Jag möter varje morgon
i en känsla av rädsla och ensamhet,
i vetskapen om att förevarande stund
om fem miljoner år
är fem miljoner år gammal,
men ungefär vid frukostkaffet
övergår mitt obehag i försiktig trivsel,
kreativitet och aktivitet

Så är morgonens melankoli en insikt
eller ett missförstånd?

Jag gråter stilla
till Henrik Frenkels söndagsintervju
i P1

Överväldigande!

Den gör skrivandet meningslöst
och nödvändigt

Livet är ett sällskapsspel
i total ensamhet