Även fast tant lilja försöker ta Goliat ifrån den lilla flickan i det röda huset med vita knutar lyckas hon aldrig. För det tant lilja inte vet om är att Goliat varje söndagsmorgon vid 03:33 raderar all gårdagens skam och pinsamheter innan hon lyfter täcket för att bädda ner sig själv bredvid den lilla flickan.

Varje tisdag ser hon på när den lilla flickan står ute och kollar ner på sig själv gråtandes i oktoberregnets speglar till vattenpölar. Goliat torkar hennes tårar med dom hopskrynklade muddarna i hopp om att tant lilja ska lämna för en sekund.

Men vad fick Goliat att tro det inte ens för en sekund kan tant lilja lämna den lilla flickan ifred. Säg mig varför är livet så orättvist.

Den lilla flickan kollar upp mot farfars stjärnan och frågar sig ifall hon skulle tagit Goliats hand ändå. Goliat säger att det ej är för sent, att det aldrig kommer bli för sent. Men den lilla flickan lär sig inte höra. Hon går istället upp för betongtrappan till det röda huset med vita knutar och ropar hej till sina föräldrar som aldrig kommer förstå sig på vattenpölstisdagarna.

Klockan 05:49 går Goliat upp till den lilla flickans rum och väcker henne i hopp om att tant lilja ej skall ha vaknat upp ännu. Hon ber den lilla flickan ta hennes hand och följa med henne till dagar utan vattenpölstisdagar, skam och pinsamheter.

Den lilla flickan tar Goliats iskalla händer och följer med ner för trappan.

Nu är det du och jag, för all tid.