Jag kan känna skräcken
i vår mänskliga civilisation.
En kallsvettig skräck, en panik som
inte har någonstans att ta vägen.
Jag känna varje människas skrikande
ensamhet med sitt eget mörker
och kaos på vilket det inte finns
någon tröst, lösning eller lindring.
De extrema nattliga mardrömmarnas
skräck som manifesteras i ett tvång
att göra allt mycket värre om dagarna.
Jag kan känna en hel civilisations fullständigt ohanterliga ångest över att kommer att
gå åt helvete och att hela skulden är vår.
Jag kan känna skräcken och fasan klockan
tre på natten i djävulstimmen över att
världen håller på att implodera
in i en mardröm som inte ens Gud kan förhindra i ett iskallt och kolsvart mörker.