, allt detta klander till trots, för all framtid lade sina dränkningsplaner på hyllan. Där blev de sedan liggande år efter år och samlade damm, vilket kom att irritera hans fru så att hon slutligen kastade dem på gödselstan. Återstoden av sitt liv vigde Hasse nu åt att försöka sammanfatta alla dessa regler som han funnit. Till sin hjälp hade han de första trehundranittioåtta åren, Putteskelov, sin tvillingsyster som översatte texterna. Dessvärre avled hon plötsligt på grund av akut andnöd. Det förhöll sig nämligen som så att Dagrun var en sann djurvän, och en morgon då hon med sin Hjälle på ryggen, som vanligt tog sin vederkvickande strandpromenad, så hörde hon ett svagt rop på hjälp. Hon blev då varse hur en vingbruten and förtvivlat kämpade ute på havet för att inte förgås bland de höga vågorna. Dagrun slängde då av sig Hjälle på stranden, varvid han tyvärr gick i tre bitar. Därefter vräkte hon sig ut bland de höga blågröna vågorna för att frälsa den lilla anden, ty en and i nöd kunde denna snortuta absolut inte negligera. Hon simmade på så gott det gick med blott en arm, alldenstund den andra ju låg på stranden, och dessvärre i tre bitar. Sorgesamt nog så var hon nu ute på djupt vatten och började smått misstänka att hon tagit sig vatten över huvudet, vilket visade sig vara helt riktigt, ty där kom, till all olycka, en enorm våg vars like man sällan skådat. Framför allt inte på den tiden då detta begav sig. Det råkade nämligen vara en pallyftarvåg på nittiofem kilogram och denna damp rätt ned på Dagruns arma huvud varpå hon omedelbart dog. Men lyckligtvis inträffade alltså detta efter det att hon var färdig med översättningen av Hasses fynd. Den stackars Hjälle blev emellertid kvar på stranden under återstoden av sitt liv. Vilket inte var så länge. Döende efter att ha gått i tre bitar så drunknade han då det blev högvatten. Efter niohundraåttionio år var så äntligen Hasse klar med sitt livsverk, som han tilldelade underrubriken "Hvad Plutten Viljen och Kräfven". Tyvärr så slumpade det sig så eländigt så att när hans argbigga till fru, som förutom att vara en trätgirig ragata, ävenledes var ständigt frusen, skulle lägga mer ved på härden så råkade ett glödande kol sprätta i väg och antända hans verk, som i sanning var synnerligen eldfängt på grund av det niohundra år gamla och torra papperet.
Vi må heller icke förglömma de över tvåtusen år gamla papyrusrullarna, vilka även dessa var synnerligen lättantändliga. Blott en endaste sida med tio maningar lyckades Hasse rädda ur lågorna innan han själv, tillsammans med sin lika gamla och lika förtorkade fru, tragiskt antändes och med ett sprakande och knastrande brann de båda upp tillsammans med hans livsverk. På så sätt erhöll ju Plutten slutligen sitt brännoffer, visserligen niohundra-åttionio år för sent men bättre sent än aldrig, och egentligen hade nog detta lilla dröjsmål föga betydelse för Plutten, som ju befann sig utanför tiden. Hasse Löslägg blev emellertid senare helgonförklarad av Överbönan Andersson XXXIV under namnet Hasse den Helige, de enbentas skyddshelgon. Bland ben Ulrikisterna blev han mer känd som Hassan Profäten. Det är omtvistat huruvida hans kanonisering var avhängigt det fynd han gjort eller om det kom an på att han saktmodigt fördragit sin beska konas gnatande under alla de år de var gifta. De tio återstående maningarna sammanfattades emellertid av, en av Hasse Lösläggs många avkommor, sonen Halvdan Hassesson Löslägg. Även han var enbent. fast mer på ena sidan. Denna förkortade framställning av de ursprungliga ”De så in i vassen många maningarna från Plutten” förfärdigade han strax innan han, alldeles för tidigt, gick bort i en bedrövligt utdragen och pinlig tvinsot, blott femhundrasextiosju år gammal. Denna sjuka hade Halvdan sannolikt ådragit sig då han som vanligt de senaste åren mitt i natten smugit hemifrån, mycket tyst för att inte väcka sin fru, bort till granngården för att rumla runt i sänghalmen med Sketna Märta Syltekona. Hans fru Multibella Änglamakerska hade, då hon upptäckte denna otrohet, begynt att botanisera i sitt förråd av långsamt verkande och dödsbringande medikamenter efter något lämpligt preparat att smaksätta hans frukostgröt med. Bevisligen fann hon slutligen den perfekta kryddblandningen. Skriften Halvdan efterlämnade hade han gett namnet " Ett vademecum på Eder färd mot Saligheten". Vad stod då att läsa i denna skrift? Därom berättas i kapitel nitton.

KAPITEL 19
Pluttens TIO MANINGAR eller Ett Vademecum på Eder färd mot Saligheten

I denna skrift stod följande att läsa: Dessa Tio regler äro komna från Eder skapare Plutten. Plutten säger: Begrunda och efterlev dessa i sanning himmelska regler på det att I alla skolen erfara huru dessa befordra Hälsa och Välstånd i Livet efter detta. Tro på Oss och Oss allena, på det att I icke skolen förmenas ett evigt liv uti De Saligas Ängder. 1. Vi viljen icke hava konkurrens. Ej heller viljen vi vara med på bild eller bli intervjuade, så vida Vi icke får uppträda som lite eld i busken. 2. Vi kräven ovillkorlig lydnad av snortutarna eljest skolen de strängeligen och skoningslöst varda tuktade, sig självom till skräck och androm till varnagel, liksom deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Men icke nog med detta; ty denna tuktan skolen även komma över deras föräldrar liksom mor-och farföräldrar, mor-och farföräldrars föräldrar, mor-och farföräldrars mor-och farföräldrar, mor-och farföräldrars mor-och farföräldrars föräldrar likväl som mor-och farföräldrars mor-och farföräldrars mor-och farföräldrar. 3. Vi älsken Oss själv och Vårt oförlikliga namn så till den milda grad att vi harmas över måttan om detta Vårt namn missbrukas eller om man skämtar därom. 4. Vi viljen att snortutarna skall slita och träla uti sitt anletes svett tjugosex dagar i veckan och vegetera den tjugosjunde dagen. Alla sysslor är då strängeligen förbjudna. Dock tillåtes snortutarna att andas, äta, förrätta sitt tarv samt tänka på Plutten och be en böna. Skulle lämpligt tillfälle dock yppa sig, så tillåtes ävenledes flitigt barnaalstrande. 5. Vi viljen att I tagen hand om edra föräldrar eljest föräras I icke ett långt och lyckosamt leverne uti Vårt Paradis. Hur I skolen gå till väga då I tagen hand om Edra föräldrar, huruvida detta bör ske med gift, yxa, kniv eller med Edra bara händer, därom haver Plutten intet att rekommendera utan där får I bruka Eder egen fantasi. 6. Vi viljen därutöver att I icke dräper varandra, så vida det icke sker för att ära Vårt Namn, sprida Vår lära, taga hand om Edra föräldrar, eller Vi själva befaller det. Ty då är dråpet sanktionerat från högre ort, och sålunda en god och Pluttibehagelig gärning. 7. Vi viljen heller icke att I hemfallen åt hor och vänsterprassel. Viljen I prassla åt höger går detta dock bra. I skolen städse hålla Eder till Eder kona. Undantaget är dock om denna, Eder kona, trots all Eder svett och möda, icke kan bringas i ett välsignat tillstånd, ty då går det ypperligt bra att begagna sig av hennes, gärna yngre syster eller i värsta fall hennes moder, och detta oavsett om de befinner sig till höger eller vänster, men under inga omständigheter hennes fader, broder eller favorithund Tusse, då detta i sanning vore en styggelse i Våra ögon.
8. Vidare viljen Vi icke att I skolen taga något från någon annan snortut såsom dennes åsna, oxe och andra ting, till exempel dennes äkta maka. 9. Vi viljen ej heller att I sprider falskt vittnesbörd eller osanningar om någon annan snortut. I skolen städse rakryggat förtälja sanningen och intet annat än sanningen, så hjälpe Er Plutten. Det må röra sig om små triviala ting såsom att Eder grannes tänder icke är hans egna utan att de faktiskt äro löständer, eller att Eder fader uteblev från rävjakten på grund av en vederstygglig böld uti ändan om. 10. Vi viljen ävenledes att I överhuvudtaget icke ens tänker tanken eller förnimmer minsta lust, åtrå eller begärelse efter något som tillhör en annan snortut, vare sig det gäller hans hustru, tjänarinna, oxe, frilla, tupé eller löständer.

Texten avslutas sedan med en sorts sammanfattning av sammanfattningen där Halvdan Hassesson Löslägg mycket tänkvärt skriver: ”Se nogsamt till att icke följa Dina osunda, och animala drifter och impulser på det att det skall gå dig väl på Din färd mot Det Eviga Livet. Betänk noga att kärleksakten blott är till för att alstra avkommor som kan överbefolka världen, och ingalunda till för nöjes skull. Därför skolen I städse avla Edra avkommor uti det becksvartaste mörker, gärna iklädda tagelskjortor samt helst ligga ensamma på en bädd av törnen, uti varsitt rum under denna akt.” Halvdan Hassesson Löslägg och hans ömma viv Multibella hade naturligtvis var sitt sovrum utan fönster och utan någon form av belysning. Sovrummen, vars vitkalkade väggar dekorerats med uppmuntrande bilder av döende och lidande martyrer, låg vägg i vägg och denna vägg var försedd med ett lagom stort hål framför vilket de ställt sina sängar. Sängarnas huvudända var, av förståeliga skäl, placerade mot detta hål.
De skippade emellertid törnena alldenstund de båda led av kronisk aichmofobi. Under sitt fyrahundrafemåriga äktenskap slet de ut fyratusen femhundranittiosju tagelskjortor, etthundratrettiofem sängar samt fick kalka om skiljeväggen etthundraåttiotre gånger. De fick sjuttioåtta barn, vilka fostrades i den enda sanna och rätta tron av sina, till synes Pluttenfruktiga, föräldrar. Nästan nittionio procent av barnaskaran lyckades väl i livet, ja det sjuttiosjunde barnet, Owen, blev faktiskt en välrenommerad hypokondriker och eftersom han led av samtliga krämpor som stod att finna vid denna tid, så städslades han av medicinska fakulteten på Universitetet som demonstrationsexemplar. Men som i de flesta familjer förekom ett svart får. Det sjuttioåttonde barnet Eliam gjorde nämligen revolt vid förlossningen och vägrade att låta sig födas fram. Enveten som en röd gris klamrade han sig fast uti moderslivet.
Där satt han och tjurade i tjugotre år, varefter han en dag plötsligt ändrade sig och släppte taget för att låta sig skåda dagens ljus. Detta senare förunnades honom emellertid inte, enär han föddes blind. Hans storebror Owen, som hade längtat efter sin lillebror i tjugotre år, älskade genast denne lille knodd, och gjorde allt för honom. Detta var i samma veva som Multibella blev varse Halvdans prasslande med Sketna Märta Syltekona, och föräldrarnas relation blivit aningen ansträngd. Bland annat så murade Multibella igen hålet i väggen mellan deras sovgemak, samt vände demonstrativt sin säng, så att fotändan nu stod mot det igenmurade hålet.
Minstingen, Eliam, stod inte ut med föräldrarnas ständiga surande och dagliga gräl, trots all den broderliga kärlek som Owen, dagom och stundom, överöste honom med, varför Eliam, i tonåren beslöt sig för att fly hemmets hägn. Han drog till skogs och bosatte sig en övergiven grävlingshåla, där han ämnade att framleva sina dagar som orakel, ty trots sin avsaknad av syn så visade han sig vara synnerligen synsk.
Owen blev fullständigt nedbruten av Eliams flytt. Hans favoritlillebror! Detta trauma ledde till att Owen överhopades av nya, aldrig tidigare upplevda, sjukdomssymptom. Framför allt själsliga, vilket var positivt för psykiatrins fortsatta utveckling. Eliam däremot rönte senare stor berömmelse på grund av denna sin siargåva och sin synskada. Denna Ada, som även hon var klärvoajant, hade han mött i skogen när han bökade omkring på jakt efter ätbara maskar, larver och annat smått och gott som kröp omkring på marken. Lyckligast blev han emellertid då han fann de extra feta larverna med mycket fyllning, ty dessa tyckte han smakade allra bäst. Vid detta möte hade han erbjudit sig att dela med sig av alla funna läckerheter, varpå denna synska Ada föreslagit att de skulle gå hem till henne. Hon bodde nämligen i närheten i en mysig och övergiven rävlya, och där ämnade hon laga till något riktigt gott av alla de små krypande, krälande och surrande delikatesser Eliam funnit. Efter måltiden, rapmätta och bukstinna, fann de att de hade mycket gemensamt och eftersom den synska Ada dessutom fattat tycke för Eliams yttre, enkannerligen hans tomma ögonblick, så föreslog hon att de två, så att säga, skulle slå sina påsar ihop, varför Eliam redan nästa dag flyttade in i Adas lilla lya. Detta utan att de var gifta, och således levde de i synd. Vilket de båda i och för sig ansåg ge tillvaron lite extra krydda och dessutom vara lite smått upphetsande. Förbjudna saker tenderar ju ofta att vara det. Lite lagom eggande alltså. Tillsammans utarbetade de en naturfilosofi som kom att kallas Visionärism där det viktigaste budskapet var att det enda en snortut med någorlunda säkerhet kan veta, och med bestämdhet uttala sig om är att denne sannolikt var född, och att denne troligen kommer att dö. Vad som i övrigt kunde komma att ske på vägen mellan födelse och död kunde blott de som förärats den synska gåvan förtälja. Tillsammans var de oerhört och obeskrivligt synska, varför de började att kalla sig ”De Tvenne Fjärrsynta Visionäristerna”. Ryktet om dessa fjärrskådare spred sig som en löpeld. Snortutar vallfärdade från när och fjärran för att få höra huruvida de fötts, och om hur framtiden skulle komma att gestalta sig. Det vill säga om, och i så fall när, de skulle komma att dö. Dessvärre förmådde de tu inte att skåda sin egen närmsta framtid och detta kan bero på att de inte hade någon. En dag stod nämligen en samling rättrogna pluttenister utanför deras lilla oansenliga boning. De anklagade Eliam och hans kära Ada för trolldom, signeri och osedligt leverne, och dömde dem till bålet, såvida de icke avsvor sig sin falska lära och gjorde bot och bättring. Det sistnämnda genom att erlägga en bot på trettio silverpenningar. Om dagen. I femton år. De vägrade, varför de efter omsorgsfull hudflängning, rådbråkning och fyrdelning, brändes på bål. I alla fall resterna av dem.
Multibella blev, då hon hörde om denna händelse, så ytterligt förtvivlad att det icke med ord går att beskriva, och av denna anledning avstår jag återigen från att med ord försöka beskriva denna förtvivlan. Hon såg detta som ett straff från Plutten för att hon hade serverat den framlidne Halvdan en alltför välkryddad gröt. Tyngd av enorma skuldkänslor övergav denna snortuta sina övriga sjuttiosju barn.
Dessa var, i och för sig allt ifrån fullvuxna till åldriga vid denna tidpunkt. Men alla de fyrahundratjugosju barnbarnen och de ettusen femhundrasexton barnbarnsbarnen! Dessa lämnade Multibella åt sitt öde, och detta blott och bart för att i all ensamhet viga återstoden av sitt liv åt att i sorg och förtvivlan, uti Eliams och Adas nu lediga rävlya, sitta och älta sin kryddning av Halvdans gröt. Denna kryddning som så tragiskt lett till att hon nu bestraffats med att förlora sin minsting. Slutligen så orkade hon ej mer. En morgon, det var faktiskt följande morgon, hade hon bestämt sig, varför hon tog sig samman och kikade ut ur rävlyan. Hon ämnade nämligen göra sig en svampomelett.
Försiktigt kröp hon ut ur lyan, medhavande endast en korg att samla i. Hela den dagen ägnade hon åt att rota runt bland mossor, lingon- och blåbärsris för att finna de rätta svamparna att använda till denna, sin sista måltid. Då hon fyllt sin korg med vackra och färgglada svampar började hon att söka efter ägg, varför hon klättrade upp i några stolpar för att länsa eventuella fågelbon från ägg, och högst upp på en av pålarna fann hon faktiskt ett rede med fyra ägg. Det visade sig dessutom vara prima pålägg. Senare på kvällen då det begynt att skymma, återvände hon till rävlyan för att där tillreda den svampomelett som var ägnad att ända hennes miserabla liv. Dessvärre fann hon lyan upptagen. Den hade, av någon för henne okänd anledning, tagits upp och placerats högst upp i en ståtlig fura. Vem som hade haft fräckheten att ta upp den, och varför den tagits upp och placerats i toppen på en tall hade hon ingen aning om, men gropen efter lyan fann hon vara ockuperad av en spetälsk snortuta som ivrigt pinglade med sin koskälla under det att hon varnande ropade ”oren” ”oren”. Tyvärr så hade sjukdomen farit så hårt fram med denna arma snortuta, så att hon förlorat flera kroppsdelar, däribland sin tunga. Den hade legat intill henne en morgon då hon vaknat. Bredvid ena örat, som tyvärr även detta lossnat och ramlat av samma natt. Näsan däremot låg vid fotänden, enär den så utomordentligt förargligt, flugit i väg då hon råkat nysa. Av denna anledning förelåg vissa svårigheter att artikulera, varför Multibella blott uppfattade orden som ”Owen”, ”Owen”. Salig av lycka över att kanske ha fått besök av sin näst yngste son, så reste hon sig hastigt från alla fyra för att springa mot tallen och klättra upp i denna. För som det kända ordspråket lyder; Var ska sleven vara om inte långt från trädet. Multibella spenderade mycken ork och energi på denna klättring, alldenstund tallen var osedvanligt hög, och detta bör ej förvåna då den växte mycket nära ett träsk, varest snortutarna stjälpte av en hel massa apoteksavfall. Detta hade förvandlat det till ett veritabelt knarkträsk, vilket tyvärr gjort furan rätt så spattig, varför den vred och slingrade sig samt ryckte och knyckte, än hit än dit. Helt enkelt en tall med tuppjuck. Plötsligt kom något neddimpande från tallens topp. Det var den tidigare upptagna rävlyan som nu lossat och med allt sitt innehåll, bland annat tre rejäla bokhyllor i massiv ek, ett matsalsbord i furu med tillhörande två stolar samt en enorm dubbelsäng i mahogny, träffade Multibella mitt på det allra heligaste. Ej att förglömma det trehundra-femtiosex kilogram tunga kassaskåpet, där Eliam och SynskAda förvarat alla sina oupplevda visioner. Allt som satt över axlarna på Multibella trycktes nu omedelbart, av tyngden från hennes lya, brutalt ned i hennes bröstkorg. Hennes livlösa kropp föll rätt ned i backen. Detta kan synas särdeles tragiskt, men inget ont som inte har något gott med sig. Hon slapp i ju alla fall besväret med att laga svampomeletten.

KAPITEL 20
Varest läsaren får bekanta sig med Överbönan Andersson i Staden samt hur denne valdes ut.

Betänk nu Pluttens Tio Maningar. När Ni känner att Ni betänkt klart detta, så går det bra att fortsätta läsa. Med detta eminenta, och tidigare så sorgfälligt beskrivna dokument i sina händer, dessa upplysande ord från självaste Plutten, var det ingen större konst för pluttenisterna att samla ihop en kader av disciplar, och sprida Pluttens namn och Pluttenismens lära vida omkring. Mycket snart upptäckte dessutom bönhasarna att det fanns en mängd fördelar med att vara Pluttens språkrör, och en förbindelselänk mellan denne himmelske Pappa Plutt, och resten av snortutenheten. Makt, härlighet, rikedom och välstånd följde i spåret av detta värv. Liksom entrébiljett till lycksalighetens rike den dag ens liv nått vägs ände. Dessutom ett överflöd av bönor. Alla dessa Pluttensgåvor samlades i Staden, som ansågs vara hela världsalltets mittpunkt, varför man där hade låtit uppföra en gigantisk helgedom tillägnad Plutten, som de naturligtvis gav namnet ”Den Gigantiska Helgedomen Tillägnad Pappa Plutt”. Där kom med tiden att dväljas den allra heligaste av heliga bönhasar, nämligen Överbönan Andersson, som var, näst efter Plutten, Pluttenisternas andliga överhuvud och innehade sålunda det högsta ämbetet inom Det Heliga Pluttenistiska Samfundet. Var gång en ny Överböna installerats måste en ny väljas inom loppet av två veckor, tre dagar, fyra timmar, femtioåtta minuter och sexton sekunder, ty så löd den lag som bönhasarna så omsorgsfullt knåpat ihop, och detta utifrån hur länge en Överböna i genomsnitt levde efter det att han tillträtt sitt ämbete. Hur man kom fram till denna mycket exakta medellivslängd kan man ju undra, alldenstund man fordom ej hade tillgång till precisionsur. Det måste sannerligen ha varit ett pillrigt pyssel att mäta minuter och sekunder med blott ett timglas eller ett solur till sitt förfogande.
Valet av Överböna tillgick emellertid på följande sätt. Fem kandidater till denna i sanning sakrala syssla utvaldes bland de mest gistna, skrumpna och ålderstigna bönhasar som stod att finna. Dessa var nämligen tvungna att vara särdeles gamla, så att de hade haft gott om tid på sig att skrapa ihop en diger lunta av meriterande goda gärningar. Förutom goda gärningar skulle de även hunnit skrapa ihop en nätt förmögenhet liksom ett lämpligt antal högt uppsatta och mutbara kontakter. Dessutom ett antal besvärande hållhakar på dessa.
En del av kandidaterna var så till åren komna så att de fick släpas i väg från sin dödsbädd. De som bestämde vilka fem kandidater som skulle få ställa upp i valet till själva Överböneämbetet skulle vara aderton snöpta, enögda och sällsynt enbenta bönhasar som i sin släkt kunde uppvisa minst ett dödsfall orsakat av en ilsken hjort. Dessa aderton snöpta, enbenta och enögda bönhasar vandrade sedan land och rike runt för att välja ut lämpliga kandidater. Själva valet av Överböna tillgick sedan på följande uråldriga sätt, så vackert och poetiskt beskrivet i boken " Kärleken till en nöt" av vice biträdande bönhasadepten Efraim af JockenMocken, som närvarade vid valet av Överbönan Andersson IX i egenskap av bjällerpinglare. Hans alster presenterades vid ett koncilium i Byn, strax nordväst om Staden, och han rönte mycken uppskattning för sin ingående och målande skildring av händelseförloppet. I boken kan man på sidan sjuhundrafyrtioett läsa följande självupplevda återgivning av ceremonin.
”Ett antal extra fromma bönhasar, närmare bestämt arton, samtliga snöpta, enögda och oerhört enbenta, och så naturligtvis jag, församlades tillsammans med de fem utvalda kandidaterna, i ett litet ovalt fönsterlöst rum med välvt tak, och med behagligt vitkalkade väggar samt en enorm öppen spis. Dessutom fanns där en stor och mycket stängd ekdörr som ledde ut till en ansenlig balkong, som vette mot Stora Torget där en icke oansenlig mängd troende snortutar fylkats och förväntansfullt såg fram emot valresultatet. Min uppgift var att stå på ett ben i ett hörn, av respekt till de enbenta bönhasarna, och pingla med en liten bjällra av renaste guld och där den lilla diamantbesatta silverkläppen var smakfullt utformad som en skivad tomat i olja med ett stänk salvia. Det var ingalunda enkelt att finna detta hörn i det ovala rummet då det ju var sällsamt hörntomt. Emellertid så var hela byggnaden uppförd på en hörntomt varför jag placerade mig i den del av rummet som låg närmast detta hörn. Centralt i rummet, på det vackert polerade furugolvet, stod ett stort tråg med paranötter. Dessa paranötter skulle de arton extra fromma och enbenta bönhasarna knäcka för att sedan ivrigt tugga i sig inom loppet av tio minuter och trettiofyra sekunder. De som saknade tänder att tugga med fick använda en liten mortel med en vacker mortelstöt i mässing, formad som en gratinerad, och med vallmofrön beströdd stångjärnshammare i miniatyr. De som var för svaga, för att orka knäcka, mortla, tugga eller rent utav svälja, fick hjälp med detta av en nötknäckare. Denne var ofta en lekman och tarvades inte hans tjänster fick denne sitta invid den öppna spisen och leka. Till exempel Filipin. Eller fundera ut lustiga tankenötter. Understundom, då de kandidater som legat på sin dödsbädd hade släpats dit, medföljde esomoftast en sjuksyster. Vilken krämpa som ansatte denna syster var av mindre betydelse, ty huvudsaken var att hon var sjuk. Helst övermåttan svårt sjuk. Saknade den döende kandidaten en sådan, och bara hade en frisk syster så fick han nöja sig med nötknäckaren. Om nu någon av dessa aderton så kallade valnämndsledamöter, kom i åtnjutande av en anafylaktisk chock på grund av svårartad nötallergi så var detta, Tecknet. Tecknet på att Plutten utvalt denne som sitt språkrör, och förärat honom nåden att döende, få rossla, eller väsa fram, namnet på nästa Överböna. När som detta var gjort var min uppgift att pingla med bjällran som ett tecken på att nu var det dags för Den Stora Förbränningen, varvid liket av nötallergikern baxades in i den öppna spisen.
Det var inte så noga om denne var helt död än. Lite död räckte gott. Huvudsaken var att han hunnit rossla fram namnet på nästa Överböna och att han var döende. För att få fart på denna förbränning lät man smörja in den hädangångne, eller döende, i valtran, och detta benämndes ”Den Sista Smörjelsen”. Då snortutemassan utanför byggnaden erfor huru en fet och mörk rök uppsteg mot himlen ur skorstenen, samtidigt som de förnam en stickande och smått vämjelig odör, så visste de att nu är en ny Överböna korad, varvid de jublade av pur och oförfalskad glädje. Denne nye Överböna kläddes sedan av in på bara kroppen, och placerades på golvet varefter han smordes in i dynga från en dräktig get, vilket benämndes ”Den Första Smörjelsen”. Då detta var klart skulle jag återigen pingla med min lilla bjällra.
Därefter dansade de fyra återstående kandidaterna, bortsett från de, som av ålder nu voro döende eller som rent utav kreperat under själva ceremonin, runt den i getdynga insmorde, alltmedan de alla trallade en sakral hymn i trefjärdedelstakt. Denna måste alltid gå i G#moll. Det ålåg min ringa person att hålla takten med mitt bjällerpinglande, medan de sjutton överlevande, icke nötallergiska, enbenta bönhasarna stampade med i takten.
Så gott de nu kunde. Därefter bars den smorde ut på balkongen och visades upp för, den av pur lycksalighet tjoande och jublande massan av snortutar som i extas trängdes på torget nedanför balkongen. Om Efraim Af JockenMocken finns icke mer att säga än att han på sin ålders höst hotade med att konvertera till ben Ulrikismen efter en häftig dispyt med Överbönan Andersson XXVII om var stolgången befann sig i Den Gigantiska Helgedomen Tillägnad Pappa Plutt. Efraim hävdade bestämt att denna gång, med alla sina stolar, återfanns på första våningen i korridoren, medan Överbönan Andersson XXVII envetet förfäktade åsikten att den återfanns på fjärde våningen. Efraim släppte dock frågan när det visade sig att stolgång inte blott var en gång, utan två gånger. En så kallad gonggong. Dessutom var det en nöjsam lek som bönhasarna plägade roa sig med i clustren. De ställde då fram etthundrasjuttiofyra stolar i en stor cirkel, varefter de vandrade runt på dessa tills bara en återstod. En stol vill säga. Föll emellertid någon, under denna stolgång, mellan två stolar så fick han sitta där alldenstund ingen ville ta tag i honom.
Vare sig nu med detta hursomhelst. Låt oss nu i stället raskt återgå till Pluttenisternas trossamfund. Överböna var man sedan till döddagar, vilket som tidigare antytts kom att innebära att ingen av de uråldriga Överbönorna innehade detta fromma ämbete särskilt länge.
Det kom därför att följa en hel radda med Överböniga Anderssöner under historiens gång, och den siste var Överbönan Andersson MMMMDCCXLVII. Denne avsade sig dock ämbetet, enär han var intill döden trött på att stinka getskit. Det ålåg nämligen Överbönor att dagligen smörja sig med denna kreatursspillning. Detta för att de inte skulle drabbas av hybris, utan ständigt påminnas om att Plutten var den störste och att de blott var träck under hans fotabjälle. Han förunnades dock icke att njuta sitt otium innan han, vid etthundraelva års ålder dog av borsten. Detta trots att han aldrig smakat något starkare än vigvatten. Denna sin sista tid tillbringade han i sitt badkar där han förtvivlat lögade sin lekamen och lät två synnerligen fromsinta bönhasar omsorgsfullt tvaga hans kropp med stålull och rotborste för att en gång för alla få bort lukten av getdynga. Efter att ha legat i vatten i en månad och blivit noggrant stålullstvagad och borstad, morgon, middag och kväll återstod till slut inte mycket av lukten, eller av honom.
Då snortutarna nu förlorat sina heliga Överbönor begynte det så sakteliga gå utför med Pluttenismen som världsreligion. Men det dök strax upp nya nöjsamma ismer, enär snortutar erfordrar ismer för att kunna uthärda livet.

KAPITEL 21
Varest vi fördjupar oss i Överbönan Anderssons ursprung samt får bekanta oss med StyrLeif Den Mildes sällsynt skickelsedigra levnadsöde.

Den allra allraste första överbönan, Överbönan Andersson I, sades vara, faktiskt i rakt nedstigande led, släkt med Styrleif Den Mildes dansanta och enögda frilla, som också hon hetat Andersson. Trots att senare Överböniga Anderssöner tillsattes genom val, så ansåg man att så fort denne korats, det vill säga smorts in i getdynga, så intogs densamme omedelbart av Överbönan Andersson I:s essens. Därmed genomsyrades denne av den frommaste av heligheters väsen och blev Pluttens ställföreträdare på Plätten. Snortutan Andersson hade gjutit martyrdöden på en blomstrande äng, ihjälstångad av en flock uppretade hjortar, vilka misshagats av hennes vämjeliga böjelse att varje eftermiddag naken, endast iklädd en kork på huvudet och tvenne lingonblad, ranta runt på ängen och dansande skräna lovsånger till Plutten under det att hon stundtals utförde små pikanta bockhopp. Innan sitt jämmerliga frånfälle hade denna säregna snortuta dock fött StyrLeif Den Milde två oäkta söner. Detta var i och för sig ingalunda märkligt enär även StyrLeif var en oäkta snortuta. Att dessa, hans avkommor, var oäkta söner uppdagades redan vid barnsbörden då de uppenbarligen saknat det som gossebarn plägar ha på hjässan. Dessa oäkta ätteläggar förärades av denna anledning namnet Berit och Britta och fick tillnamnet Andersson, trots att de egentligen skulle hetat Berit och Britta StyrLeifsdottir. De var StyrLeifs trehundrafemtionde och trehundrafemtioförsta avkommor. Berit kom senare att helgonförklaras eftersom han så tragiskt gått hädan då han, med blott en paranöt som vapen, hjältemodigt försvarat sin fader Styrleif Den Milde mot en angripande och vedervärdig bälta. Britta blev av denna händelse så förtvivlad att han gick i cluster. Han kom senare att göra karriär i clustret och korades på sin nittiotreårsdag till Överbönan Andersson I. Styrleif Den Milde, som enligt Den Digra Boken sades ha varit otroligt barnkär, drevs av en hejdundrande iver att fortplanta sig med alla snortutor, oavsett ålder, som han stötte på under sin vandring på Plätten, och det var några stycken. Hans fromma kall var att sprida sin säd över Plätten, ty det var vad hans himmelske fosterfader Plutten hade ålagt honom. För dem som inte är bekanta med StyrLeif den Milde vill jag här blott upplysa om att han var ende sonen till den gravt depraverade Theoblad den Bugnäste, en tidigare sällsamt entusiastisk, och självuppoffrande andlig vägledare, som tyvärr av en slump råkat halka in på den breda vägen, den med privatplan och cocktails, och som efter detta slintande framlevde sina dagar uti djupaste moraliska fördärv. StyrLeif kom emellertid, som trettonåring att enleveras och adopteras av Pappa Plutt, som hade stora planer för honom. Tanken var att StyrLeif skulle växa upp till en from och mildsint snortut, vars livsgärning skulle vara att befrukta så många snortutor som möjligt, och sprida sin säd liksom Pluttenismens lära över hela Plätten. Detta skulle han hinna med, innan han slutligen skulle offras för att en gång för alla rädda denna bångstyriga snortutenhet från evig fördömelse. Om hans biologiske fader Theoblad den Bugnäste däremot, står det ingenting i Den Digra Boken men han lär förekomma i några apokryfiska texter som snortuten William Af Qunorre fann strax väster om Orten, djupt nere i en kalkstensgrotta.
Där, längst inne i grottan, bland stalagmiter, stalaktiter och en hel drös med eremiter fann han en liten låda. Det visade sig vara en broccolilåda. Ur vilken det märkligt nog stack upp morrhår. Dessa ilsket morrande hår gjorde honom ytterst nyfiken och William Af Qunorre började ana, då han betraktade den ångande och morrande broccolilådan, att här ligger en hund begraven, trots att det osade katt. Och mycket riktigt, ty under all ost, broccoli och äggstanning fann han de ugnsbakade resterna av en pitbullterrier, och något som eventuellt kunde ha varit en Helig Birma.
Han fann även ett kattöga, en pedal, liksom resterna av ett cykelstyre. Det visade sig vara lämningarna av en Monark, varför Williams puls hastigt steg. Månne det vara en kunglig katt? Tänk om det skulle visa sig vara en förmögenhetskatt! Döm om hans salighetsrus då han insåg detta. Döm om hans besvikelse när han i nästa stund insåg att han misstagit sig. Det var inte ens kattguld utan blott återstoden av en simpel Bondkatt. Till detta senare slöt sig William eftersom han, på resterna av kattens halsband kunde urskilja siffrorna noll noll sju. Och i botten av broccolilådan, under ost, broccoli, hund-och kattrester, samt ej att förglömma en smula äggstanning, fann William en skarpladdad Walther PPK, sorgfälligt inlindad i en massa gulnade pergament. När som han rensat bort, pistol och pergament, liksom resterna av hunden och katten så började Wilmer äta av broccoligratängen, ty det var ändå lunchdags. Under måltiden ägnade han sig åt att ingående studera pergamenten. Efter att sorgfälligt ha städat bort all äggstanning från dessa, så såg han att de var fyllda med text. Han visade detta för alla de femhundrasju eremiter som bebodde grottan och de kunde samtliga intyga att detta verkligen var apokryfiska texter, enär det var de som skrivit dessa. I dessa, visserligen omtvistade texter, står att läsa huru Theoblad halkade in på den breda vägen. Egentligen var det en smal och mycket trång gränd belagd med kullersten men halkade, det gjorde han. Theoblad, som fram till dess hade varit en sällsynt fromsint bönhas, begynte efter denna vurpa föra ett särdeles osedligt liv. En övermåttan kall vinternatt, på väg hem till sitt enkla tjäll, råkade han halka på den isiga kullerstensbelagda gatan. Precis utanför entrén till glädjehuset ”Den Lättfotade Nymfen”, och vad han överhuvud tagit hade där att göra kan man ju undra.
Måhända önskade han förära de liderliga löskonor vilka dvaldes uti detta otuktsnäste, en smula dygdepladder. Alltnog och emedan. Det häftiga fallet bakåt medförde att han daskade i sitt huvud mot den isbelagda gatstenen, så till den milda grad hårt, att han därav dånade. Och tappade sin huvudbonad, struten. Tack och lov så dämpades fallet av hans, med bönor fyllda ryggsäck, vilket troligen var orsaken till att han inte spräckte skallen. Han hade dessutom med all säkerhet frusit ihjäl om inte tre, för tillfället icke upptagna, skamsäckar upptäckt honom liggande på den iskalla gatan. De hade skyndsamt beslutat sig för att hjälpa honom, varför de burit in den huttrande Theoblad i skökohuset. Då han vaknade upp så fann han sig liggande, utan en tråd på kroppen, och vad värre var utan struten på huvudet, under ett mjukt dunbolster uti en varm säng tillsammans med tre, även de makalöst nakna, snortutor med rakade och väl inoljade huvuden som frenetiskt gnuggade och gned sig mot hans avklädda och kraftigt nedkylda kropp, detta naturligtvis för att tina upp den stelfrusne Theoblad. De sporde honom oroligt om hur han mådde, under det att de ömsint baddade hans dunkande huvud, och de mer intima attiraljer som där var placerade, med en i kylt vin fuktad handduk. Åsynen av dessa syndfulla snortutor borde ha fått Theoblad att skyndsamt begiva sig åstad från detta syndens och skörlevnadens näste. I stället föll hans blick på en av dessa nymfer, då hon steg upp ur sängen för att lägga mer ved i kaminen. Ack! Inget syntes fela på denna i sanning fulländade snortutas kroppsliga habitus, och Theoblad blev fullständigt hänförd av det han såg. Hon var överflödigt försedd med de allra mjukaste och för ögonen icke helt oangenäma in och utbuktningar, vidare syntes hon äga ett särdeles vackert sätt. Detta senare slöt han sig till efter att ha sett hur varsamt och kärleksfullt hon klöv en vedklabb för att därefter med ett milt handlag placera denna i den sprakande järnkaminen, under det att hon bad vedklabben om ursäkt för den eventuella smärta som hon åsamkat den. Hon hade därtill begåvats med sällsynt väna anletsdrag där den oskuldsfullt putande munnen med sina glansiga läppar framhävdes mot den vita mjälla hyn. Han upptändes av en flammande asteld som hotade med intet mindre än att förtära hans plötsligt trånande hjärta. Slik begärelse hade han aldrig tidigare anfäktats av. Hon hette säkert något, men alldenstund hon blott var en snortuta, och därtill en sedeslös sådan, så nämndes icke hennes namn i denna apokryfiska skrift, blott att hon ägde ett synnerligen tilltalande yttre som frestade Theoblad så omåttligt att han helt enkelt valde att glömma både Pluttens regler, liksom sina bönhaselöften. I stället så bosatte han sig uti hennes kammare, och betalade för sitt uppehälle, samt hennes övriga fröjdesamma tjänster, med att använda sina bönor till vederkvickande böngrytor. Eftersom denna demimond fattat tycke för Theoblads böngrytor så blev de ett par och hängav sig åt ren djurisk lusta med varandra, varför denna fala snortuta, efter nio månader nedkom med ett oäkta flickebarn. Att denna lilla vanbördiga horkläpp var oäkta gick ingalunda att taga miste på, enär man icke kunde undgå att se att hjässan var försedd med sådana attribut som snortutor plägar sakna, och av denna anledning gav Theoblad henne namnet Styrleif Theobladsdottir. Far och oäkta dotter delade nu rum med den fala snortutan, vars namn vi, såsom tidigare förmälts icke veta, men som alltså var Styrleifs biologiska moder. Under tretton år dvaldes StyrLeif på ”Den Lättfotade Nymfen” och uti detta horhus fortskred Theoblads andliga förfall. Hans nyvunna begivenhet för rusdrycker i allmänhet, och brända och destillerade drycker i synnerhet medförde att han förföll från att ha varit en mäkta rättfärdig bönhas till en obotlig bolerisk och pokulerande suput. Sålunda förmenades StyrLeif en from och Pluttensfruktig uppväxt. I stället nödgades han dväljas uti ett uselt och erbarmligt rum, med skabb, flatlöss, vägglöss och kackerlackor, i detta osedliga Jungfruhus. Ja, uti denna unkna kammare, som stank av svett och andra underliga och märkliga dofter, trängdes han med sin fader, sin moder och hennes kunder, tills dess han fyllde tretton år. Icke förty behöll han sitt milda och blida sinnelag. Om Styrleif Theobladsdottir finns det mycket att läsa i Den Digra Boken. Han skulle senare komma att hämtas hem av Plutten för att sedan återsändas till Plätten för att rädda snortutenheten från evig förtappelse och det var då han kom att erhålla namnet StyrLeif Den Milde. Trots att hans biologiska moders namn icke nämnts i skrifterna så fanns det lite nedpräntat om hennes tidigare liv. Detta i en än mer tvivelaktig apokryfisk skrift, som William Af Qunorre själv författade då han ansåg de texter han funnit vara aningen ofullständiga. Bland annat gav han StyrLeifs moder ett namn, Fala Hilma Hortuta. Enligt denna skrift så hade Hilma växt upp i en förnäm familj där fadern hade varit en aktad bysthållare i kejsarens hov. Hans syssla hade bestått i att stå utanför tronsalen och hålla den vackra, men etthundranittiotre kilogram tunga terrakottabysten av kejsaren och dennes gemål. Modern däremot hade varit en erkänd pigtittare, som även hon var städslad av kejsaren. Hennes uppgift hade varit att dagligen titta till pigorna, så att dessa inte flamsade runt i palatset, utan fullgjorde sina plikter. När Hilma var i mitten av tonåren fick hon en bror, och detta var faktiskt ingen halvbroder utan en fullbroder. Denne lille krabat var då han föddes fullständigt dyngrak, och föräldrarna kämpade som besatta med att få den lille snortuttingen, åtminstone en aning, böjd. Hilma, ville även hon, hjälpa till med att vika sin lillebror en smula, och en kväll, när hon var ensam hemma med den lille, som förresten fick namnet Axel, så vred hon honom så många gånger så att han tyvärr blev helt skruvad.
Chockad av resultatet och rädd för vad hennes föräldrar skulle säga då de kom hem, så började hon i stället för att vrida och bända, förtvivlat att försöka kröka. Detta lyckades över förväntan, ty efter den kvällen krökade Hilma varje dag, så slutligen bestämde sig hennes föräldrar för att kasta ut henne. Framför allt beroende på att hon under rusets inverkan konstruerat en, vad hon stolt kallade, rakapparat. Med denna tänkte hon åstadkomma åtminstone en rätsida på sin nu helskruvade bror. Hur dessa rätblock som hon nyttjade till rakapparaten var utformade förtäljer inte skriften, men det torde stå helt klart att resultatet inte blev det förväntade.
I stället för att bibringa brodern åtminstone en rätsida så gav den honom en felaktig och synnerligen ohälsosam böjelse. Det fanns många företeelser i snortutarnas värld som var tabu, och dessa väckte givetvis Axels intresse, såsom tabun plägar göra eftersom de var förbjudna. Han grottade ned sig i detta ämne så att han slutligen fick en nästan sjuklig begivenhet att samla på just, tabun. Att det råkade bli tabun berodde sannolikt på att hans föräldrar hade förbjudit honom att ha vare sig sarin, senapsgas eller klorgas hemma i bostaden eftersom dessa stridsgaser inte funnits upp än. Detta maniska samlande på tabun märkte dock inte Hilma av. Missförstådd och utslängd från sitt hem så hade hon börjat gå på gatan. Det var en bakgata och dofterna av nygräddat bröd spädde onekligen på den stackars hemlösa Hilmas hunger. Inte en enda gång stötte hon dock på Plutten. Och oss emellan, vad skulle det ha tjänat till. Plutten var ju knappast intresserad av vad Hilma hade att erbjuda. Dessutom var denna gata ingen brandgata, varför Plutten sannolikt undvek denna. Efter några slitsamma år på gatan hamnade i alla fall Hilma på ”Den Lättfotade Nymfen” där hon, vilket tidigare nämnts, en kall vinternatt mötte Theoblad. Hennes skruvade bror, som tyvärr förblev vriden, hamnade med tiden på hospital. Som överläkare i psykiatri på vridenheten där han gick under namnet Dr VridningsAxel. Vid denna enhet hade man specialiserat sig på att vränga rätt alla skruvade stackare. Han kom senare att engagera sig politiskt och anslöt sig till en spirande vridrörelse. Denna rörelse växte, och gav efter en tid upphov till det mycket radikala Axelpartiet, vars mål var att hjärnberika Lagboken genom att få till en speciell Hjärnbalk. Detta eftersom det ju sedan tidigare fanns både en Brottsbalk och en Jordabalk. Dock tilldrog sig detta långt innan det fanns en Miljöbalk. Sorgesamt nog så försvann partiet efter att Dr VridningsAxel blivit vald till partiordförande. Detta hedersuppdrag hade fått hans ädla hjärta att svälla i bröstkorgen, så att det plötsligt brast och han föll ihop bakom talarstolen. Han var stendöd innan hann ens nått golvet. Stolen fortsatte emellertid att existera, men talade aldrig mer.
Partiet kom att överlämna ordförandeskapet till en synnerligen hårdför och radikal hjärnlady. Olyckligtvis så visade det sig att hon led av en svårartad och kronisk hjärnbrist, vilket försåg henne med en sådan hjärnvilja och kompromisslöshet att väljarna övergav partiet. Det bör vidare tilläggas att hon, till och med förespråkade internering av sina meningsmotståndare och ville placera dem i speciellt rymningssäkra hjärnceller.

