I en till synes idyll, växte jag upp. Under ytan höll alla allting för sig själv. Inga barn fällde tårar. Ingen mamma eller pappa visste hur man omfamnade eller tröstade ett barn. Inga syskon stod upp för varandra. Inga känslor visades där. Så jag ville protestera, mot allt tyst och kallt. Mitt val var att slå. Men ingen visade smärta. Och jag valde att skrika. Men huvuden vändes bort. På mina rop kom bara ett eko tillbaka. Som ett hån rakt in i min själ. En påminnelse om att jag aldrig riktigt var där. Som om det inte hade någon betydelse att jag fanns. Ignorerad och värdelös. Jag ville välja att bara försvinna, dra därifrån. Allt jag sa förminskades, blev till en överdrift för dom. Sen kom hon, Sorgedjuret, frammanad ur skuggorna. Ur kolsvart skog, mitt eget medvetande. Borrade in sig i mitt hjärta och slog sig ned. Viskande sitt mantra, om och om igen - ingen kan älska en sådan som du...ingen, och jag visste att jag skulle behöva välja väg igen. Och hon visade mig den, vägen ut.