Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Å du fina gamla trötta själ.

En gammal man tittar ut på en föränderlig värld. Röker in cigg, suckar tröttsamt. Ju äldre han blir desto mer har han tröttnat på denna jävla cirkusen. Unga tror de har så jävla rätt hela tiden, de är så uppslukade i det dem är. Tar ett till tungt bloss, sicken jävla cirkus… att dem orkar? Att dem orkar de jävla puckona? Mannen har sett många generationer efter den han tillhörde. Mannen har hört många löften, sett många politiker lova samma sak… Mannen har sätt tiden äta upp vänskaper, mannen har sätt tiden ta ifrån honom nära och kära. En liten samling av tid de är allt han är, tänker mannen och suckar tungt mellan bollmarna av rök. Denna värld som gör allt förutom stanna upp, tänka om, och fundera.
Dem lever på pasionen deras tomma uttycker väcker i dem, tänker han. Och de ligger som en varm sten i handen på dem, värmer dem tillfälligt från kylan resten av samhället hotar dem med. De är därför alla har så satans bråttom, tänker mannen.
”har vi alltid varit så… så tappade, så vilsna?” tankarna rullar i mannen. Ett till tungt bloss, låter röken rulla ur honom likt någon damig matta…
Mannen har tänkt på att dö många gånger, han ser inte det farliga i det. Han ser inte det hemska, tvärtom… han nästan välkomnar det.
Något sådant absolut, känns ofta som enda lösningen. Enda vägen ur det. Men tänker mannen, han är för gammal för sådant nonsens. Tiden kommer svälja honom också, så småningom, så småningom… mer rök dansar sagt ut ur hans mun. Häller upp ett glas vin, visst är livet underbart?




Prosa av Alexander Gustafsson
Läst 69 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2022-11-20 15:35



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Alexander Gustafsson
Alexander Gustafsson