KAPITEL 22
Loas Bark. och StyrLeifs och lärkungarnas öde

Plutten hade vid ett tidigare tillfälle försökt att dränka allt levande på Plätten, alldenstund han tyckte att de mer och mer påminde om hans fördärvade exkompis Jansson än om sig själv. Och det kan ligga något i det, ty det sades att vid den tiden så hade Plätten blivit så svavelosande hett av allas, enligt Pluttenisterna, syndfulla leverne. Så när som Plutten öste på med sitt vatten, (Jag vill inte påstå att han kastade sitt vatten, snarare vräkte han ned det) så förångades det omedelbart, varvid de olycksaliga, men ack så förtappade snortutarna blev skållade och ångkokta i stället för dränkta, men dog det gjorde de ändå så att det förslog. Som flugor. Ja, för de dog ju också. Liksom allt annat levande och det var ju det fina i kråksången. Själva avsikten med hela tillställningen. Väck med dem bara. Fast inte riktigt alla. Plutten hade nämligen en plan och för avsikt att: Börja om från början, börja om på nytt. Han tänkte inte sörja dem som honom flytt. Vill de hellre Jansson följa och rata Pluttens ord, skall de förgås i flodens bölja, denna syndfulla hord. Av denna anledning hade Plutten nu valt ut den mest hängivne pluttenist som stod att finna på Plätten vid denna tid. En, i sanning from snortut vid namn Loa, samt dennes trinda och rundhyllta äkta hälft. Hon hette visst Moa, men kom ej att bli lika namnkunnig som sin, framgent så frejdade make, ty denne var ju en hedersman. Hon var ju, visserligen huld och redbar men, ändå blott en snortuta, och vem hade någonsin hört talas om hederskvinnor. Men hedersmän, liksom hedersmord, det var minsann grejer det. Loa blev nu av Plutten ombedd att bygga en Bark som skulle rymma två exemplar, en hona och en hane, av allt levande som fanns på Plätten.
Det måste ha varit mödosamt för den rultiga lilla Moa att springa i kapp alla de snabbaste fyrfota djuren för att infånga en av varje kön, och de stora rovdjuren var inte heller helt lätta att övertyga. Så här förelåg en viss risk att förlora liv och lem. En del lemmar liksom fingrar och tår gick emellertid förlorade, men ett visst svinn fick man räkna med, tänkte Moa, ty det var ju ändå för ett behjärtansvärt ändamål. Då var det lättare att plocka växter, bortsett då från de gigantiska mammutträden, vilka var en smula krångliga att få med sig i korgen. Encelliga organismer, liksom allt annat mikroskopiskt liv slapp hon emellertid att pillra efter, då ju dessa skapelser fortfarande var oupptäckta. När som insamlandet var över vidtog nästa problem. Att få alla växtarter och djurarter att samsas i Barken. Detta var ett sällsynt mödosamt tilltag, men Moa var en enveten och särdeles seg natur så hon slet dygnet runt med att förhindra att växtätarna tuggade i sig de slitsamt insamlade växterna. Vidare fick hon lägga en massa tid på att förmå köttätarna att lämna växtätarna i fred. Allt detta pysslande föll på Moas lott medan hennes make Loa satt på Barkens reling och tittade på, och sysslade med att vara hedersman. Ty det är också ett mödosamt värv. Slutligen var allt med på Barken och de begynte nu släpa denna till kanten av sin platta värld. Loa styrde medan Moa först sköt på och sedan drog. Vart hon drog fick Loa aldrig någon riktigt vettig förklaring till. Varför hon hade dragit förstod han dock. Det var ju naturligtvis för att Barken skulle röra sig framåt. Han fick nu ensam, ömsom dra och ömsom styra, vilket ställde stora krav på hans snabbhet. Väl framme vid Plättens kant, återkom så Moa med ett paket tvättsåpa, liksom en nyplockad tvättsvamp. Tillsammans baxade de nu Barken över den fals som omgärdade deras pannkaksvärld. Sedan fick Barken ligga för ankar på Plättens undersida, faktiskt oroväckande nära Jansson. Då Barken nått sin slutliga position så begynte de gå ombord på denna, vilket visade sig vara tämligen knepigt, enär den nu stod upp och ned. Med benen hängande rätt ned i lufthavet under dem så kravlade de sig mödosamt ombord på Barken. Emellertid väntade Moa med att klättra ombord till dess hon med såpa och tvättsvamp skrubbat bort allt falsklegg som kläggat fast på skrovets undersida då Barken baxades över den kläggiga falsen. Där satt hon och skrubbade för glatta livet den köl som stolt pekade ner mot himlen under dem.
Hur nu det kunde komma sig? På Plättens undersida kom de att vederfaras ett otal under. Att allt levande i Barken inte ramlade ned på taket då den nu låg upp och ned var bara det ett under. Ej att förglömma fenomenet med deras ankare som svävade högt uppe i skyn, eller rättare sagt rätt ned i himlen. Efter alla dessa, minst sagt häpnadsväckande under, bidade de sin tid alltmedan Plutten, som tidigare nämnts, kokade bort livet från Plättens ovansida. När sedan ovansidan var nogsamt luttrad, steril och tillräckligt sval kunde Barken med sina passagerare återvända. Men innan detta så hade man varit tvungen att undersöka om översidan svalnat. För att kontrollera temperaturen på ovansidan hade Loa kastat upp en druva över världens kant och om den återvände som druva, och inte som en kokt olivkvist, så visste de att temperaturen var normal, så att de kunde baxa och släpa tillbaka Barken. Druvan hade dock kommit tillbaka. Som druva. Det måste ha varit ett fasligt sjå att få Barken över kanten, alldenstund de hade fått jobba upp och ned, men Moa var en ihärdig och enveten snortuta. Loa däremot återgick till slitgörat med att vara en hedersman. Väl tillbaka på ovansidan så baxades Barken upp på ett högt berg och där ankrade de och släppte ut alla djur och växter, med allsköns vidhäftande mikroorganismer, som de naturligtvis inte hade haft en aning om att de tagit med sig. Härefter begynte en orgie av hejdlöst kopulerande och parande vars like man ej tillförne hade skådat och snart var Plätten åter bemängd med snortutar och andra lustiga arter. Men nu ville alltså Plutten än en gång försöka förbättra sin skapelse, och om nu inte det första försöket, att begagna sig av ett milt övervåld fungerat, så varför inte prova med ett offer denna gång? Det kanske skulle få snortutarna att vekna och bli lite mer samvetsömma. Plutten beslöt alltså att för detta behjärtansvärda ändamål ta Theoblads son StyrLeif i anspråk. Detta var helt emot Theoblad den Bugnästes vilja, men Plutten förstockade sitt hjärta och enleverade en natt i smyg den då blott, trettonårige StyrLeif. Plutten hade vid detta tillfälle tagit gestalt av ett kapitäl förklätt till en friställd repslagare med liktornar. Som blott glödde lite svagt, naturligtvis för att icke störa de i rummet församlade. Han försökte, trots att det bar honom emot att undvika att vara ett ljus i mörkret. Bortförandet var inget större problem, enär Theoblad som vanligt sov den redlöses oskuldsfulla och djupa sömn, alltmedan Fala Hilma Hortuta rumlade runt för fullt i sängen bredvid med kittelflickaren Bolunds hustru, vars huvud var begravt mellan Hilmas tvenne beaktansvärda liljekullar, under det att den sistnämnda var fullt upptagen med att stilla den förras våldsamma lustar.
Vad gör man inte för att försörja sin familj? Hon betalade ju faktiskt bra. Väl tillbaka, utanför tiden, emballerade sedan Plutten StyrLeif i kraftig wellpapp, satt på lämpligt antal frimärken och adresserade försändelsen till Fröken Tilda Den Milda, och återsände honom till snortutarnas värld. Hur postgången fordom fungerade mellan världen utanför tiden och världen i tiden kan inte denna saga giva något svar på, men förmodligen bättre än idag enär paketet med StyrLeif ändå kom fram. Och detta utan att vändas ut och in. Om hans uppväxt finns inte mycket att läsa i den Digra Boken annat än att han växte upp hos snortutan Fröken Tilda Den Milda, en sextionio år gammal ungmö, som i hela sitt avhållsamma liv önskat sig ett barn. Ja denna ålderstigna mö hade under sin levnad varit så sipp och pryd, så att hon till och med avböjt erbjudandet om en helt obefläckad avlelse. Hon hade funnit paketet av wellpapp i sitt brevinkast en gråmulen höstdag när som regnet stod som spön i backen. Denna dag, som Plutten ansåg vara den Stora Dagen hade han först valt att försköna med ett milt och ihållande duggregn. Helge And hade däremot påpekat att denna dag var så jättestor, så att den borde förgyllas med ett praktfullt skyfall. Och så hade det fått bli, vilket dessvärre fått wellpappen att svälla och bli genomsur, men den städse glada Fröken Tilda fick den dock snabbt på bättre humör.
Här bör tilläggas att hon hade ett osedvanligt stort brevinkast enär hon mycket ofta fick dörrpost. Och dörrar är som bekant ganska stora och skrymmande. Hon bodde i ett stall nära Den Stora Floden som rann fram strax öster om Dälden. Denna försändelse kom onekligen som ett brev på posten. Styrleif, liksom de flesta tonåriga snortuttingar, var hungrig för det mesta och så fort han kommit loss ur emballaget begynte de krubba. Tilda försåg den ständigt hungrige yngling med mat, bostad och framför allt, en ovillkorlig kärlek. Hon blev såsom en öm moder åt det trettonåriga hittebarnet, varför StyrLeif erhöll tillnamnet ”Den Milde”. Granne med stallet stod ett uthus och där bodde det tre avdankade och veliga vicekorpraler. Det var tre bröder, vilka led av svårartat vankelmod. Detta visade sig som en total oförmåga att fatta beslut och bestämma sig för någonting. Då de, efter många år, väl bestämt sig för att gratulera Tilda till hennes utnämning till moder, så hade StyrLeif tyvärr redan tagits av daga, varför gratulationen blev minst sagt, malplacerad. Den unge StyrLeif växte emellertid upp till en sällsynt blid och vederhäftig snortut som älskade allt som var gott. En dag hade de, som ett ringa exempel, gått till Den-Osedvanligt-Enorma-Helgedomen-Tillägnad-Plutten. Utanför denna helgedom stod bönhasar och krängde, till hutlösa priser, små förpackningar med råsocker. Dessutom hade de mage att kalla det för godis. StyrLeif blev då, sin ungdom och blidhet till trots, heligt förbannad över detta mångleri. Han for fram som en bärsärk och välte stånden där bönhasarna försökte lura på folket detta undermåliga godis. Skrämda av detta raseriutbrott flydde månglarna. När dessa var, så att säga utdrivna, så halade StyrLeif upp en vacker näverask, vilken var fylld med chokladöverdragna geléfikon. Dessa gick åt som smör i solsken och folket jublade av glädje över att ha fått smaka något så gott. Ty detta var ju vad StyrLeifs himmelske adoptivfader ålagt honom, att bland annat, göra mycket gott under sin vandring på Plätten, och StyrLeif, som var av den gamla skolan, ansåg att man bör lyda sin fader, och gjorde faktiskt under sin levnad väldigt mycket gott. Allt från små delikata chokladpraliner, chokladdragerade nötter och inte minst härlig toffee överdragen med mörk choklad. Och mer därtill. Detta gjorde honom mäkta populär bland snortutarna, varför han fick många anhängare, men tyvärr även fiender, ty även på den tiden fanns snortutar som hellre gnagde på en morot och åt kruska kli än sög på en chokladpralin. Dessutom, vilket nämnts tidigare, bidrog han till en kraftig ökning av snortute-populationen genom sin näst intill patologiska böjelse för fortplantningsakten och sin maniska iver att alstra avkommor. För även detta hade hans himmelske fader anbefallt. Om detta står följande att läsa i den Digra Boken under kapitel sjuhundrasextiofyra och en halv; Hurusom Tiden Lämpligast Bör Fördrivas, vers tvåhundrasextiosex: ”Aldrig har väl en snortut använt sin ledighet på ett för följande släkten gagneligare sätt. Man såg redan i andanom hur StyrLeif Den Milde framgent kom att ses såsom en brunstig avelshingst vars avkommor befolkade Plätten och i sanning har hans säd blivit som stoftet på Plätten vilket utbreder sig åt väster och öster och norr och söder. Åtminstone i de närmsta sju socknarna. Eftersom detta tilldrog sig på den tiden då det begav sig, så hade söner och döttrar fortfarande en benägenhet att åtlyda sina föräldrar, varför hans ödmjuka förklaring till sitt beteende städse var densamma: -Säger så icke min fader Plutten till sina barn att I skolen vara fruktsamma och föröken Eder? Att icke åtlyda min fader Pluttens ord, att vara motsträvig och icke ödmjuka sig inför Honom är sannerligen att tillsluta sitt hjärta och framhärda i sin synd!” Så skrev alltså förkunnaren Teofilius Longbone i sitt frälsningsbudskap. Han var samtida med StyrLeif Den Milde, och tillika en trogen följeslagare till honom.
Han kom senare, efter StyrLeifs tragiska bortgång, att äkta den tjugotre år yngre, men ack så kyska, fröken Henrietta Prudentia. Denna snortuta visade sig emellertid vara så till den milda grad ärbar och sipp, så att hon städse dvaldes uti ett indisponerat skick. Hon var som en vestal, i kraft av vilken befattning hon beständigt måste förbli jungfru.
Detta förhållande medförde, av förståeliga skäl, att paret förblev barnlösa. Vid sin bortgång vid nittionio års ålder var hon fortfarande orörd. Emellertid var samtliga hennes tio systrar och sextiofem syskonbarn synnerligen rörda då de tog farväl av henne. Även Teofilius, men han hade dock bokstavstroget följt StyrLeifs lära och tillverkat både konfektyrer och avkommor i riklig mängd. Detta tillsammans med Henriettas fem yngre systrar, men även med den till åren komna, och aningen bedagade modern. Närmare bestämt sextionio barn. Ty ändamålet, som var en Plutti behagelig gärning, helgar som bekant medlen.
Vi må nu återvända till StyrLeif och icke förglömma att han ävenledes ägde ett stort ornitologiskt intresse. Man kunde esomoftast finna honom sittande i en grönskande lund, i skuggan av späda, men lummiga björkar, och samtala om djupa himmelska ting, såsom olika pralinrecept eller vikten av att sprida sin säd över Plätten, med sina lärkungar. Dessa voro tolv till antalet och följde honom troget på alla hans vandringar. Dag som natt. Understundom bars de av Teofilius i en liten vackert flätad korg av nyskördad selleri. Trots att åren gick så förblev de hans hängivna lärkungar.
Till sitt kynne var StyrLeif en särdeles blid natur som ömmad för syndare i allmänhet och synderskor i synnerhet, och måhända kom detta sig av hans tidigaste år på horkrogen, ”Den Lättfotade Nymfen”, där hade han dagom och stundom sett sin ömma biologiska moder slita för brödfödan. Under den tid han fortfarande hade bott hemma hos sin mor och far, så hade han blott haft två lekkamrater. Det var den småfete Fjodor och dennes yngre, och taniga syster Xiang, som båda var barn till GnetPia Drypardottir som bebodde och arbetade i rummet bredvid, varifrån det även här plägade undslippa sig märkliga ljud. Framför allt nattetid, men med tiden dock mer och mer sällan. Sannolikt berodde detta på att GnetPia Drypardotter, som med tiden fått mer svällande former och blivit sällsamt omfångsrik, icke längre föll kunderna i smaken, och dessutom ryktades det att hon ådragit sig en släng av syfilis, vilket absolut inte bidrog till att göra henne mer åtråvärd. Till följd av detta, svikande kundunderlag så hade Xiang och Fjodor börjat leva i största misär och fattigdom. Och eftersom GnetPia ej längre var någon direkt kassako så blev de slutligen utslängda från glädjehuset. Mor och dotter nödgades därför hädanefter att förtjäna sitt dagliga bröd genom att fånga in torskarna på gatan. Detta visade sig emellertid vara ogörligt. Det fanns inte en torsk så långt ögat kunde nå. Inte ens en ynka fena. Hade de emellertid levt några tusen år senare så kunde de säkert ha infångat en spätta, eller två på gatan, men dessvärre så hade de levt på den tiden det begav sig, och detta var en tid då det var särdeles sällsynt med mc-brudar. Både GnetPia och Xiang avled med tiden i sviterna av syfilis. Fjodor däremot växte upp till en riktig snorgärs och en veritabel taskmört som framlevde sitt liv som ökänd sutenör. På den tiden då detta begav sig fanns det, sanna mina ord, en uppsjö av moraliskt fördärvade snortutor. Det var äktenskapsförbryterskor, änglamakerskor, förlupna fruar, giftmörderskor, skökor, tribader och allmänt fala snortutor så som blåstrumpor och suffragetter. Ja, och dessutom en hel drös av fallna snortutor och dessa plägade Styrleif hjälpa upp, efter att de fallit, och efter att ha försäkrat sig om att de inte slagit sig då de föll. Om de i fallet skrapat upp ett knä eller en armbåge så förband han skadan med våtvarma grötomslag. Till detta begagnade han sig ofta av mannagrynsgröt, ty på den tiden var det inte helt ovanligt att mannagryn understundom regnade från himlen. Naturligtvis bjöd han även dessa stackars olycksoffer på en, eller två små delikata praliner, för att muntra upp dem. Varefter han, efter lite lagom småflörtande lägrade den blesserade snortutan. Om det däremot rörde sig om större skavanker, såsom bruten nacke, eller krossad skalle där halva hjärnan runnit ut, vilket mycket sällan kunde åtgärdas med enbart våtvarma grötomslag, så plägade han konsultera sin fosterfader. Vid bruten nacke gav Plutten då StyrLeif en brottanvisning om hur han lämpligen skulle förfara vid slik skada. Ofta förordades en munter och upphottad jazzig liten trudelutt på nyckelharpa, en så kallad nackswing i fyrafjärdedelstakt, samt fyra praliner. Detta för att muntra upp de närmast sörjande, alldenstund den skadade ansågs ohjälpligt förlorad. Avseende de allvarliga fall där skallen var krossad och offret förlorat halva hjärnan rekommenderade Plutten en politisk karriär, samt naturligtvis fyra praliner. Emellertid syntes snortutarna äga ett bättre balanssinne än snortutorna enär det var mer sällsynt att de föll. Mycket lite stod faktiskt skrivet om fallna snortutar. Bortsett då från de snortutar som föll i strid, men då brukades oftast ordet, stupat. Men alldenstund snortutenheten var som den var, så gick det ju inte för sig att knata runt på Plätten och bara vara snäll, hjälpsam och pilsk. Många förfärades över detta beteende och slutligen kastades StyrLeif i fängelse-hålorna på Ön. Denna låg ungefär tre mil rakt söder om Udden. Hur det kom sig att StyrLeif hamnade på Ön kom blott och bart an på att en av hans lärkungar visade sig vara en gökunge.
Denne golade på honom varför StyrLeif fängslades. Det följde sedan en summarisk rättegång där domaren, en ståthållare i landet, efter att nogsamt ha tvättat sina händer, dömde honom till livstids utvisning från Plätten. På den tid detta begav sig så fanns ingen rymdteknologi och därmed inga möjligheter att lämna Plätten annat än genom förlust av livhanken, och följaktligen dömdes StyrLeif till döden för brott mot snortutenheten. Detta då man ansåg att han hade försämrat snortutarnas hälsa med all denna godis enär dessa onyttigheter medfört att snortutarna blivit alltför feta.
Därtill led de av ständig tandvärk. Detta var dock blott ett svepskäl, ty den egentliga anledningen till hans avdagatagande var ju att Plutten i förväg hade bestämt att detta skulle ske. Styrleif skulle offras för det var liksom själva avsikten med honom.
Meningen med hans existens, skulle man kunna säga. Emellertid är inte mycket känt om hur StyrLeif den Milde togs av daga, men vissa bönhasar tror att han likviderades offentligt på en gata i samband med, sannolikt en tupp som gol, medan de som flitigt studerat Den Digra Boken spekulerar i om han möjligtvis avrättades på stadens amfiteater en förmiddag vid elvatiden. Tidigt i gryningen fördes han dit från sin fängelsehåla, utan att ha fått sitt morgonkaffe. Där avrättades han med hjälp av en stångjärns¬hammare, vilken skarprättaren, mycket lömskt men synnerligen påhittigt, smusslat ned i StyrLeifs morgonkaffe, vilket StyrLeif alltid plägade intaga svart, mycket hett och i en enda klunk. Vid pass klockan nio på förmiddagen var läktarna fullsatta och alla åskådarna satt och stirrade på StyrLeif som var placerad mitt på arenan. Där satt han på en pinnstol framför ett litet runt cafébord och inväntade otåligt sitt förmiddagskaffe. Klockan hann att bli närmre elva innan bödeln stegade in med en rykande kopp med nykokt kaffe, som StyrLeif, sin vana trogen svepte i en enda klunk. Det var onekligen en särdeles pinosam död. Publiken jublade och skrek dacapo, vilket det till deras stora besvikelse, naturligtvis inte blev något av. Fast å andra sidan drabbades hans favoritlärkunge Palle, senare kallad Palle Blodsvittne, av ett minst lika pinligt öde. Denne stackare expedierades, till allmän beskådan på stadens mindre arena, den så kallade berenan, med hjälp av en trehundrafemtio kilogram tung ambult som han tvingades tugga i sig eftersom han vägrat att gala tre gånger före soluppgången. Och det torde väl vara allom bekant att en lärkunge icke gal. Alltnog och emedan. När som stackars Palle hackat i sig denna ambult så var han så tung att han ej längre förmådde flyga, och dessutom var näbben helt nednött. Han orkade inte ens stå på sina små taniga ben och det var nu som skarprättaren släppte in katten, som sedan en vecka hade hållits på en synnerligen sträng svältdiet inför denna spektakulära avrättning. På så sätt dog Palle som martyr, men vi får ej förglömma katten, ty detta öde drabbade även denna, som lystet tuggat i sig en lärkunge, innehållande en trehundrafemtio kilogram tung ambult. Dock blev icke den stackars katten martyr, utan den sände Plutten ned till Jansson, och detta trots att det var Plutten som iscensatt allt. Tydligen resonerade han som så att skall man offra sin adoptivson och hans favoritlärkunge, så skall det inte göras i tysthet och oförmärkt utan med buller och bång. Det är mycket bättre marknadsföring att bjuda på ett välregisserat och uppseende-väckande drama.

KAPITEL 23
Splittring.

Begrunda nu följande.
Hur enkelt var det nu inte för bönhasarna att snärja både förmögna furstar, fattiga satar och gemene snortut med alla dessa berättelser? Alla dessa skildringar om hjältemodiga självuppoffringar, martyrskap och oförklarliga under. Likt en läcker tårta garnerad med söta sirapskletiga sagor och fylld med löftet om evinnerlig himmelsk tillvaro i de saligas boning. På en välgräddad tårtbotten av hot om evig fördömelse. Samt emballerad i hycklad fromhet. Och skulle ovan sagda icke räcka så kunde de ju alltid krydda med hot om exkommunikation och diverse världsliga plågsamma dödsstraff. Då vi nu begrundat klart detta ovanstående kan vi med gott samvete återgå till vår saga. Till yttermera visso var även furstar och andra världsliga makthavare betjänta av ovan sagda, ty det höll undersåtarna i en förträfflig Pluttens tukt och förmaning och mycket snart växte det fram ett fruktbärande samarbete mellan de timliga och de andliga makthavarna. De metoder man använde sig av för att tillskansa sig makten och härligheten, eller för att behålla densamma, var likartade, oavsett om det gällde den andliga eller världsliga makten. Dessa metoder, eller tekniker kom framgent även att fungerade i länder med så kallat folkstyre. Sådana demokratiska nationer, vilka emellertid inte skulle dyka upp förrän om tusen år, styrdes inte sällan av ett folkvalt blindstyre. Som till exempel i KnaggeBaggeland. Den framlidne samhällsdebattören Rutger af Yberkläkken och hans maka Danutschka, född von Ebenhartzki, hade tidigt gjort en förteckning över de likheter de funnit mellan den världsliga politikens, och religionens arbetsmetoder för att erövra makten eller för att behålla densamma. I deras stora verk ”Poligion och Relitik” kan man i kapitel femhundrasextiosju, ”Råd till Statsråd”, tredje stycket, läsa följande betraktelser: ”…men som exempel på gemensamma strategier som nyttjats och ännu idag nyttjas av både världsliga och andliga ledare, vilka eftersträvar Makten och Härligheten, så kan nämnas ”De Tolv Skallen”: 1. Du skall aldrig bruka gråskalor utan låt alltid valet stå mellan svart och vitt, gott och ont, välfärd och misär, himmel och helvete. 2. Du skall rikligt gödsla med löften. Även tomma sådana. Betänk att man i efterhand alltid kan dementera dem. 3. Du skall göra snortutarna beroende av Dig genom bidrag, syndernas förlåtelse eller andra reformer som de senare inte kommer att klara sig utan. 4.Du skall hota med att fel val straffar sig. Välfärd eller ett liv i misär. Evigt liv i Paradiset eller plågor i helvetet. 5. Du skall visa på martyrer som gått i döden för ”saken”. 6. Du skall stifta lagar och regler som gynnar Din övertygelse, men förbjud motståndarnas uppfattning. 7. Du skall höja Din politiska uppfattning till skyarna men misskreditera meningsmotståndarnas. 8. Du skall med forskningsanslag styra vetenskaplig forskning mot sådana områden som kan bekräfta Dina uppfattningar men som helst vederlägger oppositionens.
9.. Du skall styra kulturen och främja kulturarbetare vars alster stödjer Din politik. 10. Du skall använda Dig av skatter och pålagor för att hålla snortutarna på mattan samt för att garantera Dig och resten av regeringen oförskämt hög lön, fina avgångsvederlag och feta pensioner. 11. Du skall, om så är möjligt, se till att riken styrs av ålderstigna politiker som var och varannan kväll har en nära döden upplevelse i samband med sänggåendet. 12.Du skall hålla massan lugn genom bröd, men framför allt genom skådespel.
Avseende skådespel så förhöll det sig emellertid som så att man i framtiden inte längre kom att ha, åtminstone i de flesta så kallade civiliserade och demokratiska välfärdssamhällen, några offentliga avrättningar längre. Och inga blodiga gladiatorspel, men detta löstes dock med hjälp av lagsporten fotboll som, likt de uråldriga gladiatorspelen, utkämpades på en arena och hade man tur kunde man få se två spelare ryka ihop på planen och kanske till och med förunnas nåden att få se lite blod från någon spräckt näsa, eller få se en spelare ligga och vråla av smärta på grund av ett öppet benbrott. Fotboll var dessutom en typ av interaktiv sport där även åskådarna kunde delta med flaskkastning, vrål och våldshandlingar, både före, under och efter matchen, och därmed få utlopp för sina uppdämda aggressioner. Men säg den frid som varar för evigt. Möjligtvis den ovanom, utanför tiden, i Pluttens frid och hägn. Efter ett tag så visade nämligen snortutenheten återigen sitt rätta ansikte. Mycket vill esomoftast ha mer varför en kamp om makten blossade upp mellan olika världsliga regenter och Överbönan Anderson. Vilken i ordningen är svårt att veta enär det starvade av en hel drös med överåriga Överbönor under denna period. Dessutom förekom en utbrytning av en falang inom Pluttenismen som ansåg att inte blott bönhasar skulle ha tillgång till bönor utan att gemene snortut hade lika stor rätt som bönhasarna att be en böna. Därutöver menade dessa utbrytare, som kom att kallas De Sant Troende att Överbönan Anderssons liv i lyx, flärd och härlighet, och framför allt utan några som helst frillor i sin kammare att betäcka, alls inte överensstämde med StyrLeif Den Mildes heliga kall att, utan ägodelar och endast iklädd ett lakan, vandra kring och avla avkommor. Och dela ut kanderade praliner. Med nougatfyllning. Nu hade, icke förty, klimatet på Plätten varit en smula annorlunda på StyrLeifs tid. Framgent kom det att bli en aning kyligare, så att blott ikläda sig ett lakan för att hålla värmen förslog inte långt. Därtill får man, i rättvisans namn, betänka att StyrLeif hade varit mycket yngre än de uråldriga och dammiga stofiler som korats till Överbönor. Dessutom stank förmodligen inte StyrLeif av getdynga, varför snortutor säkerligen hade lättare att fördra honom än senare tiders Överbönor. Och därtill var dessa Överbönor i allmänhet mer intresserade av att förlusta sig med små snortutegossar.

KAPITEL 24
Huru snortutarna kom fram till att de var världsalltets Quinta essentia. Vidare presenteras läsaren för Pluttenisternas sällsamma skapelseberättelse och huru denna, särdeles menligt, kom att inverka på, enkannerligen snortutornas situation.

