Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En psykologisk studie i ämnet äckel-päckel.


Mascarpone


Den första gången som Kalle fick smaka på en äkta tiramisù tvekade han över om han gillade desserten. Han tyckte att den smakade beskt. Sedan fick han höra att tiramisù alltid smakar litet beskt, att det är det som är grejen. Han hade aldrig tyckt om beska i något sammanhang, utan föredrog smaker som var bara söta och påminde om vanilj eller hallon, möjligen apelsin. Omogna bananer avskydde han, även övermogna, men framför allt de omogna. Om han någon gång skulle äta en banana split ville han veta i förväg hur bananen smakade, annars ville han inte ha. Han kunde vara riktigt omedgörlig, ja, så till den grad att han lät oartig. Men då satte hans föräldrar alltid ned foten och talade om för honom att han fick vara utan dessert.
Det hade gått sex månader sedan en sådan sak hade inträffat. Han hade lärt sig nu att tacka ja och sedan skylla på en plötslig magmättnad om han märkte att det var något fel på bananens mognad. Om chokladsåsen var besk var det svårare, det klarade han inte av på samma sätt, men han kunde verkligen inte med den överdrivna smaken av kakao. Inte ens om bananen var god gjorde han det, utan blev illamående på en gång.
Numera hade han lärt sig även av det. Chokladsåsen kunde avsmakas innan den hälldes över spliten, den var ingen nödvändighet för desserten, bara pricken över ett i. På så vis lyckades Kalle behålla ansiktsfärgen, han sken till och med som en sol när en banana split serverades. Ingen behövde harmas över uppträden vid matbordet, och själva maten åt han ju duktigt, duktigare än de flesta barn, ansåg sig föräldrarna veta.
Så kom då alltså dagen när de ville bjuda honom och hans syster Elisabet på tiramisù. Först stirrade Kalle misstänksamt på den fyrkantiga bit som hade lagts på assietten, och han rörde inte en fena. Sedan lät han blicken vandra till Elisabet, han såg när denna tog sin första tugga svalde den och kände efter med tungan i munnen hur den smakade. Då lyfte han tårtgaffeln själv, fann att biten som fastnade på den var praktiskt taget fast, betydligt fastare än en vanlig tårtbit, att han kunde vända och vrida på den utan att den föll ned på fatet eller i hans eget knä. Det var riktigt roligt, för så brukade ingen vispgrädde bete sig. Sedan lade han märke till att det var kakao på ovansidan, och det var då som han blev tveksam på allvar. Men så tog han mod till sig och stoppade biten i munnen, och svalde den.
Jodå, han kände beskan, men fann den måttlig. Tiramisùn var nästan god, det var ett besvärligt konstaterande, för nu visste han inte hur han skulle förhålla sig till den. Alltjämt tvekande tog han sin andra tugga, den var mindre än den första, ungefär hälften så stor. Sedan betraktade han biten som låg kvar på assietten, registrerade med ögonen lagerföljderna i den, och frågade sig hur vispgrädden kunde vara så hård. Han bara måste få veta hur man hade lyckats med det.
Det var så han fick höra talas om mascarpone. Mascarpone var för honom ett hittills alldeles okänt begrepp, en främmande substans som han undrade varför ingen hade sagt något om tidigare. Han fick veta att den hade blandats med vispgrädden, att det var bland annat det som gav den fasta konsistensen, och att det som han hade trott var sockerkaka i själva verket var savoiardikex doppade i kaffe med en liten gnutta konjak.
Kalle kände obehaget komma. Han hatade kaffe, det var så fruktansvärt beskt, och inte hjälpte det att strö i en hel kanna med socker, kaffesmaken kunde aldrig försvinna för det, den fanns i kaffekarameller, i caffelatte, och tog över i stort sett allt som den kom i kontakt med. De skulle aldrig ha sagt det, nu mådde han illa och lade tillbaka skeden med den tredje tuggan tiramisù på fatet, sade ”Nu vill jag inte ha mer” – och slapp den utskällning han hade fruktat att han skulle få. Allt som hans plötsliga vägran den här gången ledde till blev endast varsin uppgiven suck från föräldrarna. Kanske var de nöjda med att han alls hade försökt.
De fick kasta biten, vad annat kunde de göra, Elisabeth ville inte ha sin brors bit även om kanten där han hade huggit in med skeden var bortskuren. Ännu en suck från båda föräldrarna hördes, den var djup men upphörde genast när flickan sade ”Ät den själva” och de insåg att de inte heller ville ha den. De var alldeles för mätta. Sedan skulle det inte pratas mer om Kalles tiramisùportion någonsin, men nog trodde åtminstone de vuxna att deras son när han blev stor skulle förstå att uppskatta finare smaker på efterrätter han också. Elisabet begrep att det var ett önsketänkande som aldrig skulle slå in, hon kände Kalle nästan lika väl som han kände sig själv och visste att han hade visat sitt rätta jag många gånger om och aldrig skulle förändras. En del människor vet helt enkelt sådana saker, hon var en av dem.
Men hon stoltserade inte med det. Det var ingen idé, det var aldrig någon som lyssnade på den sortens överlägset prat, i värsta fall kunde man ha tyckt att hon var både vanartig och skrytsam. En riktig lögnerska som gick in för att påverka sin egen bror på ett negativt sätt. Egentligen skulle det inte ha varit något farligt med det, det skulle på sin höjd ha lett till en fnysning eller en verbal tillrättavisning, däremot kunde hon inte leva med risken att ha haft fel någon gång. Då var det mycket bättre att tiga, ingen ära skulle gå förlorad.
