hur dikter man vackert
hur skapar man poesi
när man inte riktigt längre vet vad som är vi
hur får jag fram detaljer hur ska jag bortse från allt strunt
hur får jag fram det fina och inte det som är dumt
jag älskar dig men fy fan vad kärlek kan va drygt
och fy fan vad jag hatar sånt där skryt
ibland känns allt så fint så obegripligt stort
ibland känns de som jag mot mig själv kämpar emot
för ibland blir jag faktiskt någorlunda rädd
de gånger man känner sig helt förbisedd
och rädd blir jag då med när jag inte ord på de kan sätta
och min eviga fråga är som vanligt: vad är ens det rätta?