Eftersom gudomen Plutten hade tillskrivits allsmäktighet så var det naturligtvis så att denne hade skapat världsalltet inklusive snortutarna, och ej att förglömma, det lilla obetydliga platta stoftkorn de bebodde, vilket som tidigare nämnts, de förärat namnet Plätten. Detta beroende på att den ju var skapt som en liten platt pannkaka. Sannolikt även för att skapelsens krona, snortuten var en så medioker kreation så att det slutligen faktiskt blev pannkaka av hela skapelsen. Ty i Den Digra Boken stod att läsa huru Plutten, där han satt allena, som tidigare nämnts utanför tiden, skapade Plätten ur absolut ingenting, och till yttermera visso, ur detta absoluta ingenting frambringade hela världsalltet. Det ni! Tid, rum och alla små flammande stoftkorn som så vackert blinkade uppå himlapällen. Där stod även skrivet hur han hade skapat de första tvenne snortutarna, liksom hav, himmel, vatten, blommor och bin och övriga djur. Bakterier, virus och prioner nämns dock icke alldenstund snortutarna som författade Den Digra Boken inte visste att sådana existerade, och det gjorde de ju inte heller eftersom Plutten inte skapat dem.
Beviset för detta finner man i den Digra Boken, ty där omnämns de icke, och om något inte omnämns där så finns det inte. Ej heller omnämns öronvax, tå bira, njursten, protoner och förstoppning, eller Cygnus X-1. Men resten av allt som existerade på och runt Plätten existerade. Trots att det, som redan i inledningen nämnts, senare kom att aldrig ha existerat. När som Plutten slutligen hade frambragt de två första snortutarna, själva pricken över i:et så att säga, så konstaterade han nöjt att, roligare än så här blir det inte. Men ack vad han bedrog sig där. Snortutarna fick nu den bisarra uppfattningen att den platta Plätten var hela skapelsens medelpunkt och att det lilla glödande grandet, liksom allt annat i det världsallt man kände till, kretsade runt Pluttens lilla platta Plätt och, naturligtvis runt snortutarna. Och om så nu var fallet måste ju detta, tillsammans med det obestridliga faktum att Plutten hade skapat snortutarna "sig till ett beläte" (ty så stod det skrivet i Den Digra Boken, och då måste det ju vara sant och händelsen måste ha ägt rum), helt klart betyda att snortutenheten i sanning var skapelsens krona, själva grädden på moset. Men detta gällde framför allt snortutarna, vilka naturligtvis hade frambragts först och således var primära. Snortutorna däremot, som enligt Den Digra Boken skapats från jamset under den förste snortutens vänstra stortånagel, var sekundära varelser och av denna anledning var därför snortutorna, liksom allt annat på Plätten, blott och bart till för att vara snortutarna till behag. Och detta var ju inte mer än rätt. Eller hur? Hannarna var ju, Plutten bevars, en avbild av den allsmäktige Plutten. Allt detta framgick med all tydlighet i Den Digra Boken som snortutarna författat. Ty i denna stod att läsa, klart och tydligt, huru de första tvenne snortutarna skapades den skickelsedigra tjugosjunde dagen. Jag ämnar nu beskriva Pluttens modi operandi vid danandet av de första snortutarna. Plutten tog helt sonika en, nyligen skapad och lätt vindögd, mullvad, som han omformade till en avbild av sig själv. Detta med hjälp av en särdeles sublim hammare och ett stämjärn. Järnet hade han på eget bevåg stämt CGDA, och eftersom han var Plutten slapp han göra någon stämningsansökan. Han blåste sedan kraftigt in anden Helge genom ett litet hål på belätets högra skinka.
Denna lilla skojsamma och luddsamlande urgröpning skall jag kalla navel, och en sådan skall, till åminnelse av mig, framgent bäras av alla snortutar; sade han stolt. Till detta hål hade han nyttjat en nässaxofon försedd med en vidhängande dymmel i subtilt ättiksinlagd kork, ty det var ju ändå en onsdag i det som långt senare skulle bli den så kallade stilla veckan. Detta lustiga lilla hål, naveln, var ett ovedersägligt bevis på att berättelsen var sann enär alla snortutar var försedda med en dylik. Det viktiga var att det ådagalade riktigheten i denna skapelseberättelse. Vart tog då Helge vägen? Jo, efter att ha rumsterat om uti belätets innersta för en sista check att de inre organen var på plats så tog han sig ut genom avbildens högra näsborre. Detta var ett smått mödosamt pyssel men Helge ville nu snarast ut ur belätet, och eftersom anden, det vill säga Helge, var villig men köttet, och här avses belätet, var svagt så lyckades han tråckla sig ut. Plutten sade sedan belåtet: ”Dig skall jag kalla snortut och Du skall varda den krona på verket, som i mitt namn skall överbefolka Plätten samt suga ur det gottigottigaste av Din värld”, varvid avbilden, som erhöll namnet Ewert, spratt till och fick liv.
Detta benämnes i Den Digra Boken som Den Stora Skapelsen eller Creationi Major ad Modum Plutten et Al. Vem nu denne Al var framgår inte med tydlighet men det kan ha varit anden Helges mellannamn. Helge Al And. Efter att ha studerat sin skapelse tog den vördnadsvärde skaparen sedan ett stickprov. Han bestämde sig nämligen för att göra ett obundet slumpmässigt urval. Detta för att se hur sannolikt det var att populationen snortut uppfyllde hans intentioner. Detta stickprov gjordes med hjälp av en spets, vilken han hade knypplat tidigare samma dag, och som han nu sorgfälligt stack belätet med på vissa bestämda ställen. Om spetsen skällde och glatt viftade med svansen, så indikerade detta ett gynnsamt utfall. Resultatet av detta stickprov var, hör och häpna ett, och Plutten fröjdades, ty det var nu statistiskt säkerställt att han skapat en avbild av sig själv. Men efter att sorgfälligt ha nagelfarit, och efter ett tag bekymrat konstaterat att denna skapelse dessvärre ägde ett flertal ofullkomligheter, såsom att den saknade behagfullt mjälla och svällande juver, var osmakligt hårig över hela kroppen och luktade allmänt mysko, började Plutten misstänka att urvalet måhända inte var helt representativt eller att han möjligen kunde ha gjort ett mätfel. För felet kunde ju knappast bero på bortfall eftersom han undersökt hela populationen snortut. Av denna anledning övervägde han att korrigera detta exemplar, alldenstund denna mediokra skapelse ingalunda verkade vara i stånd att klara sig själv i världen. Det tog visserligen emot att behöva rätta till sin egen skapelse, alldenstund Plutten var allsmäktig och inte borde göra fel. Men då det inte fanns några vittnen som såg vad han gjort så gick det väl an. Visserligen såg Helge allt detta men han var till hundra procent lojal mot Plutten och höll därför detta för sig själv. Helge tröstade Plutten med att alla var barn i början, samt påpekade även att denna lilla fadäs inte nödvändigtvis behövde omnämnas i framtida underskrifter och skulle det, på grund av synnerligt olyckliga omständigheter, råka läcka ut och händelsevis nämnas i en sådan skrift kunde man ju alltid beskylla författaren för att ha gjort en skrivtavla. Plötsligt, och detta var sannerligen etter värre, så upptäckte Plutten att belätet saknade en apparat att fortplanta sig med, så för att detta exemplar skulle kunna överbefolka världen så måste onekligen ytterligare små justeringar till. Alldenstund Plutten själv var så självtillräcklig så hade han ju ingen nytta av dylika reproduktions-doningar, men han förstod ändå, i sin outgrundliga vishet, hur dessa på bästa sätt borde utformas. Han lät en tung sömn falla över Ewert och högg, med hjälp av en blötlagd flintyxa och ett vridet skohorn, ut en fördjupning i dennes skalle.
Visserligen avlägsnades lite hjärnvävnad vid ingreppet men det ansåg Plutten vara av mindre betydelse. Ty ändamålet helgar ju medlen, menade Plutten. Då detta var gjort skapade han en squash som han, faktiskt blott med flintyxan, formade till ett praktfullt organ som han sorgfälligt planterade i den uthuggna fördjupningen på Ewerts hjässa. Varför han placerade det precis där berodde sannolikt på att han ansåg fortplantning vara huvudsaken. Därtill skapade han tvenne plommon, som han lade bredvid den på Ewerts hjässa planterade squashen. Dessa hade, dessvärre, en enveten benägenhet att inte stanna på plats utan ideligen rulla ned på backen varför han virkade en liten säck av stolpiller. Denna iller hade Plutten kedjat fast vid en stolpe med en synnerligen kraftig fjällkedja, naturligtvis efter att först ha avlägsnat fjällen, för att nyttja vid slikt handarbete. I denna lilla virkade säck placerade han sedan de båda plommonen, varefter han omsorgsfullt fäste denna lilla påse med korsstygn nertill på squashen. Han vattnade därefter ”konstruktionen”. Och skåda! Ewert var nu försedd med ett magnifikt fortplantnings-redskap. Efter att ha vattnat plantan ännu en gång så väckte han Ewert ur dennes djupa sömn. I sanning en fjäder i hatten. Tyvärr så hade Plutten glömt att justera kroppsbehåringen, men det fick väl bli som det vill med det. Avsaknaden av tvenne behag struntade han också i. Liksom lukten, men den kanske man kan vänja sig vid, tänkte Plutten, för det finns faktiskt gränser för hur många omgörningar ett allsmäktigt väsen kan nedlåta sig till att göra. Det viktiga var att belätet kunde sprida sin säd. Men i vad skulle den spridas? Den fick ju icke under några omständigheter spillas på hälleberget, ty därtill var dessa droppar alltför dyrbara. Plutten nödgades därför skapa en kompletterande varelse, ut i vilken Ewert kunde spilla sina dyra droppar, när som andan föll på. Ty det är icke gott för snortuten att vara allena. Han danade därför en snortuta åt Ewert. Här bör den uppmärksamme läsaren ha stannat upp för att begrunda innebörden av ovanstående. Plutten danade en snortuta åt Ewert. Denna sats kom framgent att gräma de mer feministiskt lagda snortutorna. Hur skapades nu denna snortuta åt Ewert? Jo, genom att Plutten gjorde ett avskrap under Ewerts vänstra stortånagel, naturligtvis efter att återigen försänkt Ewert i en djup slummer. Med hjälp av endast en inverterad, och fyrtiosex grader bakåtlutad bågfil med en liten förvrängd och ättiksinlagd knorr i toppen, samt en elastisk däxel i smörbrynt cederträ, så knådade den allsmäktige till en snortuta av tåjamset. Denna skapelse försåg han dock med de svällande juvren. Han förärade först denna fem, men insåg snart att det blev för trångt så han avlägsnade därför tre av dem. Och det är av denna anledning snortutor har begåvats med tvenne behag. Enligt pluttenisterna. Emellertid borde även denna skapelse ha ett redigt fortplantningsorgan, tänkte Plutten, varför han i sin outgrundliga vishet, tog en annan squash som han denna gång vrängde ut och in. Givetvis efter att ha avlägsnat inkråmet samt töjt ut skalet så att det fick plats uti snortutans huvud. Härvidlag begagnade sig den allsmäktige av en valfri metod. Inte någon gång under konstruerandet togs en val i anspråk.
Även här gjordes fördjupningen i skallen med flintyxan och ett vridet skohorn. Fast denna vridning var medsols samt reciprokt dold. Men innan allt detta så hade Plutten, luttrad av erfarenhet, gjort vissa förberedelser.
Han hade tagit fyra förvridna stockar som han täljt till, så att de hade en vass egg. Två av dessa tillsnidade stockar stoppade han så in i den blivande snortutans mage, ja egentligen en liten bit nedanför. Detta var en sällsynt kletig uppgift eftersom Plutten fick köra ned hela armen, ända upp till axeln, genom hålet i snortutans huvud, för att få dessa på plats. Då nu snortutan hade försetts med tvenne eggstockar , så skapade han en livs levande moder. Vem denna var moder till blev dock aldrig känt. Även hennes utseende förblev en gåta, enär det aldrig togs något moderkort men om hon, mot förmodan, hade några barn blev dessa i vilket fall strax moderlösa, ty Plutten ändrade sig nämligen av någon anledning och dräpte denna moder. Nu satt han alltså där med en död moder. Och vad skulle han med en sådan till? Denna döda moder gav han sedan åter liv, enär han hade svårt att bestämma sig, och det måste man förstå att är man allsmäktig så har man ju oändligt många valmöjligheter, och därför kan det ju ibland vara svårt att bestämma sig. Hur som helst med detta. Denna livmoder ville han sedan placera mellan de båda eggstockarna, fast upp och ned och naturligtvis ut och in. Så det var bara till att köra in armen igen så långt det gick, och se glad ut. När detta var klart hade snortutan försetts med både eggstockar och livmoder. Efter detta tog han en framtida insatsledare ur vilken han skruvade bort själva insatsen, så att blott ledaren kvarstod och denna delade han på mitten. Nu hade han två ledare och dessa försågs även de med var sin egg från de tidigare täljda stockarna. Även dessa eggledare monterades in i snortutan. Ni kan tänka er vilket kletgöra! Men nu närmade han sig onekligen slutet. Något måste ju förbinda de yttre och inre genitalierna. I sin obegripliga vishet tog Plutten då en snok som han gröpte ur innehållet i. Detta med hjälp av en myrramarinerad rädisa med strössel, varvid han erhöll en sorts slang med vilken han förband den yttre, på hjässan placerade ut och in vända squashen med livmodern. Slutligen tog han den ut och invända squashen, tryckte in den i hålet så långt det bara gick, varpå han vattnade även denna.
Efter detta tvagade han sorgfälligt sin nedkletade arm varefter han blåste in den stackars Helge genom ännu en navel. Plutten begrundade sedan stolt honan och sade: Dig skall jag kalla snortuta och din främsta uppgift, bortsett från att sno en gurka ur min gurklund, skall vara att hålla. Ja, snortutan skulle: hålla länge (åtminstone till dess hon fött femton till tjugo barn) hålla ut (bland allt barnskrik och naturligtvis med sin snortuts alla idiotiska infall och krav) hålla med (sin snortut och aldrig opponera sig) hålla av (sin snortut) hålla in (magen om den blev för stor, rumpan om den började hänga) hålla i (sin snortut när han ville gå ut på krogen och rumla med sina kompisar) hålla på (med städning, tvätt, barnpassning, matlagning, diskning och övrigt hushållsarbete vid sidan av sitt heltidsjobb som byggstäderska ) hålla inne med tjat, gnat och gnäll samt sist men icke desto mindre viktigt, hålla truten. Detta sistnämnda var synnerligen viktigt i snortutars sällskap, ty en av de senare Profäterna kom nämligen, enligt Den Digra Boken att anse att snortutan skall hålla sin trut i snortutars församling. Detsamma gällde troligen även andra måsfåglar. Nu är en trut en ganska svår fågel att hålla och inte alltför sällan misslyckades det. Skapandet av snortutan benämnes i Den Digra Boken som Den Lilla Skapelsen Creationi Minor ad Modum Plutten et Al. Ja, som ni kan se så var ju Helge med på ett hörn här med. Plutten betraktade därefter sin skapelse och erfor att det var gott.
Han bestämde sig att ta en välförtjänt paus, och det kan man ju förstå att han var en aning mör för han hade ju inte gjort ett ärligt handtag på en evighet. Innan han drog sig tillbaka för en välförtjänt vila så upplyste han dock Ewert och Ada om att de absolut, och under inga omständigheter fick äta någon gurka från hans kära gurkodling. Ty denna lilla frestande odlingslott med gurka, som man kan undra varför han skapat, var han särdeles rädd om. Kanske avsåg han att tillsammans med Helge ställa till med en häftig skiva. En gurkskiva. Eller så var den blott till för att fresta Ada och Ewert.

KAPITEL 25
Ett ouppklarat fall Casus Peccatum.

Vidare står att läsa hurusom snortutan, som alltså gavs namnet Ada, efter det att hon och Ewert varnats för gurkodlingen, somnade om. Hon drömde en märklig dröm om vad som doldes under Ewerts vänstra stortånagel.
Hon vaknade med ett ryck ur denna märkliga mardröm, och med en sannerligen dundrande huvudvärk. Därtill med en törst och hunger av sällan skådat slag, varför hon lömskt och med hjälp av en bedräglig älgko, kom att fresta Ewert med en gurka från Lärdomens Gurklund. Huruvida avsikten nu var lömsk eller icke kan väl diskuteras. Nyskapad som hon var, och dessutom med en hejdundrande huvudvärk efter Pluttens neuro-kirurgiska ingrepp, och med reducerad hjärna på grund av könsorganens placering, så kurrade det väl antagligen oerhört i hennes mage.
Den utsvultna Ada hade dessutom totalt glömt bort Pluttens tidigare förmaning att ge sjutton i hans gurkodling. Hon lär ha frågat den bedrägliga älgkon, som stod en bit bort och kelade med ett lejon, om det inte fanns något mättande och törstsläckande att äta, varvid älgkon hade avbrutit kelandet och starkt rekommenderat en nyplockad, färsk, saftig, krispig och ljuvligt papegojgrön gurka. Ty så här i begynnelsen av begynnelsen så kunde naturligtvis älgar tala, och dessutom umgås förtroligt med tigrar, vargar och lejon, ty alla djur var på denna tid vegetarianer och ingen levande varelse närde minsta önskan att få sätta tänderna i en köttbit. Således hade Ada, förblindad av både törst och hunger och, efter älgkons svar, anfäktats av ett, plötsligt insättande begär efter gurka, varför hon, bländad av tanken på en sådan, glatt trippat i väg mellan alla uppläggningsfat med grillade tomater, helstekt aubergine, friterade ärtor, halstrad selleri med kikärtsröra och andra vegetariska läckerheter som Plutten bullat upp åt dem. Detta blott för att gå åstad och plocka två rejäla saftiga, krispiga och vackert papegojgröna slanggurkor. En till sig och en till Ewert. Ack! Så de frossade i gurka. Deras magar skulle ha stått i fyra hörn om de inte blivit abrupt avbrutna av Pluttens tordönsstämma. - Ewert var är du? Vem haver knaprat på mina gurkor? Ewert satte i ren förskräckelse den sista halvan gurka i halsen, men den snarrådiga Ada varkunnade sig över honom, och med hjälp av en så kallad Hemlig manöver räddade hon honom från att kvävas. Det de hade gjort var onekligen SYND! Förskräckligt synd faktiskt. Framför allt på all den goda vegetarianska maten, som Plutten tänkt traktera dem med, men som nu förblev orörd och stelnade, fick skinn och på andra sätt förfors. Detta går i Den Digra Boken under benämningen Casus Peccatum och har till dags dato förblivit ett ouppklarat fall. Vissa sentida kriminologer lär ha spekulerat i om älgkon kunde ha varit en förklädd orm, eftersom Ada efter en stund lade märke till älgens sensuella ormande. En sådan illvillig men sensuell ande kunde mycket väl tänkas ha tagit sin boning i älgkon. En annan teori var att älgkon ville kela ifred med sitt lejon och därför lite hastigt och lustigt tipsat Ada om gurkan, för att så att säga inte bli störd i sitt kuttrasju. Pluttenisterna däremot tolkade skriften på annat sätt. De hävdade med bestämdhet att det var en älg eftersom denne visat upp sitt älgpass för Ewert. De var fullständigt övertygade om att älgar, till sitt innersta väsen var, är och för all framtid förblir onda varelse. Sannolikt komna från underjorden där de lärts upp av den lede Jansson i all sorts sattyg. Vara hur det vill med den saken, men helt klart är att detta var en katastrofal älg-olycka. Nu åter till Casus Peccatum. Vad man mer visste om fallet var att paret vid tidpunkten för brottet hade befunnit sig på en lustig gård strax utanför Lilla Heden, och när de båda hade mumsat i sig gurkorna så föll slöjan från deras ögon. Slöjorna dalade sakta ned på den ljuvligt doftande och nyklippta gräsmattan där de stod, och lade sig stilla till ro i vackra, fantasieggande slingor på marken. De tu var härmed totalt avslöjade och upptäckte förfärat att de var fullständigt barhuvade, därtill flintskalliga, och att de därmed skamlöst blottade sin blygd. De vred sig i skam och körde in sina huvuden i närmast belägna buskage. Ack vilken nesa, och så de skämdes för sin nakenhet. Av Ewert syntes nu bara svansen och rumpan, som stack fram ur busken. Ada kreerade sig med flinka fingrar en chic Florentinerhatt av strå, som mer än väl dolde det som hon nu så innerligt önskade att dölja. Eftersom Ewert envisades med att stå kvar i busken med ändan och svansen utanför så förbarmade sig Ada över honom och snodde ihop en dumstrut av avlagda fågelfjädrar, med vilken Ewert kunde skyla sin huvudsak med. Dessutom var hon tämligen irriterad över att han stod med huvudet i busken och röven utanför samt svansen mellan benen. Hon ansåg inte detta vara en angenäm syn. Den mer intresserade läsaren undrar säkert, varför i all sin dar genitalierna var placerade där? Det berodde väl inte bara på att fortplantning var huvudsaken? Alls icke, ty enligt Den Digra Boken så tyckte Plutten dels att det var bra om snortutarna fick fortplantning på hjärnan, dels att det var särdeles praktiskt vid barnalstringen enär de älskande tu kunde ligga på rygg, hjässa mot hjässa medan de till exempel i framtiden, blängde i varsin tidning, kollade i sin mobiltelefon om de fått något nytt sms, eller helt enkelt grubblade på något annat. Till exempel på vad de skulle ha till middag i morgon eller vem som skulle skjutsa barnen till skolan, pianolektionen, fotbollsträningen eller ridskolan. Eller vad den lilla krabaten, som de var i full färd med att producera, skulle heta. Inte kunde Plutten drömma om att de kanske skulle fantisera om någon annan! Och det kan man lätt förstå, ty på den tiden då detta begav sig, fanns ju inga andra att fantisera om. Icke heller insåg han att de, då de var ensamma skulle kunna förfalla till ett intensivt huvudkliande. Ty det fungerade faktiskt alldeles utmärkt att, på och med egen hand, så att säga, aktivera dessa huvudsaker. Detta kom dock Plutten att inse med tiden, varför han allvarligt fördömde slikt handlande och belade detta brott med det ohyggliga straffet ryggmärgsföruttnelse. Ingetdera av allt detta förunnades dock Ewert och Ada, alldenstund tidningar och mobiler liksom andra, som sagt var, icke stod att finna vid denna tid, och dessutom var de inte helt säkra på hur deras, på hjässan belägna organ, fungerade. Bara att man skulle skämmas för dem. Dessutom var dessa skamliga kroppsdelar fullständigt autonoma och skötte sig själva under hela den så kallade huvudakten. Plutten hade emellertid, i sin outgrundliga vishet och nåd, lagt till ett litet incitament då han ju ansåg att detta med att alstra avkommor var så otroligt viktigt att det under inga omständigheter fick glömmas bort. Så som en liten morot hade han nämligen sett till att de bägge älskande, i slutet av den så kallade herde-stunden, erfor en liten lätt, behaglig pirrning av lust och välbehag, i knävecken. Framför allt i det högra. Denna känsla hade Plutten alltså lagt till för säkerhets skull, trots att det naturligtvis bar honom emot, så att de skulle känna en drift att överbefolka världen. Här hade Plutten sannerligen befunnit sig i valet och kvalet huruvida han skulle lägga till denna klimax eller inte. Han ville ju att snortutarna skulle känna en stark drift att fortplanta sig men samtidigt störde det honom om det skulle upplevas alltför angenämt eller njutningsfyllt. Snortutarna skulle ju varken få njuta eller ha det skojsamt under sin vandring på Plätten. Plätten skulle ju vara en mödosam jämmerdal som snortutarna en dag skulle fröjdas över att få lämna. Men en smula pragmatisk får man måhända tillåta sig att vara, tänkte han och lade därför till denna klimax. Denna sanslöst ljuva pirrning följdes av, för snortutens del, en djup avslappning som oftast övergick i en snabbt insättande och mycket tung sömn, medan snortutan däremot piggnade till å det gruvligaste och började studsa omkring som en guttaperkaboll. Ty för att snortutans ägg skulle bli befruktat så måste hon studsa upp och hoppa jämfota under trettio minuter så att snortutens säd, den så kallade huvudsatsen, så att säga, skakades ned från sädesfältet och in i det lilla röret, det så kallade äggläggningsröret, som löpte från snortutans yttre könsorgan ned till trakten av magen, för att där nå de regioner var som det lilla ägget skulle befruktas.
Studsandet fick även det lilla ägget att vandra uppåt för att, så att säga, möta upp på halva vägen. Där, ungefär på mitten av äggläggningsröret, fanns nämligen den så kallade äggklockan som genast tickade i gång och där det befruktade ägget skulle utvecklas till en snortut under loppet av nio månader och fyrtiotvå sekunder.
Om snortutan glömde bort att utföra dessa intensiva hopp och stutsanden, så kunde ägget fastna på halva vägen och stanna där, och då infann sig ett allvarligt tillstånd, som senare av läkarvetenskapen kom att benämnas äggstanning. Detta tillstånd, som man mycket sällan sökte, var förenat med en stor fara för både moder och ägg, enär det gav upphov till den dödliga sjukdomen äggstockning, och det slutade alltid i stor tragik. Blev emellertid icke snortutans ägg befruktat så uppstod en gång i månaden vad som benämndes äggkastning, varvid det obefruktade ägget kastades ut genom ett litet hål i snortutans rygg. Ungefär vid svanken strax ovanför svansen. Hur som helst så stod nu Ewert och Ada och skämdes för sin nakenhet. Det gjorde ju inte saken bättre att höra Pluttens svavelosande strafftal där Ewert dömdes till att framgent få väta sitt bröd med sitt anletes svett. I vild panik rusade Ewert skamset ut från den lustiga gården alltmedan han försökte skyla doningarna på sin skändligt blottade hjässa med ett litet näpet björklöv.
Att han hade en dumstrut av fågelfjädrar hade fullständigt fallit honom ur minnet. Utanför den lustiga gården var det tyvärr inte lika varmt och behagligt, varför Ewert plötsligt insåg att han nu befann sig ute i kylan. Det framkommer dock inte varuti den tidigare omnämnda älgkons bedräglighet bestod. Hon hade ju blott besvarat Adas fråga. Måhända hade både pluttenister och de sentida kriminologerna varit helt fel ute i sina tolkningar av texten i Den Digra Boken. Hon kanske blott var med som utfyllnad. Om det nu överhuvudtaget ens var en älg. Det kan ha varit en gnu. Detta är svårt att bevisa alldenstund hon faktiskt kunde ha kommit över ett falskt älgpass. Till exempel från en passande. Hur som helst så gav nu lejonet plötsligt ifrån sig ett hidöst vrål, varefter det satt tänderna i den förvånade älgens, eller gnuns, strupe och ruskade om detta arma djur, så till den milda grad att älgkons nacke knäcktes med ett ljudligt snäpp. Varefter lejonet glupskt tuggade i sig de möraste bitarna. Tvärt svalde den dock sista tuggan. och höll nästan på att sätta denna i halsen då den häpet erfor i ögonvrån huru den förvånade Ada, som tappat sin vackra hatt, nu plötsligt blivit otroligt dräktig, storögt och tillika förvånat, beskådade sin snabbt svällande mage, där hon stod med huvudsvålen skymfligt ohöljd, och ej att förglömma, helt orörd. Detta var Pluttens verk. Med lite assistans av Helge naturligtvis, som axlat rollen som donator vid denna obefläckade parningsakt. Generat kröp Ada i väg från den lustiga gården. Varför hon nu kröp har emellertid ingen förstått. Vissa uttolkare av Den Digra Boken menade dock att det kan ha rört sig om ett stavfel eller en missuppfattning vid översättningen av ursprungstexten från det forntida tungomålet Oknug, och att hon inte alls kröp i väg utan dröp i väg. Vare sig med den saken hur som helst. Med ett stön och en, ur djupet av hennes inre kommet vrål, födde hon så, hux flux, tre fullvuxna och atletiska söner, vilka krånglade sig ut genom hennes förlossningsorgan, vilket som tidigare nämnts var placerat, tack och lov inte på huvudet, utan baktill i svanken. Detta lilla organ var dessutom aningen underdimensionerat enär Plutten på ett tidigt stadium bestämt sig för att själva förlossningen skulle medföra kraftiga smärtor. Detta som straff för att Ada norpat och mumsat gurkan från hans gurkodling. Trots att den allsmäktige var den som, även denna gång, iscensatt händelseförloppet.
Straffet skulle därtill gå i arv och komma att drabba alla efterföljande snortutor. Ty Plutten, han var en långsint filur, som dessutom visste hur att regissera ett drama.
Allt nog och emedan. Sönerna fick omedelbart namnen Ingolf, Fingal och Bödvar. Dessa trenne herkuliska bröder var bredaxlade och en och nittio långa, dessutom var de födda med segerhuva som tacknämligt dolde deras intimare kroppsdelar. De rusade ögonblickligen åstad för att göra slut på Ewert med en övermogen och i balsamvinäger inlagd honungsmelon, som av någon outgrundlig anledning låg färdigpreparerad, och klar att användas, på marken bakom Ada. De skulle genom detta dråp bevisa sin blinda tro på Plutten, då de under förlossningen fått en uppenbarelse, varest Plutten, i gestalt av en blind läroverksadjunkt utklädd till en brinnande konsumentupplysare, uppmanat dem att visa sin blinda lydnad gentemot honom, genom att offra sin far Ewert åt Plutten. För säkerhets skull var dock den marinerade honungsmelonen fäst längst ut på en rejäl knölpåk. Plutten fröjdades då, så till den milda grad av detta trohetsbevis, att han, av pur och oförfalskad glädje, återigen lät Helge flyga över Ada och ännu en gång obefläckat sätta på henne, varpå hon strax åter hamnade uti ett välsignat tillstånd. Denna gång nedkom hon med trenne fullvuxna döttrar, Alfhild, Borghild och Svanlög, samtliga var, liksom sina bröder dägeliga och fagra under ansiktet. Därtill var dessa döttrar försedda med en osedvanligt kraftig kalufs på huvudet, som tack och lov, dolde det mesta av deras blygd. Tillsammans med sina bröder kom de sedan att föröka sig såsom kaniner plägar göra, och spred sin rikliga avkomma över världen. Sannolikt var denna inavel förklaringen till att snortutarna blev ett så enfaldigt släkte. Ada överlevde dock icke dessa marterande födslovåndor. Efter att ha gått av på mitten, i höjd med svanken, dånade hon och föll ihop. Till Pluttens försvar kan sägas att han minsann inte var den som övergav en moder i nöd. Speciellt inte en moder som han själv snickrat till, varför hon hämtades hem av sin skapare. Plutten hade insett att Ada var i behov av vissa smärre reparationer och förbättringar.
Bland annat förstärkt korsrygg. Men denna gång hoppade han över den ut och invända bågfilen och nyttjade i stället en oelastisk och anisotrop däxel i vitlöksspäckad furu, samt ett tillbockat dorn av reciprokt syntetiserad svavelkis täckt med kanderade hallon. Han täljde och snidade, raspade och filade, grejade, mojade och donade till dess han var helnöjd med resultatet som, enligt honom själv, var ett sant mästerverk. Han använde åter statistiska metoder och gjorde ännu ett stickprov varvid han fann att detta var en statistiskt säkerställd fullkomligt mer än perfekt snortuta. Urvalet hade dock denna gång varit en aning mer besvärligt, enär populationen nu hastigt hade ökat från två till åtta. Då han nu med stor ansträngning förfärdigat de tvenne första snortutarna samt rekonstruerat Ada så insåg Plutten plötsligt att han inte hade behövt slita så förbaskat med att dana dessa. Han var ju Pluttebevars allsmäktig och hade blott behövt säga: Varde snortut och snortuta. Han förlät sig dock detta misstag, ty det är ju gudomligt att förlåta. Att fela däremot är snortutigt, och av denna anledning kom det inte att trakteras några felor uti de saligas boning. Plutten lyssnade hellre till harpor. Den, under sin levnad så förbittrade argbiggan Maligna Etterkvesa, hade varit just en sådan makalös harpa, så när hon kilade vidare upptogs hon omedelbart i den himmelska salighetens gemenskap. Hon lär förresten vara upphovssnortutan till följande visdomsord: Bättre lyss till den fiol som brast än att aldrig sätta på en harpa.

KAPITEL 26 Ewerts vidare öden. Vad är ben Ulrikismen för något?

Då Plutten förfärdigat den förbättrade Ada så insåg han att denna korrigerade version av snortuta var himmelskt vacker att skåda. Hon skulle onekligen komma att utgöra en enorm frestelse för snortutar, och faktiskt, men dessvärre även för snortutor.
Plutten beslöt av denna anledning, enligt ben Ulrikisterna som kallade Plutten för Arne, att hon skulle iklädas en burk så att ingen annan än hennes make skulle tillåtas njuta av hennes fägring. Denna burk skulle tillverkas enligt följande. Sök en hermetiskt tillsluten burk, helst i plåt, med höjden etthundrasjuttionio cm och med diameter på ca sjuttiofem cm. Det gör inget om det varit grönsakssoppa eller inlagd sill i den men det är strängeligen förbjudet att nyttja en burk som innehållit ärtsoppa med fläsk, eller grisfötter i gelé. Ty ben Ullrikisterna ansåg ärtor, liksom gelé, vara sällsamt orent. Avlägsna burkens botten med en skär nytvagad konservöppnare i rostfritt stål. Det var allt.
Denna rituellt framställda burk skulle sedan träs över huvudet på den förbättrade snortutan och täcka allt ovanför fotknölarna, vilka liksom fötterna, skulle i stället iklädas femtio cm höga rågummistövlar, gärna gröna och med tjock sula. Storlek trettioåtta, varken mer eller mindre. Gummistövlar var dock vid denna tid särdeles svåra att få tag i, och detsamma gällde hermetiskt tillslutna plåtburkar, liksom konservöppnare i rostfritt stål. Av denna anledning plägade man fordom använda sig av trätunnor varuti man förvarat sill. Eller surströmming, om maken eller den övriga släkten önskade vara helt säkra på att snortutan lämnades ifred och förblev orörd. Dessvärre hände det ibland att hon trots dessa försiktighetsåtgärder blev rörd, som när hon mindes sin lyckliga och sorglösa barndom. Då kunde man se hur en flod av tårar sipprade ur burkens nedre öppning.
Framgent kom det att finnas särdeles gott om oljefat, vilka man då lät ersätta trätunnorna. Hade man inga gummistövlar så gick det emellertid lika bra att kapa underbenen i jämnhöjd med burkens nedre kant. Det tillkom maken att utföra detta ingrepp som kunde ske med såg eller yxa. Sågen tog dock lite längre tid. Ägde man ingen yxa eller såg kunde ingreppet utföras med en vass sten. Detta var dock mycket tidsödande och den stackars maken fick ofta ta in på ett vilohem och ligga till sängs i en till två veckor efter utfört värv. Sedan kunde snortutorna, ja åtminstone de som hade kommit över gummistövlar storlek trettioåtta, tryggt vandra ut ur hemmet för att förrätta de dagliga inköpen till hushållet. De övriga fick, efter att ha blivit kapade, försöka stappla fram på stumparna så gott det gick. Ja, det förstås, den nu burkklädda snortutan tilldelades vidare en ledarhund, inte sällan en Afghan, eftersom burken saknade titthål. Jag kan upplysa den intresserade läsaren om att inte mycket blev handlat, och det som blev handlat var ofta fel.
Detta vredgade snortuten därhemma, där han satt i sina kalsonger och sin nätbrynja, där brösthåren nyfiket tittade ut genom maskorna och hårstråna kikade fram ur de svettiga armhålorna. Med en kopp svalkande iste i ena handen och en liten snärtig bambukäpp i den andra inväntade han irriterat dagens aftonvard. Vanligtvis fick den arma snortutan så mycket stryk och bannor när hon återvände hem tomhänt, eller med fel varor, så att hon blev helt stenad. Men nu undrar säkert den intresserade läsaren vad som hände med Ewert, och det är om detta som nu följer att förtälja. Ewert, som blott varit avsvimmad, alldenstund han inte var allergisk mot övermogen och i balsamvinäger inlagd honungsmelon, och därutöver särdeles tjockskallig, hade nu vaknat till liv. Dock erfor han efter sönernas överfall, en molande värk från sin, på huvudet placerade, ”apparat”. Han irrade förvirrat lite hit och dit innan han återfann den lustiga gården. Till hans stora förstämning var grinden stängd och försedd med ett gediget hänglås. Dessutom hängde där nu en skyltmed texten: "Tillträde Strängeligen Förbjudet Överträdelse Beivras". Ewert stirrade på texten. Hit fick han alltså inte återvända. Plötsligt uppenbarade sig emellertid en annan grind bakom honom, med ett plakat med ordet ”ÖSTERUT”. Strax därefter dök det upp ytterligare en grind skyltad med texten ”VÄSTERUT”. Vad han nu förväntades ösa eller väsa till denna Rut förstod han dock aldrig, och förresten, vem fasen var Rut? Han släppte denna fråga och återgick till att fundera på grindarna. Vilken av dessa skulle han nu välja? Grindvalen gjorde honom fruktansvärt osäker och nervös, där som den låg, lojt utsträckt, några meter framför honom och blockerade båda grindarna. Så hiskeligt stor! Han ropade förtvivlat på Ada men fick naturligtvis intet svar enär hon nyss hade stigit upp. Till Plutten alltså. Ewert tassade försiktigt runt den lustiga gården, ivrigt sökande efter sin snortuta, som uppenbarligen nu var förlupen. Med sitt bröst till brädden fyllt av harm över slik trolöshet begynte han ilsket traska tillbaka. Väl framme vid grindarna bestämde han sig för att gå ut genom grinden som uppmanade till att ösa till Rut. Han hade inte den minsta lust att ge sig in i någon valkamp, varför han försiktigt smög sig förbi den enorma grindvalen för att ta sig igenom grinden och påbörja sin vandring bort från den lustiga gården Lilla Heden, och detta valdistrikt, allt medan han förvirrat kliade sig i naveln. Han insåg panikslaget att han var mol allena, och erfor dessutom en dov och molade smärta från sina genitalier som tidigare fått sig en rejäl omgång av knölpåken. Ack, så oerhört han saknade sin snortuta. Hon som varit hans allt. Själv var Ewert tenor och tillsammans hade de framgent kunnat sjunga duett. Ewert gjorde dock sitt val och traskade alltså ut genom grinden som var skyltad med texten Österut. Oförtrutet vandrade han på. Längre och längre österut. Dagar blev till veckor, veckor blev till månader, månader blev till år, år blev till flera år och flera år blev till en himla massa många år, men Ewert fortsatte beslutsamt att, i sin ensamhet, knalla på österut. Han tyckte förskräckligt synd om sig själv.
Då veknade Plutten, ty det kunde han understundom kosta på sig, och beslutade i all sin mildhet att återföra, den nu helrenoverade och lätt modifierade Ada, till Ewert.
Här skiljer sig de heliga texterna åt en smula ty i Varanen, ben Ulrikisternas motsvarighet till pluttenisternas Den Digra Boken, står att läsa att Ada vid återvändandet, var iklädd en burk medan Den Digra Boken beskriver återkomsten som följer: Den gode Plutten varkunnade sig över Ewert prekära predikament, och i all sin godhet ville han nu återbörda Ewerts snortuta. Men då han nu omskapat henne till en så behagfullt vacker varelse förmådde han icke att skiljas från denna, rekonstruerade skapelse, utan tog, med hjälp av en nyskapad jordfräs och en skelögd sork, ut hennes röst samt personlighet och placerade dessa uti en nyfångad bäver, som av någon anledning förirrat sig utanför tid och rum. Dessvärre råkade jordfräsen åstadkomma en smärre skada på hennes röst men personligheten lyckades Plutten pillra ut utan komplikationer. Så timade det sig att Ewert en dag stod upp i arla morgonstund, någonstädes Öster om Lilla Heden, och fann en nyvaken bäver vid sin sida. Men då Ewert aldrig tidigare skådat en sådan varelse så visste han ju inte att detta var en bäver, och eftersom bävern sade "Hej Ewert! Vad jag har saknat dig!", visserligen inte med Adas ljuva altröst utan liksom mer i falsett, så tog han för givet att detta var Ada, hans snortuta. Visserligen tyckte han att hon inte var sig riktigt lik, enär hon nu förärats ett enormt överbett med två gigantiska framtänder, men saknaden efter sällskap förblindade honom. I stället gladdes han i sitt hjärta och prisade Plutten. Ty vad är en snortut utan sin snortuta? Platt ingenting, även om hon nu råkar se ut som en bäver, och lukta som en. De framlevde sedan sina dagar i en ganska platonsk relation där kyskhet nästan var en självklarhet, liksom fortsatt vandring österut. Hur långt österut kan man egentligen vandra?
När tar österut slut?
Hur stor var egentligen deras pannkaksvärld?
Sådana frågor satt de tu och grubblade över vid lägerelden om kvällarna. En dag kom de dock fram till slutet av österut och där satte de bo. De satte honom på en liten piedestal som av någon märklig anledning var placerad exakt där österut tog slut och där fick sedan Bo sitta och se vacker ut. Och det var ingalunda lätt, enär han var en korsning mellan snortut och bäver. Och en dylik är sanna mina ord, ej fager att skåda. Det förhöll sig nämligen som så att Ewert och Ada hade misslyckats med att leva i fullständig kyskhet och lille Bo var frukten av en särdeles passionerad natt. En i sanning magisk natt då stjärnorna tindrade och Ewert gav fasen i att Ada luktade bäver, enär åtrån, åstundan och lidelsen, fullständigt hade satt hans luktsinne ur funktion. De levde sedan lyckliga i åttahundrasjuttionio år till dess de förolyckades vid ett gemensamt dammbygge. Det var under insamlandet av det allra sista dammet till sitt bygge de så utomordentligt hjärtslitande nös ihjäl sig och det var synnerligen tragiskt ty de hade precis tömt dammlagret på den sista dammråttan så i lagerlokalen rådde nu total dammtorka. De fick dock blott ett enda barn tillsammans, och denne lille parvel, som de gett namnet Bo, lär förresten ha förblivit sittande på sin piedestal till dess han trillade av pin, eller mer korrekt, av piedestalen. Här bör det även nämnas att Bo, medan han fortfarande satt på sin piedestal, hann skapa ett dammode till sina båda föräldrar, men denna högstämda lyriska dikt gick dessvärre förlorad.
Den förbättrade Adas rekonstruerade lekamen behöll, som sagt var Plutten hos sig.
Denna fullkomliga himlakropp som han förärat henne värderade han synnerligen högt. För säkerhetsskull förvarade han denna omdanade snortuta i ett inbrottssäkert himlavalv, dit blott han hade nycklar. Hon kunde ju komma till användning längre fram, om han skulle få för sig att skapa ett nytt världsallt. Vem vet? tänkte Plutten, en vacker dag kan en underbart skön snortuta utan personlighet och röst kanske komma till användning. Kanske rent utav vinna någon skönhetstävling eller dokusåpa och bli superkändis. Eller schlagersångerska? Eller varför inte politiker? Ty det fanns faktiskt politiker som aldrig fick någon röst. Vad beträffade Adas sex barn fick de emellertid, enligt Den Digra Boken, behålla sitt tidigare utseende bortsett från utseendeförändringen vid normalt åldrande. Alldenstund allt detta utspelade sig på den tiden då det begav sig, vilket är för mycket länge sedan, och de dessutom var de enda snortutar som stod att finna på Plätten, så fanns det ingen som kunde opponera sig mot deras incestuösa förbindelser. Ewert och hans bäver befann sig ju väldigt långt därifrån, ända vid slutet av österut.
Så kom det sig att de första snortuttingar som föddes på naturlig väg inte hade någon pappa eller mamma utan en morbror och en faster. När sedan dessa snortuttingar i sin tur vuxit upp och blev föräldrar …ja, då blev det krångligt med släktskapet.
Men förökade sig det gjorde de med besked och snart hade snortutenheten spridit ut sig över hela Plätten. Här uppstår nu ett lämpligt tillfälle att förklara utseendet på de olika stammar som Adas barn gav upphov till.
Alfhild och Ingolf som båda vid födseln visat sig vara veritabla rödskinn enär de uti moderlivet så olyckligt drabbats av rödsot, fick en hel hoper med avkommor som ärvde denna behagligt körsbärsröda färg. Dessvärre så uppvisade både Alfhild och Ingolf efter ett antal år ett starkt minskat intresse för parningsakten, och detta oaktat Pluttens uttryckliga uppmaning att sätta många avkommor till världen. Förmodligen kände de sig allt för uppmanade varför de helt enkelt tappade lusten för slika lekar. De beslutade sig därför att, trots Pluttens indignation, framleva sina dagar i total avhållsamhet. Pluttens förtrytelse var enorm över denna, deras halsstarrighet. Han förbannade för all framtid Ingolf och Alfhild samt all deras avföda. Trots att de senare ingalunda var det minsta avhållsamma. Dessa avkommor kom, enligt Den Digra Boken, att ge upphov till Den Röda Stammen. Filobert, som var Alfhilds och Ingolfs förstfödde gick hädan under själva förlossningen, enär han var synnerligen förgänglig. Han var nämligen allt för gänglig för att överleva. Eftersom han var lång som en slaga och tunn som ett rö, så bröts han tyvärr sönder i flera mindre bitar vid framfödandet. Han förärades dock nåden att upptagas till de saligas boning där han med tiden blev en av Pluttens allra käraste ärkeanglar. Filobert erhöll i samband med denna utmärkelse namnet Jansson. Han kom, under sin himmelska tillvaro, att syssla med metavetenskap, vilket ledde till att han blev en hävert på att fiska. Tills den dag han så sorgesamt snubblade på Helges luta och föll.
Borghild och Fingal som båda var vackert blålila, på grund av kraftig syrebrist under förlossningen, behöll denna färg resten av sitt niohundraåttiotre års långa liv.
Dessutom nedärvdes färgen till alla kommande släktled som även de var klädsamt blålila i skinnet. Sålunda uppstod Den Blå Stammen. Svanlög och Bödvar, som var märkligt spygröna i hyn, då de sedan födseln varit gröna av avund på sina röda och blå syskon fick de båda ärtgröna barnen Ngangu och Indira, vilka var upprinnelsen till Den Gröna Stammen. Dessa tre stammar spred sig i åt Söder, Norr och Väster. I Öster fanns dock blott Bo, men innan han trillade av pin hann han emellertid befrukta sig själv och nedkom med en dotter med vilken han senare fick barnen Kasper och Melinda, vilka i sin tur förökade sig som bananflugor. Vilken stam dessa gav upphov till blev dock aldrig klarlagt eftersom detta inte omnämnts i Den Digra Boken. Snarare var det väl så att dessa gnagare fördärvade ett antal stammar.