Men vad bestod mascarponen av? Det var Kalle som ville veta det, och när ett barn vill veta något är det bäst att berätta sanningen. Oftast. Det var barnens far som sade det. Han visste vad han talade om, hade varit frågvis som barn själv och fått veta så många nyttiga saker före sina syskon att det var en fröjd. Han hade hållit åtskilliga utlägg om just det, men som det bara hade gått ett halvt dygn sedan den senaste gången slapp familjen undan det just i dag. När han såg sin sons fordrande min samtidigt som pojken fortsatte att prata om mascarponen, förstod mannen till slut att det var allvar. Kalle skulle inte ge sig förrän allt som fanns om ingrediensen mascarpone verkligen var berättat och av honom själv mottaget och accepterat som sanning.
Kaffet med konjakskvätten i hade hällts i en liten kaffekanna. Kalle lyfte på den, tittade ned, hoppades att den skulle innehålla mjölk eller grädde, men var nära att tappa den av förskräckelse när han såg blandningen. Att det var kaffe i upptäckte han direkt, det var bara kaffe som kunde få en sådan färg, på samma sätt som att kakao var det enda pulvret som kunde få sin färg. På så vis liknade kaffe och kakao varandra, färgen varnade om den hemska beska som Kalle skydde så. Att man ens hade kommit på att använda sådana vidrigheter, de kunde ju förstöra hela anrättningar. Men han var inte lika säker på att det förhöll sig på samma sätt med mascarpone. Han ville ge den en chans. Var den oätlig den också ville han veta det, det var nästan viktigare det än om den var god och dög som den var utan att blandas ihop med någonting. Då fick han höra från sin fars mun, att det aldrig var någon som åt mascarpone på något annat sätt än som en del i ett bakverk, att den var en sorts ost nästan utan smak i sig, att en klick vispgrädde sammantaget smakade betydligt mer än vad en hel liter mascarpone skulle göra, att man hade den senare med endast för konsistensens skull. Kalle trodde på varje ord, men var ändå inte nöjd, frågade om det fanns någon ren mascarpone kvar, fick svaret att en öppnad burk låg kvar i kylen och att han kunde få den, men nåde honom om han gav sig på de två oöppnade burkarna. Så Kalle sprang direkt till kylen och hämtade den öppnade burken. Han tänkte hugga in på den, men så hejdade han sig.
Skeden var förorenad av både kaffe- och kakaosmak. På nytt sprang han därför iväg. Snabbare än någon annan vid bordet hann reagera langade han in den använda skeden i diskmaskinen och hämtade en ny ur kökslådan. Modern såg uppgivet på honom, han märkte ingenting.
Det var bara en halv deciliter mascarpone kvar i den öppnade burken. Försiktigt som om någonting skulle gå sönder annars tog Kalle en sked av massan och förde den till munnen, fann genast att det inte var något fel med konsistensen i alla fall, den påminde om en pudding. Sedan satte han i sig det som var kvar och såg belåten ut, alltmedan Elisabet såg ut att vilja brista ut i skratt. På något sätt lyckades hon hålla sig, men hade inte föräldrarna varit med skulle det säkerligen ha blivit ett ljudligt syskonkiv i dag. Det kunde det fortfarande bli för övrigt, dagen var bara halvvägs kommen. Kalle påmindes om att inte öppna de hela mascarponeburkarna, såg besviken ut ett tag, men knyckte sedan på axlarna. Han hoppades att fadern skulle glömma vad han sagt, det fanns ju två hela burkar kvar. Men så hördes plötsligt en följdmening från mannen: ”Moster Hildur kommer på lördag, och hon älskar tiramisù”.
Moster Hildur var ett otyg i sig, hon luktade alltid parfym, och Kalle hatade människor som luktade parfym eftersom han visste precis hur parfym smakade, det vill säga inte gott alls. Han hade prövat det som liten, det var på det sättet han hade fått avsmak för allt som var beskt. Och nu skulle alltså denna moster, tjock var hon också, komma och sätta i sig all den goda mascarponen.
Det var ingenting att göra, mascarponen skulle stå orörd i två dagar, och sedan skulle den förbeskas av klåpare som inte förstod sig på godsaker. Egentligen skulle den saboteras redan på fredagen, för alldeles säkert skulle man göra tiramisù av den senast då. Och nu hade han en gång bestämt sig för att tiramisù var oätligt. Sällan hade han känt en sådan förkrossande vanmakt. Så hur skulle han uthärda, fanns det ens något sätt. Förmodligen skulle Elisabet inte ha något problem med det som måste ske, snarast skulle hon likt föräldrarna se fram emot eländet. Men Kalle var förtvivlad, han.
Hur intalar man sig att något är äckligt fastän det inte är det? Länge satt han vid sin läslampa och funderade över det. Han hade satt sig i sitt rum för att göra läxorna, men nu lämnade honom tanken på den kommande förstörelsen av de två burkarna mascarpone honom ingen ro. Än värre var det förstås att det var moster Hildur som skulle komma och äta upp den. Om det hade varit någon annan skulle han kanske ha kunnat se mildare på saken. Men just hon av alla människor!
Så bet han ihop. Han skulle visa henne att han tålde det. Hon skulle inte få besegra honom med sitt ätande, han skulle inte gå från bordet bara därför att hon var där, inte springa ut genom dörren för att göra saker han hellre ville göra än att sitta och bli äcklad. Han var Kalle.
Plötsligt slog han upp matteboken, hittade ett tal, och läste inledningen: ”Om Fiona har sju deciliter mascarpone, hur stora delar blir det till var och en om hon delar den med sin bror?” Ja, det var ju enkelt. Brodern skulle få fyra deciliter och systern tre, för pojkar äter alltid mer än flickor. Fast det var nog fel svar. Sedan kom följdfrågan: ”Om brodern säger att han bara vill ha två deciliter mascarpone, hur mycket får Fiona då?” Hon skulle fortfarande bara få tre deciliter, för brodern skulle spara sina kvarvarande två till ett senare tillfälle bara. Det var förstås fel svar det också. Kunde man inte ha pratat om sockerkaka eller glass istället.
