Jag vill säga något intelligent och vackert som ”I slutet av mig själv, efter stormar och oro, vilar jag hos dig” men kommer på det först natten efter.

Din själ verkar hel, som om du flugit genom livet i en egen farkost väl vadderad, som om ingen har berättat för dig vad människor egentligen är gjorda av, som om mörkret som är allas inte riktigt har nått dig eller någon du älskar.

Det går att älska, hata och tvivla, måla självet i mörkgrått och dig, min vän, i pastell, allt samtidigt och utan att yppa ett ord. Kanske självkärlek, den läkande, oförtjänta, kan uppstå just här, i tomrummet och det osagda, mellan händelser och ord, en dag i min kropp, en mil i mina skor och ändå.