KAPITEL 27
Varvid vi får en djupare inblick i snortutarnas relation till omvärlden samt deras syn på sig själva. Därtill en mindre överblick över andra trosinriktningar som snortutarna behagade hängiva sig åt.

Så som tidigare är förmält ansåg sig alltså snortutarna minsann vara mer värda än allt det övriga livet på Plätten, och allt omkring dem, ja hela världsalltet, var skapat blott för deras skull. Aldrig någonsin skulle väl en from och rättrogen pluttenistisk snortut komma på den vansinniga idén att ifrågasätta detta självklara faktum.
Blotta misstanken om att de, snortutarna, råkade komma att existera på grund av betingelserna på Plätten betraktades som grov hädelse och opluttaktighet och detta plägade pluttenisterna på den tiden, vilket även detta tidigare har nämnts men som tål att upprepas, strängeligen bestraffa. Nej minsann! Naturligtvis var betingelserna på Pluttens platta Plätt som de var för att tillgodose snortutarnas behov. Hela Världsalltet var danat blott och bart för att snortutenheten skulle kunna komma att existera där. De placerades, så att säga, vid redan dukat bord. Luften var till för att de skulle kunna andas, och för att de i framtiden skulle kunna flyga på charterresor, och på andra sätt förpesta, till exempel genom att bygga enorma fabriker som spydde ut mängder av föroreningar.
Vattnet var till för att de skulle ha något svalkande att dricka, bada i, släppa ut olja i eller bara slänga annan skit och avskräde i, så som sopor, plast, fabriksavfall, och militäravfall. Marken var naturligtvis till för att de skulle ha något att stå på, så att de inte föll ut i tomheten under sin pannkakevärld, samt naturligtvis för att kunna gräva i efter rikedomar, till exempel olja, kol, guld och diamanter. Eller begrava döda snortutar eller radioaktivt restavfall i. Jo visst ja, man kunde ävenledes odla där. Att påstå att de själva råkade komma att existera tack vare eller på grund av dessa förutsättningar eller rätta betingelser, så som att atmosfären hade rätt sammansättning och temperaturen var sådan att vatten förekom i flytande form, ansågs som så befängt att det straffades med bålet eller något annat plågsamt avdagatagande, som de mest kreativa bönhasarna tänkt ut och som gemene snortut, som en nöjsam muntration, kunde få bevittna på Stora Torget en fredagseftermiddag tillsammans med familjen. Vi må ändå ödmjukt betänka att detta tilldrog sig på den tid då det begav sig, och detta var långt innan snortutarna hade tillgång till television och kunde njuta av sport, vidrigt realistiska nyhetsreportage, bloddrypande skräckfilmer och förnedrings-TV hemma i stugorna. Och om en snortut överlevde en stor katastrof som Plutteniiklagat, utplånade snortutens hela by med alla de övriga femhundrasjuttiotre innevånarna, så tackade överlevaren Plutten av hela sitt hjärta för att just han överlevt, men funderade sällan på var Plutten höll hus medan de andra byborna dött som flugor i samma katastrof.
Och om han, mot all förmodan, skulle råka fundera över det så insåg han naturligtvis omedelbart att det med största möjliga sannolikhet, gränsande till obestridlig visshet, berodde på att han var speciellt älskad av Plutten. Eller rent utav utvald till något större. Liksom headhuntad av den allsmäktige. Fast å andra sidan kan det ju ha varit som så att det var de omkomna femhundra-sjuttiotre byborna som var de utvalda. Plutten kanske hämtade hem dem till sitt paradis på grund av sin oerhörda kärlek till just dem. Kanhända fick överlevaren bli kvar på Plätten som straff. Eller så var både de förolyckade och överlevaren utvalda.
Det gick faktiskt att tolka som man ville och det var ju, ur snortutarnas synvinkel, synnerligen praktiskt. Sannerligen ett sällsamt och märkligt släkte. Detta snicksnack om Försynen ansåg även den på sin tid så oförfärade och djärva religionskritikern, Marit Af Svinknorr, vara ett himla ofog. Hon knåpade för den skull ihop en liten pamflett där bland annat följande lilla vers stod att läsa:

Försynen
Snortutar har en sällsam benägenhet,
att tacka Plutten eller Försynen,
om de överlevt en katastrofal belägenhet.
Men då höjer jag på ögonbrynen.

Var fanns denne Plutt? Måste man sig fråga.
För alla dom som i gräset fick bita.
Saknade de den rätta trons låga?
Eller var Plutten tvungen
att just då gå och skita?

Denna lilla smädeskrift stod henne dock dyrt. Hon landsförvisades och fick tillbringa återstoden av sitt liv på en liten flotte, mitt ute på havet. Inte en enda gång fick hon gå i land, vilket i och för sig, efter några år till havs, gav henne rejäla sjöben, men detta störde henne emellertid inte, alldenstund hon aldrig varit särskilt förtjust i sina krumma, och enligt henne, anskrämligt fula ben. Hon lade sig därtill till med en säregen gångstil där som hon vandrade runt på sin fyra gånger fyra kvadratmeter stora timmerflotte. En så kallad sjögång. Hon träffade under alla sina år till havs aldrig någon beckbyxa varför hon förblev sjöjungfru fram till sin död. Efter att ha levt i fyrtiotre år till havs på sin flotte var hon tämligen vattenled och hon kom att gå hädan i så kallat sjöslag. Detta kom, som slaganfall plägar göra, som en blixt från klar himmel, varvid hon segnade ner på sin lilla flotte, oförmögen att röra sig. I sitt förvirrade tillstånd begynte hon yra där hon låg, och trodde sig språka med en havande. Denna ande avslöjade för henne platsen för en enorm havskatt och fann hon skatten så skulle hon bli så ofattbart förmögen och oberoende, att hon kunde återvända och tryggt gå i land. Anden skänkte henne därtill en stor slev som hon kunde nyttja till sitt havslevande då hon grävde sitt vattenhål i havet för att finna skatten, men även en havstång, för att bättre kunna hålla vattenbalansen då hon balanserade på vågorna och slevade efter skatten. Tyvärr så avled hon efter att i en vecka legat i solen på sin lilla guppande flotte, totalt uttorkad. Ja, det fanns faktiskt en hel del snortutar som med tiden kom att tycka att detta, med att i tid och otid rapa ur sig ett ”Tack Gode Plutten!”, var ett ofog. Särskilt i de fall när de genomgått en lyckad medicinsk eller kirurgisk behandling av en läkare och blivit botade från någon livshotande åkomma. Det vore mer på sin plats, ansåg de, att utbrista i ett ”Tack Gode Doktorn”. Men på något förunderligt sätt lyckades alltid Plutten snika åt sig äran av den framgångsrika behandlingen, och detta genom att man menade att Plutten verkat genom doktorn. Men om behandlingen fullständigt sket sig och patienten dog, så förärades dock doktorn hela äran, och var den som fick bära hundhuvudet. Och det ställde till mycket besvär för den gode doktorn eftersom det dels var tungt och otympligt att kånka runt på, dels ganska kladdigt och kletigt.
Framför allt om hunden nyligen blivit dekapiterad. Ja, att hela tiden nödgas släpa runt på detta makabra ting underlättade ju inte direkt patientkontakten. Framför allt inte när patienten var djurvän, eller hundägare. Eller ännu värre, ägare till den nu dekapiterade jycken.
Nu tillbaka till de olika trosinriktningarna. Ty på den tiden fanns det även snortutar som löst de existentiella brydsamheterna på annat sätt och benämnde sin himmelska fadersgestalt vid andra namn. Som exempel kan nämnas Arne, som dyrkades av ben Ulrikisterna, vilka framför allt återfanns på de områdena på Plätten varest kamelerna bor och dadelpsalmerna växer. ben Ulrik var även han en snortut, men Arne var, vad jag hört, faktiskt varken eller.
Eller möjligen både och. ben Ulrik hade mött sin variant av Plutten på Berget, som låg otroligt mycket sydväst om Öknen, då han satt i djup kontemplation över en räksmörgås. Då hade, enligt ben Ulrikisternas heliga bok Varanen, Arne uppenbarat sig i gestalt av en djupfryst åttafotad och grisskär igelskotte, ty Arne, liksom Plutten, hyste nämligen en närmast patologisk böjelse för att bevara sitt inkognito. Denna grisskära igelskotte dök oförhappandes upp bland räkorna, dillen och majonnäsen på mackan, och avbröt ben Ulriks djupa begrundan, liksom även hans lunch. Den talade till honom med en märklig munart som ben Ulrik ej riktigt förstod. Emellertid så kom där, väldigt lägligt faktiskt, en snutfager snortuta gående, liksom på beställning, och som dessutom visade sig vara från en by i den delen av landet, varest man talade just denna sällsynta munart. Det kan man väl kalla ett sammanträffande?! När denna finhyllta sylfid hört vad igelskotten hade att förtälja vek hon sig av skratt och gjorde en volt varvid spänningen plötsligt steg.
Från noll till en Volt på ett kick. Ben Ulrik som, liksom alla snortutar, var förskräckligt förveten höll formligen på att försmäkta av ren och skär nyfikenhet eftersom spänningen stigit så dramatiskt. Och snabbt. Det riktigt pirrade i huden, och luktade ozon. En ström av frågor for igenom hans arma huvud. Den väna snortutan berättade då fnissande, på ben Ullriks bygdemål, vad igelskotten hade sagt. Den hade frågat hur det låter när ett träd faller i en skog där ingen finns som kan höra det? Detta började nu ben Ulrik att meditera över och en tidig morgon efter fyra veckors djup försjunkenhet, då regnet öste ned och räkmackan för länge sedan spolats bort av nederbörden och nu blott återstod som ett kärt minne, så kom svaret, likt ett uppvaknande, en omedelbar insikt. Marsipan! ben Ulrik hade nått upplysning och hans ögon var nu ej längre beslöjade. Han såg nu allt klart och tydligt. Även boken som låg framför honom. Troligen hade sorkar gnagt sönder dess rötter varvid det enorma trädet vält med ett fasligt brak under skyfallet. Detta hade dock ben Ulrik ej hört eller märkt av enär han varit försjunken i ett djupt meditativt tillstånd. Han tog dock upp denna bok och studerade den ingående. Han vände och vred på den. Luktade på den samt bläddrade och ögnade igenom den. Det visade sig vara den första upplagan av, den av självaste Arne författade, Varanen. Bokens blöta bark var fullristad med, mestadels på grund av skyfallet, särdeles sura tecken men då boken fått torka gick de emellertid att tyda. Med frid i sinnet, och släpande på denna enorma bok, återvände han nu hem, varest som tidigare sagts kamelerna bor, och förkunnade för allt och alla denna nya lära som efter honom kom att kallas ben Ulrikism. Ben Ulrikismen ansåg att ben Ulrik, Hassan Profäten och StyrLeif Den Milde blott var Profäter, med ä, till skillnad från Pluttenismen som ansåg att StyrLeif den Milde var Räddare. Räddare än vem då? frågade sig vissa snortutar, men de fick emellertid aldrig något svar. Dessutom var Arne den ende sanne guden och hade minsann ingen Helge And som kompis och medhjälpare. Arne ansåg nämligen att själv är bäste dräng och ju fler kockar desto sämre soppa, och på tal om soppa så hade ben Ullrikisterna en festemånad som fick namnet Marsipan för att hedra minnet av ben Ulriks upplysning och mottagande av Varanen. Då festades det hej vilt dygnet runt i en månad. Allt fick då ätas, även konverterad gris. Och drickas, utom produkter gjorda på destillerade igelskottar, ty detta var strängeligen förbjudet, men man fick mecka. Nu förhöll det sig tyvärr så att då detta timade sig fanns inte mycket att mecka med, vilket var väldigt tragiskt för dem som, redan då detta begav sig var bilintresserade, vilka, måste erkännas inte var speciellt många. Det kom dock först längre fram i tiden. Intogs, Arneförbjude, destillerad igelskotte i gelé eller i smoothies så bestraffades det.
I Varanen fanns noga nedpräntat hur man lämpligen tuktade slik överträdelse. Där stod nämligen att läsa: ”Om Du i en igelskotte sätter Dina tänder så må man hugga av Dina händer.” Ur ben Ulrikismen utvecklades med tiden, liksom hos alla tidigare och senare -ismer, ett antal fundamentalistiska och militanta fraktioner som med våld ville sprida sin lära över Plätten. För slik är snortutens natur, att hans tro förstärks om flera tror som han, ty ju fler som tror som han, desto sannare måste ju hans övertygelse vara.
En märklig form av logik som snortutenheten dock hade en viss benägenhet att hemfalla åt. Denna mer fundamentalistiska variant av ben Ulrikism, liksom alla fundamentalistiska varianter av alla kända ismer, spirade för det mesta ur en blandning av religion, politik, fattigdom. Men, nota bene, framför allt ur en enorm kunskaps-förbistring och enfald. Och enfald hade snortutenheten gott om. Nu bör i rättvisans namn tilläggas att även pluttenisterna långt in i historien ägnat sig åt militant mission. Pluttenisterna gav helt enkelt hedningen ett enkelt val. Erkänn Plutten eljest slår vi ihjäl dig, och det mina vänner är ju ett sätt att missionera.
Dock blev detta tillvägagångssätt, åtminstone i de mer upplysta delarna av Plätten, med tiden en sedan länge övergiven metod att skaffa anhängare. Av denna anledning började pluttenisterna i stället värva proselyter bland de allra armaste och fattigaste snortutarna med hjälp av mat, mediciner, sjukvård och sängplatser, och detta fungerade också. Lite grann i alla fall. Åtminstone fram tills det att de blev mätta, botade eller utvilade. Låt oss nu hänge oss åt en smula genusfunderingar. Betänk att nästan alla dessa översinnliga gudaväsen, oavsett -ism, var av hankön. Det vill säga spermieproducenter. Möjligen var Arne, vilket tidigare nämnts, androgyn, hermafrodit eller möjligen ett neutrum. Det vill säga både spermie- och äggproducent, eller inget av detta. Att ett sådant väsen skulle vara alltigenom äggproducent syntes ju rent befängt. Jag menar; Vad då? En äggproducerande snortuta, kommen från jamset under en stortånagel? Och dessutom den vänstra! Därtill var de andliga vägledarna, oavsett trosinriktning, snortutar. Snortutorna sågs ju som lite orena och det är klart att jamset under en stortånagel inte är speciellt fräscht. Vilken gudom som var den enda sanna, Plutten, Arne eller Pluttens adoptivson Styrleif den Milde, var en källa till ständiga konflikter mellan de olika trosuppfattningarna, och föranledde allt ifrån hätska verbala dispyter till veritabla krigshandlingar och förföljelser. Ty så förnuftiga var snortutarna att de även gladeligen hade ihjäl varandra i sina gudars namn, och under en period förekom en förskräcklig massa korstråg. Man kunde se dem överallt i handelsbodar, där bodknodden var pluttenist. Dessa helvita tråg var försedda med vackra röda korsband på vilka små stångjärnshammare i miniatyr var fästade med små, små korsstygn. Dessa tråg fylldes sedan med lämpligt antal gjutjärnsgrytor varefter man kunde dänga dem i huvudet på någon icke rättrogen, en så kallad Pluttförnekare.
Dessa otrogna ansågs nämligen sakna rätten att existera. Med tiden kom det att finnas en uppsjö av trosinriktningar på den lilla Plätten. Förutom inriktningarna Tanga, Spets, Bikini, Mamma och Boxer liksom deras underavdelningar Small, Medium, Large, XLarge och XXLarge, så förekom även ben Ulrikister, Pluttenister, Styrleifister och många, många fler. Vi må heller icke förglömma snuttjullarna som dyrkade Snulle. Denne Snulle hade ett hov av mindre gudomar under sig, alla med sin specifika uppgift. Ungefär som ministrar med sina departement. Snuttjullarna traktade emellertid inte efter en evig tillvaro utan brann mer för att slutligen utslockna. De större trosuppfattningarna och -ismerna benämndes världsreligioner, enär de hade så många anhängare, men även inom varje sådan världsreligion förekom ett överflöd av mindre åsiktsgrupperingar, som också de var övertygade om, och hävdade att de var innehavare av den allena saliggörande tron. Där fanns ”De troende", "De starkt troende", "De starkast troende", "De sant troende” liksom "De starkast sant troende", "De enda sanna och starkast sant troende som dessutom har rätt, och ”De enda sanna och starkast sant troende som dessutom har rätt, och säg för djävulen inte emot för då slår jag ihjäl dig". Och många, många fler. Alla byggde de praktfulla helgedomar där de dyrkade sin speciella "twist" av gudomen och detta var sällsynt befängt, enär det i mångt och mycket var samma allsmäktiga väsen de tillbad. Fast detta var snortutarna helt ovetande om. Och det är vidare ingalunda förvånande att dessa väsen var så lika varandra då de ju egentligen var en och samma, eftersom de alla skapats av snortutar. Ty, ”Av snortut är du kommen och lik en snortut skall du varda”. Ovanstående citat är hämtat ur den förantika skriften ”Hur man skapar sig en Skapare”, med undertiteln ”Handbok för maktlystna”. Det kom med tiden att även finnas de som verkade för religionsfrihet, det vill säga frihet från alla religioner. Dessa stackars satar förde emellertid en lönlös kamp ity snortutenheten vurmade för religioner och ismer av alla de slag och försvann en, så dök det alltid upp några andra som, så att säga fyllde den vakanta platsen. Den ena knepigare än den andra.

KAPITEL 28
Krig och synen på ”de andra”.

Ja, snortutarna ägde en sådan visdom så att innan två krigshärar drabbade samman på slagfältet, för den sedvanliga ”Nu-ska-vi-se-vem-som-har-rätt-slakten, så hade de båda stridande parterna, som båda givetvis var övertygade om att de hade rätt, förärats Pluttens välsignelse av en militärbönhas, liksom löftet att fullständigt få massakrera fienden och själva gå segrande och helbrägda ur drabbningen. Vederkvickta av bönhasens betryggande ord drabbade så de två härarna samman med buller och brak och under glada tillrop "hej hå, hej hå ", från de högre befälen, som tryggt kurade ihop sig i någon bunker, på betryggande avstånd från slaktningen.
Där kunde de i lugn och ro åse hur den så kallade ”kanonmaten” slog ihjäl varandra med liv och lust. Plutten, likt de högre befälen, lyste även han städse med sin totala frånvaro. Sannolikt för att han ogillade att bekämpa sig själv, alldenstund han lovat att bistå bägge de stridande parterna på slagfältet. Han gillade mer när pluttenister och ben Ullrikister slogs för då hade han lättare för att välja sida.
Han ogillade nämligen att bli kallad för Arne. Så när som pluttenisterna bekämpade varandra inbördes satt han och forne kompisen Jansson troligen i var sin länstol och slötittade på matchen. Plutten bland molnen och Jansson i sin underjordiska ungkarlslya, under det att de svepte var sin bira och mumsade snacks, samt hejade på var sitt lag. Pluttens bira var förvisso alkoholfri medan Janssons bärs var minst artonprocentig.
Sannolikt hade de även slagit vad om vem som skulle gå segrande ur striden. Hur detta ens var möjligt när, åtminstone Plutten, häckade utanför tiden, har jag ingen förklaring till. Var Janson befann sig, med avseende på tiden, är även det ett mysterium, men eftersom han uppehöll sig i underjorden så är det väl inte otänkbart att han, beträffande tiden, även uppehöll sig under denna. Det vill säga under tiden som tiden gick. Vart den gick och varför den gav sig i väg förstod aldrig snortutarna.
Det är inte omöjligt att den plågades av att vara still då det torde vara allom bekant att tiden lider. Måhända den led av någon bokstavsdiagnos, eftersom den aldrig kunde vara orörlig, och det fanns till och med tillfällen när den inte blott gick, utan flög i väg. Dessutom verkade det som om den på något sätt blivit förorättad ty den inte bara gav sig av, utan den vägrade även bestämt att komma tillbaka. Måhända var den rädd att någon skulle slå ihjäl den, eller för att bli rånad, eftersom tid är pengar.
När vi nu förvillat oss in i tankar om tiden så må vi ej förglömma att den var en särdeles skicklig medikus, enär den läkte alla sår. Tyvärr så var den dock bättre förr, då den varken var ur led eller en enveten illusion. Hur som helst med detta. Det började sakta dyka upp snortutar som inte satt sin tilltro till några översinnliga väsen. Dem förföljde och torterade man så det stod härliga till, enär inget fick undergräva de andliga vägledarnas auktoritet. Herre Plutten! Då kunde de ju förlora all sin makt och rikedom! Och den växande naturvetenskapen ansågs utgöra ett enormt hot med sina vanhelgande upptäckter. En oerhörd styggelse i pluttenisternas ögon. Att bara understå sig till att snoka i Pluttens skapelse! Tänk vad de skulle kunna hitta! Eller ännu värre, inte hitta. Ovan sagda gällde samtliga snortutars trosinriktningar oavsett vilken typ av snortut de tillhörde. Ja, det förhöll sig faktiskt som så att det fanns ett antal olika undertyper, eller varianter, av Astrosus Snortutis Verissimus, beroende på var på Plätten de förekom, och här ämnar jag blott beskriva de tre största. Pluttenisterna hade sin egen förklaring till dessa olikheter och den stod att finna i Den Digra Bokens skapelseberättelse, medan vetenskapen hade en annan förklaring. Dessa undertyper skilde sig lite åt beroende på utseende och sedvänjor. Emellertid hade alla två armar och ben, en lurvig svans, sin navel placerad på höger skinka, genitalierna på hjässan och såg, bortsett från färgen, exakt likadana ut. Ja, naturligtvis undantaget smärre individuella variationer. Dock så skiljde sig snortutorna från snortutarna genom att vara utrustade med juver, samt ha en annan utformning på den ”apparat” de begåvats med på hjässan. Hur skilde sig nu då de olika undertyperna åt? Jo det fanns nämligen gröna, blå och röda snortutar, vilka benämndes Gröna, Blå och Röda snortutar. Då Eder ödmjuke förtäljare framför allt är bevandrad i de Grönas historia så får dessa stå som exempel på snortutarnas syn på "de andra". Tilläggas kan att det inte blott var arten Astrosus Snortutis Verissimus som ansåg sig utgöra "skapelsens krona". Nej, denna befängda uppfattning ägde även de olika undertyperna, liksom de olika varianterna av undertyperna, likväl som de senastes många varianters undervarianter, ty sådana fanns det med. Dessa var inte helt gröna, röda eller blå utan mer nyanser av dessa färger. Det hade nämligen med tiden skett en viss uppblandning av de olika snortutarna. Så när de Gröna reste runt och upptäckte, vad de benämnde "sin värld”, så kom de i kontakt med de Röda liksom med de Blå. Dessa, senare nämnda hade, tvärt emot vad som påstods i Den Digra Boken, med tiden fått sin vackra blålila färg för att bättre kontrastera mot de gyllengula rapsfälten, varest de plägade slita dag som natt med att, med endast handkraft, pressa ut oljan ur rapsfröna. Dessa blå oljearbetare syntes städse oförtröttat vandra runt i rapsodlingarna. Merendels försjunkna i sina egna tankar. Dessa så kallade oljetankar höll dem vakna och alerta så att de inte missade ett endaste litet rapsfrö. Alla dessa enorma rapsfält, som dominerade deras kontinent var den grund på vilken hela deras ekonomi vilade. Denna raps nyttjades bland annat till att göra rapsgrynsgröt, vilket var deras huvudsakliga näringskälla, och tillika nationalrätt, men nyttjades även som byggnadsmaterial. Så hade, som ett ringa exempel, hela det kejserliga palatset, som blott och bart benämndes Hela Det Kejserliga Palatset, uppförts i gedigen inhemskt odlad raps. Hela detta storslagna bygge vilade på en bastant bakgrund, en särdeles stabil grundkonstruktion, som bakats enligt ett speciellt grundrecept och armerats med rapsstjälkar. Men deras viktigaste inkomstkälla var dock handel med rapsprodukter och när de Gröna kom i kontakt med dem upprättade de snart handelsförbindelser med varandra. De Gröna fick rapsolja av De Blå, och De Blå fick smittosamma sjukdomar av De Gröna. Likväl som huvudvärk.
Dessutom förekom hos De Blå en liten märklig snigel vars slem kunde nyttjas till att spinna tråd. Av denna speciella tråd kunde man väva vackra handeldvapen, vilket de Gröna hade en stark böjelse för. Ja, detta hade de i och för sig gemensamt med samtliga snortutar, för om man nu inte ägde klor och huggtänder, som deras föregångare gjort, så fick man nöja sig med handeldvapen. Med tiden kom dock snortutarna att upptäcka hur de kunde framställa klor. Liksom Tabun och Sarin. Vilka de framgent kom att nyttja som stridsgaser. När det gällde stridsgaser fanns det emellertid många förbud. Man fick, som ett exempel, icke vara i gasen utan att bära en skyddsmask. Dessa, mot gas så skyddande maskar, insamlades i stora mängder på maskören. Sådana grusbankar stod att finna lite varstans på Plätten, och där sågs ofta, av krigsmakten städslade snortutor, krypa omkring och plocka mask i stora hinkar. Sedan infördes maskarna ytterst försiktigt i en glasburk, till hälften fylld med jord, av maskinföraren, varefter denne sorgfälligt skruvade på det perforerade locket. Denna maskinnehållande glasburk förvarade de stridande snortutarna i en liten lättåtkomlig bärkasse av spunna blåbär utanpå sin stickade bärsärk av repade smultron, tillsammans med en bärvåg och eventuellt funna blåbär. Vid ett eventuellt gasangrepp så gällde det för de stridande att inte hålla masken utan att skyndsamt plocka fram den och kvickt sätta på den. Härvidlag fick man inte maska utan påsättandet måste gå undan. Skulle en maska gå så var det troligen kört för den arme kämpen. Här dristar jag mig till att understryka att det minsann ingalunda är helt lätt att sätta på en mask. Framför allt inte under stress. Försök gärna själva, så får ni se. Resultatet blev att de stridande nästan aldrig hann med att trä på masken innan de dog av stridsgasen. Allt eftersom jämställdheten bredde ut sig kom även snortutor att ingå i försvaret. Snortutorna nyttjade hellre en maskara. Denna ara hade försetts med en grotesk mask i vilken man stansat ett antal hål, så kallade maskhål. Maskens insida var klädd med en gasbinda, vars uppgift var att binda gasen innan den hunnit inandats, av aran. Maskaran knöts därefter fast framför den stridande snortutans ansikte, vilket givetvis inte hjälpte alls vid en gasattack. Så tyvärr fungerade inget av det ovan sagda. Man gjorde då ett sista tappert försök att odla maskrosor, men dessvärre tappade rosorna masken långt innan denna var färdigbildad. Försvarsmakten lade av denna anledning ned alla planer på att begagna sig av skyddsmaskar, maskaror och maskrosor. Med denna lilla utsvävning kom vi visst, åter igen ifrån ämnet, varför vi i nästa kapitel skyndsamt återgår till De Grönas möte med De Blå.

KAPITEL 29
Svantes Delirium. och röda slavar

Dessutom plägade de Blå traktera sina långväga gäster med opiumspäckad skogspipare i härsknad bambusylt, som tillreddes enligt ett mycket ålderdomligt recept och omgärdades av en sällsam rituell ceremoni. Denna esoteriska teknik hade funnits länge i deras rike, ja i minst åttahundra år och upphovssnortuten, som egentligen var en snortuta, hade hetat Polly Estersdottir, och därför kallades delikatessen för Svantes Delirium. Ty även De Blå betraktade snortutor som lite lätt underlägsna varelser. Denna rituella rätt, som endast fick tillagas av en nittiofyra år gammal och obefläckad Blå snortuta, och endast ätas vid fullmåne, framställdes på följande uråldriga vis. Första dagen i månaden Jappur Naas då det var som allra varmast, tog snortutan en rejäl slev bambusylt under var armhåla. Sedan gällde det att knipa. Det var dessutom av största vikt att hon icke tvättat sina armhålor på nio veckor. Ej heller skulle de vara rakade. Denna sylt fick sedan ligga kvar i armhålorna och jäsa i lugn och ro till dess rätten skulle serveras, vilket brukade dröja omkring sex veckor. Då dessa veckor gått begav sig snortutan till skogs endast draperad i ett hönsnät som hon bar knutet om midjan. Detta för att hålla ihop den värmande fårskinnspälsen. Fortfarande med bambusylten i sina orakade armhålor, eftersom det var en fördel om hon svettades ymnigt. Den åldriga snortutan vittjade sedan, med sina knotiga fingrar, de tidigare utsatta skogspiparefällorna, och icke sällan hade åtta till tio små näpna skogspipare fastnat. Fångsten bars sedan hem i en av alabaster vackert flätad korg och väl hemma ansades skogspiparna sorgfälligt från alla fjädrar, varefter de späckades med opium via näbben till dess de storknade och dog. De nu avdödade, men intill bristnings-gränsen, opiumspäckade skogspiparna mortlades och maldes sedan omsorgsfullt, med hjälp av en så kallad malkula, till en vackert homogen jordgubbsröd smet och rördes sedan ihop med resterna av den härskna bambusylten som snortutan nu sorgfälligt skrapade ur sina armhålor. Den nu bildade, låt oss benämna den skogspiparefärsen, fick sedan genomgå ytterligare finfördelning. Detta genom att snortutan, i sin mun, bearbetade färsen med sina tre kvarvarande, och av tandröta anstuckna tänder, varefter färsen, eller snarare vällingen spottades ut i ett stort sulfat. Detta var ett vackert fat som sulfatmakaren skickligt framställt av avlagda innersulor. Rätten placerades därefter i ett mörkt rum, ett så kallat mörkrum, där den fick stå i en vecka och, så att säga gotta till sig. Anrättningen serverades sedan väl kyld i små vackra dessertskålar av hopflätade rapsstjälkar och intogs med pinnar, vilket tog sin tid. De Gröna föll omedelbart för denna uppiggande rätt, som de dessutom menade, gav dem en skymt av paradiset.
När som de Gröna däremot kom i kontakt med De Röda, på en helt annan kontinent, och som levde ett naturnära liv i skogarna utan några slemsniglar eller rapsprodukter att sälja, och ej heller kunde bjuda på rituellt framställd opiumspäckad skogspipare, så blev de särdeles förbittrade. Därtill genomsyrades denna kontinent av ett otal giftiga och smittspridande små kryp som bet, stack och surrade omkring. En del bett var direkt dödliga. De från lejon till exempel. Och inte dyrkade dessa Röda Plutten heller. Hedningarna kände inte ens till Plutten!
I och för sig hade inte heller De Blå känt till honom innan de mötte De Gröna. Men de hade ju minsann haft vett nog att traktera sina upptäckare med opiumspäckad skogspipare i härsken bambusylt. Dessutom hade De Röda en självlysande körsbärsröd hy så att de skulle se varandra i de djupa skogarna varest de plägade jaga sin föda, vilken främst bestod av nötkött.
Ty nötter förekom rikligt i dessa trakter. Som en parentes kan tilläggas att framgent kom bland annat nationer som KnaggeBaggeland att importera mängder av nötter. Dessa blev icke sällan framgångsrika politiker uti deras land. Nu åter till De Röda vars röda färg De Gröna förmodade berodde på att de på något sätt måste vara besläktade med Jansson, vilket stämde ganska bra med berättelsen ur Den Digra Boken. Dessutom hade ju Plutten för all framtid förbannat Alfhilds och Ingolfs avkommor, och av denna anledning antogs De Röda utgöra ett syndigt släkte, vilket borde tuktas och omvändas till den enda rätta och sanna tron. De Rödas paganism skulle utplånas och ersättas av De Grönas Pluttenism, och alldenstund De Röda saknade trosskydd var de oförmögna att förhindra denna påtvingade omvändelse. Därutöver fann De Gröna, som levde under mottot: Ju grönare desto skönare, stöd i sin heliga skrift, Den Digra Boken, för antagandet att de Röda troligen inte var riktiga snortutar utan en lägrestående och fördömd, livsform. Ungefär som gråsuggor, fast då körsbärsröda sådana. Eftersom De Gröna ansåg sig vara skapelsens krona och en avbild av den allsmäktige Plutten, så betraktades även De Blå som lätt underlägsna varelser, dock inte lika underlägsna som De Röda utan snarare jämställda med hundar. Av denna anledning såg De Gröna det som, en över måttan, Plutteni behagelig gärning att taga dessa körsbärsröda, underutvecklade och förtappade avgudadyrkare som slavar. Slavar var nämligen, enligt De Gröna, ett absolut måste på deras kontinent, där de bland annat odlade så kallad bomull. Denna mull användes till att bygga bostäder men även mullbänkar där de kunde sitta, puffande på sina pipor, och njuta av den nedgående kvällssolen under det att de rofyllt iakttog sina slitande slavar. Ty med hårt trälande på De Grönas enorma odlingsfält, och regelbundna, och för karaktären så stärkande och uppmuntrande hudflängningar, skulle dessa stackars röda förvildade satar ledas in på den rätta vägen. Sedan var det ju, som en liten extra bonus, att detta genererade gratis arbetskraft. Onekligen en win-win-situation. Dessa trälar, ringaktades och skymfades så ofta som möjligt för att lära dem att de inte var värda något, och man började föraktfullt benämna dem "rödingar". Ville man verkligen visa sin avsky, så spottade man spydigt ur sig ett hånfullt ”rödding”. Här måste faktiskt tilläggas att även De Blå understundom fick höra spenamn. Dock var detta inte alls lika utbrett som ordet ”röding”, varför man till att börja med såg det som ganska så harmlöst. I rättvisans namn bör här också inflikas att även De Röda, liksom De Blå allt som oftast ägnat sig åt slavhandel under historiens gång, och eftersom även de var snortutar så var de naturligtvis inte ett dugg bättre än De Gröna. Allt berodde på, såsom det alltid plägade göra på Pluttens lilla platta Plätt, vilka som vid rådande tidpunkt råkade vara starkast. Framöver avskaffades emellertid trälsystemet, men synen på De Röda, som något som katten hade släpat in kvarstod, liksom det nedlåtande ordet röding, och rödding.

