Sprättade upp brevet hon lämnat efter sig. Hade funnit det skrynkliga kuvertet i byrån då jag letade efter hennes sista vilja. Strök varsamt över papperet och det slätades ut som av magi. Brevet var inte igenklistrat, vek upp fliken och drog ut de sammanvikta arken. Räknade dem och håret reste sig efter ryggen, antalet ökade medan jag bläddrade. Högen var redan tjockare än kuvertet svalde. Tungan växte i mun, den kändes som läskpapper. Det svindlade framför ögonen, här fanns det som inte går att förklara, somliga påstår att älvor och tomtar finns. Andra säger omöjligt, väsen föds enbart ur fantasi drömmar och sagor, eller kan det vara en överlevnadsstrategi?

Kan det vara så att sanningen är så fasansfull att orden krympte och då de släpptes lösa växte de till vad avsedda VERSALER som ropade ut sin smärta. Hjärnan söker en rimlig förklaring till det som inte förklaras kan. Det oförklarliga finns inte. Barnet växer upp överger dockskåp brandbil och Nalle Puh. Leksakståget och järnvägen ligger i en kartong. Den lille pojken växer upp, minnet bleknar i bruset från vardagen, hela världen blir samma fyrkantiga kartong där de vuxna redan vistas.

Livet har ordnat det så orättvist att många blinda inte tänker på att barn och en del människor är sköra som glas. De flesta tar hänsyn till barnet, men varför behandlas den vuxne sköre annorlunda. Därför finns det människor som går med oläkta sår, där det sipprar blod vid minsta lilla.