styrman Vindskarp styrde sin jakt
på en våg genom vårskummets takt
och han vägde sin last
till han sist körde fast
på ett grund bortom vår Svartsö brygga
både biten av fästing och mygga
överlevde han hundrade år
och han trev’de och undrade svår
genom skogen, buskagen och ängarnas vals
undrade om försöken betydde nåt alls
skärgård-sliten med bark i sin rygga
för att baka ett barkbröd, betrygga
sina mänskobehov med sitt bröd
men så fri från en stressande nöd
tänk, det verkligen var vad han var
i den renaste luft som på bar
präglad berghäll då svepte i vinda
svepte sedan förbi lilla Grinda
där tog blåsten mitt riv
där tog hösten mitt liv
där tog hästen på öbondens mark sina kliv
mot en motgång som höljde en framgång
som var död men som född på en landgång
skrek i kylan en bön
om en senkommen lön
om en gången matros över vinden
vars kristall strödde salt uppå kinden

min Messias är uppe
och skurar på däck
själv så går jag och lägger mig ner
era händer knyts samman
till flod i en bäck
men mitt ansikte finns inte mer
fortsätt knyt era händer
ta bryggornas rep
och knyt fast, knyt nu in många fler

styrman Vindskarp blev kvar
blott hans röst icke var
– så beskriver kapten våra minnen:
att en sjöman
bebor våra sinnen