vi hade lagt till invid en skärgårdsö
skutan hade bonat sig vid kajen
och låtit havstulpanerna börja gro

denna ö
hade tallar och blåbärsris
lila gungande hav av ljung
de röda stugorna doftade salt och tjära
fönsterna var dekorerade med pipor
som luktade gammal tobak
en rund liten sten målad till en grå katt
satt bredvid en blå tjock tamp

där fanns barn som gjorde små båtar av vassblad
och som tankfullt tittade ned
på abborrarna under vattenytan
nylongitarren sjöng cmaj7 efter g-dur
kvinnorna hade veck i sina vita klänningar
och dansade i cirklar
med sina unga vackra ansikten
upplysta av sommarkvällen

vi dansade och drack
öl och punsch
skrattade
dansade och drack
tog för oss av livets rika frukter
drömde och hoppades
tills då man gick och lade sig in i fören
sov djupt och länge

. . .

en molnig och kylig dag
kommer kaptenen
med en allvarlig gångstil upp till mig
säger att vi måste lossa ankare och segla härifrån
självklart protesterade jag
ville inte släppa taget om denna oas
men det var tydligen viktigt
han nämnde något om livet
och om vikten att röra sig framåt
jag hade näst intill inget val
efter mycket om och men och nätter
som tidigare varit ljusa men som nu var svarta
släppte vi till slut ankaret
och gled långsamt därifrån

snabbt och starkt
inverkade sorgen och nostalgin i mitt blod
hetta spred sig bakom ögonlocken

molnen hade börjat segla bort mot nya destinationer
jag vågade titta en gång till på ön
som nu blivit en grå-blå strimma mot horisonten
och jag log
försiktigt
med blicken fastlåst till hägringen
och händerna lutande mot relingen
vände jag mig långsamt om
och blickade mot det oändliga havet
lät det bli en blå kanvas
där jag strök det första penseldraget
på den nya tavlan