KAPITEL 30
R-ordet, snortutans situation och kunskapens fördärv

Med tiden kom dock de flesta av De Gröna, men tyvärr långt ifrån alla, att inse att De Röda och De Blå var lika mycket snortutar som de själva. Men eftersom orden röd och röding, för att inte tala om ”rödding”, hade en sådan utomordentligt negativ klang så ville de styrande att orden raderades ur språket och ur historien, varför de ersatte dem med ”r-ordet”. Det intressanta var enligt historieprofessor Alvin Mört att makthavarna inbillade sig att om man raderade något ur historieböckerna så har det aldrig hänt, och raderades det ur språket så existerade det inte längre. I stället föreslog professor Mört att orden skulle behållas, både i historieböckerna och ordböckerna, som en påminnelse om den förvrängda snortutesyn man en gång i tiden hade. Han påpekade, bland mycket annat, att bara för att orden återfanns i ordböckerna så behövde det ju inte användas. Det finns ju många ord i glossarier som inte brukas men som kan ha ett historiskt intresse. Främmermer slubbrade denne tvetuggande brassare och brunebock på en afstyggelig slappertyska. Det är inte många av ovanstående ord som nyttjas idag, men de är inte raderade. Hörsammade de styrande denna ropande röst i öknen? Nej då, i sin nitiskhet förbjöd de faktiskt användningen av dessa kränkande ord även retroaktivt, för här skulle minsann kompenseras för tidigare i historien, begångna oförrätter. Orden skulle väck! Skrubbas och skuras bort ur snortutenhetens medvetande. Blå och Röda snortutar och snortutor skulle dessutom kvoteras in på viktiga poster i samhället. Även de som saknade kompetens för uppdraget. För här blev tydligen färgen plötsligt viktig och avgörande. Professor Mört nedsvärtades senare av media efter att han ertappats med en komprometterande bilaga. Han hade varit på väg till sitt arbete då hans bil vägrade starta varför han, med hjälp av en bokstav hade börjat aga den. Staven av gedigen bok hade han liggande i baksätet. Den var egentligen tänkt som en present till hans fru Argareta på deras fyrtiofemåriga bröllopsdag. Hon hade nämligen länge önskat sig en ytterligare bokstav i sitt namn enär hon ansåg att en bokstav saknades. Hon åstundade förtvivlat ett M. Hon fick den i alla fall av sin käre make på sin bemärkelse-dag och hon var så lycklig över sitt nu fullständiga förnamn, Argaretam. Detta var dock blott en liten parentes.
Många böcker fick nu skrivas om och man ersatte de "fula" orden med r-ordet. Man resonerade som så att om det, som exempel, står följande i en text: ”Under sina många forskningsresor i främmande land stötte den vittbereste upptäcktsresande Malte von Askenskank på en r-ordet stam som vänligt sinnad tog emot honom och presenterade honom för r-ordet hövdingen Aiyetoro Ngongo och hans tio små r-ordet barn”, så förstår inte gemene snortut att det är De Röda som avses och då behöver inte De Röda känna sig nedvärderade och skymfade på grund av sin körsbärsröda färg. Dessvärre försvann härmed även ett släkte inom familjen laxfiskar. Ja man kunde ju alltid försöka att beställa halstrad r-ordet på restaurangen men det kunde missuppfattas framför allt om servitören var en r-ordet. Efter en tid rönte även orden blå, liksom alla ord som innehöll bokstavs-kombinationen b l å, samma öde. Och se! Där försvann plötsligt en typ av val. Trots senare tiders idoga försök att göra alla snortutar lika kvarstod dock undergruppernas färger. De Gröna förblev gröna, De Blå förblev blå och trots att man slutligen eliminerat r-ordet så förblev De r-ordet ...helt enkelt De r-ordet.
Snortutorna, befann sig även de i ett bekymmersamt predikament. Detta, tack vare snortutarnas fruktan att icke vara den allra förnämsta skapelsen, eller vilket måhända kommer sanningen närmre, på grund av deras behov av att få dominera och bli uppassade av ett kön som, de visserligen starkt misstänkte men aldrig skulle erkänna, var aningen smartare och själsligt starkare än de själva. Ty sådan var snortutarnas skaplynne att de gärna ställde sig på någon annan för att själva komma högre upp. Även detta med snortutornas mindre värde kunde i många fall ledas tillbaka till de heliga skrifter som Plutten, eller om det nu var snortutarna, författat. Det sistnämnda förefaller dock mer sannolikt. Snortutorna var av denna anledning i sig en underavdelning inom samtliga under-avdelningar, oavsett om man erkände sig till religiösa -ismer eller ej, och vare sig om man var en grön, en b-ordet eller en körsbärs- r-ordet snortut. Eller någon nyans av ovanstående. Det förekom emellertid några få undantag från detta. Snortutorna nyttjades flitigt som uppasserskor, mödrar, frillor, handelsvaror, slagpåsar. De ansågs vara en smula fattiga i anden och hade ej förunnats samma storslagna förstånd som snortutarna, om de nu överhuvudtaget ägde något förstånd alls, vilket vissa menade vara fallet. Vidare betraktades de som lömska och otillförlitliga. Ungefär som älgar. Dock infördes aldrig någon jaktsäsong med skyddsjakt på dem, enär de ju jagades året om. Snortutans viktigaste och mest uppskattade egenskap var att se ung, fräsch och sexig ut. Men att de var lömska och falska, det stod ju till och med i Den Digra Boken. Det var ju trots allt en snortuta som hade lurat på Ewert den förbjudna gurkan på den där lustiga gården i Lilla Heden. Och skulle, Plutten förbjude, en snortuta besitta visdom och klokhet så berodde det, med all säkerhet, på att hon hade något kuckelimuck ihop med Jansson, och då brändes hon skyndsamt på bål. Sig själv till skräck och androm till varnagel. Under en period så grillades en hel hoper snortutor då man trodde att deras kunskap kom från Jansson i underjorden, och man kunde ju ana vad snortutan ställt upp på för osedliga vidrigheter tillsammans med denne horbock för att komma i besittning av slik kunskap. Detta snortutahat var onekligen en mäkta märklig företeelse och jag dristar mig härmed att åter citera. Denna gång den framlidna snortutasakssnortutan Fröken Sala Manders som i ett brandtal sade följande. ”Det är ingalunda förvånande att Ni, Pluttenistiska snortutar, föraktar snortutor och när ett sällsynt snortutahat, alldenstund Ni innerst inne hett åtrår oss. Att vilda lustar sedan tänds uti Era skenheliga sinnen, kan Ni ju absolut inte acceptera, enär Er blinda tro på Plutten per automatik påstås omöjliggöra slika orena tankar, ty detta har Ni ju själva skrivit i Er Digra Bok under kapitlet Pluttens Tio Maningar. Och om Ni nu ändå, trots Er Pluttenisttro, förnimmer dylika, så kallade syndiga tankar, så står valet för Er del mellan att tillstå att Ni är svaga i tron och inte tror tillräckligt starkt, eller att slå fast att snortutor förgiftar Era sinnen med sin blotta existens. Att problemet skulle ligga hos Er själva och Era naturliga drifter kan Ni ju tydligen inte godta då detta ju skulle innebära att Ni inte var perfekta i Er övertygelse, eller att Ni faktiskt inte är de fullkomliga varelser som Ni intalar Er att Ni är. Så naturligtvis lägger Ni skulden på oss snortutor. Förmodligen inbillar Ni Er dessutom att vi förhäxar snortutarna. Men det lovar jag Er, att vi snortutor icke stillatigande kommer att godta Ert skuldbeläggande av oss.
Upp till kamp snorsystrar!”
Så talte alltså denna snortuta. Det var ord och inga visor, vilket torde bero på att hon var obeskrivligt omusikalisk.
Dessvärre blev hon inte tagen på orden utan snarare tagen av daga, och detta av en uppretad snortutehop, bestående av både snortutar och snortutor, vilka kastade sig över henne och slet henne i stycken. Man kan misstänka att hon, med sitt tal, trampat på några synnerligt ömma tår. Troligen genom att undergräva tron på en Fader Plutt ovanom med alla de negativa konsekvenser som detta skulle föra med sig för snortutarna. Som att inte vara skapelsens krona, utan blott en djurart bland övriga djurarter. Som att inte längre få se fram emot ett evigt liv i ett paradis, och framför allt som att inte längre få vara pilsner i båten. Och för snortutornas del; att ett helt liv ha underkastat sig snortutarnas vilja helt i onödan. Så det är ju ingalunda konstigt att man önskade tysta och helst av allt undanröja henne.
Ja, kunskap var mäkta ogynnsamt för samtliga gudomars välbefinnande oavsett -ism, och enkannerligen för de andliga vägledarnas. Inget fick försvaga tron på Plutten.
Ty det var ju på denna tro deras makt och inflytande vilade. För att inte tappa anhängare så tillsatte pluttenisterna en speciell undergrupp. Dessa dvaldes i underhuset, framför allt i undervåningen, där de framlevde sitt underliv och ägnade sig åt helhjärtat underarbete. Framför allt underutveckling. Man utvecklade en mängd tidigare invecklade under. Dessa hade fordomdags vecklats ihop för att inte ta sådan plats, alldenstund somliga under var enormt stora och skrymmande. De allra största hade dock avvecklats med hjälp av en under-huggare. Denne högg ned de riktigt utrymmeskrävande underhandlingarna till mindre utrymmeskrävande bitar. De härmed uppkomna underdelarna delades sedan ut till gemene snortut så att de blev riktigt undernärda. Ty under hade en fantastisk benägenhet att locka till sig proselyter och ju fler under man kunde presentera desto fler lyckades man omvända. De mest pluttenistiska staterna rekryterade dessutom speciella underläkare som behandlade sina patienter med korunder i ett kyrko¬rum kring hög¬altaret. Dessa eskulaper var alltid förtroendeläkare. Några läkare för icke troende förekom däremot inte i dessa länder.
Vad menade då pluttenisterna med under? Låtom oss gå till litteraturen och se efter. Den på sin tid så välrenommerade undersökaren Hillbert van den Gay, som hela sitt liv sökt efter under utan att finna ett endaste mirakel, skrev på sin tid följande kritik mot tron på under.
Sällan man under idag stöter på.
Jag tänker: Är undrens tid förbi?
Aldrig blir vatten till en god bordeaux.
Och en död verkar död förbli. Manna syns sällan regna och skvätta på dem som av hunger lider nöd, och hur många kan man mätta med två fiskar och fem bröd? Jag betackar mig för sådana fantasier, som har en hemsk odör av rena lurendrejerier.
Hillbert van den Gay menar att för att en händelse skall betraktas som ett miracle bör det vara: 1. Oväntat. Som exempel kan vi ta en hårt arbetande knaggebagge som sliter med sitt lilla företag i det hårt beskattade KnaggeBaggeland tolv timmar om dagen sju dagar i veckan.
Detta för att få det att gå ihop. Plötsligt får han ett brev från skattemyndigheten som informerar honom om att han inte behöver betala någon skatt, vilket får anses som synnerligen oväntat. 2. Uppseendeväckande. Brevet fortsätter med att upplysa honom om att han för all framtid är skattebefriad. Dessutom skall han återbetalas all tidigare erlagd skatt, med ränta på ränta, vilket är synnerligen uppseendeväckande. 3, Ej kunna förklaras med naturliga processer. Någon naturlig förklaring till detta står ej att finna alldenstund denna sittande regering aldrig, och inte då heller, skulle missa ett tillfälle att håva in skatter, varför det må anses som synnerligen oförklarligt. Så detta framstod för denne knaggebagge, på sin tid, onekligen som ett mirakel. Ända tills dess han fick kännedom om skatteverkets datasystem hade hackats och infekterats med ett datavirus, och då var ju undret inte något under längre, utan en helt begriplig följd av detta virusintrång. Så hur kan vi veta att det inte i framtiden kan komma att förklaras av naturliga processer.
Om snortutarna bjöd in den fordom levande grottsnortutenheten till dagens värld så torde det allra mesta i deras moderna samhälle framstå som mirakler. Detta ansåg åtminstone Hillbert van der Gay.

KAPITEL 31
Snortutarnas värld förändras, vilket benämnes framåtskridande. Superiorismen sticker fram sitt vederstyggliga tryne. De fejkgröna och lite el-lära.

Nej, gemene snortut skulle strängeligen uppmanas att avla många barn, förmenas undervisning samt slita och träla från arla till särla, på det att ingen ork eller tid skulle bli över till egen förkovran. På detta sätt skulle snortuten hållas kvar i fattigdomens moras, och förhindras att kravla upp ur okunskapens ävja. Därmed förblev snortuten foglig, lydig och lätthanterlig samt synnerligen mottaglig för alla de olika ismernas besynnerliga läror. Ja, naturligtvis skulle snortuten undervisas i rådande ism. Detta gjordes i de många helgedomar som, liksom svampar ploppat upp lite varstans på Plätten. Om vi nu håller oss till pluttenismen så förhöll det sig som så att en gång om året fick varje hushåll besök av en så kallad hoppande bönhas. Denne var en sorts kringresande inspektor, som kontrollerade hur det stod till med de olika hushållens kunskaper i pluttenismen. Gemensamt för alla dessa hoppande bönhasar, även kallade hoppbönor, var att de hade förvånansvärt många oäkta barn. Både här och där. Men framför allt där.
Orsaken till detta, minst sagt märkliga fenomen hade pluttenisterna ingen förklaring till, alldenstund bönhasar avlagt så kallade clusterlöften, däribland att leva i kyskhet och avhålla sig från intima möten med snortutor, och skulle detta visa sig vara helt omöjligt så kunde de ju alltid förgripa sig på små unga snortutegossar. Måhända kan ett utdrag ur Sebastian Mbhoutto´s dagbok kasta ljus över mysteriet med deras många avkommor. Denna dagbok hittades av en ung elvaårig korgosse under Sebastians huvudkudde. Detta efter att den åttioettårige Sebastian, på övligt manér bjudit in gossen att dela säng med honom, men mitt under övergreppet hade han emellertid erhållit en massiv hjärtattack och stendött. I början av denna dagbok, som Sebastian hade fört sedan barnsben står bland annat följande att läsa:
Den sjunde augusti i Nådens År sjuttobhundrafyrtiosex. Allaredan nästa dag, då hanegället bebådade gryningens stundande ankomst, fyllde den fromme hoppande bönhasen Henning Fläderström, utan tidsutdräkt, sin ränsel med allahanda erforderliga ting som pläga tarvas vid slik väckelsefärd. Han sporde om jag var hågad att beledsaga honom på färden, enär detta mäkta skulle fröjda hans hjärta, varvid jag förvisso oförtövat genmälte att jag med glädje skulle göra honom sällskap.
Sedermera spände denne, min fromme fosterfader, på tvenne ystra ston. Dessa ök spände han på framför sin schäs, helt ogenerat, varefter vi skyndsamt begav oss åstad för att, som min fosterfader fann lämpligt att uttrycka det:
-Begiva oss ut på, ett i sanning plutteniibehagligt, härnadståg mot den lede Jansson!
Med ungdomlig och ofördärvad håg följde jag glatt med på denna färd under det att jag ivrigt insöp alla hans goda råd, då vi färdades vida kring i bygden. Vi for från stuga till stuga för att kontrollera hur det stod till i de olika hushållen med Den Digra Boken-kunskaperna. Mycket ofta gästade vi emellertid nyblivna änkor på vår resa, och allestädes togs vi emot, då vi nalkades ett änkesäte, med pur och oskrymtad glädje. Jag kan icke erinra mig att vi någonsin besökte någon änkling.
Då jag frågade om anledningen till att just änkor så till den milda grad trånade efter, och erfordrade Pluttens vägledning tog min fromme fosterfader sig därav anledning att tala med mig om Pluttens allmakt och de synbara spåren därav, som visa sig allestädes i naturen och enkannerligen i ungdomliga änkors närhet. Men som min fosterfader, och gärna med eftertryck, poängterade så bar även små unga gossar spår av Pluttens allmakt och härlighet, vilket gjorde dem, liksom de sårbara änkorna, till ett åtråvärt byte i den lede Janssons ögon, och unga, ofördärvade och sårbara som de var kunde de lätt falla för Janssons frestelse. Därtill må man besinna att snortutor liksom små snortuttingar icke hade förunnats samma grad av förstånd som vuxna snortutar, varför de lättare kunde bli Janssons rov.
Då vi ankom en änkas boning blev jag esomoftast obestridligen tillsagd att bida uti förstugan. Detta för att icke besvära dessa spröda och bräckliga snortutor förmodar jag, vars kval säkerligen var oöverskådliga. Den gode Henning själv plägade alltsomoftast beledsaga den stackars änkan in i sovgemaket, varpå han nogsamt riglade dörren. Från insidan. Sällsamt är att jag ingalunda förmått skönja någon av dessa änkor fälla några tårar, snarare tycktes de mig sällsamt exalterade och lycksaliga, med rödblossande anleten och febrigt glansig blick, då de med nätta fjät hastade in i sovkammaren med min fosterfader. Jag förstod naturligtvis att de var saliga av lycka över att få höra några Pluttens ord av en from hoppböna. Efter ett tag begynte emellertid ljudliga frustanden och stånkanden såväl som taktfasta knarranden på andra sidan den lykta dörren giva sig till känna. Det tilländalöpte städse med att jag, stick i stäv med min fosterfaders uttryckliga tillsägelse, med tysta fjät tåade fram till den nogsamt riglade dörren, och varsamt lade mitt ena öra mot denna, i en tapper strävan att utröna vad som sig tilldrog bak denna sorgfälligt lykta dörr, och huru kampen mot Jansson tilländalöpte. Jag plägade då erfara huru Henning brölade, och andtrutet flåsade under det att den arma änkan stönade och kved. Ja nu var minsann kampen i gång. Men varför kraftmätningen skulle genomföras i en knarrande säng uti ett sovgemak, förstod jag emellertid aldrig. Sedermera eskalerade lätena och omsider utbrast, merendels den olycksaliga änkan, i ynkliga och sällsamma små skrin, tvivelsutan av ve och förtvivlan, emedan hon härförleden mistat sin högt älskade make och livsledsagare, men även av oro över hur denna styrkemätning skulle sluta.
”Åh. Åh. Åh. Jag försmäktar...Det är för mycket...Jag dånar…Jag döööör!”" Sådana voro denna arma änkas uttryck, och efter tvenne-trenne suckar och några från djupet av hennes hjärtat kommande Åh :n så tycktes hon andas ut hela sin själ genom munnen. Detta samtidigt som min fosterfader, andfått och med grötig stämma brölade ur sig ett: -”Oh Herre Plutten! Jag kommer! ” Svetten pärlade sig på min överläpp. Var kampen förlorad? Ty dessa uttryck tolkade jag som att Jansson var på väg att försvinna med den arma änkans själ, och att min fosterfader nu tog upp jakten.
Efter detta infann sig uti sovgemaket den mest gravlika stillhet, varför jag skyndsamt hastade tillbaka till förstugan. Hade Jansson segrat? Var både änkan och min dyre fosterfader förlorade?
Instundande momang låstes dock dörren upp och till min obeskrivliga lättnad stegade Henning ut ur sovgemaket, under det att han i en blink rättade till sin kaftan såväl som sin koaffyr. Då jag förvetet sporde vad som vederfarits honom berättade han, som vanligt för mig, hur han kämpat mot Jansson om den ömkansvärda ock förtvivlade änkans salighet. Sällsam äro emellertid denna min iakttagelse att det städse var änkor som ännu icke fyllt trettio år som syntes tarva denna andliga hjälp. Aldrig såg jag min fosterfar hjälpa äldre änkor. Men det är klart; dessa äldre och mer levnadsvisa snortutor hade väl lättare att stå emot Janssons frestelser.
Ack! Huru må jag icke prisa mig säll?
Så mången allvarlig lärdom denne min fosterfader plantade uti mitt ungdomligt ofördärvade sinne.

Så skrev alltså den unge och ännu ofördärvade Sebastian Mbhoutto i sin dagbok. Han kom på sin ålders höst att koras till Överböna på grund av sin iver att samla unga snortutar kring sig, och i sin sängkammare berika deras liv med passande texter ur Den Digra Boken. Till den dag han alltså gick hädan i en massiv hjärtattack, på grund av överansträngning. Här måste å det bestämdaste inflikas att man icke får förväxla dessa resande hoppande bönhasar med de hoppbönor som nyttjas vid de tillfällen man förlorat hoppet eller i samband med den dagliga aftonbönan.

Tiden gick dock och snortutarnas värld förändrades. Gudomarna fick långsamt träda tillbaka och ersattes mer och mer av den nya läran Naturvetenskapen, samt tyvärr även diverse kufiska livsåskådningar som skulle fylla luckorna efter de världsreligioner som nu tycktes vara på tillbakagång. Ja, det dök upp så många besynnerliga nya ismer att snortutarna hade fullt upp med att välja, en för sig passande ism. Där fanns Priapismen som envetet höll stånd mot den mer feministiska Vaginismen.
Vidare förekom den märkliga Konfusionismen, vars anhängare inte riktigt visste vad de trodde på, och vad de stod för, och som dessutom var allmänt desorienterade, samt den bakåtsträvande Retraktionismen, och många, många fler. Ja, det fanns så många ismer att man nästan vågar påstå att det fanns en ism för varje snortut på Plätten. Albin Skoog och Urban Fridh, vilka grundade Albinismen och Urbanismen, ville båda göra politisk karriär med sina högst tvivelaktiga ismer men lyckades aldrig riktigt få gehör för sina åsikter. Detta berodde förmodligen på att man fann deras mål, att alla politiker skulle använda sitt förnuft, vara ärliga, alltid stå för det de sade samt ta sitt ansvar för de beslut de fattade, helt uppåt väggarna galet. Ty detta är ju, vilket torde vara allom bekant, en omöjlighet. Understundom fattade de ju inte ens själva vilka beslut de fattat. En annan mycket märklig ism var Fyrtiotalismen, som såg allt som en multipel av fyrtio. De lyckades dock aldrig leda detta i bevis, men många anhängare fick de bland snortutarna. Sannolikt beroende på att de i alla frågor utgick från sitt hjärta och inte från sitt förnuft, vilket tilltalade gemene snortut, enär deras klokhet icke var mycket att skryta med. Fyrtiotalismens motto var: Huvudsaken är att det känns bra. Dessutom förfäktade de den smått motbjudande åsikten att de, när de väl avlidit, varken skulle begravas eller kremeras, utan läggas på hög för att bilda ett, som de kallade det, köttberg. Denna deras önskan tillmötesgick man emellertid aldrig.
Och så får vi icke förglömma alla de som uppmanade snortutarna till att fånga dagen.
Mycket sällan önskade man emellertid fånga natten. Förklaringen kan ha varit att det var svårare att fånga något i mörkret. Hur och med vad dagen lämpligast skulle låta sig fångas kom de dock aldrig fram till.
Snortutarna fick väl prova sig fram med trål eller olika fällor beroende på var dagen för tillfället uppehöll sig. Eller så kunde man måhända ödmjukt fråga dagmamman om dagen uppehöll sig i dagrummet. Vissa snortutar gick dock ännu längre. De menade att man icke blott skall nöja sig med att fånga dagen. Dessa förespråkade att man skulle fånga nuet så att man kunde leva i det. Att fånga en hel dag kan ju gå men hur fasen fångar man ett nu? En dag är väl omkring tolv timmar, så man har ju lite tid på sig, men hur långt är ett nu? Den store tänkaren Paroxysmus Pettersson skrev några rader om detta i sitt filosofiska verk ”Jag skänker alltså ger jag”. Vad den gode Paroxysmus skänkte framkom icke i detta verk, och inte heller vad han gav. Dock är man överens om att han inte gav upp. Förmodligen gav han med sig, eller i väg, men därom råder inte consensus. Så här skrev han dock:
NU-DÅ-DÄRPÅ På gränsen mellan då och därpå finns något vi kallar för nu. Dess varaktighet är svår att förstå, ty det försvinner ju som ett Jehu.
Man ska leva i nuet så är det sagt. Men var finns det? Detta viktiga nu. Så fort jag det finner så har jag det förlagt. Jag får aldrig tag i det ju!
Så jag misstänker att något nu inte finns. Ty då du väl får det fatt, blir det blott något du minns
Eftersom därpå ej hänt än befarar jag att det förhåller sig som så Det finns inget nu och inget sen, blott ett minne av ett då.
Här ser man hur Paroxysmus ifrågasätter existensen av ett nu och detta gör det aningen besvärligt, för eftersom då inte längre existerar och därpå ej ännu har hänt så uppstår frågan; När minns vi? Och vad minns vi? Ett nu som inträffade då? Samma tanke återkommer i hans dikt Nuet:
NUET
Det är svårt att nuet fånga innan det blivit ett då
För nu:er är inte långa, knappt ett ögonblick eller så

Du kan invänta ett senare sedan för att dess allra första nu uppleva få
Men då så har nuet redan passerat och blivit ett gäckande då

Så hur du än dig vrider och vänder finner du blott en massa sedan och då
Fast nu:er passerar en i sänder kan du aldrig fatt i dem få

Alldenstund då redan skett och är borta och nu inte finns samt därpå ej hänt än…var i tiden befinner sig då snortutarna? Här fick den grubblande Paroxysmus fatta ett beslut. Endast existerar inget nu, inget då och inget sedan men detta medför, enligt honom, att snortutarna befinner sig i samma kinkiga belägenhet som Plutten, det vill säga utanför tiden. Med allt det alltså skulle innebära. Som till exempel ett enormt utanförskap. Eller så existerar både då, nu och sedan, likt ett stort tidslandskap.
Så långt kom i alla fall Paroxysmus innan han avdankade denna värld. Han är begravd någonstans i detta tidslandskap. Han var begravd någonstans i detta tidslandskap. Han har varit begravd någonstans i detta tidslandskap. Han kommer att bli begravd någonstans i detta tidslandskap. Han kommer att vara begravd någonstans i detta tidslandskap. Ja någonstans grävdes han i alla fall ned.
Bland alla dessa ismer försökte vetenskapen förtvivlat hålla huvudet över ytan. Och lyckades faktiskt att bana väg för en myckenhet av tekniska landvinningar, trots snortutenhetens misstro mot vetenskap. Men även dessa naturvetenskapliga upptäckter förmådde snortutenheten utnyttja i galet syfte. En del av de Gröna, de som var medlemmar av Superiorismen, kom fram till att det fanns flera undergrupper av Gröna som nog inte var riktiga äkta Gröna snortutar, utan så kallade fejkgröna, och man tog till vetenskapliga metoder för att bevisa denna tes. Man mätte bland annat hur långt ifrån vänster örsnibb som naveln var placerad på den misstänkte fejkgröne. Detta angavs i picometer och detta avstånd delade man sedan med hur stora tillgångar denne hade på banken. Detta värde angavs i kg guld. Man fick då fram en kvot. Denna benämndes indelningsskvot, och förkortades IQ med sorten picometer/kg. Ju mindre denna kvot var desto större var sannolikheten att det var en fejkgrön snortut och då ägde, enligt Superioristerna, staten rätt att konfiskera dennes, dennes släkts och alla deras bekantas, liksom deras bekantas släkts och vänkrets, samtliga tillgångar. Därefter likviderades de fejkgröna. När det gällde De Röda eller De Blå snortutarna utfördes ingen mätning av IQ eftersom dessa per automatik inte var fejkgröna utan ickegröna och därmed fejktutar, varför de erhöll samma behandling som de fejkgröna. Men icke nog med detta. Man breddade urvalskriterierna så att detta även kom att omfatta samtliga snortutar som man inte tyckte passade in i superiorismens nya samhällsbygge, för i detta fanns ingen plats för oliktänkande och ej heller vad de ansåg som avvikande, sexuella böjelser. Dylika preferenser stämplades som samhällsfientliga och i högsta grad onaturliga.
Mot detta invände den samtida filosofen H.Å. Måfilus. Denne upplyste snortut hävdade med bestämdhet att, och jag dristar mig att citera: ”Förekommer något i naturen så är det naturligt ”. H.Å. Måfilus menade alltså att det under inga som helst omständigheter kunde förekomma något onaturligt i världsalltet. Han gick så långt att han menade att skulle man kunna bevisa existensen av, så kallade, paranormala fenomen så skulle dessa ej längre vara ”paranormala” utan helt normala och naturliga fenomen, om än sällsynta.
För dessa irrläror blev han klassad som fejkgrön och förpassad till ett speciellt arbetsläger. Detta trots att han menade att till och med Superiorismens idéer var, visserligen avskyvärda men ändå, naturliga eftersom de frambragts av snortutar, som ju, trots sin enfald, var naturliga varelser, eftersom de bevisligen förekom i naturen. Att han hade ett enormt IQ av sällan skådat slag hjälpte heller inte. Detta IQ kom sig av att han vid födseln begåvats med synnerligen korta örsnibbar, nästan obefintliga, och därtill var han en särdeles lång drasut med en ovanligt lågt placerad navel, ungefär nere vid knävecket. Dessutom ägde han inte ens de slitna paltor han gick omkring i. Dessa hade han funnit i en container på soptippen för trettiofyra år sedan. Trots detta så internerades han i ett arbetsläger där han senare togs av daga. Vart denna Daga tog honom framkom aldrig, men sannolikt förde hon i väg honom till en massgrav, enär han aldrig mer återsågs.
Fruktansvärt, ja oerhört många snortutar klassades på detta sätt som, inte blott fejkgröna utan även som fejktutar, och gick sin ändalykt tillmötes i dessa speciella arbetsläger där de övervakades av särskilt utvalda lägervakter som på sin meritlista kunde uppvisa följande fem mycket viktiga egenskaper: 1. Ett kraftigt bristande intellekt. 2. En patologisk böjelse att utöva våldshandlingar. 3. En tärande förtrytelse över sitt misslyckade liv. 4. En aldrig sinande avundsjuka på allt och alla. 5. En blind tro på att de blir högre stående snortutar om de ställer sig på och trampar på någon annan. I detta sistnämnda återfinns visserligen ett uns av sanning. Man blir faktiskt en aning högre stående om man ställer sig på någon. Åtminstone kommer man en liten bit högre upp. Från marken räknat. Som en liten parentes kan här inflikas att för vissa superiorister var ej detta nog. Dessa nyttjade även diverse droger för att bli ännu högre. Framför allt de i toppskiktet, ty trots att de stod på miljoner snortutar var de inte nöjda. Hursomhelst. Det var ingalunda svårt att besätta dessa vakttjänster, alldenstund dessa fem, ovan beskrivna själsanlagen, passade in på huvuddelen av snortutenheten. De sökande var därför många och eftersom de allra flesta snortutar och snortutor, alldenstund det låg i deras natur, vilket berörts tidigare, kunde uppvisa ovan nämnda fem egenskaper så blev tjänsterna snart tillsatta. Om någon nu undrar hur detta var möjligt så är svaret att snortutarna, liksom vargar och hyenor, var flockdjur och följde mer än gärna en Ledare. Detta att de var djur ville de dock inte gärna höra. Ledaren ingick ofta i en sluten krets, som benämndes den inre kretsen, eller huvudkretsen. Hans ord var lag, och då gärna en saltlag med en katod och en anod.
Samtliga medlemmar av denna inre krets hade låtit tatuerat in ett litet kors på hakan, vilket benämndes hakkors, för att visa att de var eliten inom superiorismen. Dessutom infördes en märklig hälsningsritual. Man hälsade nämligen på varandra genom att hoppa upp i luften, och slå ihop klackarna under det att man glatt ropade; Tjolahoppsan Snorre. Ja, ledaren hette faktiskt så. Snorre alltså. Om denne, ovan nämnde Ledare, var helknäpp eller inte spelade mindre roll. Huvud-saken var att han kunde hetsa massan av snortutar. Och detta var han synnerligen skicklig på, ty han höll gärna offentliga, och mycket känslomässigt laddade tal.
Och pöbeln gjorde som Ledaren sa. Trots att det understundom uppstod spänningar i riket så stöttades han dock alltid av den slutna kretsen. Dessa hade tillgång till ett helt batteri av angivare som tillsåg att eventuella dissidenter undanröjdes. Men det gick absolut inte med en halvLedare, dels för att en sådan inte nådde upp i talarstolen så att han kunde egga massorna, dels för att en sådan var särdeles kluven mellan att verka som Ledare, eller gå hem och isolera sig på sin kammare. En bra Ledare måste dessutom vara av ett speciellt material och veta att söka stöd hos de korkade, missnöjda, aggressiva och allmänt avundsamma medborgarna. Detta för att åstadkomma en tillräcklig effekt, och liksom en magnet dra till sig en ström av snortutar. Därtill måste han naturligtvis vara resistent mot motstånd så att han kunde leda strömmen av snortutar mot världsherravälde.
Skulle han dessutom visa sig vara utomordentlig som Ledare, med förmåga att i alla lägen förhålla sig kylig och mycket känslokall, så kunde han faktiskt utses till SupraLedare, som till exempel den framlidne Snorre Snorbroms. Ty snortutarna ville, trots att tron på gudomar mattats av betydligt under åren, fortfarande ha någon att se upp till och följa. Någon som kunde fatta de stora och svåra besluten åt dem. Så att de slapp tänka själva. För visso hade gudarna redan börjat ersättas av idoler, filmstjärnor och idrottshjältar, enkannerligen fotbollsspelare, men dessa förmådde ju inte att tillgodose alla snortutens behov. Men, vilket torde vara allom bekant, så slutade denne Snorre Snorbroms plötsligt att fungera. Tack och lov innan han hunnit transformera hela snortutenheten. Många tvivlade dock på att han någonsin fungerat, men om detta rådde delade meningar. De mer sansade snortutarna, ty det fanns en del sådana, hävdade att han under hela sitt liv varit ur fas, och att han sannolikt ärgade sönder, eller rent utav drabbades av en kortslutning i huvudcentralen. Möjligen kan han ha åkt på en propp.
Vem som skulle vågat sig på att ge honom denna är dock höljt i mörker. Möjligtvis någon som ville bryta kontakten. Man fann dock aldrig Snorre Snorbroms´ kvarlevor.
Blott lite rester av koppar. Framför allt kaffekoppar, men även några krossade tekoppar. Dessa kunde faktiskt renas från kaffe- och terester, och användas till en ny SupraLedare, om man så önskade. Det önskade man emellertid inte, så nu fanns ej längre någon SupraLedare som kunde dyrkas och av denna anledning lade man undan dyrken. Snortutarna fick hädanefter nöja sig med ledare och halvledare, ja i en del länder, såsom KnaggeBaggeland blott en medioker fjärdedelsledare. Gemensamt för alla ledare var dock att de i de allra flesta fall var så kallade förledare.
Här uppstår nu ett ypperligt tillfälle att begrunda den mentala hälsan hos alla de snortutar som under historiens gång hade haft makten i de riktigt stora rikena på Plätten. Kan det vara så som filosofen, och psykiatrikern Amne Sin, misstänkte, att det för att överhuvudtaget komma i åtnjutande av en sådan makt och position, krävdes ett antal bokstavsdiagnoser eller rent utav en mer allvarlig psykiatrisk diagnos?
Måhända en narcissistisk, eller rent utav sociopatisk läggning? Eller kanske ren och skär galenskap? Efter att ha publicerat sin studie av detta fenomen, tyvärr i ett land där despoten var mycket trångsynt, erbjöds Amne plats på vilohemmet Den Sista Vilan. Han tackade dock artigt nej till denna inbjudan med hänvisning till att han inte kände sig speciellt trött. Detta hjälpte emellertid inte utan regimen ansåg att han, för sin fortsatta hälsa, var i stort behov av vila. En mycket lång vila, och allra helst evig vila. Av denna anledning fick han en kväll besök av fyra snortutar med solglasögon, Trillby hattar och beigea trenchcoats, vilka eskorterade den vilt sparkande, och motspänstige Amne, till en svart skåpbil som tog honom till vilohemmet. Där vilar han i en massgrav medan hans studie ”I huvudet på en Makthavare” glömdes bort av alla. Må han vila i frid. Hans bror däremot, Ben Sin, som några år tidigare emigrerat till det sällsynt blöthjärtade KnaggeBaggeland, vars invånare var synnerligen hjärtnupna, blåögda och flata, kom senare att anhållas då han misstänktes för seriemord. Hans sista offer hade emellertid mirakulöst överlevt och kunde ge en målande beskrivning av gärningsmannen. Dessutom fann polisen vid husrannsakan hans dagbok där han skrivit följande mycket avslöjande dikt.

Jag mötte en kvinna i lunden. En kvinna jag sett i vår by. Och allt ifrån den stunden om henne, jag blott mig kan bry. Besatt av hennes skönhet. Hon etsat sig fast i mitt sinn. Det mjälla hullets blekhet. Ack! Om hon velat bli min! Ögon så utsökt täcka och en mun med behagfull form. Kunde vilda begärelser väcka och i ett sinne orsaka storm.
Så jag lyfte artigt på hatten. Sa: God Afton! På övligt manér. Vad gör Madame här mitt i natten? - Får jag följa Er hem? - Jag ber! Hon var vacker och fager att skåda. Likt en skir sylfid, men så tyst. Jag begynte att själv hålla låda. Men hon, hon sa inte ett knyst. Jag förtäljde mitt livs sorgsna saga. Hon avbröt icke en gång. På mitt vederstyggliga yttre jag klaga. På mitt liv utan kvinnor och sång.
Att allena dväljas på kammaren. I min ensamhet. Kväll efter kväll. Och som tidsfördriv leka med hammaren. Den enda vän som kan göra mig säll. Och när hjärtat är nära att rämna av en längtan så mäktig och stark. Är det dags att min kammare lämna. Och med hammaren gå ut i en park.
Här står jag nu framför den sköna. Och förtäljer hur jag ned i avgrunden gled. Ibland av förtvivlan jag stöna. Men mest jag bittert klaga och kved. Jag försökte att klä mina tankar i ord så hon skulle förstå! Att jag lätt rusar åstad och bankar livet ur dem som mig försmå….
Jag berätta om Hanna i Backen. Denna mö som jag åtrådde hett. Hur jag band´na och slog´na i nacken. Hur jag bankade in lite vett. Eller den välska svartmuggan Sara som lägrat alla uti min trakt. Hur jag envist min kärlek förklara medan hammaren dunka i takt. Jag förgäter ej mjölkdejan Tora ena tös så fager och grann. Jag minns hur jag vrålade: Hora!! Och slog med hammar´n så blodet rann.
Jag berätta om dem som mig ratat dessa vidrigt svekfulla kvinns. Jag berätta hur jag dem alla hatat och att inga i livet längre finns. Så talte jag till denna kvinna med sitt hårsvall sölat av blod och vars kärlek jag helst velat vinna. Jag tror att hon äntligen förstod. Ty jag mötte en kvinna i lunden. En kvinna jag sett i min by. Hon låg avklädd på marken…och bunden denna kvinna med liljevit hy….

