Det är som att flåsa sig själv i nacken.
Känna obehaget över sin egen situation.
Och att krypa till sängs utan att fullborda
sitt verk.

Vad kom jag till världen för
eller vi till och med?
När vi bara kan sitta sörjande
och hänga med våra huvuden.

Meningslöshetens berg med sina svarta skarpa
branta klippor,
tornar upp sig mot våra redan trötta lekamen.

Vart vänder sig glädjen, ljuset och värmen nu?
När allt som syns bara är nya åtaganden
och vi vill inte ens trösta oss med droger.

I denna nattens tankeinferno.