Men Kalle skrev ned sina svar, de var logiska, de utgick från verkligheten, och just det skulle han säga om läraren klagade på hans sätt att räkna. Sedan kände han sig en smula upprymd, men det varade inte länge, för nästa mattetal handlade om kakaopulver. När han såg det hoppade han över talet och övergick till det nästföljande. Där skulle man räkna ut längden på kapade kolaremmar. Det var åtminstone ingenting som kunde ge dåliga associationer. Så höll han på i en timme – räknade och räknade, och sedan tittade han ut genom fönstret.
Hans rumsfönster vette mot husets framsida med perfekt utsikt över de närmaste grannvillorna, och så uppfarten, den väg som moster Hildur måste ta om hon inte ville traska genom skogen och hoppa över diket. Det ville hon säkert inte, men det skulle ha varit önskvärt om hon hade velat det, för då hade han kunnat lägga ut någon fälla som hon sedan kunde ha trampat i. Sådant var han expert på, han hade lärt sig det i slyskogsområdet på järnvägsspårens motsatta sida, ett ställe som varken han eller andra barn i området fick beträda eftersom de ju då måste passera över järnvägen. Naturligtvis var det ingen som lydde det förbudet, det har aldrig funnits något som lockar så mycket som det man inte får, de vuxna vill bara inte erkänna det, och hans föräldrar utgjorde inget undantag.
Förbjudna var också svordomar, de skulle vara det på lördagen åtminstone, det var ju moster Hildur som skulle komma. Annars svor fadern dagligen över oväsentligheter och små malörer som lätt kunde rättas till. Exempelvis svor han alltid när han hade glömt att köpa det eller det, samtidigt som han kunde stå med stekspaden i handen och bara stirra på den matlagning som inte skulle låta sig göras utan det där vad-det-nu-var-för-något som inte hade kommit med hem från snabbköpet den här gången. Han svor också vid teven när bortalaget gjorde mål mot hemmalaget samt när han trodde sig ha glömt plånboken på jobbet fastän så aldrig var fallet. Bara när moster Hildur var i faggorna passade han sig för att säga vad han tänkte. På sätt och vis var det bra för honom, det var det även för övriga familjemedlemmars öron. Och så var det bra att slippa bli ivägkommenderad för att handla det som saknades eller leta upp det som mannen för stunden inte kunde hitta, för om hon var där ville han inte gärna erkänna att han glömt något. Jo, något gott förde hon med sig, den där mostern.
Fast mest var hon till besvär. Inte fick man prata före henne, i hennes värld hade vuxna alltid företräde, även om ordet var fritt och ingen pratade redan. Nej, minsann. Då skulle man gå ut så att hon slapp höra vad strunt man hade att säga. Hon utgick från att alla minderåriga bara pratade strunt. Hon hade inte fått några egna barn, och den saken hade nog bara varit en välsignelse kunde Kalle tro. I elaka stunder kunde han föreställa sig henne som mor till två stackars kuvade barn, barn som inte vågade säga ett pip, knappt ens svara på tilltal, och som skulle få en reprimand varje gång de råkade säga exakt vad som föll dem in. Men kanske att hon skulle låta dem äta tårta och glass i alla fall, hon var ju själv en storkonsument av allt sött.
Det var sorgligt med den förstörda vispgrädden också. Den skulle ju precis som mascarponen bli förorenad när den förvandlades till tiramisù. Men att vispgrädden gick ett sådant öde till mötes kunde Kalle leva med, han hade ju ätit det så många gånger i sitt liv, att en gång mindre inte skulle göra någon stor skillnad. Alltid blev det dessutom en skvätt grädde över. Om han fick skrapa ur skålen efteråt skulle han bli mindre missnöjd, och den här gången skulle grädden vara blandad med mascarpone dessutom. Det måste vara en ypperlig smet, den där blandningen. Hur skulle han klara av att vänta på den. När han tänkte på det genomfors han av en rysning som kändes ända ned till tårna. Den påverkade huvudet också, och magen, så att han måste springa in på toaletten med detsamma.
Sedan kom han ut, lättad och fast besluten att på något sätt försöka bearbeta sin ångestfyllda längtan efter mascarponesmeten. I sitt sinne undrade han över Elisabet, hur hon kunde ta det hela med en sådan fattning. Eller låtsades hon bara? Hur som helst störde det honom, och det var inte första gången som hon lyckades störa honom omedvetet. Vissa människor bara har den talangen, eller vad han borde ha kallat den. Själv föreföll hon alltså att inte lida det minsta, och vad värre var så skulle insikten kanske göra henne skadeglad om han lät antyda något, varför han noga undvek det.
Apropå Elisabet, så fick han syn på henne från fönstret. Hon hade tagit med sig ett hopprep och fortsatte nedåt gatan tills han inte kunde se henne mer, så förmodligen hade hon stämt träff med någon väninna. Han visste inte varför han hade tittat och försökt få reda på vart hon skulle, hon gjorde aldrig några intressanta saker.