Man fann honom skyldig till fjorton mord, framför allt på snortutor, varför han dömdes till vård i sex veckor eftersom så många mord gav mängdrabatt. Dessutom erhöll han en så kallad tröstersättning för att han blivit frihetsberövad under dessa veckor. Beloppet, som var synnerligen generöst tilltaget, överlämnades tillsammans med en skriftlig ursäkt, som självaste statsministern hade signerat. Ty i detta, de blöthjärtades och vankelmodigas land, belades blott ekonomiska brott med stränga straff, liksom naturligtvis även mord på varg. Här ansågs det nämligen vara vida värre att smita från skatten än att mörda någon medsnortut. Ben blev, efter frigivningen, superkändis eftersom han gav ut sina memoarer. Den särdeles hjärtnupna kvällspressen underlättade hans framgångssaga genom att, i artikel efter artikel, skriva om honom och hans synnerligen tragiska barndom. Han hade ju Plutten bevars växt upp i en diktatur och detta sakernas tillstånd var minsann en allt igenom ursäktande omständighet. På följande sida, i samma tidning, kunde man sedan läsa om hur snortutorna krävde mer trygghet och att de önskade en nollvision avseende våld mot snortutor. Man undrade hur redaktören tänkt. Eller om denne tänkt. Förmodligen var det plånboken som hade tänkt. Ben Sin erbjöds att medverka i allehanda dokusåpor och blev med tiden en hyllad Tv-profil. Han fick även en förfrågan från sittande regering om att medverka vid valberedningen, vilket han omedelbart tackade ja till, alldenstund han fortfarande närde en mäktig böjelse för det makabra. Han ombads medhava sin hammare vid detta valmöte. Den val som han skulle möta och som senare skulle beredas var nämligen ännu vid liv, och det ålåg Ben att slå ihjäl den med sin hammare. Ben grät av lycka då valen var grundligt ihjälslagen. Därefter kunde valarbetarna börja att karva ut stora bitar valfläsk. Somliga snortutar upprördes dock av hur denne missdådare kommit undan med sina illgärningar, och hur kvällspressen lyft honom till skyarna samt förlåtit honom alla dessa mord bara för att han hade haft en så kallad ”taskig barndom”. Men huvud-anledningen till att media älskade Ben Sin var sannolikt att hans namn sålde lösnummer samt bidrog till höga tittarsiffror. Detta oansvariga beteende som media för det mesta uppvisade harmade en läsare så till den milda grad att denna funderade på att skriva en insändare till tidningen, som tidningen dock avstod från att publicera, vilket kan ha berott på att den aldrig skrevs. Hade den emellertid skrivits och publicerats så skulle den sett ut som följer.
AFTONPRESSEN
Jag sitter här och grunnar, som den snortuta jag är. Och hoppas ni mig unnar att få gnälla lite här. Besviken över kvällspressen, som endast söker sensationer. Då deras främsta intressen är att kränga lösnummer och prenumerationer. Ansvar för vad de skriver det synes de ej ta. Nej, det enda som dem driver är att blaskan säljer bra. De borde ju ta och fundera vilka följder artiklarna får. Läsarna är ju benägna att betrakta det som sanning, om det i tidningen står. Arktisk extremkyla hotar!! (det blev visst minus tio). Medicinen som allt botar! (Ja, då är fyra en trio). Risk för nya superhalkan från öst! Väderkaos drar in! (jo det föll visst en decimeterm snö). Börsen kommer att krascha i höst! (Herreplutten! Det är så man vill dö.) Överdrifterna som de ständigt serverar gör att folk till slut ej bryr sig ett skvatt. Så den dag främmande makt invaderar, så fattar snortuten inte vad som är fatt. Klimathot, Gängkrig! eller Pandemi! Arbetslöshet! Kärnvapen i öst och i väst. Och så en glad nyhet: Katten Tusse släpptes fri! (och det intresserade nog Tusse mest).
Men även annan dynga av föga relevans, som Mezzosopran förlorar sin röst! Eller annat dravel utan elegans, nittiosju-årig änka vill förstora sina bröst! Mord! Våldtäkt! Inbrott! och Rån! (O Plutten giv mig styrka) Kärnvapen! Kapprustning! Brist på ozon! (kan man på censur få yrka?) Löpsedlar som skapar ångest och panik. Jorden på kollisionskurs med en komet! (försäljningssiffran blir säkert magnifik)
Men vill man skapa känslor av hopplöshet? Men även rubriker som tycks vädja till allas vår missunnsamhet, kan redaktören glädja, som Direktör från krognotan smet! Eller ännu mer delikat: Toppolitiker ertappad på bordell! en nyhet av stort format (jag undrar hur hans familj mår ikväll?) Och när journalister börjar att jakten bedriva, och drevet begynner rulla i gång. Kan de den misstänkte så vidrigt beskriva att ingen ens vill ta i denne med tång. Löpsedeln med den stora feta rubriken ska locka till att köpa denna blaska. Så att läsaren ej blir besviken, utan rofyllt i skandaler får snaska. Naturligtvis ska de fakta ej fördölja. Men inte brodera ut den så som de gör. Och i skandalös förklädnad den hölja. Det är sådant som jag tycker stör. Jag önskar att man kunde befria, oss från den makt media synes besitta. De kan skapa en självuppfyllande profetia, eller en masshysteri som kan smitta. Snortuta som jag är med en gnällig karaktär. Så avslutar jag så här, med en ramsa som är mig kär: Så kom låt oss kverulera. Du med så blir vi flera. Låtom oss gnälla mera, och vårt missnöje markera.

Denna, aldrig skrivna eller offentliggjorda insändare fann man emellertid, av någon förunderlig anledning, i en upphittad handväska tillsammans med ett körkort. Huruvida väskan var tillverkad av en höger- eller en vänsterhand förtäljer icke historien, och dessutom spelar det mindre roll, men den som skänkt denna hand kanske ville bli av med den på grund av långvarig handleda, eller för att få en liten handpeng för näven. Vad vet väl jag om slika handarbeten? Detta ovannämnda körkort, som man alltså fann, visade sig vara ett gruppfoto på en snortutakör från Köpingen. Dessa sångfåglar stod framför en snöbelupen gran och log glatt i vinterkylan. De verkade uppvisa en enorm körglädje, samt begynnande körnare. Vidare framgick det av kortet att det hade tagits under en körlektion ty i centrum stod en liten rultig snortuta, på vars tröja man kunde läsa orden körskollärare. Sannolikt sjöng de upp sig inför ett stundande körprov. Detta trots att det vid den tiden rådde körförbud på grund av en mycket smittosam farsot, men de sjungande snortutorna var troligen tvungna att följa sitt fastlagda körschema. Fast å andra sidan kunde de ju lika gärna ha sjungit upp sig i en körsimulator, ty i en sådan var det faktiskt möjligt att ha körträning en och en, och utan kontakt med de andra körande, utveckla sin personliga körteknik och körstil. Hur som helst så befann sig denna anonyma insändarskribent sannolikt någonstans på detta foto.
Eller så stod hon bakom granen. Måhända sysslande med origami ty det skymtade fram en nyvikt tidningsanka bak granen.

KAPITEL 32
Hur snortutarnas behov kunde tillgodoses utan SupraLedare.

När som nu snortutarna ej längre hade någon SupraLedare så var frågan: Hur löste de det problemet? Ja, beträffande den bristande intelligensen så upprätthölls ju den av alla undermåliga TV-serier som visades på den så kallade Dumburken. Detta var en i sanning förunderlig uppfinning som kunde nyttjas för att förkovra snortutarna och öka deras allmänbildning, men som tyvärr användes för att göra de enfaldiga snortutarna ännu mer enfaldiga. I det lilla landet KnaggeBaggeland, vars ledare blott var, vilket tidigare har nämnts, en halv halvledare, det vill säga en fjärdedelsledare och dessutom en medioker sådan, arbetade man intensivt med att nedmontera utbildningsväsendet och skolan. En särdeles effektiv strategi var att minska antalet lärarledda lektioner och i stället öka den administrativa delen för pedagogerna genom att införa en hejdundrande massa dokumentationskrav. En som allvarligt opponerade sig mot detta, vad hon benämnde ofog, var Frigidia Inkerissondotter. I sin bok ”Skolväcka med Skolvärk” vräkte hon sin galla över denna dokumentationssjuka som hon upplevt i KnaggeBaggeland, och jag dristar mig till att citera ett avsnitt ur denna bok.
”Skolan, har redan fått genomgå en faslig massa omorganisationer, om-struktureringar och ändrade läroplaner, och där man verkligen lyckats med konstycket att göra varje ny förändring en aning sämre än den föregående, och detta får väl i och för sig betraktas som en sällsynt beundransvärd bedrift. För dessa, så kallade utbildningsreformer, erhåller reformatörerna bra betalt från staten, som finansierar dessa utredningar med skattemedel. Det kallas att ge mer resurser till skolan. Till detta kommer det faktum att lärarna, då de inte tvingas att fly från att knivskäras till döds av någon missnöjd elev eller dennes förälder, inte hinner med att undervisa, då de i stället nödgas att ägna sig åt elevernas psykosociala problematik samt påta sig rollen som föräldrar, ty några sådana har, märkligt nog, eleverna tydligen icke förärats. Hur dessa unga snortutar överhuvudtaget kommit till är höljt i dunkel. Denna, elevernas psykosociala problematik, synes dock bara bli värre och värre. Men i detta, den enfaldiga eftergivenhetens förlovade land, finns det mycket mer som lärarna ska ombesörja. De skall inte blott vara socialassistenter och föräldrar utan även administratörer, ty allt skall dokumenteras. Och gärna lite till. Dokumentation anses nämligen i KnaggeBaggeland, liksom vårdande, vara det allra förnämsta en snortut kan ägna sig åt. I detta land fullkomligt dräller det av politiker, byråkrater och bredarslade pappersvändare, som aldrig varit ute på någon arbetsplats och mött verkligheten, och som för att tala klarspråk, aldrig gjort ett hederligt handtag i hela sitt liv. Dessa erhåller till och med lön för att ägna sin tid åt att konstruera skrivbordsvisioner. Och visioner, det är mumma det.
Så skrev alltså denna Frigidia Inkerissondotter. och vi skall strax återkomma till henne men först ämnar jag ordagrant återge en annan kritiker av det rådande politiska flummet i KnaggeBaggeland. Före detta Major Brynhild Ingolfssen. Han hade övergivit den militära banan för att kasta sig in i den politiska striden. Före detta Major Ingolfssen var en politiker som uppskattat visitationer i allmänhet och visioner i synnerhet. Två dagar innan han stupade vid en mycket hätsk partiledardebatt hade han ristat in ett uppmärksammat kväde på sin bösskolv.
Med bajonetten. Detta muskedunder återfanns, efter hans bortgång, uti hans druvodling där den lämnats kvar efter hans senaste duvslag. Duvorna gick inte segrande ur striden. Texten på gevärsstocken löd emellertid som följer.
POLITIKERSNACK
Hysta fram en vision käre bror. Det kan tysta en missnöjd skara. Och faktiskt göra så att den tror, att dess intressen av oss tas till vara. Ty en vision den är gratis och fri. Den behöver ej ens realiseras. För finessen ligger däri, att slutdatum ej behöver preciseras. Ett löfte är däremot, mer av bindande karaktär. Så se till att servera en trovärdig chimär. Den belastar ej statens ekonomi. Små åtgärder erfordras blott. Men den visar att vårt parti, väljarnas krav förstått. En nollvision i trafiken, liksom att ingen ska bli sjuk av sitt kneg. Och här är den rätta taktiken, lagstifta i små, små och billiga steg. Vi behöver ej nå fram till målet. Blott visa vår ambition. Och njuta av det belåtna sorlet, när vi ses sträva mot vår vision. Då kan vi alltid påstå att vi verkat för vår vision. Och att en dag vi den ska nå, och att detta alltid har varit vår mission. Då ser den missnöjda massan hurusom vi stretar mot vår vision. Och utan att staten tömmer kassan får vi väljarnas absolution. Att åtgärder sedan får vänta, det köper vår väljarkår. Bara vi är konsekventa, och gör något litet varje år. Ja då kan vi kraven tysta, från fack och gemene man. Då finner dom oss schyssta, och tycker att vi gör vad vi kan.

Här bör tilläggas att Major Brynhild Ingolfssens bösskolv var av ansenlig storlek. Detta i sin tur kom sig av att han begåvats med mycket långa och håriga armar, som var armborstbelupna från fingrarna upp till axlarna. Dessa tvenne långa lemmar plägade släpa i marken då han marscherade. Under sin tid som yrkesmilitär hade han, av denna anledning, ingått i en specialutbildad armstyrka, enär han visat sig synnerligen armslängd. Därtill hade han med stor framgång spelat basket, och tack vare armarna, av sina lagkamrater erhållit smeknamnet, Ingolfssen Lagets långa arm.
Efter denna lilla visionära utsvävning återgår vi till alla dessa dokumentationer som överöstes snortutenheten och framför allt de arma knaggebaggarna. Dessa politiskt korrekta skrivbordsprodukter skulle sedan påtvingas alla hederligt arbetande knaggebaggar. Det skulle, inte borde, upprättas kvalitetsdokument utifrån dessa ”skrivbords-nissars ”hållbarhetsplaner, jämställdhetsplaner och integrations-planer. Ej att förglömma avvikelserapporter om sådant som kunde ha hänt, men som aldrig hände, sådant som inte kunde ha hänt och som aldrig hände liksom sådant som hänt men inte kunde hända. Dessutom får vi ej förglömma alla dessa riskanalyser för, så kallade "om-utifall-det-som-inte-kan-hända-händer"-händelser.
För att nu inte tala om alla vaga ord som det gödslades med. Här bara måste vi stanna upp ett ögonblick för att tränga in i den djungel av, jag dristar mig att säga skitord. En knaggebagga som ifrågasatte all denna förekommande dynga, alla dessa floskler och vaga ord, var Estrid Astridsfader, mest känd för sitt märkliga efternamn, samt att hon dagligen sågs motionera i ortens elljusspår.
I ett bifogat dokument till en av hennes många, i elljusspåret författade motioner, där hon ville ha en lag som förbjöd politiker att nyttja dessa svulstigheter, kunde man läsa följande.
"Värdegrund". Det är väl för rart? Ett ord lika tomt och innehållslöst som ordet frihet. Personligen föredrar jag ordet ”värdedjup”. Där måste det väl ändå finnas lite mer värde, om man söker på djupet. Några decimeter eller så. Varför inte bygga på med ordet ”sann”? Sann värdegrund, sann hållbarhet, sann integration och sann frihet. Smaka på det ni. Visst är det nästan så att snålvattnet rinner ur mungiporna. Man kan ju även krydda med ordet äkta. Sann och äkta demokrati. Titta noga på det och njut av kombinationen av dessa gyllene ord. Insup doften genom näsan och upplev den mogna aromatiska bouquen. Låt det sedan rulla runt i munnen ett tag och känn hur den mjuka fylliga eftersmaken fyller dig med lycka. Skölj munnen noga och prova gärna några andra sorter, så som sann och äkta hållbarhet eller sann och äkta integration. Vem kan motstå det? Det kan säkert generera många röster vid ett val. ”

Hon fick dock inte, av förståeliga skäl, igenom denna motion och utan motion så försämrades dessvärre hennes fysiska hälsa snabbt och hon avled några år senare i sin rullstol vid en ålder av fyrtiofem år och med en vikt på tvåhundraåttiofem kg.
Efter denna utsvävning återgår vi nu skyndsamt till dokumentationssjukan. Ja, det fokuserades så till den milda grad på all dokumentation, så när katastrofen väl kom till KnaggeBaggeland så var ingen det ringaste förberedd, ty alla hade ju varit fullt sysselsatta med att dokumentera. Detta eftersom de styrande ansåg det viktigare att skriva ned det man gjorde än att faktiskt göra det. Låtom oss nu betrakta ett annat intressant avsnitt ur Frigidia Inkerissondotters kontroversiella bok ”Skolväcka med Skolvärk” där hon skrev:
”Dokumentation, det är sannerligen A och O i lärarnas yrkesroll. Om de stackars pedagogerna inte hinner med att förmedla några baskunskaper till sina elever är ju inte så noga. Huvudsaken är att de hinner med att dokumentera hur det på bästa sätt skulle ha utförts. Om det nu hade funnits tid att utföra det. Detta gäller förvisso de flesta yrkesgrupper, men som ett ytterligare exempel kan jag ta alla de som arbetar inom sjukvården. Förresten, behöver jag påpeka att denna ständigt lider brist på vårdpersonal. Av denna anledning anställs det en massa medarbetare. Framför allt byråkrater, såsom administratörer, handläggare, chefer och övriga pappersnissar. Detta kallas att ge mer resurser till sjukvården. Dessutom placerar man sjuk-sköterskorna bakom skrivbord så att de kan ägna sig åt dokumentation och därmed slippa ta hand om patienterna. Eskulaperna ägnar en himla massa tid åt dokumentation och journalskrivning, varför kontakten med patienterna dessvärre blir hutlöst kortvarig. Såvida inte den underbemannade vårdpersonalen är villig att arbeta dygnet runt. Resultatet blir löpande band-vård. In och ut. Allt för att hinna dokumentera. Det var sannolikt därför man anställde stafettläkare. Dessa bör ju vara snabba. Och skulle något glömmas bort att dokumenteras så har detta något aldrig skett. Även om det har skett. Och skulle, Pluttenförbjude, något råka dokumenteras som aldrig inträffat så hade detta något plötsligt realiserats och ägt rum. Liksom förverkligats. I samma stund som det kommer på pränt och signeras. Det osar onekligen lite kvantfysik över detta fenomen då det osökt för tankarna till Schrödingers katt. Dessutom är dokumenten lite som Den Digra Boken, eller Varanen. Det som där står att läsa är den oförfalskade sanningen. Sanningen och inget annat än sanningen. Den i sanning sannaste av äkta och sanna sanningar. Och det som ej dokumenterats har som sagt var, aldrig hänt.”
Så skrev alltså universitetsadjunkten Frigidia Inkerissondotter. Hon sade sedermera upp sig från sin välbetalda tjänst för att arbeta som dokumentförstörare på ett kontor. Där satt hon resten av sitt yrkesverksamma liv ensam i lugn och ro och tuggade i sig allehanda makulerade handlingar. Hon slapp dessutom, till sin stora glädje, att umgås med snortutor och snortutar på sin nya arbetsplats. Bortsett från ett besök i månaden av tvenne snortutar som transporterade dokumenten som skulle förstöras. Och hon var SÅ lycklig.
I KnaggeBaggeland, detta särdeles märkliga rike, var näst intill allt belagt med skatt. De snortutar som hade för vana att spara dagens överblivna matrester till morgon-dagen belades med så kallad restskatt. Och fann myndigheterna att man var underskattad så blev man omedelbart uppskattad. Det var faktiskt så att de flesta knaggebaggar var grovt överskattade, ty i KnaggeBaggeland underskattades ingen. Detta medförde att de arma snortutarna uti detta knepiga rike ständigt plågades av en särdeles pinlig skattevärk, och ju mer de arbetade och slet ut sig, desto mer skatt fick de betala. Det blev faktiskt aldrig någon tid över för egen förkovran, enär man var tvingad att arbeta halvt ihjäl sig för att det skulle bli några korvören kvar efter skatt. Men inget ont som inte har något gott med sig, ty detta bidrog även det till att hålla snortutarnas kunskaper på en behagligt låg nivå så att de fortsättningsvis var lättledda och fogliga. Och då kunde man ju krama ur dem ännu mera skatter. Därtill må vi beakta att arbetsamhet befordrar hälsa och välstånd och hindrar många tillfällen till synd. Man ser här tydligt hur senare tiders politiker dragit lärdom av historien och tidigare härskares metoder liksom Pluttenisternas sätt att behålla makten. Dessa senare hade ju ålagt snortutenheten att föröka sig och skaffa många barn så att snortutar och snortutor tvingades lägga all sin tid på att kämpa för sin och familjens överlevnad. Att komma hem till en barnaskara på tretton till femton barn efter ett långt och tungt dagsverke lämnade nämligen föga tid och ork över till egen förkovran. Kunde de styrande sedan utlova en massa generösa bidrag, såsom bröd och skåde-spel, och dessutom göra snortutarna beroende av dessa nådegåvor, ja då satt den halva halvledaren säkert som regeringschef. Och skulle, mot all förmodan, denne fjärdedelsledare bli avsatt, på grund av misstroende från sina meningsmotståndare, så blev densamme snart återinsatt alldenstund den så kallade oppositionen aldrig kunde komma överens. I detta land, varest enfalden rönte sina största triumfer, kunde till och med en statsminister tillsättas, för att sju timmar senare be att få bli entledigad, och någon vecka senare ändra sig och bli återinsatt. Avseende snortutarnas, och i detta fall knaggebaggarnas, böjelse för våld och råheter så tillfredsställdes även den, framför allt på senare tid, till stor del av Dumburken. Detta genom att Tv-kanalerna öste på med sportprogram, och då gärna lagsporter, där snytingarna hängde i luften, men även makabra skräckfilmer och blodiga autentiska nyhetsreportage fyllde sin funktion. Skulle detta inte räcka, vilket det inte heller gjorde, så fanns det gott om bilar som de unga och ofördärvade snortutarna kunde sticka i brand, ambulanser att välta, liksom andra utryckningsfordon att kasta gatstenar på. De kunde även nyttja pensionärer som förvillat sig ut från äldreboendet, och som de unga snortutarna kunde roa sig med att knacka ned.
Och sedan sparka på. Gärna mot huvudet, för det var liksom extra skojigt tyckte de små liven, eftersom sparkarna då kunde åstadkomma små mysiga ljud då skallen spräcktes. En synnerligen populär slagdänga skrevs faktiskt av en gängmedlem under hans tre dagars internering för grovt vållande till andras död. Han hette Bertil Allén men kallades bara för Ballen, och var tjugotre år gammal. Han hade en mulen sommardag gått in på en galleria medhavande en AK-fyra, och lyckats meja ned hela sjutton besökare. I varierande åldrar, varav fyra var barn. För detta dömdes han till vård i tre dagar. Detta för att man fann honom allt för ung för att dömas till det hårdare straffet på fem dagar. Men eftersom brottet ansågs ha varit synnerligen grovt, enär fyra av offren var under sju år, så skärptes straffet med besöksförbud under dessa tre dagar, ty det gällde verkligen att bestämt sätta ned foten och att sätta hårt mot hårt för att stävja kriminaliteten. Detta ansåg i alla fall de styrande i KnaggeBaggeland. Denna straffskärpning, trots att han blott var tjugotre år gammal, var onekligen på gränsen till en rättsskandal ansåg media i KnaggeBaggeland. Bura in fanskapet och släng nyckeln ansåg befolkningen i KnaggeBaggeland. Men detta tordes de inte säga högt, för så fick man inte tycka i detta rike. Att hysa slika tankar var nästan ett grövre brott än det Ballen begått.
Ballen hann emellertid skriva ned sin lilla text till visan; ”Nu tänder vi på”.
NU TÄNDER VI PÅ
På regntunga gator bland betonggrå hus samlas nu storstadens ökända bus. Folk håller sig inne och låser sin dörr och tänker på hur tryggt de hade det förr. Men själv är jag trött fast jag sov hela dan, och nu på kvällen vill jag dra ut på stan. Jag kliver ur slafen för nu ska jag ut, och djävlas med Svensson eller nån snut.
Nu tänder vi på husen i min lilla stad och klottrar massa könsord på rådhusets fasad. Se där längs med ströget kutar Kalle och Mari. Dom har rånat Vera på Walléns konditori. Och grabbarna i gänget bränner bilar nervid Grand. Vi har så jävla mysigt, hela gatan står i brand. Ljudet av sirener, och plötsligt en krevad. Det är kväll i min lilla stad.
I gänget är jag någon och ej blott en ordinär, behöver inte grubbla på vem fan jag är. Svenssons har så brådis, de jäktar och gnor. Somliga har stålar och äger huset där dom bor. Men själv kastar jag gatsten mot en brandbil ner i stan, och tvingar den att vända. Det är kul som bara fan. Den råkar liksom hamna i helt galen fil, och krockar front mot front med en mötande bil
Och visst är det kul när man så får sin chans, att vara en av snubbarna som vält en ambulans. Se Kungsgatan den brinner, liksom vårt Folkets Hus. Ljudet av sirener, det ger ett härligt rus. Och visst är det sköj att krossa skyltfönster på stan, och i gryningen gå hem för att slagga hela dan. I gänget är jag faktiskt ”killen med besked”. Men ensam är jag ynklig, svag och feg

Denna lilla visa spelades senare in av före detta officersuppassaren Karl Faktor där han så melodiöst ackompanjerade sig själv på dragbasun. Låten blev en enorm hit och genererade tillräckligt med STIM-pengar för att försörja Ballen under återstoden av hans liv, som dock inte blev alltför långt, eftersom han, två dagar efter frisläppandet, sköts ned på öppen gata av ett rivaliserande gäng. Karl Faktor däremot levde ända fram till sin död.
Nu åter till hur snortutarna fick utlopp för sina aggressiva tendenser. En annan metod som snortutarna nämligen kunde begagna sig av, för att få uttrycka sin vålds-bejakande natur, var gruppvåldtäkt på en och annan snortuta. Fann de unga ingen snortut eller snortuta att våldtaga eller ta död på så fanns det igelkottar och katter att plåga ihjäl. Kan man annat än uppröras i sitt innersta över att samhället inte förstod att om de unga snortutarna inte hade någon ungdomsgård att gå till, så blir de ju naturligtvis lite disharmoniska, och sysslolösa, eller hur? Den underbemannade ordningsmakten gjorde emellertid vad den kunde men vad tjänade det till? De syntes sällan ute på gatorna enär även de var fullt sysselsatta med att dokumentera, och skulle de ingripa mot buset och med risk för liv och lem omhänderta några ligister så var det faktiskt ett arbete helt i onödan, eftersom de unga kriminella snortutarna fick ungdomsrabatt på straffet. Och poliserna blev anmälda för övervåld. Ja Herreplutten! De hade ju vidrört dessa värnlösa stackare vid omhändertagandet. Ack! Ack! Dylikt kan väl blott ske i KnaggeBaggeland?
Ungdomsrabatten skall nu icke blandas ihop med den pensionärsrabatt som de ålderstigna snortutarna erhöll då de eventuellt, och då på grund av svält och misär, stulit en burk utgången kattmat i livsmedelsbutiken. I och för sig fick även äldre snortutar, det som benämndes straffrabatt, vilket medförde att om man första dagen stal två burkar utgången kattmat så kunde man sedan dagligen sno ytterligare en burk. Ända till dess man åkte fast. Detta eftersom man endast kunde åtalas för det grövsta brottet. Resterande brott var då blott en välkommen bonus. Så de riktigt utstuderade nidingarna började då med att skjuta en varg, för efter detta vedervärdiga brott kunde de råna och mörda så det stod härliga till. Nog om detta. Nu ska vi skärskåda hur snortutenheten löste problemet med att vara utan en SupraLedare. Missnöje med sitt liv och avundsjukan kunde hållas levande genom att gå ut och kolla in grannens sons nya Rolls-Royce, som denne fått i present av sina snuskigt rika föräldrar, då han tog sin läkarexamen. Eller varför inte ta fram sin kikare och ingående studera grannens nya, trettio år yngre hustrus anatomi, där hon låg i en solstol vid deras pool, endast iklädd solglasögon, vilka tryggt vilade på de implantat-förstorade juvren, vilka i sin tur påminde om två enorma genmanipulerade meloner. Efter detta haltade man sedan in i sitt lilla ”pörte”, med svartmöglet hängande i klasar från tapeterna och tittade sig i hallspegeln blott för att konstatera att med denna hängmage, som man skaffat sig efter tjugofyra år som öldrickande sjuk-pensionär, skulle man aldrig bli en casanova. För att trösta sig med ytterligare en öl gick man sedan in i köket, där dels ens egen arbetsskygga dotter satt, fet och hög som ett hus och konverserade med någon hallucination, dels ens skinntorra, rynkiga och gråhåriga fru, med hängjuver som två urkramade skinnlappar, stod vid vedspisen och stekte blodpudding, och man frågade sin stekosdoftande fru om hon hört något ifrån sonen, som satt inne för väpnat rån. Och sist men ingalunda minst, behovet att få trampa på någon annan för att känna sig betydelsefull och högre stående kunde tillfredsställas genom att, helst då till allmän beskådan, skänka en ringa skärv till den vanlottade tiggaren som satt på torget.
Ty då visade man ju, dels att man hade högre status än den medellöse saten, enär man ju hade råd att avvara en slant, dels att man hade högre moral än de som blott passerade förbi. Och det var ju onekligen ytterligare ett sätt att komma högre.

KAPITEL 33
Framsteg, jämlikhet och miljö

Trots det faktum att snortutenheten, som helhet betraktad, var så urbota korkad så gjordes det faktiskt vetenskapliga upptäckter på gott och ont, alltifrån medicinska och tekniska rön, som kunde såvera hela snortutenheten, till militära landvinningar som kunde utplåna dem. Dessa upptäckter gjordes av de mycket få som var klokare än de övriga nittionio procenten. Man kan nog säga att det regnade så många nya upptäckter över snortutenheten att snortutarna ingalunda hade förmått att sätta sig in i dem alla, ens om de velat, eller varit beslutsamma. Men det ville de inte. Och det var ju tur för även om de enfaldiga satarna hade försökt att sätta sig in i alla upptäckter så hade de ändå inte fattat ett dyft. De satt hellre sin tilltro till pseudovetenskaper såsom animal magnetism, homeopati, astrologi, kristall- och magnetterapi, zonterapi och vidunderliga snömän, para-psykologi och utomplättingar som besökte deras platta Plätt i flygande uppläggningsfat. Homeopatin med sitt befängda lika botar lika och ont skall med ont fördrivas var en sällsamt motbjudande men ack så populär verksamhet. De snortutar som pysslade med dylika behandlingar hävdade bland annat att en otroligt utspädd lösning av det botande ämnet, och detta var sannerligen utspätt, var i stånd att kurera den aktuella krämpan. De menade att det utspädda ämnet på något magiskt vis överförde, eller delade med sig av sin helbrägdagörande ”själ” eller ”essens”, med alla dess kurerande egenskaper, på resten av vätskan i den utspädda lösningen. Ju mer utspädd desto mer effektiv och fördelaktig, framför allt för homeopaten, som kunde ta bra betalt utan att behöva lägga några större summor på inköp av medikamenter. Och snortutarna föll pladask för denna humbug, och som vanligt utan att ifrågasätta logiken i behandlingen. För de älskade att bli blåsta, och så fort det fanns minsta naturvetenskapliga evidens för en behandling så drog de öronen åt sig. Detta sannolikt för att de då riskerade att inte bli blåsta. Det lustiga med snortutarna var att religionerna ju kunde erbjuda minst lika befängda och osannolika påståenden och ändå så förlorade dessa mark till alla dessa pseudovetenskaper. En mycket lustig företeelse var Janssonismen där man dyrkade Jansson i stället för Plutten, och där man höll svarta mässor, oftast i bara mässingen. Varför just denna legering föredrogs, och aldrig brons eller amalgam, kan jag tyvärr inte ge något svar på. Enligt dessa jansoniter hade Jansson all makt, det vill säga fullmakt. De troende förnekade existensen av Plutten, men vördade Jansson på samma sätt som pluttenisterna vördade Plutten. Dock med avsevärt annorlunda riter och ceremonier.
Som exempel kan nämnas hur de understundom raggade upp en missionerande bönhas utanför någon krog, en så kallad raggmunk. Denne tog man med till templet tillägnat Jansson, som naturligtvis hette Templet Tillägnat Jansson, och väl där surrades bönhasen fast vid en regel. Det skulle helst vara en tumregel, på sin höjd möjligen en och en halv tum, och utan undantag. Ty tog man undan den hade man ju inget att surra fast raggmunken i. Till fastsurrandet begagnades med fördel en skarvsladd. Denna var tillverkad av fridlysta skarvar som infångats precis efter det att de häckat. Fann man inga skarvar så nyttjades sulor, och då helst skosulor. Dessa berövade man skorna efter infångandet varefter man tog vara på skosnörena, vilka man tvinnade ihop till ett hållbart rep, som nyttjades till denna repövning.
Då bönhasen nu var ordentligt regelbunden så placerades hans fötter i en ormbunke. Denna balja hade man i förväg fyllt med skallerormar. Där fick nu bönhasen stå och dö under det att Janssoniterna höll sin svarta mässa till ljudet av bönhasens skrik och ormarnas rytmiska skallrande. Även över detta fenomen hade Paroxysmus grubblat och funderat på vad som fick snortutar att överge en galenskap för en annan galenskap. Visserligen var det mesta med snortutenheten galet och vansinnigt men detta var mycket knepigt och ganska lustigt, om jag djärves uttrycka mig så. Snortutarna blev dessutom, åtminstone på pappret, mer och mer jämlika. Man hade myntat uttrycket snortutevärde som just avsåg detta, alla snortutars lika värde och jämlikhet. Man hävdade alltså att alla snortutar var precis lika mycket värda. Mot detta invände den vittra blåstrumpan Eutanasia Suicidgren, bland sina vänner benämnd Kajsa, som i sin bok ”Jämmer liket” bland annat skrev följande:
” De som sitter som snortutevalda politiker är förvisso aningen mer värda, vilket tydligt avspeglade sig i både löner och pensionsförmåner, varför dessa ingalunda kommer att nödgas kalasa på utgången kattmat på sin ålders höst. Med snortutevärde menar man tydligen att blott genom att vara en snortut så innehar man, liksom per automatik, detta värde. Detta är en stor lögn som vi snortutar fabulerat ihop för att få vår värld att kännas mer snortutig, och som tyvärr fjärmar vårt arma släkte ännu mer från den verklighet vi faktiskt råkar leva i. Mot denna sällsynt befängda jämlikhetsfantasi och dess katastrofala konsekvenser reagerade häromsistens min syster och själsfrände, Maligna Suicidgren, nu mer Maligna Pessimasson, som dock önskar förbli anonym, ty trots att utvecklingen gått framåt och vi numer lever i en mer, så kallad civiliserad värld så gör man bäst i att inte skylta för mycket med åsikter som avviker från de mer konventionella. Av denna anledning är det bästa för hälsan att förbli anonym. Det förekommer nämligen, och dessvärre, alltid de som i stället för en hjärna i huvudet har försetts med ett hjärta. Ett hjärta är i och för sig av utomordentlig vikt för att hålla i gång blodcirkulationen, men av föga nytta vid förnuftigt tankearbete, och dessa hjärnlösa snortutar vänder och vrider gladeligen på andras uppfattningar för att, om möjligt, leta upp någon liten snaskig detalj som kan placera dem med avvikande åsikter i sämsta möjliga dager. På detta sätt förhåller det sig, framför allt i KnaggeBaggeland varest det är tabu att överhuvudtaget diskutera denna fråga. Det är faktiskt även på gränsen till kriminellt att ha en åsikt om den. Jag vet dock att alla knaggebaggar har en åsikt, men det är blott de med ”rätt” åsikt som vågar att uttrycka denna.
De övriga håller, naturligtvis för hälsans skull, tyst. Med rätt åsikt avser jag här den av regering och media stipulerade och sanktionerade åsikten, och detta även om de styrande nödgas ljuga eller på andra sätt förvränga sanningen för att verkligheten skall överensstämma med deras politiska ideologi. Om en knaggebagge, som ett ringa exempel, framför kritik mot hur landet, som denne bebor sköter invandrarpolitiken, ja då är han rasist, immigranthatare, främlings-fientlig och den värsta tänkbara sortens niding. Denne, vidrigt reaktionäre snortut hinner oftast inte ens framföra vad han anser brista i migrationspolitiken innan man beslutar att denne är en vedervärdig nazist som vill bygga koncentrationsläger. varför denne omedelbart beläggs med munkavle, och eftersom det råder en makalös cancelkultur så blir den som förfäktar avvikande idéer omedelbart utfryst. Detta medför att debatten uteblir och de styrande fortsätter det, i deras tycke, alldeles utmärkta främlingsmottagande. Följden blir, som alltid när hjärna och hjärta byter plats, stora problem. Hur som helst så skrev denna, min anonyma syster, följande lilla berättelse som fick symbolisera hennes syn på hur KnaggeBaggelandet styrdes. Hon hade låtit trycka upp och publicera följande lilla allegori, som hon döpt till ”Flygresan”.
FLYGRESAN
Detta är er kapten som talar. Jag och min besättning önskar våra etthundratio passagerare varmt välkomna ombord på denna Convair åttahundraåttio flight tjugo tjugotvå med destination tjugo tjugotre. Vi beräknas landa om trehundrasextiofem dagar, och enligt vad jag hört från flygledartornet, verkar det som om vi åtminstone kommer att ha väder under hela resan. Vi vill påminna om att detta är en jämlik flight och att jämlikhet även skulle gällt på toaletterna, som vi tyvärr såg oss nödgade att avlägsna då det visade sig omöjligt att placera dessa så att ingen skulle vara placerad närmre wc än någon annan.
Av samma anledning har även nödutgångarna avlägsnats. Detta för att vi alla ska kunna haverera solidariskt, om nu detta mot all förmodan, skulle inträffa. Sådana haverier drabbar dock bara andra flygbolag, varför vi inte sett någon anledning att förbereda oss för en sådan katastrof. Eftersom inga andra flygbolag är så hjärtnupna som vårt, och ej heller hyser ett sådant oerhört medlidande med övriga snortutar på vår Plätt, så har vi dessutom låtit etthundrafemton så kallade nypassagerare följa med på resan. Dessa har inte behövt köpa någon flygbiljett, alldenstund det är så himla synd om dem, eftersom de ju aldrig har haft förmånen av att få komma i åtnjutande av att flyga med vårt flygbolag. Av denna anledning har vi, även detta i den äkta och sanna solidaritetens namn beslutat oss för en retroaktiv höjning av biljettpriset för er etthundratio passagerare som redan köpt biljett. Faktura på tillkommande biljettpris kommer att hemsändas till er och skall vara betald inom fjorton dagar.
Då planet nu endast hade etthundratio sittplatser så skulle sätena inte ha räckt åt alla.
Därför så har vårt flygbolag bestämt att ingen ska få sitta, varför samtliga säten bortmonterats. Dock med undantag av ett antal säten som lämnats kvar åt de allra, allra sköraste samt de nypassagerare som det är absolut syndast om. Vid händelse av nödlandning till havs så skulle ni normalt finna er flytväst under ert säte. Då det nu inte längre finns några säten där dessa kan vara placerade under, samt att de ändå icke skulle ha räckt till alla så beslutades, i den äkta och sanna jämlikhetens namn, att avlägsna resterande flytvästar. Allt enligt vår jämlika och rättvisa devis: Endast det bästa är gott nog och om inte alla kan få det bästa så skall ingen ha det. Naturligtvis med undantag för dem som det är allra syndast om. Dessutom är flygledningen övertygad om att någon nödlandning inte kommer att bli aktuell då man flyger med vårt flygbolag, ty sådant förekommer blott hos andra bolag. Vi har heller ingen mat- eller dryckesservering ombord eftersom det bland passagerarna finns nötallergiker, skaldjursallergiker, äggallergiker, mjölkallergiker, glutenintoleranta, veganer samt människor med vissa sjukdomar och med vissa trosinriktningar, som kräver specialkost. Eftersom det då inte går att servera samma mat till alla har flygbolaget ansett att det är mest rättvist att utesluta maten. Detta gäller även spritservering där vi vill visa solidaritet med olika trosinriktningar samt alkoholmissbrukare, vilka vi icke vill utsätta för onödig frestelse.
Vid händelse av hastigt tryckfall i kabinen faller det ned syrgasmasker från taket. De är placerade ovanför de ställen där sätena tidigare stod. Jag vill erinra om att detta är en jämlik flight varför ni ombedes att se till att först trä på maskerna på barn, gravt handikappade och eventuella döende åldringar så de inte förlorar medvetandet. Dessa kan sedan hjälpa er övriga att få på era masker.
Skulle det emellertid finnas någon som vet med sig att han eller hon inte kan bära mask utan får ångest eller panik av att trä på sig en dylik, så ber jag er omgående kontakta kabinpersonalen så att de kan avlägsna samtliga syrgasmasker. Det ovan sagda skulle jag ha sagt i vanliga fall men då vi nu är alltför många i kabinen så är även syrgasmaskerna, i jämlikhetens namn, avlägsnade då de inte hade räckt till alla. Emellertid spelar det ingen roll att dessa är borttagna, ty tryckfall i kabinen är något som vårt flygbolag aldrig råkat ut för, så varför skulle det inträffa på denna flight? Jag vill likaså meddela att även jag och min andrepilot, i solidaritetens tecken, låtit avlägsna våra syrgasmasker. Detta gäller även kabinpersonalen. Dessa lät vi avlägsna på grund av platsbrist i flygplanet. Vi är medvetna om att vissa platser i flygplanet är extra utsatta för ljudet från motorerna och av denna anledning har vi låtit avlägsna motorerna så att alla kan få uppleva en tyst och rofylld flygresa. Detta spelar dock mindre roll eftersom vi redan elsanerat flygplanet och avlägsnat all elektronik. Detta för att det kommit till vår kännedom att en av passagerarna är elallergiker. Dessutom har vi nöjet att meddela att vi även låtit montera bort vingarna. Detta för att dessa skymde utsikten för de passagerare som råkat hamna närmast dessa., och att inte alla skulle ha samma möjlighet att se ut ansåg flygbolaget vara fullständigt oacceptabelt. Allt enligt principen: Kan inte alla ha det så ska ingen ha det. Alldenstund flygplanet nu saknar både motorer, elektronik och vingar så kan vi välja mellan att stå kvar på startbanan tjugo tjugotvå eller att solidariskt gå ut och gemensamt skjuta på planet mot tjugo tjugotre. Detta gäller framför allt de etthundratio ursprungliga passagerare som köpt biljett. De etthundrafemton nypassagerarna däremot skall inte känna något krav, eller någon skyldighet att gå ut och skjuta på, enär dessa arma snortutar antages vara så allvarligt traumatiserade efter sina tidigare upplevelser hos andra flygbolag. Eftersom detta är en jämlik flight, där vi alla är lika och ingen är viktigare än någon annan, så står det dessutom alla fritt att komma fram och ta över styrspakarna.
Men i solidaritetens namn ber jag er att ge företräde åt de allra, allra sköraste. Vi önskar er en trevlig resa mot tjugo tjugotre.
Anonym tyckare

