De var fjorton personer som for, i ett besynnerligt fordon på väg mot någon märklig tävling, till vad som skulle likna en obekant dokusåpsoppa.

På resmålet var det fjorton grader, alltid +14, världens mest behagliga temperatur i längden, ett stilla lågtryck med blott duggregn ibland.

Klockan var konstant 14:14 - aldrig gick tiden längre än så gott som kvart över två på dagen - för spelledningen hade ställt in solen precis så.

Jorå, nummer fjorton bor granne med det så kallade olyckstalet, men klarar sig nätt och jämnt ifrån att fastna i djävulens snara, tryggt nog ett snäpp bredvid, på jämn mark men på behörigt avstånd från både 10 och 20 eller dylika, ansvarsbetungande centralinstanser.

Åldern steg med 14/2 = 7 år för varje deltagare, så att de respektive var 7, 14, 21, 28, 35, 42, 49, 56, 63, 70, 77, 84, 91, 98 år gamla.

Uppdraget föreföll gå ut på att finna fjärilar i fjärran, och sedan stoppa in dessa i fjolårets utvalda minnen - då torde fenomenal fiolmusik skapas, eller möjligtvis för flöjt.

Spelkorten består av fjorton valörer, om man räknar med jokrarna som en - så alla fick varsin valör, att börja blanda varandras med.

Ingen skulle förlora, sa man, och än mindre skulle någon dö - för samtliga fjorton måste ju vara kvar.

Här kunde det underlätta att ha kunskap om 1400-talet - fast vore på intet vis utslagsgivande för ens tävlingsförmåga, iom att det snarare var framtiden som begagnas (inklusive kärnkraftens avfall).

Tideräkningen i den gamla världen byggde på tolv, men ehuru majoriteten nu lever i 2022 (med krig och inflation och allt) så hade ledningen plussat på två : då fick man äntligen fjorton månader - även om dessa numera var oföränderliga, eller åtminstone utbytbara.

fotnot :

Förvånande nog framstår plötsligt 14 som mitt "favoritnummer", från att ha varit 32 under några månader, och i grunden snarare 18 eller 12, samt förstås allt med 7 eller 3, nåja, snarast fascineras jag av allihop ihop.