Bara en gång hade hon lyckats imponera på honom, det var när hon hade gjort om klätterställningen på allmänningen till en snöigloo. Hon hade fullständigt klätt in den i snö, och när hon hade varit halvvägs med arbetet hade hon fått hjälp av traktens alla pojkar, också de mäkta imponerade av hennes arkitekturkonst. Det enda som saknades på den var en ingång. Någon timme senare, då var det kväll, hade en grannfru kommit till Kalles hem och frågat honom om han hade sett Pyret, som hennes treåring kallades. Men det hade han inte, och det hade han berättat. Ingen annan i huset hade sett flickan heller. Elisabet hade hållit på med sin snöigloo hela dagen, Kalle hade spelat hockey på den nybyggda skridskobanan tills alldeles nyligen och tillsammans med tre jämnåriga pojkar skrämt bort alla flickor som velat dansa skridskobalett, och föräldrarna hade julstädat. Man kom att leta efter barnet hela kvällen, även äldre barn engagerades i sökandet, det var nervöst värre. Kalle mindes det alltjämt väl fastän tre år hade gått sedan den där sena eftermiddagen. Han mindes att han själv och Elisabet hade fått stanna hemma, de hade inte räknats till de äldre barnen, och det var då som han hade fått infallet att inspektera systerns byggnadsverk och blivit så enormt imponerad.
Mycket snart hade han upptäckt hennes allvarliga miss. Var hon inte litet korkad ändå? Var inte alla flickor det egentligen? Även de som lyckades bygga skyskrapor av snö? Var det inte så? Full i skratt hade han gått runt klätterställningen, som i sitt dåvarande tillstånd nästan på pricken hade liknat en gigantisk sockertopp, och insett att det verkligen saknades en ingång. Bergis hade hon glömt kvar något där inne också, det skulle inte ha förvånat honom. Någon måste göra den där ingången. Bara måste. Och så ville Kalle gärna ha en del av äran för bygget. Han och ingen annan skulle göra den nödvändiga ingången, så att snögrottan kunde bli den samlingsplats som Elisabet säkert hade tänkt. Och med den tanken i huvudet hade han skridit till verket. Efter bara någon minut hade han lyckats ta sig igenom. Han visste exakt var stålstängerna gick och var någonstans det skulle bli möjligt att krypa igenom, så han hade valt precis rätt ställe. Nu gällde det bara att jämna till hålet han skapat, och det var när han gjorde det som det började rasa på allvar. Inifrån snöigloon hade det i detsamma hörts ett förskräckt pip, som han först inte hade fäst någon uppmärksamhet vid, men plötsligt hade han sett ett litet ansikte kika ut. Det var Pyret. Han hade hittat henne. Hon vinkade.
Endast någon dag efter den mirakulösa räddningen hade hela snögrottan rasat ihop. Det hade töat, men Elisabet var förtvivlad, hon skyllde katastrofen på Kalle, tänkte mindre på Stackars Pyret som hade varit instängd i kylan i över två timmar. För resten, menade hon, kunde hela klabbet ha rasat över Pyret så att denna hade dränkts i snö, och det hade varit så mycket snö att kroppen i så fall inte skulle ha hittats förrän till våren. Elisabet kunde bli dramatisk när hon satte den sidan till. Ingen hade lyssnat på henne, och Kalle hade tagit hennes klagande med ro. Han hade upphöjts till hjälte och kände sig osårbar.
Numera var det bara han själv som kom ihåg händelserna i detalj. Elisabet skulle fylla tretton om en vecka, att hon skulle ge sig till att gaffla om en förstörd snögrotta fanns inte längre på kartan, det gjorde inte heller att leka med snö över huvud taget. Nu var det hon som kände sig osårbar. Och hemligheter hade hon, det var tydligt så att det var löjligt. Dörren till hennes rum var stängd för jämnan. När hon hade någon kompis på besök kunde den vara låst, fastän hon så väl visste att ingen av husets innerdörrar fick lov att låsas inifrån. Det kunde ju börja brinna. Men varför i all världens namn skulle det göra det, det frågade sig Kalle fastän han själv aldrig låste sin dörr. Om hon hade smygrökt inomhus skulle det ha märkts på oset. Det kände han nog till, för han hade smygrökt själv en gång efter skolan, det hade tagit timmar att vädra ur den egna kammaren, och ändå hade det varit litet doft kvar när föräldrarna hade kommit hem från jobbet.
Så han hade skyllt det hela på ett tomtebloss. Tomteblossasken hade varit tom, det hade han vetat, för han hade nallat av densamma tills inte ett bloss fanns kvar, och så hade han inte vågat avlägsna asken i fruktan för att man skulle upptäcka att den var borta. Då hade det varit bättre att föräldrarna fått tro att de hade råkat göra slut på blossen själva utan att märka det. Och så hade den fått ligga där, tom och sorglig.
Moster Hildur var livrädd för både tomtebloss och fyrverkerier. Hon tålde knappt att se en majbrasa, så rädd var hon för eld. På sätt och vis var det bra, ty det innebar att hon inte tålde tobaksrök heller, och om hon hade fått höra talas om något systerbarns smygrökande skulle hon ha reagerat ordentligt, det hysteriska utbrottet skulle ha varit ett faktum, kanske skulle hon rent av ha åkt hem. Det kunde allt ha blivit en dråplig scen. Kalle myste åt sina egna tankar. Det skulle verkligen ha varit något att lyckas skrämma upp tanten. Så skulle väl aldrig bli, inte på det sätt som han själv skulle ha föredragit, det var helt enkelt omöjligt att få tag i en tändsticksask när hon var i närheten. Modern gömde undan dem, Kalle visste precis var gömstället fanns, men han visste också att hon var utrustad med ett sjätte sinne och hade ögon i nacken. Han skulle bli avslöjad långt innan det tänkta skämtet kunde komma till stånd. Nej, det var ingen idé, han skulle vackert få stå ut med mostern. Lördagen skulle bli förstörd av en närvaro som han minst av allt önskade. Dit var det tre sega dagar kvar.
