Jag är rädd
för den del av mig som är överhopad
med det jag överhopat mig med

Jag välver en hålighet
som är tingligheters motsats;
en tomt bråddjup vimlande av ting;
av bokstävers ordlösa uppgivenheter
och oförstådda ord fallande i tystnaden

Varje morgon är en overklighet

Jag spaltar upp räddningsförsöken
i tandläkartider
uppbackade av hygienistbehandlingar
och betalningstider för Photoshop
och SoundCloud;
bastanta verkligheter
som jag kan låta lysa i stora almanacksord
som påstår att jag finns
i detta flöde av kropp och dröm,
men med ojämna mellanrum överger jag mig
på en perrong,
tills rälsen föder mig i andra betydelser
av mitt namn
och nygamla morgnar som vaknar i mig

Jag låter universum skyla mig
och dölja mig
för det lilla ingenting
som en gång, och närsomhelst,
ska ta mig

Stora rop rullar
i min fasansfulla förstudie

Fonogram och textbehandlingar
döljer väggarna ända upp i taket

Jag klär mig i tröstlöshetens trötta tröst,
i omåttlighetens mättade måttlighet,
i dagar av eftertanke som rusar blint,
i försakelsens förälskade frosseri,
i det dit som till förvillelse liknar hit,
i skuggan av en verklighet som lutar sig framåt
och ler kallt
i ett “vad var det jag sa”
som glömt allt sagt
och bekymrat ljuger sig fullt
med ofrånkomlig oframkomlighet

Jag kommer fram i det försvunna,
ser ansiktet
som strömmar genom lufttryckets hektopascal
och synintryckens påståenden;
vinden len som bedrägeriförsök över huden;
tankarna myriader barbackar
med Sisyfosidentiteter