Fundering

Är det så klokt att få människor att tro att i Schlaraffenland de bo? Att de trygga och fredade är och att staten lyckats förverkliga en chimär.
Kan det inte förhålla sig som så att folk själsligt illa börjar må när de småningom blir blasé på alla bidrag som staten kan ge?
Dessutom kanske det kan förmodas att ensamhet och isolering frodas då staten axlar rollen som den som städse har kontrollen.
Då vi ej längre har behov av varandra, enär vi i denna illusion sömnigt vandra så krävs ju endast att vi håller kontakten med vår familj, och med statsmakten.
Vi slipper att om grannen oss bry, denne kan ligga i sin sotsäng och gny. Vi behöver ej energi på denne slösa ty det är ju statens problem att lösa
Det tarvas då ej längre några vänner man behöver aldrig hjälp från nå´n man känner, och så förtvinar ens nätverk alltmer medan man i djup melankoli sjunker ner
Men om man nu på allting vänder. Hur mår de i fattigare länder? Det är synd om dem kan man tycka men finnes där månne en annan typ av lycka?
Lycka av att ha klarat dagen och inte behöva somna helt tom i magen. Liksom att glädjas över ting som är små sådant som vi här aldrig skulle förstå.
Här önskar vi oss många och dyra presenter . Allt annat ses som exkrementer Nej här värdesättes blott kostsamma ting liksom det som i kassan ger pling.
En förmäten politiker till orda tog och hävdade: Endast det bästa är gott nog. Men jag tycker att det var att ljuga för även det nästnäst bästa kan faktiskt duga