En gång hade han dock helt oavsiktligt lyckats skrämma slag på sin moster. Han skulle aldrig glömma det, fastän det hade varit länge sedan, året innan han räddade Pyret. Det hade varit mitt i vintern den gången också, julen hade passerat och det hade varit en vitare sådan än vanligt. Kusin Janne hade kommit på besök med sina föräldrar, så det hade inte funnits en tyst vrå i huset – utom möjligtvis Elisabets rum. Hon hade som vanligt blivit trött av de vuxnas prat om ingenting och stängt dörren om sig. Förmodligen hade hon lagt sig på sin slaf med en bunt serietidningar. Hon var flitig på att läsa, och läste nästan bara Starlet och Min häst. I Kalles eget rum hade det varit mer liv i luckan. Janne hade lärt Kalle att stå på händer, och det var det som de sysslade med och som faktiskt lät ganska mycket. Det var studsljuden när de gick ned från sina respektive uppochnedlägen som skapade oljudet, inte för att föräldrarna eller de vuxna släktingarna märkte något, de var ju som sagt upptagna med att prata om ingenting.
Kanske skulle modern ha tillåtit låsning inifrån om hon hade vetat vad som skulle komma att ske, men det kunde hon nu en gång aldrig ha vetat, inte ens Kalle själv skulle ha kunnat förutse något så skojgt. Inte Janne heller. Janne, som just hade avslutat ett stå-på-händernummer, som hade varat i nära en minut, närmare bestämt femtiosex sekunder, vilket kanske var ett världsrekord, och som Kalle nödvändigtvis måste försöka bräcka.
Dörren hade tyckts stirra på rummets ägare som den hade velat säga något. Under tiden hade Janne tjoat ”Slå det om du kan!”, och det var nästan så att Kalle inte hade hört kusinens glada rop, så koncentrerad hade han varit när han tog sats och gick upp på händerna. Det var då som dörren hade öppnats utan förvarning, och Kalle hade fallit utåt med fötterna före, rakt på moster Hildur, som alltså inte hade varit klok nog att knacka innan hon steg på. Oj, vad hon hade skrikit den gången! Men det hade varit rätt åt henne, det som skedde.
Kanske hade hon glömt episoden, hon hade inte pratat om den på flera år i alla fall, och hon log alltid när hon träffade sina syskonbarn, oavsett vad hon tänkte, och förmodligen tänkte hon Bara de håller sig i skinnet nu. Människor som hon låter alltid avslöja sig. Men en sak visste Kalle inte om henne, och det var hur hon skulle förhålla sig till en ren, ofördärvad mascarpone eller en sådan utblandad med vispgrädde till en smet. Antagligen visste inte föräldrarna det heller, och fråga henne skulle de aldrig om just det.
Han suckade. Det var så grymt, det hela. Måste man nödvändigtvis använda innehållet i båda oöppnade burkar. Ja, det måste man nog, kom han på, annars skulle den aldrig räcka. En efterrätt, om man tycker om den, vill man alltid ha mycket av. Själv skulle han ha tagit minst två portioner om han hade kunnat uppskatta tiramisùn. Men nu hade han bestämt sig för att den var besk, och så var det med den saken.
Tankarna på moster Hildur och den stackars mascarponen skulle förfölja Kalle ända till kvällen och långt efter dess. Han låg sur i en halvtimme i badet och tänkte på hur den skulle bli misshandlad av föräldrar som tycktes ha något allvarligt fel på smaklökarna och en moster som saknade botten på sin magsäck. Det var vedervärdigt, äcklande, men han kunde inte sluta tänka på det. När han borstade tänderna tyckte han att munnen var full med tiramisù, sedan insåg han att tiramisù visst inte smakar pepparmint, och så försvann äckelkänslan ur hans håg för en stund, men den kom tillbaka bara några minuter senare när han hade gått och lagt sig och låg och läste en pojkbok som han hade fått ärva från sin far.
Det gick bara inte att tänka på något annat än sorgen över mascarponeburkarna och avsmaken över vad man skulle göra med dem, inte ens när det litterära indianöverfallet kom, vilket skedde i kapitel fyra. Comanchekrigarna attackerade med tiramisùbollar doppade i kakao, de stackars nybyggarna åt trotsigt sin sista måltid, bestående av mascarpone och vispgrädde, men så kom sonen i familjen på att blåsa kakaopulver mot de ylande attackerarna. Han hade varit och köpt ett helt paket, och i molnet av beska var det många krigare som föll. När röken skingrades låg dessa sårade och jämrade sig, och så kom Buffalo Bill och delade ut en kolamedalj med guldstanniol till den rådige. Kalle såg en klädsam rodnad blomma på sina kinder, sedan var kapitlet slut.
Han lade ifrån sig boken, släckte läslampan och vände sig mot väggens olivgröna vävtapet. Sömnen susade in i rummet genom takfönstret som stod något på glänt, det var tillräckligt mycket på glänt för att en humla skulle kunna leta sig in men för litet för att en skata skulle kunna göra samma sak. Myggorna hade lyckligtvis blivit få det året, och det hade räddat många sovtimmar för Kalle.
Med sömnen kom drömmen. Kalle drömde ofta och mycket. Ibland var det mardrömmar, men då brukade han vakna med ett ryck, konstatera att han inte var ombord på den sjunkande skutan eller hotades av en lavaström som forsade utför en närliggande vulkans sidor, eller var det nu var han hade befunnit sig på för farligt ställe, och oändligt lättad och lycklig över att det bara hade varit en dröm somna om. De otäcka drömmarna hade blivit alltmer sällsynta med åren, han var inte liten och rädd längre, och aldrig att han skulle springa in till föräldrarna och väcka dem för en mardröms skull som han förr så ofta gjort. Då var det bättre att ligga och darra i sängen eller bara tända läslampan och sträcka på sig. Det sista var det som fungerade bäst.
