Det är inte lätt att människa vara
Med förmåga att framåt planera
En drift att alltid livhanken klara
Och insikten om att komma upphöra existera

Så människan skapade gud
Sig till ett beläte
Och iklädde gud mänsklig skrud
Och gav gud ett ovanjordiskt säte

Och människan gav gud allsmäktighet
Så som småbarn tror om sin förälder
Och även förälderns auktoritet
En trygghet i dödsskuggans dälder

När människan sedan sitt alster besåg
Fann hon det behagligt och gott
Hon fröjdades så i sin otrygga håg
För nu hade hon en evig förälder fått

Och dilemmat att inse sin ändalykt
Tillsammans med överlevnadsdriften
Det problemet var nu undanryckt
Nu väntade ett paradis på andra sidan griften