Ansiktet
är en slags lornjett
att hålla upp;
en tilltavling i umgänget,
sätt att musicera;
spela i Homo sapiens tvångboddhetsensemble;
välla i och ur dess sociomusikaliska trancekompani;
ge skall i ett labb-oratorium i evolutionens perniciösa partitur

Ansiktet är huvudinstrumentet
i den ständigt pågående känslomässan

I ett längre perspektiv
utfaller ur ansiktet det tyst antropomorfa ljudtryck,
som ständigt förebär föränderligheten
i “molnskuggans ilande flykt över slätten”
och allt som sägs mellan orden;
under, över, bakom de medvetna och avsedda
kommunikationerna

Ett pokerfejs är en dödsmask

Ett lössläppt ansikte är ett ymnighetshorn,
framkvällande en rikedom av saklös information,
medan mellan multipla anleten förhandlingar pågår
utan vår vetskap,
fastän de ständigt för oss dit vi är

Lyssna i drömmen till din synlighet!

I vår art dansar tanken “beständighet”
genom ett stort låtsas
på förgänglighetens individnivå,
som lever farligt på artnivå,
blickande mot exoplaneters tillflykter
genom genmanipulationer
och James Webbs skarpa blick;
en massiv Fågel Fenixflykt
ur öppna anletens glödande syner

Homo sapiens ansikte svävar;
musiken det talar förs på ohörbara frekvenser,
över huvudet på artens individer;
skönjs bara på galaxnivå
när Alltet förvånas över sin spegelbild,
stryker sig om hakan, muttrar