Duvan
I gräset försvann de vita duvorna. De som dessförinnan bett om all uppmärksamhet. Jag minns mig själv den dagen. Som om jaget var av flor och vår innerlighet av djup bomull. mig om tystnaden i rymden mellan oss. och som om tiden egentligen stått blixt stilla. Du frågar mig om det är i hjortens ögon i skogen om de där ögonblicken då livet forsar genom blod. Dina frågor krockar med mitt överlag och jag kan höra dig skratta åt mina försök att nå ytan. Om och om igen. Hon samlar alltid frågor men stammar, lägger dem på hög, drar i dem på längd och på bredd.
Flor och duvor och solen som lagt sig att vila mellan dina skulderblad. Jag minns ännu doften. Särskilt när något vill komma åt mig, gläntar på dörren. jag kommer aldrig lära mig att leva och jag kommer alltid tänka helt tvärtom. strävan uppåt. Min hand mot vindens tunnel och en liten flicka alltid lika desperat sökande i skuggan efter dig.
Fri vers
av
smultronbergen
Läst 119 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2022-10-03 21:16
|
Nästa text
Föregående smultronbergen |