Det gör ont.
Det gör ont att inte vara din.
Att inte kunna se i dina ögon utan att skämmas.
Att inte kunna hålla i dina händer utan att det ska kännas fel.
Jag vet inte varför jag föll för dig.
Du är mer mogen än mig.
Jag är ung, det stämmer. Men jag har fått se saker ett ung hjärta inte kan klara av.
Mina öron har fått höra förbjudna saker.
Snälla berätta för mig, tror du verkligen att jag inte kan hantera dig och din kärlek. Jag är en flicka som har hjärtat av en äldre. Min själ är som en liten bot letandes efter sin kaj. Varför kan inte du vara min kaj. Varför kan du inte hjälpa mig hitta hem? Du har varit i denna eländiga värld i många år mer än mig. Du inser förmodligen saker jag inte kan.
Det är ditt fel att jag är kär i dig.
Du sa att jag var duktig. “Jag ser dig utvecklas varje dag,” sa du.
Du ser. Du ser mig.
Du såg mig när ingen annan såg.
Det var som om mina tysta strider jag har haft med mig själv och omvärlden i snart 4 år var äntligen synliga.
Du kunde säga dessa ord till en annan, någon som är duktigare än mig. Men det gjorde du inte.
Du är vacker när du lär. Du får mig att le.
Dina ögon som innehåller alla nyanser av blå. Jag kan inte få nog av de.
När jag tittar in i dem känns det som att jag simmar i ett vackert hav. Ett hav som endast kan existera i himlen. I paradiset.
Jag hatar dig.
Jag hatar dig för att du ska vara så perfekt. Jag vet att ingen är perfekt men du lyckas vara perfekt med dina imperfektioner.
Hur? Hur lyckas du med det?
Jag älskar dig, oavsett vad som än händer. Oavsett om världen väljer att vända sin rygg mot mig…då vänder jag min rygg mot den.
Det är värt det…du är värt det.
Jag är inte rädd för lite åska och regn.
Jag är inte orolig över hur regnet kommer förstöra mitt hår eller mitt smink.
Jag har en stark själ.
Jag vet hur man torkar bort tårarna från kinden och sätter ihop håret igen. Det har jag gjort förut. Så länge du älskar mig, skyddar mig, och tar hand om mig, har jag svårt att se hur jag skulle förlora denna strid.
Jag vet inte om jag är galen.
Har du lyckats förgifta mig med ditt oemotståndliga gift.
Hur kan smaken av gift vara så härlig och beroende.
Är jag lättlurad? Naiv? Manipulerar du mig?
Jag kanske manipulerar mig själv med fantasier.
Är det verkligen du jag behöver eller behovet av en manlig figur?
Är det ens kärlek om jag ifrågasätter den?
Är det en synd att vara kär? Är min synd att vara kär i dig?
Vem bör jag be om hjälp?
Till Gud?
Snälla säg mig varför allting spelar någon roll om vi ändå ska bli jord tillslut.
Jag älskar dig, räcker det inte?