Efter ett arlaregn skiner skogens skönhet som starkast:
här är ingenting förborgat, bara delvis oförklarat
allting skapat i olika nivåer av perfektion
i proportion till dess närhet till Elysium;-

bara det som inte finns är ogripbart och föränderligt,
bara det som inte finns rymmer konspirationens kärna;
allt annat ruiner på ruiner:
byggmästarna borta, bara tingen själva finns kvar,
likt tråden efter att nålen har sytt ihop ett hål
och rymdens sent spunna vaggvisor om deras ursprung
lik lätt morgondagg när solen börjar skina…

Lager på lager byggs världens lapptäcke upp
- varje lapp tycks både sann och omöjlig -
varje lager perfekt vävd samman med de underliggande;
och lager genom lager begrips den
och insikten om varje lagers medvetna skapelse
och uttänkta sammanflätande
både befriar och trollbinder;
ju mer förklarat desto mer förunderligt.

Och djupt inne, där urtidens hårdhet
maskerar en underliggande, svåruttryckt ömhet:
ömhet från de som hjälper utan att visa sig,
de som lägger vägen tillrätta under dina fötter
utan att du märker det
de som sträcker en hand i mörkret
och alla historiens obevakade ögonblick
de verkat i det tysta…

Rensa språket på slagg
tills sanning skiner fram genom orden
tills varje fras är en fackla
varje vers ett släktträd
varje dikt en måne frigjord ifrån molnen
och speglad i ditt hjärtas djupa brunn.

Och det förflutna ligger nu tätt intill:
nära och synligt som botten i en grund, klar bäck.
Alla ekon i dig nu klinga unisont
och naturen närmar sig värnlös
och dagarna ligger stilla som stenar på en strand
och varje ord är svaret på en fråga
någon ställt för att hitta rätt.