Ja jämlikhet och snortutevärde det är grejer det. I sin enorma enfald tror dessa stackars varelser att de på något märkligt sätt står ”över” naturen, och blundar för det faktum att de faktiskt är en del av den. Ty förekommer något i världen så är det självklart en del av världen. Annars blir påståendet lika absurt som att ”Snortutens huvud inte är en del av snortuten”. (Vilket kanske inte var det bästa exemplet med tanke på snortutarnas kognitiva förmågor) Hur mycket snortutarna än vill så kommer de nämligen aldrig att ha samma värde, eller bli jämlika, enär de flesta upplever sig och sina allra närmaste som lite mer värda än alla andra och därför en aning viktigare och lite, men bara lite, mer värdefulla. Så där, lagom mer värdefulla, och det är nog så, att trots det faktum att alla snortutar kutar runt och påstår att de alla är precis lika mycket värda (något annat går ju absolut ej för sig ty om man hävdar motsatsen väntar minst tukthus eller inläggning på en psykiatrisk klinik), så anser de, innerst inne, att detta bara gäller alla andra snortutar. För själva anser de sig vara mer värda än de övriga.
Så skrev denna Eutanasia Suicidgren i sin bok ”Jämmer liket”. Hon fick starkt medhåll av den, visserligen omdiskuterade, samhällsdebattören och filosofiedoktor professor Adrian Stursk som ansåg att hennes tes bevisades av det faktum att det tarvades lagar för att bibehålla jämställdhet och lika snortutevärde. Han menade att om det verkligen förhöll sig som så, att detta med jämlikhet och snortutevärde var en del av snortutenhetens sanna natur, så hade dessa lagar aldrig behövts, och av detta drog han slutsatsen att snortutarna levde i en falsk verklighet som var tillrättalagd för att ge en illusion av snortutighet. En enorm lögn där man försökt linda in den hårda verkligheten i mjuk och rosa bomull. Den verklighet som gav fullständigt fan i om en snortut levde eller dog. Eller hur snortutarna levde eller dog. Han tog dock bestämt avstånd från Snorre Snorbroms elitism och dravel om översnortutar och undersnortutar. Adrian menade nämligen att bara för att evolutionen visar att det är de ”livsdugligaste som överlever” så innebar inte detta att man på förhand kan peka ut en grupp snortutar som varande livsdugliga eller inte. Han förfäktade åsikten att detta inte kan avgöras av snortutar, utan att det avgörs av naturen och att tiden får utvisa vilka som var livsdugliga. Denne, särdeles kontroversielle tänkare. Tog, som ett belysande exempel, sig själv. Som nyfödd hade han varit synnerligen svag och sjuklig. Därtill satt hans huvud bak och fram varför hans föräldrar starkt övervägt att sälja honom för att användas i vetenskapliga experiment, då han ju syntes vara fullständigt livsoduglig. Strax före försäljningen hade dock hans ömma moder ångrat sig. Varför sälja honom för att användas i vetenskapliga experiment när de skulle kunna få mer betalt om han såldes till en cirkus? Där skulle han ju kunna visas upp flera gånger och inbringa mer slantar. Sagt och gjort. Den lille Adrian såldes till en cirkus. På denna cirkus uppträdde en lindanserska vid namn Alma Matersson som varkunnade sig över den lille och adopterade honom. Under hela sin uppväxt närvarade Adrian vid Almas uppträdande när som hon dansade runt i manegen med en korg till brädden fylld med lin. Och se! Idag, nittiotvå år senare, var han professor emeritus, hade aderton fullt friska barn som lyckats väl i livet och femtiofyra friska barnbarn. Visserligen samtliga med huvudet bak och fram. Men vad gjorde väl det? Det kanske var en fördel i denna, snortutarnas bakvända värld. Eutanasia Suicidgren gick det emellertid inte lika bra för. Hon var en fantastiskt skicklig långseglare som besökt de flesta hamnarna på Plätten men en dag så inträffade det otänkbara. Stående vid rodret, försjunken i djupa grubblerier över snortutarnas värde, så uppmärksammade hon inte värdegrundet som lurade strax framför henne. Då hon väl varseblev detta var det för sent att väja. Det blev en grundstötning av sällan skådat slag och seglatsen tog ett abrupt slut, varvid Eutanasia bokstavligen flög över förstäven och spetsades på en, särdeles olämpligt placerad prick, och detta så olyckligt att hon därmed avled. Detta var minsann ingen lustig prick. Hennes osälla gast, som däremot varit en mycket lustig prick, kan understundom ses då denne sorgesamt vandrar fram och tillbaka på vraket under det att den vemodigt vrålar ut sin ångest och längtan efter vind i seglen med orden : Blås Kajsa, blås!
Ännu en märklighet i denna min saga är onekligen att snortutenheten, trots sin starka drift att leva vidare, och varje snortuts övertygelse om att vara mer värd än de andra, aldrig riktigt insåg att detta krävde att de hade en plats att existera på. Liv, åtminstone det som förekom på Plätten var ju, bland mycket annat, beroende av föda som gav energi, vatten och en atmosfär som de kunde andas. Och ändå så brydde de sig icke. Kanske handlade det just om att släktet snortutar inte hade förmåga att oroa sig över huruvida hela snortutenheten skulle överleva eller inte, utan mer om att varje enskild snortut var så fokuserad på sig själv och sina närmaste, och därför blott var ängslig för huruvida de och denne själv skulle överleva. Ja, knepiga var de i vilket fall. Eller kanske inte. Man må betänka att deras hjärna inte hade förändrat sig sedan de jagade mammutar samt att de var flockdjur, anpassade för mindre flockar. Enligt den mycket omstridde snortutologen Salamander Salami kunde man till snortutenhetens försvar anföra att de ändock blott var en av många djurarter på Plätten, trots att de själva sorgligt nog inbillade sig att de var något mer. I en radiointervju sa han följande: Det finns förvisso en och annan snortut som kämpar med näbbar och klor, trots att snortutarna saknade sådana, för att få snortutenheten att leva på ett mer naturnära sätt för att därmed undvika en klimatkatastrof. Tyvärr, så löper dessa miljönissar aldrig linan fullt ut utan kommer bara med lite småfega pekpinnar och åtgärdsförslag. Detta, naturligtvis, för att inte skrämma bort sina väljare. För vem hade röstat på dem om de sagt sanningen om vad som krävdes?
Om de ärligt talat om att för att balansen i naturen skulle återfås krävdes en kraftig decimering av snortutenheten och en återgång till en tillvaro som deras förfäder levt i. Med allt vad det innebar så som avsaknad av all avancerad teknologi, sjukvård, och med ökad barnadödlighet och minskad medellivslängd. Ja! Jag skräder icke orden när jag postulerar att……… Här bröts sändningen helt abrupt så det kom aldrig till radiolyssnarnas kännedom vad Salamander postulerade. Ej heller vad det blev av honom. För han varken hördes av, eller återsågs mer.
Då de styrande halva halvledarna i KnaggeBaggeland, vilka som tidigare nämnts även benämndes förledare, övertygats om att en miljökatastrof var i antågande, använde de sig här av två strategier. Den ena var att vissa verksamheter, gärningar och aktiviteter belades med skam, och den andra att de belades med skatt. Och skatter, så hade de styrande bestämt, var otroligt bra för miljön, och naturligtvis även för statskassan. Hur då bra för miljön? frågar sig måhända den vetgirige läsaren.
Jo, för om man slängde en beskattad plastpåse i havet så var det mycket mer miljö-vänligt än om man slängde en obeskattad plastpåse i samma hav, och detta kommer sig av att skatten, på ett häpnadsväckande sätt, tog bort de skadliga komponenterna i plasten, så att den nästintill omedelbart bröts ned till rent vatten, och ren frisk luft.
Syre, Kväve och en smula Argon. Övriga ingredienser i plasten upphörde med att existera. Med undantag av kolet, men detta exporterade i stället knaggebaggarna till de stora kolkraftverken utomlands i utbyte mot elektricitet från dessa. Till denna elimport var de tvingade eftersom Knaggebaggarnas egna, så kallade miljösmarta metoder att generera el, inte var tillräckliga. Genom att importera elen från utländska kolkraftverk erhöll de ju elektricitet utan att KnaggeBaggeland behövde förorena miljön och skita ned sina fläckfria händer. Detta överlät man med varm hand åt andra nationer, så att knaggebaggarna kunde fortsätta med att framstå som de mest miljövänliga snortutar som världen någonsin hade skådat. Det är skönt att slippa söla ned sin mantel av oöverträffad förträfflighet.
Och mycket el tarvades i det kyliga KnaggeBaggeland, med sina kalla vintrar. Detta behov av elimport berodde på att den egenproducerade och gröna elen från vattenkraften, liksom från vindkraften, plägade sina när som älvar och vindkraftverk frös ihop under den kalla årstiden. Vidare var det sparsamt med molnfria dagar vilket resulterade i att solcellspanelerna inte heller fungerade optimalt, och kärnkraft var absolut inte att tänka på i detta land. Att det historiskt sett förekommit många kalla vintrar uti detta rike hade fjärdedels-ledaren och dennes regering tydligen ingen aning om, ty i historia var de inte särskilt bevandrade, liksom, tyvärr även i de flesta andra ämnen. Men nu åter till skatten som bevisligen hade mäktiga förmågor, rent utav magiska. Den avlägsnade även giftiga och skadliga beståndsdelar i alla utsläpp från fabriker, bilar, flygplan, med mera. Industrier kunde formligen spy ut sitt miljövidriga avfall som naturligtvis, efter pålagd extraskatt och lite andra så kallade miljöavgifter, omvandlades till harmlösa substanser, och detta torde ingalunda vara förvånande. Det hörs ju på ordet, miljöavgifter, att dessa avgiftar miljön. Men hur än knaggebaggarna, liksom övriga snortutar, vände och vred sig hade de tyvärr ändan där bak. Utom den tidigare nämnde professor emeritus Adrian Stursk och hans avkommor.
Det visade sig nämligen inte spela någon roll hur mycket skam och skatt man vräkte på dem, och miljöavgifterna avgiftade inte tillräckligt, varför snortutarnas livsmiljö blev alltmer förorenad och utarmad. Det var en epok i historien då allt steg.
Priserna steg, mycket beroende på skatterna, enär man nu beskattade nästan allt i snortutarnas liv. Detta eftersom en enskild snortut, blott genom att finnas till och konsumera, påverkade miljön negativt. Dessutom hade de nu blivit så besvärande många att deras sammanlagda inverkan på miljön var avsevärd. Nästan tio miljarder snortutar som andades och fjärtade ut växthusgaser så det stod härliga till, och inte blev det bättre av att övergå till en vegetarisk kost. Många lade skulden på köttindustrin med alla dessa kreatur som gick omkring som enorma levande jäskar och släppte väder, men ingen funderade över vad denna enorma mängd snortutar själva producerade i sitt inre vad gällde växthusgaser. Det var enklare att skylla på boskapen. Detta opponerade sig faktiskt en snortuta mot.
Denna knaggebagga, som hette Ängla de Sperade och som var en känd kommunalpolitiker i Förorten, skrev en liten sarkastisk satir där hon ironiserade över knaggebaggarnas miljöskam och miljöskatter. Den lätt förlöjligande berättelse gav hon namnet Quinta essentia.
Quinta essentia
Som den ansvarstagande och miljömedvetne medborgare jag är, så faller det sig naturligt att här komma med ett grönt inlägg i klimatfrågan. Det är undertecknads bestämda uppfattning att snortutar snarast bör upphöra med att äta gasbildande vegetabilier, såsom ärtor, bönor, broccoli, kål, lök och paprika. Detta för att begränsa utsläppet av vederstyggliga växthusgaser såsom koldioxid, vattenånga och metan, som dessa jästankar producerar. För att inte tala om eventuella svavelföreningar.
En medelknaggebagge fiser ungefär 20 till 25 gånger per dag och släpper ut omkring två liter gas per dygn. Detta blir per år ungefär 730 liter. Det mesta är dock svald luft, men 10 procent är resultatet av tarmens mikroflora, som metan och koldioxid. Detta betyder att ca 73 liter är bakterieproducerade växthusgaser. Då Plättens befolkning nu uppgår till ungefär 8 miljarder snortutar torde utsläppet av växthusgaser per dag bli 73x8000000000 liter vilket blir omkring 584 000 000 000 liter per dygn. Om nu 1 liter = 1 kubikdecimeter så borde 584 000 000 000 kubikdecimeter vara lika med 584 000 000 kubikmeter. På ett år fjärtar således snortutenheten ur sig 584 000 000 kubikmeter växthusgaser, det vill säga 584 000 000 kubikmeter växthusgaser. Detta innebär att snortutenheten på ett år gemensamt fjärtar ur sig tillräckligt med växthusgaser för att fylla ett kubiskt rum med sidorna 836 meter. I detta rum vill man helst inte vistas. Eftersom det tydligen anses vara ett välkänt faktum, jag dristar mig till att säga, en sanning, att skatter eliminerar olika utsläpps klimatpåverkan, så bör vegetarianer och veganer klimatkompensera med en extra skatt. Dessa går ju omkring som levande jäskar och släpper väder! Men varför stanna där? Tänk på alla de som lider av sådana pinliga sjukdomstillstånd i magtarmkanalen som ger upphov till en ökad flatulens, eller alla de som äter mediciner som ökar gasbildningen. Släng på dom en lämplig straffskatt och ju högre skatten är, desto miljövänligare blir fisarna, och se för bövelen till att dom upplever en rejäl Fjärt-skam. Men det är tyvärr inte bara i denna ände snortutenheten bidrager till miljö-katastrofen! Snortutar är ju skapta som en sorts hålkaka och har av denna anledning minsann ett hål i andra änden med, och genom munnen kommer den verkliga katastrofen! Denna härrör från lungorna, ty snortutar andas även. Låtom oss räkna. De andas mellan 12 och 20 gånger per minut, men låt oss ta ett medelvärde, vi säger 16 gånger per minut. Utandningsluften innehåller ungefär 4% koldioxid. Omkring en halv liter luft flåsas in och ut vid varje andetag, och av den utflåsade luften är alltså 4 % koldioxid. Så en snortut pytsar ut 0,02 liter koldioxid vid varje utandning. Detta gör snortuten 16 gånger per minut, vilket innebär att denne förorenar lufthavet med cirka 0,32 liter koldioxid varje minut. Ett år är 525 600 minuter. Så på ett år besudlar en snortut luften med 168 192 liter koldioxid bara genom att andas. Plätten befolkas av ungefär 8 miljarder snortutar. Detta medför att snortutenheten producerar 1 345 536 000 000 000 liter (eller kubikdecimeter) koldioxid per år. Detta motsvarar 1 345 536 000 000 kubikmeter. Alltså flåsar snortutenheten varje år ur sig så mycket växthusgaser att dessa skulle fylla ett kubiskt rum med sidorna 11040 meter Vilket är ungefär, lite drygt en mil. Ingen dålig kub. Och detta gör de helt ogenerat. Konklusionen blir tyvärr att vi andas på tok för mycket, eller att vi är för många som andas. Inför omedelbart begreppet Flås-skam! Åtta miljarder levande snortutar går omkring och tär på lufthavet och med sina fisar och sina pustanden och flämtanden, så späder de på växthuseffekten. Och ju mer flåsande desto större miljöpåverkan, något som motionärer och idrottare borde ha i åtanke. (Får jag föreslå en ny skatt...?) Jag proponerar här för ett omedelbart insättande av strikt respirationsbegränsning, vilket innebär att man får två skattefria in- och utandningar per dag och person, eventuellt per familj. Andning utöver detta beläggs med en progressiv skatt baserad på andningsfrekvens och andningsvolym. Nu är det emellertid så att det finns två typer av snortutar. De som lever och de som inte lever, utan är hädangångna. Det finns visserligen även en tredje typ. De som inte lever trots att de ej är hädangångna. Som en liten parentes kan nämnas att de hädangångna utgör den största delen av snortutenheten, så råkar du vara en snortut så är det är mer sannolikt att du är död än levande.
I rättvisans namn får vi inte glömma de som avlider eller har avlidit och deras påverkan på vårt klimat. Jag menar, där kommer väl verkligen snortutens rätta natur fram. Jag! Jag! Jag! Tänk, här ska man till att dö och vad gör man? Jo, man snikar till sig en sista inandning av syrerik luft och släpper ut vattenånga och koldioxidbemängd utandningsluft i en sista suck! En i mitt tycke skrämmande brist på miljömedvetenhet! Ja, skäms och vet hut! Här skulle jag vilja lansera ett nytt och synnerligen passande uttryck: "Kila-Runt-Hörnet-skam", och jag tycker nog att det även vore på sin plats om begravnings-förrättaren inte bara lovordade den bortgångne utan även gav denne en liten reprimand vid begravningsceremonin. Bara en liten åthutning av typen, ”Fy på dig", eller "Ligg nu där och skäms ditt miljösvin". Det behöver ju inte basuneras ut med tordönsstämma, utan det räcker gott och väl om det viskas, eller väses fram mellan tänderna. Eventuell kan man lägga till en liten spark på kistan, när ingen anhörig ser. Nog om detta nu, men visst vore det väl högst rimligt att fläska på med en saftig " Sista-sucken"-skatt. Men, som om icke ovanstående vore tillräckligt…. Många har sedan tidigare beslutat sig för att kremeras vilket innebär en nästan hel omvandling av uppskattningsvis sjuttio kilogram dödkött till koldioxid och vatten. Ja, för inte är det syrgas som puffar ut genom krematorieskorstenen! Men hav tröst, även här finns ytterligare skatteintäkter att hämta, till exempel genom en "Gå-Upp-i-Rök-skatt", vilken tillsammans med "Sista-Sucken"-skatten skulle kunna bakas in i begravningsavgiften. Tänk Er nu så mycket skatteintäkter och hur bra vår miljö då skulle må. Och allt detta beror på det av våra regerande politikers upptäckt av det sagolika sambandet: När skatten går upp så sjunker växthusgasernas negativa miljöpåverkan. Denna inversa proportionalitet Y=k x 1/X innebär att då skatten (X) ökar så går skadeverkan på miljön (Y) ned. Låter vi sedan skatten öka obegränsat och gå mot oändligheten så går miljöpåverkan mot noll. Tyvärr så blir den dock aldrig helt noll men ofattbart nära så att den kan försummas. Proportionalitetskonstanten k är ett infinitesimalt tal som är så litet att den nästan inte finns, men bara nästan. För att förstå hur litet det är så kan jag säga att det är så litet att det inte skulle synas om jag skrev ned det här. k= På raden ovanför har jag skrivit ned det och som ni ser så syns det inte alls. Men inte nog med det! Denna underbara upptäckt, detta hänförande samband, som vi kan tacka våra intelligenta och i sanning vetenskapligt skolade ministrar för, har även visat sig tillämpligt på alla miljöfarliga ämnen allt ifrån tungmetaller till kemiska föreningar såsom dioxiner med mera. Ja, till och med på plastkassar. Här har alkemister i alla tider sökt med ljus och lykta efter "de vises sten” utan att lyckas. Urämnet, som kunde transformera oädla metaller till guld, och så är det våra styrande politiker som upptäcker kvintessensen, det femte elementet, med förmåga att omvandla skadliga ämnen till närmast harmlösa. Visst blir man ödmjuk inför slikt skarpsinne. Ack! Huru lyckligt lottade är då inte knaggebaggarna, som får komma i åtnjutande av sådana politikers ledarskap. Det, tycker i alla fall jag.

Ängla de Sperade anklagades, på grund av denna ironiska berättelse, för att vara ett främlingsfientligt, nazistiskt miljösvin och en reaktionär, homofob fascist. Ty dessa invektiv förärades alla dem i knaggebaggeland som var av en annan åsikt än den politiskt ”korrekta”. I KnaggeBaggeland avvek man nämligen inte ostraffat från normen. Hon tilldelades därför det stående epitetet ”den rasistiska fascisten”. Så den rasistiska fascisten Ängla blev en varg i veum, en utstött knaggebagga, och var mans niding. Hon förlorade sitt jobb, både som kommunalråd och som kommunal begravningsförrättare, enär man oroades över om hon eventuellt skulle komma att väsa fram någon tillrättavisning till den avlidne, eller sparka ned kistan från katafalken. Hennes vidare öden blev aldrig helt kända. Åtminstone inte för den stora allmänheten men jag kan berätta för er att hon efter denna totala svartlistning och utfrysning förnam ett näst intill patologiskt behov av att hämnas, varför hon ägnade flera år av sitt liv åt att noga planera denna vedergällning. Hon skulle spränga kommunalhuset i Förorten. När hon efter fyrtio år hade planerat färdigt, och skulle sätta sin plan i verket, så hade hon uppnått den aktningsvärda åldern av nittiosju år, varför hon blivit skumögd, muskelsvag och mäkta darrhänt. Av denna anledning så gick det inte riktigt som hon hade tänkt. Vid tillverkningen av sprängladdningen så råkade hon tappa flaskan med nitroglycerin på golvet, varvid hela hyreshusets övervåning inklusive hennes lilla charmiga vindsvåning blåstes ut med en väldig smäll. Händelseförloppet var så snabbt att hon i alla fall inte behövde uppleva någon sista-sucken-skam. Snart skall vi återgå till allt som steg men först önskar jag blott framföra ett råd till alla dem som åstundar fördjupning i ämnet växthusgaser. Vill man införskaffa mer kunskap inom ämnesområdet kost och gasbildning, och det är ingalunda omöjligt att den intresserade läsaren vill, så rekommenderar jag ett besök på ett läger för vegetarianer. Gärna ett nybörjarläger. Där kan man nämligen med både öron och näsa förnimma vad en kost bestående av enbart vegetabilier har för effekt. Nu åter till allt som steg, ty det var som sagt mer som steg på Plätten. Temperaturen steg och polerna på Plätten smälte, för nu har vi kommit så långt i berättelsen att det sedan länge var känt att platta Plätten var en, blott lätt tillplattad sfär. Med poler. Havsnivån steg och dränkte stora landområden. Priserna på villatomter i inlandet steg, liksom skatten på dessa, enär de plötsligt blivit strandnära. Bostadsbristen steg liksom arbetslösheten allteftersom fler och fler snortutar pressades samman på mindre och mindre yta. Nativiteten steg då trängseln var så ofattbart stor att ofrivillig parning ej gick att undvika, och detta är sannerligen mäkta besynnerligt enär snortutarna hade sina könsorgan på hjässan, men så var det också synnerligen trångt. Mortaliteten steg eftersom trängseln gjorde snortutarna mer aggressiva än vanligt. Den steg dock, i början, inte lika mycket som nativiteten enär snortutarnas pilskhet vida överträffade deras aggressivitet. Emellertid så fick vissa länders ledare för sig att de absolut behövde utöka sitt territorium mitt uppe i allt elände, så de började invadera sina grannländer, vilket medförde att mortaliteten steg. Opinionssiffrorna steg för de politiska partier som sade sig ha lösningen på miljöproblemen, vilket naturligtvis förde med sig att alla politiska partier sade sig sitta på denna lösning. Det blev därför väldigt trångt på denna lösning där de alla satt.
Men ingen av dem satt egentligen på någon lösning. De bara trodde att de satt på den.
Så vad alla politiker egentligen satt och trängdes på har jag ingen aning om. Som vanligt vid större oväntade, liksom även vid förväntade katastrofer, stod snortutarna, och framför allt de abderitiska knaggebaggarna, där gapande som fågelholkar, av pur förvåning och fullständigt överraskade, och givetvis helt oförberedda på att katastrofen nu var ett faktum. Panikåtgärder sattes in av sittande regeringar utan att de egentligen visste vilka åtgärder som erfordrades. Men huvudsaken var ju att politiker agerade och visade handlingskraft. Även om det blev helt uppåt väggarna fel. För i så fall kunde de alltid skylla på någon annan eller bara blåneka. Det hade alltid fungerat tidigare, så varför skulle det inte fungera igen? Eller så fortsatte de att tassa på tå och fega sig för att inte uppröra någon väljargrupp, eller något aggressivt grannland. Därför fortsatte de med att gödsla med skam och skattemagi, medan de tålmodigt inväntade att lösningen på problemet skulle komma neddimpande från skyn, eller från något vänligt sinnat grannland. Detta ledde till, som alltid när politiken får bestämma, att de bara spädde på katastrofen. Alla de stackare som nu ofrivilligt hade blivit ägare till strandnära tomter med havsutsikt, och fått sina hus upptaxerade, hade ej längre råd att bo kvar, varför de flyttade längre inåt land till mer höglänta områden vilket, som tidigare nämnts, medförde att trängseln i inlandet ökade ännu mer och därmed även arbetslösheten, hemlösheten och mortaliteten, men framför allt nativiteten. Det var icke trängseln allena som ledde till denna babyboom. Snortutarna hade nämligen dessutom en benägenhet att, ju fattigare och mer eländigt de hade, desto pilskare blev de. Och desto fler avkommor avlade de, ty sådan var deras natur och det låg förmodligen i deras gener. Och ett djurs natur är inte lätt att förändra. En katt är en katt, en hund är en hund, en snortut är en snortut. Och en politiker är en politiker. Och försök ändra på en sådan. Denna misär och denna trängsel banade dessutom väg för en hel rad av gamla hederliga vederstyggliga sjukdomar bland snortutarna till helt nya, och tidigare okända dödliga krämpor. Snortutarna trängdes nu inte bara med varandra utan de trängdes även med alla landlevande djur som flytt de stigande haven. Denna cocktail av levande varelser var naturligtvis ett eldorado för allsköns parasiter samt bakterier och virus som frodades i denna trängsel, och muterade hej vilt. Detta medförde i sin tur att mortaliteten steg ytterligare medan nativiteten sjönk då de utmärglade snortutarna förlorat all ork för dylika förlustelser, vilket i själva verket visade sig vara riktigt gynnsamt för miljön. Inget av snortutarnas politiska partier låtsades dock om detta faktum att en reduktion av antalet snortutar bidrog, eller rättare sagt, var det som medförde, en kraftig minskning av miljöproblemen. De tog alla åt sig äran av att ha vänt denna miljökatastrof och hävdade envetet att förbättringen av miljön kom an på alla förbud, skatter, avgifter och alla övriga pålagor som de formligen vräkt över snortutarna.
Ej att förglömma skammen. Till viss del hade de nog rätt ty genom deras klappjakt på bland annat plast och engångsmaterial, liksom toxiska kemikalier, så drabbades sjukvårdens sterilrutiner hårt och mången snortut lade näsan i vädret på grund av alla de sjukhusinfektioner som började härja. Dessutom drabbades akutsjukvården hårt efter att de styrande höjt vägskatten liksom skatten på drivmedel så kraftigt att det var ren förlust att köra en ambulans en enda meter, och av denna anledning övergick man till två cykelburna akutsjukvårdare med en bår. Dessa fick rycka ut, eller rättare sagt trampa ut, till olycksplatsen eller till den akut sjuke, och detta tog ju lite längre tid, varför patienten för det mesta hann avlida innan de kom fram till sjukhuset. Man skulle kunna säga att de cyklade i väg med en sjukbår och återvände med en likbår. De flesta sådana dödsfall kom framför allt att inträffa i glesbygden, varför de styrande inte tog så illa vid sig av detta faktum, enär glesbygder ändå aldrig hade varit något man prioriterat. Ännu mindre nu, då det ju inte fanns kvar någon glesbygd på grund av all trängsel. Så en viss insats gjorde de styrande faktiskt även om de aldrig kom att erkänna just detta bidrag till förbättringen av miljön. Det djupt tragiska i snortutarnas situation var, enligt filosofen Karl Fredrik Max Ängelsson, att det inte gick att ändra deras natur. Och detta oavsett vad politiker önskade. Ängelsson menade att man faktiskt hade försökt att få snortutar att leva efter principen: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, vilket hade visat sig skitit sig kapitalt. Han menade att det, av någon för honom outgrundlig anledning, verkade som om de med förmågor då drastiskt minskade i antal, medan de med behov ökade lavinartat. Det hade måhända kunnat fungera i en liten grupp snortutar där alla kände varandra och var beroende av varandra för överlevnad, men absolut inte i en stat med många invånare, och absolut inte på hela Plätten med åtta miljarder snortutar. Därför gick denna ideologi ej att upprätthålla i en större population snortutar med mindre än att den styrdes av en diktatorisk elit.
Nej, snortutarna var, som sagts tidigare, som de var. Detta på grund av att mycket satt i deras arvsmassa, och en förändrad arvsmassa skiter man inte fram i en handvändning. Den kan blott sakta förändras med tiden och av naturen. Och inte heller kan man förutsäga vilken riktning förändringen tar. Så lika lite som den sabeltandade tigern kunde förhindra att den dog ut på grund av att dess vapen i kampen för överlevnad, de enormt långa huggtänderna, till slut blev så långa att den svalt ihjäl, lika lite förmådde snortutenheten förhindra att dess vapen i kampen för överlevnad, dess kognitiva förmåga, slutligen skulle bringa släktet på fall. Jag är därtill särdeles skeptisk till manipulation av gener i syfte att förädla grödor, boskap eller snortutar. Evolutionen tar god tid på sig att utveckla nya arter, som succesivt ”prövas” huruvida de är livsdugliga eller ej i den omgivande miljön. De mer klåfingriga forskarnas pillrande med arvsmassor för att frambringa förändringar i denna, tycker jag personligen går för fort. Om detta är ett stort misstag av snortutenheten eller inte kan jag inte uttala mig om. Men vi kan alla vara trygga i förvissningen om att skulle det var ett misstag så sätter moder Natur stopp för det, och sänder oss som vanligt sluträkningen. Detta ansåg i alla fall Karl Fredrik Max Ängelsson på sin tid. Denne tänkare levde ensam under hela sitt vuxna liv i en liten backstuga där han delade allt med sig själv. Han ansåg sig rik, men inte genom fåtalet av sina behov, ty sådana hade han gott om, men efter sin förmåga gav han åt sig efter sitt behov, och i hans fall fungerade denna princip alldeles förträffligt, alldenstund han begåvats med en väldig förmåga, som väl kunde tillgodose hans stora behov. Så det gick jämt upp. Nog om denne snortut. Måhända Ada skulle gett fan i gurkan från Lärdomens gurkodling?
Åren gick och klimatet stabiliserade sig eftersom snortutenheten nu var dramatiskt reducerad. Det var naturligtvis synnerligen försmädligt för snortutarna men utomordentligt förträffligt för miljön och klimatet. Och naturligtvis för resten av livet på Plätten.

