Solen skiner från en blånande himmel
med fjäderlätta moln och akvarellcumuli.

Vinden hugger tag i buskar och träd
och skatans svarta och vita oljefjädrar.

Fotbollsmålen på gräsplanen står övergivna
med gröna nät som försöker fånga höstvinden. 

På radion hör jag inte hallåans stämma
eftersom jag inte satt igång den.

I köket står tallrikar, muggar och bestick
nedplockade i diskhon och ropar under tystnad.

Vinden slickar sina sår efter sommarens osläppta väder
och tycker det var ett konstigt sätt att uttrycka saken.

Den galne hattmakaren söker upp den vita kaninen
och i träsket mellan världarna ryms kosmos i en tesked.

Ingenting är längre som förut
men akterut är stjärnorna redan tända.

Några råkor glidflög omtumlade av vinden
till dammen nära cykelstråket där hägern huserar.

När dikten tuggat färdigt på sista versen
kastar poeten in näsduken i för att torka tårna.

Ingenting fungerar som det skall i denna värld
och irrationaliteten går i täten för en förändring.

Mycket kan vi ändra på i denna värld och i denna dikt
men ändringen på offentliga toaletter, den låter du bli!