Men hur sällsynta mardrömmarna än hade blivit så förekom de, hade han till sin förtret fått acceptera. De var bara inte lika skrämmande längre, ibland kunde han styra dem så att lavaströmmen, den galne seriemördaren eller lejonet satte efter någon annan figur istället, till exempel Elisabet som var med emellanåt, inte för att han ville ha henne där egentligen.
Drömma skulle han komma att göra den här natten också, och för en gångs skulle han drömma att han var hemma. När han steg upp ur sängen kände han sig yr, han ville gå på toaletten och fann det orättvist att båda husets toaletter skulle ligga på bottenvåningen. Den som hade byggt huset en gång hade inte tänkt på barnkamrarnas placering en trappa upp. Själv hade Kalle minsann tänkt. Tänkt och tänkt och förbittrats över de vuxna husbyggarnas arrogans gentemot dem som förmodligen behövde toaletter mest av alla. Men det var ingenting som han kunde avhjälpa i en hast, inte på sikt heller förmodligen, det var det bara att pallra sig nedför den förbaskade trappan, vilken alltid tycktes sjumilalång när han hade bråttom någonstans. Det hade varit likadant med den när han skulle iväg på barnkalas, alltid.
Sedan blev han i flera minuter sittande inne på den toalett som låg längst från föräldrarnas sovrum. När han var klar spolade han ordentligt, och mindes hur han hade gjort som liten – underlåtit att spola med flit en gång, rädd för att väcka resten av familjen. Och så hade han glömt att ta ned toalocket. Så det hade förstås luktat som det hade luktat där inne sedan när det blev morgon. Det fick inte lov att hända igen, men fortfarande ville han inte väcka någon. Så han väntade med att gå ut från toalettrummet tills det hade brusat klart.
Det var alldeles tyst i hallen, och hans barfotafötters steg hördes inte heller. Dörren till köket med matrummet var öppet, och han kunde se att bordsskivan badade i månskensljus. Han fann det speciellt och ville insupa det. Där fanns ingen som skulle störa honom. Han satt en stund och tittade genom fönstret, blev småningom varse att grannens katt var ute och spatserade. Det lät som att den morrade, han fann det obehagligt och drog åt persiennen. Det var tursamt att den hade varit nedfälld redan, om den inte hade varit det skulle han ha fått göra det själv, och en persienn som fälls ned låter alltid. Swisch och klang säger det.
Sedan föll hans ögon på kylskåpet. På den översta hyllan stod mascarponeburkarna. Kalle öppnade skåpdörren liksom bara för att få saken bekräftad. Jodå, där var de. Nu fick han en sådan obändig lust att känna på dem, att han inte kunde motstå den. Därefter lyfte han ut dem en och en och mycket försiktigt. Han ville känna deras tyngd. Så han kände på deras tyngd. De vägde två och ett halvt hekto vardera. Det var inte särskilt tungt, skulle det verkligen räcka? Så erinrade han sig återigen att mascarponen ju skulle blandas ut med vispgrädde. Det skulle läggas savoiardikex emellan. Savoiardikexen var också goda. Om man bara inte doppade dem i kaffe, och lät bli att strö på kakao förstås, skulle ett stycke tiramisù smaka och kännas som en härlig bit tårta och inget annat.
Savoiardikex fanns det gott om, mycket mer än vad som behövdes, hade Kalle räknat ut. Så han åt upp tio kex i ett nafs, och var i några sekunder nöjd. Men så såg han på mascarponeburkarna igen, och ville bara gråta. Skulle han våga öppna en av dem, ta en liten bit, så liten att den inte märktes, och sedan fästa plastskyddet så snyggt att förpackningen såg obruten ut? Nej, det var inte värt, det skulle bli upptäckt trots hans list. Långt bättre var det i så fall att avlägsna allt kaffe från huset. Så skulle föräldrarna tro att det hade tagit slut utan att de märkt det, och mascarponen skulle vara räddad. Det skulle bli den bästa tiramisùn i mannaminne.
Kalle gjorde som han tänkt. Han hällde ut allt kaffe, allt kakaopulver också, i slasken, öppnade kranen och lät vattnet rinna tills det vedervärdiga pulvret var borta. Sedan kände han sig stolt. ”Titta vad jag kunde!” viskade han glatt till mascarponeburkarna samtidigt som han trummade med fingrarna mot locken. Men då hände det något märkligt.
Det var som att burkarna svarade. Åtminstone tyckte Kalle det, för nu såg han att plasthinnan på båda burkarna trummade tillbaka underifrån, och så gav de ljud ifrån sig. Han trummade några gånger till på plasten, och tillbakatrummandet ljöd åter, som ett första klassens eko. I övrigt var burkarna stilla. Det var bara den översta plasten som rörde sig. Men nu var Kalle säker. Någonting inne i burkarna levde och ville ut. Vad kunde det vara? Maskar? Spindlar? Eller var inte allt inbillning ändå.
Jo, kanske, men han vågade inte ta reda på det, då skulle han ju ha behövt bryta förpackningarna, utan han ställde in burkarna i kylan precis där de hade stått på den översta hyllan. Sedan tassade han tillbaka till sitt rum, där han med hjärtat i halsgropen snabbt begravde sig under täcket. Då hörde han kylskåpsdörren öppnas, han hade aldrig kunnat höra kylskåpet öppnas från sitt rum förr, men nu gjorde han det för första gången. Och så tyckte han att det lät som att något hoppade ned på golvet. Oj-oj, tänkte han. Men sedan hände inget mer konstigt, huset blev lika tyst som vanligt en vardagsnatt.
