Jazzå vaddå hurdå och vem ska inte och vara härom i hitom?

Det nya ömma konkreta isande ostabilitetens nagg i daggens extra laggar, huvudböjs med ordflugor samt ett mindre o.

Rikligen riktigt rakt runtom rymdens löpande efterkostnader, mera åter mest som en mästerlig vidd i vyn av dessa dissande linjer ovana ovala ord.

Någon gav inte gavs givet gången gåva påstådda punkter, massan i urets tickande tankar i det sistnämnda givna i denna tanke resa till ett refuserat mästerverk.

Guldet rann utan brand i bergets vidsträckta hand, tagit emot och desto mänskligare inre bot, i hyffsade fötters fästen till ett utanpå javisst.

Ny kraft och nytt hopp så visslar samkörningsprincipen i mitten av ett löpande till framtidens alla minnen.

Konstigare i effekten av mindre stress, landar platt och det eviga livet ger oss ännu en oförklarlig kunskap.

Det kortas med korridoren och vinns i stratosfären, så säg javisst och bli mera innovativt belägen att andas en ovillkorlig närvaro.

Ordet är buggad med byggda banor och vinns med en enkel vilja, lyckan föds med fördelade utanpå meningar.

Huvudet före ändelsen och livet blev ny och nytt på samma gång, nu gäller inget annat mera än att leva livet.