Medan jag satt på pallen trummade regnet på paraplyet,
satt där länge fingrarna började stelna och tårna kröp ihop
Genom gråvädret såg jag gravstenen och tecknen
hennes dagars ursprung var graverat i guld
Så hörde jag rösten i mitt öra och jag lovade
vårda hans fåtölj och lägga över skynket så
varken damm eller sol tyget förstörde.
Visst är det så under dammlagret förblir vi den vi var
även efter vi slocknat, om vi av den rätta ullen.

Den som lyssnar kan dem höra rösterna från förr
där de vilar under mullen.