Och morgonen efter var allt normalt. Elisabet åt med öppen mun och smackade något alldeles hemskt. Prickekorven var nästan slut, det var hon som hade ätit upp den. När barnens far öppnade kylskåpsdörren såg man tydligt att mascarponeburkarna stod kvar på sin plats. Påsen med savoiardikex var full, som om inte de tio kexen från natten någonsin hade lämnat den. Och vad kakaopulvret beträffade så var asken inte tom. Förundrad betraktade Kalle fadern när denne tog ett plastmått och grävde ur så mycket kakao han ville ha och tömde i, han som aldrig ens drack choklad, ty han ansåg att varm choklad var något som bara barn drack. Chokladen var till Elisabet förstås, hon hade väl tjatat om den. Säkert hade hon tjatat om den klick med vispgrädde också som hälldes på.
Varm choklad var ibland god, ibland mindre god, allt berodde på hur mycket socker som hafts i. Varm choklad gjord på mörk choklad med för litet socker smakade aldrig gott, den blev besk, men kunde för all del sötas till drickbart skick i efterhand. Med vispgrädde på blev smaken ofta mildare, då kanske man inte måste ha i mycket socker för att den skulle bli bra. Kalles far kände sin son. Kort efter att Elisabet hade fått sin varma choklad fick Kalle sin. Den var söt, god, och vispgrädden låg som ett smältande isberg på ytan. Kalle sörplade på grädden, och nästippen blev lika vit som en maräng. Elisabet skrattade åt honom och pekade finger. ”Seså, retas nu inte”, kom det från drickchokladmakaren.
Emellertid hade Kalle knappt märkt någonting, hans tankar vilade fortfarande på mascarponen i kylskapet. Om han hade trott på gud skulle han ha bett vederbörande för länge sedan att trolla fram en extra burk till sin tillbedjare, men nu trodde han inte på gud eftersom föräldrarna inte gjorde det. Fast nog skulle det ha varit bra med en snäll farbror i himlen som styrde så att saker och ting lät sig ordnas med en fingerknäppning. Kalle skulle verkligen ha önskat att han hade kunnat tro på det. Då skulle han inte bara ha bett om en egen burk mascarpone, utan även om att moster Hildur skulle få förhinder, så att hon inte kunde komma och han själv hade kunnat få de två andra burkarna också. Men då skulle väl Elisabet ha funnit det orättvist. Nåväl, en burk hade han väl kunnat unna henne, å andra sidan kunde han inte tro att hon skulle ha orkat äta upp den. Vilket slöseri det skulle han varit, men han hade ju varit tvungen att dela med sig. Om han vägrat skulle han ha fått höra det till döddagar.
Men nu var det ju så med mascarponen att det var något underligt med den, att det kanske var liv i den, om det inte bara var så att han hade drömt det hela. Han trodde inte att han hade drömt, även om det såg ut som att alla savoiardikex var kvar, kylskåpet inte var stökigare än vanligt, burkarna stod kvar på sin hylla, och föräldrarna såg ut precis som att inget hade hänt. Självklart måste något ha hänt i köket under natten, Kalle hade tydligt hört det efter att han åter gått och lagt sig. Det hade kanske varit Elisabet. Hon hade gått i sömnen en gång, det hade han nog hört talas om. Men visst kunde han ha misstagit sig på att något hade rört sig inuti burkarna.
Frukostbordet städades en halvtimme efter att barnen hade druckit upp sin goda varma choklad. Sedan gick föräldrarna till jobbet, och Elisabet och Kalle gick till skolan. Timmarna gick, och Kalle kom hem först av alla. Det första han gjorde var att sparka av sig sina sneakers samtidigt som skolväskan flög all världens väg och jackan med den. Han rusade in i köket, öppnade kylskåpet, tog ut mascarponeburkarna och ställde dem bredvid varandra på matbordet. Spänd slog han sig ned intill och stirrade på dem. Om något hände med dem medan han stirrade skulle han märka det med en gång, då skulle spelet så att säga vara slut för det okända som rörde sig inuti burkarna. Men han skulle inte öppna dessa, utan vänta tills föräldrarna kom hem. Om han öppnade dem nu skulle han ju aldrig bli trodd. De skulle tro att det var han, Kalle, som hade mumsat i sig mascarponen när det i själva verket var de där spindlarna eller maskarna som hade gjort det. Så han stirrade och stirrade, ända tills Elisabet dök upp vid ingången till matrummet och frågade vad han höll på med. Det fick bli en nödlögn. ”Jämför höjd och bredd på burkarna, jag vill veta om de är lika stora.” För han kunde ju inte säga vad han misstänkte. Och Elisabet blev föga imponerad av den påstådda föresatsen. Resolut tog hon burkarna och ställde dem tillbaka på exakt samma plats där de hade stått förut i kylskåpet. ”De surnar, begriper du väl”.
Han lyssnade inte, för nu hade han blivit drömmande. Det kanske inte var någon fara med mascarponen, och kanske, kanske att moster Hildur skulle få förhinder när allt kom omkring. Morgonen efter skulle han ha sovmorgon, då kunde han alltid sätta sig att stirra på burkarna utan att någon störde, för inte tänkte han sova då inte, nu hade han fått något att tänka på, det gällde att ta vara på tiden.
Kände han moster Hildur rätt skulle hon komma med sina pikar om barn som gick i strumplästen, fastän hon måste ha vetat att det var bekvämast så, och om spillda droppar på köksduken, fastän det fanns hur många servetter som helst i huset och kranen vid diskhon levererade så mycket vatten att självaste Indiska oceanen borde ha känt avund. Nej, det var allt annat än roligt när hon var med. Vakta sin tunga måste man också, så att det inte slank ur en något slanguttryck eller det som var riktigt allvarligt, det vill säga de av henne så avskydda svordomarna. Det sista kunde kanske undvikas, men knappast det första. Munter lördag det skall bli, tänkte Kalle resignerat. Och han såg framför sig hur mostern skulle spetsa öronen som ett lodjur. Det skulle inte gå att prata, fadern skulle inte kunna dra sina lumparskämt, och mor i huset skulle inte kunna utbrista i ett passande ”Helvete också!” om hon råkade bränna sig på kastrullen. För då skulle det bli bråk. Så varför hade de bjudit hem människan.
