…och då var havet lika delar dröm och verklighet
som sett i en trans efter hundra aftnars ofullständiga skymningar…
… var detta den väntade stillheten?

…ingenting naturligt… allt konstruerat,
allt byggt av bräckliga händer…
för dig är alla skogar planterade, alla berg övergivna städer,
alla stenblock människor
som ertappats med att kasta en blick tillbaka …

...redan vår första värld en trädgård – ingenting orört –
det förvildade tas för ursprunglighet...
…de äldsta formerna kommer – likt stenar – redan med defekter,
med mönster i sig...

***

– men emot alla konstruktioner, det nästan ändlösa havet
(bara ett barn kan rymma lika mycket hopp)
överväldigande som en livstids samlat regn:

äkta vildmark kanske endast på havets botten,
blott besökt av skepp som störtat ifrån ovan…
…gömställe för havsormar,
formlösa bestar, vidunder, och, djupt nere,
bland stråk och tunnlar, det Ogreppbara;
ett ouppmätt nätverk gräver fruktan genom haven…

…för mörkt för ting att synas genom djupen;
dolda i framtiden och av tusen famnars djup
…där mörkret är tyngre än vattenmassorna ovan
och ditt nervsystem sträcker sig ner i havet
och späckhuggare hastar genom blodomloppet
på flykt undan skuggan...

***

… och havet annorlunda nu, suddigt i konturerna
som om det vet att någon iakttar det…
…och du på huk i röd tröja … funderandes över morgonen
utan att hjärtat slår snabbare … lik en nyckelpiga redo att flyga…

… är det alltid redan gryning?