KAPITEL 34
I Begynnelsen Var Ordet. Vid Slutet Var Ej Längre Ordet. Hur snortutarna förlorade ordet

Snortutarna återgick emellertid till sitt tidigare sätt att leva, vilket som ovan nämnts, ju var det enda sätt snortutar kunde leva. Här måhända att en och annan läsare protesterar och menar att det går att förändra sig men då vill jag här göra läsaren bekant med amatörpsykologen Flemming Fröjd som drev tesen ” Jag bara tror att jag bestämmer över mig”. I hans utedass återfann man efter hans tragiska död några beaktansvärda rader nedklottrade på en toarulle. Han skrev: Det påstås att det går att förändra sig? Det är alldeles riktigt. Det går att förändra sig. Tror jaget, som även försöker att inbilla sig att det är jag som bestämmer och har full kontroll. Kan jag förändra mig? Med andra ord, kan jaget förändra miget? Tveksamt. För miget hos en medveten organism är så mycket mer än dess medvetna jag. Men helt klart är att det går att förändra sig till en viss gräns. Utanför denna gräns har dock jaget föga att säga till om, utan där bestämmer miget.
Så enligt Flemming förhåller det sig alltså som så att den del av snortutenhetens natur som låg bortom denna gräns, och som jaget inte kunde bestämma över, tyvärr icke var påverkbar. Flemming avled under mycket beklagliga omständigheter vid en lägenhetsbrand. Förgäves hade han försökt att få upp sig ur fåtöljen för att rädda sig ur lågorna, men sig satt obstinat kvar och tjurade varför Flemming blev lågornas rov. Så eftersom jaget till stora delar var slav under miget så var snart karusellen i gång igen, och snortutarna blev åter fler och fler. De såg återigen Plätten som ett aldrig sinande ymnighetshorn ur vilket de ohämmat kunde ösa naturtillgångar för att tillfredsställa sin bekvämlighet, och givetvis sitt habegär. Och ju fler snortutar desto mer trängsel, och för att inte tala om alla dessa trängselskatter, som låg och spann i myllret av varelser. Denna enorma anhopning av snortutar, katter och andra levande djur, som knuffades och stötte till varandra ledde till ökad aggressivitet som i sin tur banade väg för mer våld och fler världskrig. Sakta men säkert började därför miljöproblemen att återvända, vilket ingalunda bör förvåna. Allt detta hände emellertid innan snortutenheten förlorade ordet. Som den uppmärksamme läsaren redan noterat så uppmanades snortutarna att undvika vissa ord som ansågs vara alltför förklenande såsom r-ordet, b-ordet och m-ordet. Men i och med att det stiftades en ny och strängare Ordalag så förbjöds dessa ord, men även andra ord kom att lysas i bann. I sin strävan efter det absolut jäm-ställda samhället kunde ju inga som helst olikheter tillåtas mellan snortutarna. Det in-fördes en ordskatt som skulle finansiera den nyinrättade Myndigheten För Ordbehandling, där man intensivt arbetade med ordväxling. Som ett exempel på detta kan nämnas att en ”han” och en ”hon” var värda en ”hen”, och en ”städerska” växlades till en ”lokalvårdare” eller en ”hygientekniker”. Bara detta att det fanns två kön ansåg de styrande vara en styggelse. Ja, egentligen inte att det fanns två kön, för även de styrande uppskattade ju parningsakten, men snarare stack det dem i ögonen att de inte var skapta identiskt lika, bortsett då från genitalierna, som kanske inte borde vara exakt lika, för det skulle ju vara katastrofalt alldenstund de flesta snortutar ägde denna oerhört starka böjelse för själva akten. Det fanns förvisso även de snortutar som inte tyckte att detta var ett problem.
Men om nu genitalierna skulle förbli olika så kunde ju inte de två könen bli identiskt lika och det var ju det man strävade efter. Att det fanns en spermieproducent och en äggproducent där den senare kom att bära på avkomman under nio månader och tjugotre sekunder störde i allra högsta grad den jämlikhetens sköna symmetri som åstundades. Måhända kunde man kanske behålla lite olikhet, bara lite grann olikt, såsom olika fortplantningsorgan, och göra, så att säga, en liten kompromiss. Gick det kanske att förse snortutarna med två juver så att icke blott snortutorna behövde ge di? Eller avlägsna snortutornas juver så att inga ungar kunde dägga? Sedan var ju själva dräktigheten en synnerligen irriterande nagel i ögat på de mest jämlikhetsivrande politikerna. Det borde enligt dessa i jämställdhetens namn delas mellan snortut och snortuta, men hur detta nu skulle gå till visste de inte men de kämpade ändå för att nå detta mål. Ältandet av dessa frågor kom inte mycket längre och av denna anledning beslöt man att åtminstone stryka ordet snortut och snortuta och ersätta dessa med det könsneutrala ordet snortuton, varför snortutenheten nu kom att byta namn till snortutonheten, och bestå av snortutoner. Ty som genusforskaren och lobbyisten Testo O´Varia postulerade i sin sociologiska avhandling ”Kön rör sig sakta åt vänster:”
”Biologiskt kön existerar inte, utan det är en social konstruktion. Skåda en naken så kallad snortut och en lika avklädd, så kallad snortuta. De anatomiska skillnader du tror dig se är blott inbillning. De existerar inte i verkligheten. Och om du tycker dig se en skillnad så beror det blott på att du är hjärntvättad med att ha tvingats se små snortuttingar i blå byxor leka med bilar och snortuttingar i rosa klänning leka med dockor. Eller att du är äckligt reaktionär. Eller ett främlingsfientligt, homofobt och fascistiskt miljösvin.”
Testo O´Varia var inte biolog. Sanningen var att hon inte hade någon som helst naturvetenskaplig utbildning. Hon var socionom och hade klarat sin utbildning tack vare att den bara bestod av grupparbeten, som dessutom de övriga i gruppen utfört åt henne. Men hennes genustänk uppskattades av sittande regering. Det var även meriterande att hon spelade fotboll i ett miljölag där hon var vänsterytter. Minsann så ytterst till vänster man kunde komma. Hon assisterade faktiskt vid ganska många miljömål tack vare sina suveräna passningar. Testo vägrade att acceptera sin könstillhörighet, ett ord hon absolut inte tog i sin mun, utan intalade sig att hon var helt och fullt könlös.
Och hon lyckades så väl i sina intentioner så att när som hon stod i duschen och tvålade in sina behag och intimare delar upplevde hon att de icke existerade. Detta könlösa neutrum blev så en dag upp över öronen förälskad i ett annat neutrum, Kveda Ollonenen som även denne ”tänkt bort” sina genitalier. Kveda, som var fotbollslagets nye vänsterback hade, sedan första matchen, kastat sina trånande blickar på Testo. Eftersom båda, fullständigt och totalt, hade förträngt vilket kön de tillhörde så gifte de sig inte utan ingick, för säkerhets skull, partnerskap. De var ju trots allt samkönade eftersom de båda ansåg sig vara könlösa. På bröllopsnatten upptäckte de emellertid att de så till den milda grad undertryckt sina genitaliers existens att de icke fann dem när som de var i behov av dessa, och av denna anledning välsignades de aldrig med några barn. Det visade sig dock senare att de ingalunda var könlösa, alldenstund Testo drabbades av livmodertapp och Kveda av prostatit. Döm om deras förvåning då de alltså hemsöktes av sjukdom i organ som de inte ansåg sig äga! De var ju könlösa. Livmodertapp var en mycket ovanlig men väl synlig åkomma, enär hela livmodern tappades i golvet efter att ha stötts ut ur det lilla hålet i svanken. Dock hade Testo som sagt förnekat och förträngt sina könsorgan så till den milda grad att hon inte såg hur denna livmoder, som nu var en halvdöd moder, låg och skräpade mitt på köksgolvet. Inte heller Kveda upptäckte den, utan klampade rätt in i köket, och trampade på köttklumpen, som låg i en pöl av röd och slipprig kroppsvätska. Foten, likväl som det sliriga och blodiga köttstycket, gled i väg i sörjan, varvid Kveda tappade balansen. Benen for rätt upp i taket och huvudet landade med ett oroväckande ljud på klinkergolvet. Vart resten av kroppen tog vägen förblev emellertid en gåta. Det var sanna mina ord inget dåligt fall. Snarare var det ett veritabelt dödsfall. Testo sörjde sakta ihjäl sig efter att så plötsligt mist sin livspartner. Emellertid tog det ett antal decennier. På grund av Testo O´Varias tidigare nitiska lobbyism så förbjöd nu de styrande frågor av typen; Är Epighastrus Grahn en snortut eller en snortuta? Detta alldenstund dylika genusfrågor ansågs bidraga till att upprätthålla den föråldrade synen på två kön. Och vad etter värre var, unga snortuttingar kunde ju vilseledas och få för sig att det existerade en olikhet. Epighastrus Grahn är därför en snortuton. Punkt slut. Man eliminerade även benämningarna mamma, pappa, mor, far, son, dotter samt alla ord där dessa ovan nämnda ingick, och när en förälder kom för att hämta sitt barn från förskolan så upplyste förskolepersonal Schmidt snortuttingarna om att: Nu är vårdnadshavare Ekström här för att hämta avkomman Ekström. Man gjorde alltså allt för att låtsas att kön icke fanns till. Som en parentes kan nämnas att redan långt tidigare, hade många köande snortutoner erfarit hur vissa hade en benägenhet att tränga sig före i kön och bete sig som om kön inte existerade. Man beslutade att ta bort beteckningen juridiskt kön. Liksom biologiskt kön. Trots att det bevisligen existerade två. De offentliga toaletterna var ej längre skyltade snortutor eller snortutar utan dessa ersattes av skyltarna snortuton och snortuton. Vilket tyvärr ledde till att många snortutoner besökte fel bekvämlighetsinrättning. Ty trots att det nu på papperet blott existerade ett kön så ansågs det ändå inte okej att de som tidigare benämnts snortutar besökte den bekvämlighetsinrättning som de, som tidigare benämnts snortutor uppehöll sig. Dessutom avlägsnade man den stigmatiserande skylten handikapp-toalett. Detta för att ingen skulle se att den rullstolsburne snortutonen var handikappad då denne besökte en sådan bekvämlighetsinrättning. Därför ansågs det mest jämlika vara att denne fick nyttja samma könsneutrala toaletter som övriga snortutoner.
Men trots att inga kön existerade så fanns det ändå snortutoner som ville byta kön, från snortuton till snortuton. Och detta kan väl synas sällsynt märkligt alldenstund man bestämt att kön inte existerade! Hur är det ens möjligt att byta från något som inte finns till något annat som inte heller finns? Men i snortutonernas märkliga värld gick detta alldeles utmärkt. Det fanns nämligen snortutoner som ansåg att de fötts i fel kropp och därför ville byta kön. Trots att kön inte fanns. Detta benämndes könsdysfori och innebar ett stort psykiskt lidande och en klart försämrad förmåga att fungera till vardags, men även på helger. Orsaken till detta var att könsidentiteten inte överensstämde med den könstillhörighet man tilldelats vid födseln. Dessa lidande snortutoner krävde att få komma i åtnjutande av, vad som kallades, könsbekräftande behandling. Snortutonerna formligen älskade att krångla till tillvaron. Men inte nog med det. Det fanns även de snortutoner som inte alls kände sig som snortutoner utan mer som lejon, björnar, åsnor eller myror. Dessa stackare led av så kallad artdysfori, vilket orsakades av att artidentiteten inte överensstämde med den arttillhörighet de tilldelats vid födseln. Dessa plågade snortutoner ville även de komma i åtnjutande av, artbekräftande behandling. De ansåg, i analogi med könsdysforikerna, att det var en snortutonlig rättighet att få byta art och av denna anledning tog flera socialliberala partier upp frågan om inte dessa artdysforiker skulle ha samma rätt att få behandlas som de varelser de kände sig och egentligen var, fast de råkat födas uti fel kropp. Tyvärr kunde man inte påverka själva genomet, men utseendet borde väl ändå gå att justera, ansåg de lärde. Dessa krav drev på utvecklingen av den nya medicinska och kirurgiska disciplinen artkorrigering. Med kirurgisk precision, nästan med samma noggrannhet som när ett artilleri bombarderar en innerstad, omformade plastikkirurgerna snortutonens snortutoniga kropp till önskad djurart. Som exempel kan vi läsa om hur snortutonen Mimmi Murinässon beskrev sin eländiga situation. I sin dagbok skrev hon följande:
Kära dagbok. Idag har jag bara funderat och grubblat på vem, eller rättare sagt, vad jag är. Jag har alltid känt mig som en grå liten mus. Faktiskt så länge jag kan minnas. Mina föräldrar påpekade ofta, ja så långt tillbaka som jag kan minnas, att jag åt som en liten mus, eller att jag var tyst som en liten mus. Dessutom jagade vår katt alltid mig, och aldrig någon annan i vår familj. Därtill är jag, och har alltid varit otroligt förtjust i ost. Varje morgon, då jag står framför badrumsspegeln och borstar tänderna påminns jag om att jag ser ut som en gnagare med mina två stora och utstående framtänder.
Mina stora vingmuttrar till öron har inte gjort saken bättre. Detta har medfört att jag under hela mitt vuxna liv plågats av en känsla av olust och ledsamhet. Men idag kära dagbok ser jag äntligen klart och kommit ut ur, inte garderoben men väl skafferiet. Jag är en mus som, sorgesamt nog, fötts uti fel kropp. Idag har jag bestämt mig för att göra något åt detta. Jag menar, varför ska jag tvingas att benämna mig snortuton då jag i mitt allra innersta väsen egentligen är en mus, en husmus faktiskt. Har jag inte samma rätt som övriga levande varelser att till fullo få blomma ut som den husmus jag var ämnad att vara? I min sanna identitet. Jag tänker redan i morgon ansöka om en artbekräftande behandling och genomgå ett artbyte. Min tidigare pojkvän Igor Wingstein, som numera är min lilla gula kanariefågel, berättade strax före sitt artbyte om Dr Meta Mårfås som lär vara, enligt vad Igor förtäljde, en sällsynt framstående och duktig specialist på området. Hej då kära dagbok. Vi hörs i morgon.
Den stackars dagboken hörde tyvärr aldrig av Mimmi igen, ty detta var det sista hon skrev i den. Redan följande dag påbörjades den psykologiska utredningen varvid man kom fram till att Mimmi nog mer kände sig som en åkersork än en husmus. Med sinnrika psykologiska tester uteslöt man både dammråtta och skafferiråtta. Man fann att Mimmi var i akut behov av artbytet och att fallet brådskade, enär man anade att det förelåg en lätt suicidrisk, varför man skyndsamt klarade av alla papper så att de blev påskrivna. Efter att ha informerats om alla risker som förelåg med detta artbyte så gav Mimmi sitt samtycke till denna omdanande behandling, vilken inleddes följande dag hos Dr Meta Mårfås. Ingreppet tog drygt en vecka och när det var klart och det mesta av Mimmi Murinässon karvats bort och sänts till förbränning, så hade då slutligen hennes dröm gått i uppfyllelse. Fast då kunde hon naturligtvis inte skriva mer i sin dagbok.
Hon blev utskriven från kliniken efter ytterligare tre veckor, under vilka hon dagligen hade tränat i en liten bur med en labyrint och ett hamsterhjul tillsammans med andra åkersorkar. Euforisk kilade hon, eller bör jag skriva den, hem till sitt lilla hus, där som hon i förväg sågat ut ett litet hål vilket hon ämnade nyttja som ingång. Väl framme vid hålet kände hon dock inte minsta lust att gå in i huset. Nej, det som lockade mer var grannens åker och därför kilade den lyckliga, före detta Mimmi, i väg mot den för att där fröjdas av allt sådant som plägar fröjda åkersorkar. Men nämn en sällhet som varar beständigt, ty mitt på åkern, blev hon(den) tyvärr tagen av en ormvråk. Det var före detta Martin Vogelquist som även han genomgått ett artbyte. Dessvärre var han (eller den) så full av tungmetaller att han dog två månader senare. Så artbyten kunde uppenbarligen vara förenat med vissa risker. Men nu åter till hur de styrande brottades med frågan om hur man kunde få bort detta med könsolikheterna, för dessvärre påverkade varken namnbytet till snortuton, eller förbuden att använda benämningar som mor, far, med mera, utseendet på snortutonerna. Deras anatomi förblev, tyvärr ansåg somliga och tack ock lov ansåg andra, fortfarande olika. Såvida man inte genomgick en köns- eller artkorrigerande behandling. Men detta gjorde ju inte snortutarnas samhälle mer könlöst.
Och inte råkade de ut för samma sjukdomar heller. Det var sällsynt ovanligt att snortutoner fick prostatabesvär. Detta eftersom det mestadels drabbade snortutoner. Detta var utomordentligt irriterande för de styrande och grämde dem, då de fortfarande hade som mål det ideala jämlika samhället där alla tänkte lika, kände sig lika, mådde lika och även utseendemässigt var, exakt lika. Allrahelst skulle de gå omkring iklädda identiska täckjackor. I samma färg, och då helst betonggrått. Och naturligtvis drabbas av samma sjukdomar. Det ansågs fruktansvärt ojämlikt att en del drabbades av svår sjukdom medan andra inte fick förmånen att ådra sig en dylik, så under en period var man inne på att, även detta i jämlikhetens namn, styra den medicinska forskningen mot målet att möjliggöra att alla snortutoner fick samma sjukdomar. Icke förty fanns där ett aber. De styrande ville nämligen själva alls icke bli sjuka, för det var ju ändå så att det var lite skillnad mellan dem och de övriga, trots att det inte existerade någon skillnad. Framför allt inte på papperet, och framför allt icke i KnaggeBaggeland. Där var makthavarna lika lika som all andra, om inte mer lika.
Det var absolut inte så att de styrande på något sätt skulle framstå så som varande förmer än gemene knaggebagge. Absolut inte. Knaggebaggarna skulle inte ens tänka denna befängda tanke. Alla knaggebaggar var ju jämlika, könlösa, miljövänliga, främlingsbejakande och framför allt blåögt hjärtnupna, enfaldiga och flata snortutoner. Det var ju bara det att de i regeringsställning var bestämmande snortutoner och resten av knaggebaggarna var blott, underlydande snortutoner. Därför ansåg makthavarna att det borde vara en förmån förbehållet befolkningen, att få komma i åtnjutande av samtliga sjukdomar. Nu angrep emellertid läkarvetenskapen problemet från motsatt håll. Varför inte sträva efter att finna botemedel mot allt och därmed kunna få alla snortutoner friska? Det skulle ju också bli rättvist ansåg man. Dock fick man då räkna med en övergångsperiod under det att ojämlikheten i hälsa skulle kvarstå en tid. Hur lång tid sades aldrig, och det behövdes inte heller sägas då detta var en vision. Eftersom de nu inte fick till detta med att skapa helt identiskt lika, och därmed fullständigt jämlika snortutoner, så tog man itu med problemet på ett annat sätt. Man lanserade nämligen frasen ” Vi gillar olika”. Att vara olik blev nu en fördel. Något positivt, som en fjäder i hatten. Djärves jag här nedanför citera den entledigade obducenten Eberhardt Kvivalent: ”Naturligtvis gillar vi olika. Jag gillar stekt falukorv med stuvade makaroner, men min fru avskyr det. Dessutom är det självfallet på det sättet att det är mycket bättre att vara olik än lik. Alla vill väl höra till de levandes skara.” Men trots att, framför allt KnaggeBaggarna uppmanades att gilla olika så skulle de minsann tänka lika. I annat fall blev man utfryst och en paria i samhället. Utstött ur knaggebaggegemenskapen. Fråntagen alla möjligheter att göra sin röst hörd och portad från media.
Snortutonhetens halva halvledare gav dock inte upp kampen för det ideala jämlika samhället utan fortsatte oförtrutet att ösa bidrag över MFOV, Myndigheten för ordväxling, som med ljus och lykta sökte efter ord som på det allra minsta vis kunde få någon snortuton att bli sårad eller känna sig trampad på tårna. Nu förhöll det sig tyvärr så att snortutarna, ursäkta jag menar snortutonerna, i allmänhet var synnerligen lättstötta och hade förärats sällsamt ömtåliga tår, och detta, tillsammans med det faktum att de ägde en makalös benägenhet att själva vilja framstå som förmer, och därför gladeligen såg ned på alla andra och med förkärlek trampade på deras tår, ledde till att de gärna tog till förklenande ord och uttryck då de talade om varandra. Ty för flockdjur är det viktigt var i rangordningen man befinner sig. Snortutonerna hade, som antytts tidigare sannolikt beroende på sina kognitiva förmågor, upptäckt att ju fler man har under sina fötter, desto högre upp befinner man sig själv, och att befinna sig högt upp i hierarkin var utomordentligt viktigt för gemene snortuton. De var ju ändå, liksom vargar, som sagt flockdjur. Så de bristfälliga halva halvledarna fann för gott att, allteftersom det uppdagades fler och fler ord som av någon liten grupp eller rent utav någon enskild snortuton, kunde uppfattas som sårande, kränkande eller stötande, förbjuda användningen av dessa ord. Till detta var de även nödda och tvungna enär myndigheterna vid denna tid drunknade i anmälningar om särbehandling och kränkningar. Dessutom hade Diskrimineringsombudssnortutonen Greger Mocka, gått och hängt sig i ren förtvivlan över sin enorma arbetsbörda. Det var åtminstone vad man sade, men troligen var den verkliga orsaken att denne hade upplevt ett rent elände när som han nödgades presentera sig med sin titel, eftersom han nyligen förlorat sin tunga efter en mäkta tungarbetad tungrodd på Ån. Dessutom kom han bara på fyrtiosjunde plats, vilket även det grämde honom en smula. Allt eftersom fler och fler ord lystes i bann så blev deras ordböcker med tiden allt tunnare och tunnare. Detta öde drabbade även siffrorna och eftersom Nollan var helt och hållet tom och värdelös och Ettan var bättre än Tvåan som i sin tur var bättre än Trean och så vidare, så beslutades det av riksdagen, faktiskt med ett sällsynt högljutt bifall, att endast behålla en siffra, Ettan. Dessa förbud mot vissa ord och siffror uppfattades av de styrande som ett gigantiskt kliv i rätt riktning med avseende på jämlikhet, ty vad kunde vara mer rättvist och jämlikt än att alla var bäst på allt och kom på första plats? Detta beslut kom dock för sent för Greger Mocka som redan året innan hunnit ända sitt liv. Slutligen bestod de tidigare så digra ordböckerna blott av en enda sida varför de hädanefter kom att benämnas ordblad. På detta ordblad återfanns siffran Ett, samt de tjugoåtta godkända orden, såsom a-ordet, b-ordet, c-ordet, d-ordet osv ända fram till ö-ordet. Godkända bindeord och tecken hittade man på bladets baksida. Finessen med detta var att, då någon sade eller skrev: v-ordet r-ordet o-ordet p-ordet k-ordet så kunde det ju bland annat betyda Vi roade oss på krogen, Vår resa oroade pappas kusin, eller Vedervärdige rödding och pottsork. Samt naturligtvis mycket, mycket mer. Det fina i kråksången var ju att ingen skulle veta vad som avsågs och därmed eliminerade man risken att någon skulle ta anstöt och känna sig förorättad. Ett liknande öde rönte även många skiljetecken såsom: Kolon, då vissa ansåg det lät stötande och att det kunde uppfattas som ett riktigt vämjeligt skitord. Ja, det fanns till och med de som blev kränkta när de såg ett semikolon och som tolkade detta som ett häcklande av alla stomiopererade. Komma, betraktades som så ytterligt oanständigt och vulgärt, så det strök man efter påtryckningar från olika trossamfund enär dessas medlemmar upplevde det som stötande. Tankstreck avlägsnades också men mer av miljöskäl, men även pacifister som verkade för världsfred på Plätten hade vissa invändningar mot detta tecken.
Även utropstecknet bannlystes då detta kunde få snortutarna att tänka på auktioner och möjligtvis leda tankarna till den vidriga epok i historien då De r-ordet ropades ut på slavmarknader. Bindestreck hade också en sur smak av fjättrande som kunde associera till slaveri. Ty alla dylika styggelser sades man inte få glömma, men likväl verkade man aktivt för att de skulle raderas ur historien. Så de skulle både glömmas och inte glömmas, och det är sannerligen ingen lätt manöver. Redan tidigare hade man förvägrat snortutonerna att skildra somliga, vad man ansåg som, stötande ämnen. Nej, att skriva om vad som helst gick minsann icke för sig.
Många litterära verk som avhandlade slika tabubelagda områden av tillvaron, blev då så hårt censurerade att böckerna inte längre gick att läsa, varför många författare omskolade sig till mimkonstnärer. Då kunde de i alla fall utrycka sig obehindrat, ty ingen fattade ändå vad de menade. Detta, att antalet ord nu begränsades till tjugoåtta plus en siffra, liksom förlust av skiljetecken var onekligen dödsstöten för litteraturen och det skrivna ordet. Men även dessa tjugoåtta ord kunde, vilket mycket snart skulle visa sig, brukas i skändande och nedlåtande syfte. Detta genom att till exempel föraktfullt, liksom spottas ut eller väsas fram mellan tänderna, och av denna anledning beslöt makthavarna, i sin outgrundliga klokhet, att även kriminalisera användandet av dessa ord. Att formulera dessa nya lagar visade sig vara ett särdeles mödosamt värv, alldenstund de blott hade tillgång till dessa tjugoåtta godkända ord, siffran ett, samt några få tillåtna skiljetecken. Dessutom, eftersom de nu ämnade förbjuda även dessa, så hade de blott detta enda tillfälle att tillgå för att genomföra förbudet. Detta förbud ledde till att också ordbladet upphörde att existera och då nu inga godkända ord fanns att tillgå så gick ju även språket samma öde tillmötes. Snortutonerna kommunicerade nu ickeverbalt genom diverse yviga gester, nasala grymtningar och gurglande gutturala läten. Dock blev man inte kvitt problemet med kränkningar, enär vissa blickar, grymtningar, fräsningar liksom andra åtbörder kunde utföras på ett mäkta förolämpande sätt.
Dessutom gick det fortfarande alldeles utmärkt att bitas, spottas, slå och sparkas. Och viktigast av allt, trampa på och ställa sig på. Av denna anledning ville man i maktens korridorer nu även förbjuda dessa ickeverbala handlingar, men då det nu inte längre var möjligt för politiker och tjänstemän att kommunicera med ord, så kunde makthavarna inte längre avisera några nya förbud utan fick helt enkelt stillatigande finna sig i att åse hur de olika typerna, undertyperna och underundertyperna, grymtande och morrande gick omkring och blängde snett på varandra. Och framför allt ställde sig på varandra.

KAPITEL 35
Åsså föddes det en gosse med en hjärna som en valnöt stor. Växer upp och pinkar påsse, petar näsan sin och käkar snor. Lika smart såsom kalkonen, eller bigarrån, bigarrån, bigarrån. Tack vare sista mutationen blev han dum som ett spån, som ett spån, som ett spån. Han får barn och de blir tossar, på halv stång hänger deras ögonlock. På små gråsuggor de frossar. De pillrar fram dem ur någon murken stock. Uti skog och mark de trippa med hjässan bar, hjässan bar, hjässan bar. De är inte längre sippa, ty moral det finns ej kvar, finns ej kvar, finns ej kvar. Han och andra tröga gossar lunkar runt i staden varv på varv. Stundom byxorna de lossar och utför hukande på stan sitt tarv. Oblygt kackar de på gatan eller i en entré, en entré, en entré. De ger faktiskt blanka satan i om någon står brevé, står brevé, står brevé. Även tossor kan du finna, med en hjärna som en valnöt stor. De vill mycket gärna hinna, hem till grottan som de bebor. För där ligger halva kroppen utav en fet sybarit, sybarit, sybarit, och de tycker det blir toppen att få en saftig bit, saftig bit, saftig bit.

Så trots alla de tekniska och medicinska landvinningarna, liksom kampen mot särbehandling, förändrades tyvärr inte snortutonerna själva särdeles mycket utan var fortfarande samma snortutoner som då de levde i grottor. Bortsett då från att verbal och skriftlig kommunikation upphörde. Som en konsekvens av detta upphörde även vetenskap, ja till och med rent estetiska discipliner. För det är väl fullt förståeligt att ingen snortuton ville göra en tavla, stå för fiolerna, spela andrafiolen, sjunga på sista versen, slå på stora trumman, dansa efter någon annans pipa, trampa i klaveret eller spela Allan. Möjligtvis kunde de tänkas ta ett piano, om nu något sådant stod att finna förstås. De religiösa ismerna klamrade sig dock envetet fast för att hålla sig kvar. Pluttenismen hade ju mycket tidigt i historien använt sig av ett, för gemene snortuton, främmande språk, latrin, enär det för det mesta var mycket skitsnack. Och det hade bevisligen fungerat, trots att snortutonerna inte förstått ett enda ord av det bönhasarna predikat. Så att bönhasar nu gurglande och grymtande dansade omkring framför en hänförd församling, som inte fattade ett dyft av vad bönhasen sökte förmedla, visade sig faktiskt fungera lika bra. Visserligen kom nu snortutonerna icke längre i åtnjutande av Pluttens ord, men likväl av hans grymtningar, armviftningar och bensprattel. Och det var ju inte fy skam. Det enda som nu återstod, bortsett från en liten strimma av kognition, var snortutonernas alla drifter från forna dagar, såsom deras tendens till aggressivitet, deras habegär, liksom driften att befinna sig högt upp i den sociala hierarkin. Icke att förglömma deras böjelse för parningsakten. Men rädslan för framtiden klingade med åren sakta av allteftersom deras kognitiva förmågor tynade bort. Snortutonens Jag bleknade sakta bort och kvar var blott dess Mig. Snart kom de inte längre att inse att de var förgängliga och hela deras tillvaro kom att bli ett enda livslångt nu. Liksom hos allt annat liv på Plätten fanns även hos dessa degenererade snortutoner överlevnadsdriften, liksom parningsdriften kvar. Ej att förglömma en massa andra drifter och instinkter som sannolikt var till för att generna skulle fortleva. Dessa själviska kromosomer och bärare av arvsanlagen. Månne det vara de som bestämde? Tidigare hade Snortutonernas habegär lett till en trängtan efter makt och rikedom, samt inställningen att allt på Plätten var till för dem likväl som att denna Plätt, likt ett aldrig sinande ymnighetshorn, var outtömligt på resurser. Sakta men säkert, i brist på ord och siffror, hade dock alla civilisationer nu begynt att, ganska raskt faktiskt, falla samman och snortutonerna hade börjat att planlöst driva omkring bland ruinerna av sina forna städer, vilka sakteliga begynt att erövras av diverse växter. Snortutonerna höll nu ihop i små grupper om tjugo till trettio individer, vilka vandrade runt i skogarna på jakt efter gråsuggor, larver och andra läckra småkryp att knapra på. Understundom råkade olika grupper stöta på varandra och då uppstod ofta konflikter, till exempel om ett läckert termitbo. Men eftersom medlemmarna i gruppen var så viktiga för dessa små gruppers överlevnad, så hemföll de olika grupperna mycket sällan åt regelrätta handgemäng. Sådana strider kunde ju decimera gruppen genom att gruppmedlemmar dog eller skadades svårt. Då försvagades ju gruppen, likväl som dess möjlighet att överleva. Därför stod de oftast bara på var sin sida om termitstacken, och morrade åt varandra under det att de utförde obscena tecken, som till exempel att moona, eller slängde kottar på motståndarna. Såvida inte gruppens liv hängde på denna termitstack, ty då brakade de ihop och hade ihjäl varandra. Ja, numera var deras kosthållning dessutom sällsamt klimatsmart, men det visste de inte om eftersom de inte hade något ord för det. Enär ingen längre kunde tala, skriva eller läsa så kan vi sluta begagna könsneutrala benämningar och återgå till att nyttja ordet snortut och snortuta, åtminstone ett litet tag till. Detta utan att behöva oroa oss för eventuella anmälningar och åtal. Så vist ordnat är det emellertid nu i naturen, så ock på snortutarnas lilla oansenliga planet Plätten, att funktioner har en benägenhet att tillbakabildas eller rent av försvinna om de av någon anledning undertrycks och ej kommer till användning.
Efter sjuttiofem tusen år var deras talorgan rudimentära och efter ytterligare femtio tusen år var de helt tillbakabildade. Liksom alla högre hjärn-funktioner. De förmådde nu blott att kommunicera medelst morranden, ynkliga pipanden samt en herrans massa gestikulerande. Eftersom det sedan länge inte funnits någon sjukvård eller några mediciner att tillgå så dog de degenererade snortutarna som flugor i början, då de sjuka endast kom i åtnjutande av en schaman, som genom besynnerliga åtbörder försökte driva ut, vad det nu var han försökte driva ut. Ty detta fanns det heller inget ord för. Vid denna tid hade Plutten, liksom bönhasar, för länge sedan förlorats i glömskans dyiga flod, och man tillbad återigen olika naturväsen. Vad dessa kallades är dock höljt i dunkel. Ty sådana frågor kunde icke besvaras eftersom det dels inte fanns någon som kunde fråga, dels inte någon som kunde svara, då det ju inte fanns något språk längre. Det är högst troligt att de inte kallades något alls då det ju varken fanns ord eller talorgan. Och ännu mer sannolikt att de inte tillbad något alls alldenstund de inte ägde speciellt mycket att fundera med. Snortutarna hade sannolikt dött ut helt som art om det inte hade varit för deras, näst intill perversa, benägenhet att alstra avkommor och detta kan tyckas mycket märkligt. Att sexuella förbindelser överhuvudtaget kom till stånd är i sanning förunderligt då ju snortutorna tidigare behövt ge sitt muntliga eller skriftliga samtycke till parningsakten. Detta gick ju inte längre alldenstund det icke fanns något språk längre! Men å andra sidan fanns det ej längre några myndigheter eller något rättsväsen som övergreppen kunde anmälas till. Och även om det funnits är det svårt att med blott åthävor ge en åskådlig och ingående beskrivning av ett övergrepp. För att inte tala om hur svårt det måste vara att beskriva förövaren, med bara grimaser och kroppsrörelser. Framför allt med så tillbakabildade kognitiva förmågor. Årtusendena passerade och snortutarna blev gradvis mer och mer enfaldiga. Även om Ni käre läsare tycker att detta synes omöjligt, efter att ha plågat Er igenom huvuddelen av denna saga. Kunde de verkligen bli mer enfaldiga? Jodå, enfalden verkar tyvärr inte ha någon bortre gräns utan närmar sig asymptotiskt noll. Efter tvåhundra tusen år så kom så den dagen då den första ”snortuten”, som helt saknade alla högre kognitiva färdigheter, skådade dagens ljus. Det var en vackert solig dag som en ung snortuta vid middagstid, med svett och möda födde fram denna avkomma. Till det yttre såg detta exemplar ut precis som snortutar alltid sett ut och uppvisade inga abnormiteter, varför dess ömma moder inte bet ihjäl den.
Det är emellertid tveksamt om denna organism fortfarande kan benämnas snortut eller om den tillhörde ett nytt släkte. I vuxen ålder visade det sig däremot att denne begåvats med ett förstånd motsvarande en omogen tomat. Vem som utförde denna intelligenstest vet jag inte, och ej heller har jag vetskap om hur det ens var möjligt att utföra testet. Eller om det överhuvudtaget utfördes något test. Troligen inte. Eder vederhäftige sagoberättare påstår helt enkelt att så var fallet. Förstånd som en omogen tomat, men en omogen tomat med en, i sanning makalös sexualdrift, samt ett särdeles aggressivt beteende. Eftersom samtliga, till könsdriften hörande anlag, hos denne snortutsättling var superdominanta, så nedärvdes denna sexualdrift, men även aggressiviteten till samtliga avkommor oavsett kön, då denna gen var knuten till både X- och Y-kromosomerna. Så avsaknaden av förstånd kompenserades i stället med en himla massa avkommor, och en aggressivitet, värdig en uppretad fotbollshuligan, som fick garantera detta nya släktes överlevnad. Honorna kunde faktiskt få upp till tretton kullar per år och varje kull bestod av tio till tolv ungar. Som dessutom blev könsmogna efter sju veckor. Det är emellertid, som tidigare sagts, mycket tveksamt om detta släkte fortfarande kan benämnas snortutar eller om de utgjorde ett helt nytt släkte, och som nu fått göra entré på livets arena. Den ekologiska balansen var i alla fall äntligen återställd på det lilla grandet, som en gång i tiden benämnts Plätten. Årmiljonerna flimrade skyndsamt förbi under det att de ursprungliga snortutarna konkurrerades ut och ersattes av detta nya släkte. Som tidigare nämnts så dog funktioner som inte gagnade överlevnad ut, medan de egenskaper som visade sig bidra till ökad fortlevnad främjades. Snortutarna, liksom deras efterkommande, hade alltid ägt en bekvämlighetsgen som skulle garantera att de inte slösade sin energi på annat än infångande av föda och parning, varför de på den tiden det begav sig hellre låtit slavar utföra slitgörat, eller uppfunnit teknik som skulle göra livet mer bekvämt. Även dessa, deras efterföljare, var begåvade med denna gen, och visade en stark böjelse för att spara energi genom att vila, och en medfödd aversion mot att röra på benen. Dessa nedre extremiteter kom så, att med tiden växa samman. Detta samtidigt som deras tår förlängdes och försågs med små och näpna rothår. Med tiden grävde, det som en gång varit tår, sig ned i marken. Armarna furnerades med små näpna och vackra trefärgade blad och även fingrarna förändrades och förlängdes, och med tiden förvedades de, och blev vackert bladbelupna.
De könsspecifika genitalierna krympte i storlek och ändrade under årmiljonerna dramatiskt utseende, men mångfaldigades i stället och fördelades över det som en gång varit armar och fingrar. Samtidigt med allt detta erhöll alla celler i organismen en kraftig cellvägg varefter hela organismen begynte att förvedas. Huvudet, som visserligen långt tidigare varit en veritabel träskalle, men som trots detta ändå en gång i tiden inrymt en hjärna, försvann då det inte längre var till någon större nytta, om det nu någonsin hade varit det, och ersattes av ett kraftigt grenverk. Dessutom förärades varje individ av detta nya släkte både han- och honblommor. Och skåda! Äntligen, efter tvåhundrasjuttiofem miljoner år, såg en äkta hen dagens ljus. Vidare begynte samtliga dessa individers rotsystem med tiden att flätas samman till ett enormt underplättiskt nätverk. Det som en gång varit snortutarnas ättlingar var nu, nästan femhundrafemtio miljoner år senare, en enda vidunderlig organism, en individ bestående av miljoner höga bark- och grenförsedda, trädliknande individer med kraftigt och gemensamt rotsystem, vilket utbredde sig kvadratiskt i myllan.
Ett sådant rotsystem skulle ha benämnts kvadratrot, om nu någon hade funnits där som kunde benämna det. Dessutom var varje del av denna superorganism försedd med vackra blågrönröda blad. Dessa var parflikiga och formade som frostnupna persikohalvor i sockerlag. På grenarna trängdes klasar med hanblommor och honblommor, som pollinerades av helt nya insektsarter, och som efter befruktning bildade små näpna bevingade frön som spreds för vinden, för att förhoppningsvis hamna i god jord där de kunde gro och rota sig. Denna enorma organism var till hundra procent könsneutral, jämlik, miljövänlig och levde synnerligen klimatsmart trots, eller kanske hellre tack vare, sin avsaknad av intelligens. Dessutom ägde den inte en tillstymmelse till aggressivitet.
På den tiden då snortutarna fortfarande hade varit snortutar och dessutom hade haft förmåga att tänka, åtminstone en smula, så hade de spekulerat i hur framtiden skulle kunna komma att gestalta sig för deras, i sitt eget tycke så utomordentligt suveräna släkte. Eller de nya makalösa släkten som skulle följa på snortutenheten.
Hur de måhända skulle utvecklas vidare till någon form av superintelligenta varelser som tämjde stjärnorna, ja till och med galaxerna, eller varför inte hela universum?
Kanske rent utav med förmåga att skapa nya universa. Föga anade de då att de, likt många andra och tidigare arter och släkten, var dömda till undergång. Detta eftersom det ju visade sig att intelligens och självmedvetande, liksom allt för stora sabelformade tänder, mer var till förfång än till gagn i kampen för överlevnad på sikt. Då nu hyresvärden, Moder Natur, provat på intelligens och självmedvetande, och det uppenbarligen icke hade betalt hyran, så såg hon för gott att vräka hyresgästen.
Allt enligt principen: Det är den livsdugligaste som överlever. Och detta ord livsduglig innehåller oändligt mycket mer än vad snortutarna en gång i tiden hade föreställt sig. Och det är troligen anledningen till att snortutarna, trots att de tidigare så ivrigt sökt efter intelligent liv i universum, aldrig fann något sådant.
Det var helt enkelt inget vinnande koncept. Kanske inte så mycket intelligensen som självmedvetandet.
Så befinner vi oss nu här, dels på sidan tvåhundra, dels nästan en miljard år in i framtiden, på den lilla Plätten varest kontinenterna nu, sedan länge upphört med att segla fram och tillbaka över oceanerna, och slagit sig till ro i en enda superkontinent omgiven av ett enda stort hav. Tyvärr så fanns nu ingen som kunde namnge denna superkontinent eller den ocean den omgavs av. Landbacken dominerades nu av enormt vidsträckta skogar av den ovan beskrivna organismen samt en flora och en fauna som inte heller begåvats med någon större intelligens, men som framför allt saknade självmedvetande. Äntligen var alla de stora problemen som snortutarna hade brottats med, som miljöhot, klimatkatastrof, jämlikhet, krig och våld, rasism, könsneutralitet, jagets isolering med mera, såsom bortblåsta. Denna skogsliknande superorganism var obeskrivligt bekymmersfri och i sanning lycklig, men detta visste den inte om enär den saknade medvetande, och det kanske var därför den var sant lycklig. Vad denna trädlika organism skulle kallas, därom har Eder förtäljare ingen aning, enär den dyker upp i en mycket avlägsen framtid, och så att säga, inte ännu har hänt.
Och dessutom; Vem fasen skulle kunnat namnge dem? Det förekom ju inget intelligent liv längre. På detta sätt fortsatte det ljuva livet på planeten Plätten, med undantag av istider som kom och gick, samt en massa från världsrymden komna katastrofer, som orsakade det ena massutdöendet efter det andra. Men livet är segt och det lyckades alltid att återhämta sig. Arter kom och gick så som de gjort långt innan snortutarna klev in på scenen. Den enorma skogsliknande organismen var nu sedan länge utdöd men nya livsformer hade äntrat livets scen.
På detta vis lunkade livet på i ytterligare fyra miljarder år, tills dess den stjärna som Plätten kretsade kring, begynte att svälla upp och koka bort all atmosfär, allt hav och allt liv. Men inte slutade det väl där? Nej då, det kommer mera för slutligen omslöts hela Plätten av denna heta expanderande gas boll, som en gång för hiskligt länge sedan benämnts Herr Olsson, varvid lilla Plätten förångades, och försvann helt. Som om den aldrig existerat. -Vad var det som du sa aldrig hade existerat? -Vad? Var det något som aldrig existerat? -Ja! Du berättade ju det alldeles nyss. -Vad berättade jag? -Vad menar du nu? Har du berättat något? -Nej det kan jag inte påminna mig. -Vad är det du inte kan påminna dig? -Inte en aning. -Om vad har du inte en aning? -Vad? Skulle jag inte ha en aning? -Nej, det har jag väl aldrig sagt? -Har du sagt något? -Jag vet inte. Tror inte det. -Det var nog inget viktigt. -Men du? Nu skiter vi i det här. Ska vi gå och ta en fika? -Gärna!


SLUT






















Prosa (Fabel/Saga) av michael ringhald
Läst 245 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2022-09-24 20:14



Bookmark and Share


  Larz Gustafsson VIP
Den sanna berättelsen om ett folk som inte VILL se och därför går evigt förlorade.
DEN behöver berättas.
2022-09-25
  > Nästa text
< Föregående

michael ringhald