Det var för sent att göra något åt det nu, det fanns inget utrymme för ånger. Men som Kalle inte längre var klar över mascarponens fräschhet behövde han inte våndas för mycket över all fin mild smak som skulle gå till spillo. Och när fredagen kom fick han veta att tiramisùn inte skulle göras i ordning förrän moster Hildur anlände, hon hade nämligen blivit lovad att få vara med vid tillagningen. ”Bara jag får skrapa skålen”, sade Kalle, osäker på om han verkligen ville göra det längre, men det var lika bra att påminna föräldrarna om vad de hade lovat. ”Visst, visst”, fick han till svar, och han blev genast övertygad om att det skulle glömmas bort.
I ett obevakat ögonblick stack han in handen i kylskåpet och trummade än en gång med fingrarna på mascarponeburklocken. Först efter några sekunder hörde han ljud, det lätt som knäppningar, och så såg han att det hände något med plasthinnorna, det var som att någonting försökte spränga sig ut genom desamma. En ödla eller en fågelspindel, tänkte Kalle. Och inuti var och en av burkarna. Maskar kunde det inte vara som betedde sig så, det var det för mycket kraft för. Nu hade han kommit till slutsats. Det var tur att han inte hade fått lov att öppna någon av de två kvarvarande mascarponeburkarna, han skulle aldrig ha velat äta någonting levande, det skulle ha varit både grymt och äckligt. Men han ville gärna se minen på moster Hildur när hon upptäckte vad som fanns i dem.
Lördagen började i förväntningarnas tecken. Vad förväntningarna bestod av skilde sig emellertid betänkligt från person till person. Alla fyra familjemedlemmar, vissa mer motvilligt än andra, hade gjort sitt bästa för att få hemmet att se så städat ut som möjligt, men alla hade inte gjort på samma sätt. Lyckligtvis brukade inte moster Hildur syna någons garderob. Det som hon inte såg skulle hon inte ha ont av. Astmatiker var hon ju inte, tack och lov.
Familjen hade vetat att hon skulle komma tidigt. Dels visste de det därför att hon alltid gjorde det, dels därför att hon hade sagt att hon skulle göra det. Och mycket riktigt var hon där redan på slaget tio. Elisabet öppnade för kvinnan, neg och sade välkommen. Moster Hildur neg aldrig, och hennes leende såg ut att vara en frukt av tvekan. Hon berättade att hon hade tvingats att gå tjugofem meter i den värsta orkan och nu kände sig alldeles sönderblåst. Men alla som såg och hörde henne just då kunde se att hon minst av allt var sönder. Hon fick lugna ned sig med ett halvt glas konjak. Det gjorde henne gott, för nu formades ett äkta leende på hennes läppar.
Hon hade köpt näsdukar åt alla, då hösten enligt henne stod för dörren och hon inte ville veta av några blöta näsborrar. Det var bara att tacka och ta emot, så det gjorde man förstås. ”Åh, det var så litet så”, sade moster Hildur, nu parkerad i vardagsrummets bästa fåtölj, det var den som stod mitt framför teven och som det brukade bli slagsmål om när det gick någon deckare som alla i familjen ville se.
Kalle och Elisabet ville inte vara med i de vuxnas samtal, utan bestämde sig genast för att hålla sig för sig själva var och en medan moster Hildur hämtade sig från den rysligt ansträngande bussresan och jättepromenaden på tjugofem meter. Prat skulle det ändå bli vid lunchmiddagen, hade de förstått, det skulle komma att pratas om allt möjligt som inte intresserade dem nämnvärt, till exempel ungdomen nu för tiden, Gamla stans gudomliga arkitektur och Upplands fina bärskogar.
”Nej, nu sätter vi i gång med tiramisùn”, sade moster Hildur till slut. Hon lyckades resa sig ur fåtöljen utan hjälp, medan hennes yngre syster – barnens mor – hämtade Kalle från sitt rum. Elisabet var dock inte i sitt. Modern knyckte på axlarna. Flickan fick skylla sig själv, hon hade vetat att tiramisùn måste göras på förmiddagen för att hinna bli tillräckligt fast tills det var dags att avnjuta den. I en klunga gick resten av familjen och moster Hildur ut i köket, och där… där…
Modern trodde inte sina ögon, eller rättare sagt ville hon inte tro vad hennes ögon såg. Kylskåpsdörren stod vidöppen. Mascarponeburkarna var tömda, och vid diskbänken stod Elisabet, med hamsterkinder, vita fläckar på finkläderna samt nedkletade händer, och svalde mascarpone för allt vad hon var värd. Hon hade så mycket mascarpone i munnen att hon inte kunde tala och knappt andas. Allt som hördes från henne var ett halvkvävt blubbljud som endast nästan lät mänskligt.
Kalle såg på sin syster, förfärad, och kände illamåendet komma. Innan han blev tvungen att springa in på toaletten hann han emellertid brista ut i ett högljutt, gällt ”Fy fan! Fy faan!”



Lena Söderkvist
Oktober 2022











Prosa (Novell) av Lena Söderkvist VIP
Läst 73 gånger
Publicerad 2022-10-12 17:04



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Lena Söderkvist VIP